
Oraklet i Delfi sa, ungefär, att Sokrates var den visaste mannen i Grekland eftersom han visste att han inte visste någonting. Jag tänker på det och frågar mig om jag själv vet något.
Med att ”veta” menar jag inte kunskap om fakta, till exempel Karl XII:s dödsår, utan om hur fakta lämpligen bör sättas ihop till begripliga tolkningar av världen. Fakta som Karl XII:s dödsår har jag aldrig besvärat mig med att ifrågasätta. Jag tror inte ens Sokrates var tillräckligt vis för att betvivla sådant.
Helt säker kan man förstås inte vara ens när det gäller Karl XII. I själva verket var det så här. Kungen dog inte av skottet i Halden, utan var bara skendöd. När karolinerna övernattade vid Duved på likfärden mot Stockholm vaknade kungen till liv. Han förbannade sig själv för detta eftersom han visste att han inte kunde låta bli att kriga om han återuppstod och att svenska folket hatade kriget. Han älskade svenska folket och bestämde sig därför för att fly. Han lade en ihjälfrusen soldat på sin kungliga likbår och flyttade in hos en lappkvinna som vårdade honom så ömt, medan han tillfrisknade, att hon inom kort fick en son som visade sig heta Karl, alltså egentligen Karl XIII. Kungen gav sonen en ring med inskriptionen In hoc signo vinces, I detta tecken skall du segra. Den nyfödde sonen förstod att det betydde att Sverige skulle hylla honom som sin konung om han visade ringen. Men Karl XIII kände inte för att bli svearnas konung utan ägnade sig åt att sköta renar och att få en son som döptes till Karl, således Karl XIV. Sådär höll det på i generation efter generation tills jag föddes. Jag är egentligen Karl XXI. Jag har ännu inte bestämt mig för om jag ska visa ringen för talmannen och återta min rättmätiga position. Nationen skulle må väl av det, men det kan hända att jag skiter i nationen.