Ett objektivt faktum är att levnadsstandarden för vanligt folk i västerlandet ökat dramatiskt under de senaste hundra, kanske tvåhundra åren. Det underliga, tycker jag, är att vi inte i självbevarelsesyfte har en mer livaktig diskussion om hur sådant egentligen går till. Risken är ju att mänskligheten av obetänksamhet gör något dumt som slår allt över ända och återför den västerländska civilisationen till tidigare förhållanden, då livet, enligt Thomas Hobbes, var ensamt, fattigt, otrevligt, brutalt och kort.

Jo, i någon mån funderar vi på hur vår lyckosamma ställning ska bevaras. Det görs faktiskt statliga utredningar i ärendet. Dessa brukar komma fram till sådant som att Sverige ska vara en ”kunskapsnation”, vilket normalt anses betyda att folk ska gå fler år i skola. Dessutom avsätts statliga pengar till forsknings- och utvecklingsändamål eftersom en annan intellektuell grundbult hos oss är att det krävs allt vassare teknik för att BNP och därmed välståndet ska växa. När det handlar om utveckling i u-länder talas det också mycket om behovet av pålitliga institutioner, till exempel ett hederligt och välfungerande rättsväsende och omutliga myndigheter.

Jag ska inte påstå att sådana resonemang är meningslösa, men jag tycker de missar själva kärnan i de nationella framgångsprocesser västerlandet fått uppleva. Kärnan är att folk beslutsamt sätter igång att lösa sina problem med de i allmänhet bristfälliga kunskaper de har. Det är handlingskraften och de goda avsikterna som är framgångens motor. Det är mentaliteten, inte tekniken och lagarna, som fäller avgörandet även om det förstås behövs teknik och lagar som förkroppsligar utvecklingsmentaliteten.

Fram till ganska nyligen var alla svenskar i stort sett likadana, inte bara utseendemässigt utan även kulturellt. Sverige var ett homogent samhälle. Vare sig man var greve eller gruvarbetare tyckte man ungefär likadant. Folk hade i stort sett samma värderingar (till exempel att man inte skulle ligga andra till last; om denna grundvärdering inte funnits hade Sverige aldrig börjat bygga välfärdsstaten, ett system som egentligen bara funkar om folk drar sig för att utnyttja det). I ett sådant samhälle, där alla har samma värderingar, gäller politiken inte värderingsfrågor utan hur inkomsterna ska fördelas. Svensk politik har därför bara handlat om ekonomisk fördelning och aldrig behövt besvära sig med värderingar vilket brutalt avslöjades när partiledarna för något år sedan i Almedalen skulle prata om svenska värderingar och därvid endast kunde haspla ur sig klyschor om värdegrund och allemansrätt.

Men numera har den kulturella homogeniteten blivit uppluckrad (och troligen inte bara, kanske inte ens i första hand, på grund av migrationen). Numera råder olika slags värderingar hos befolkningen och detta måste politiken ta hänsyn till. Om skolan har problem duger det inte att komma dragande med nya lärarmiljarder när det egentligen handlar om kampen mellan olika värderingsbaserade pedagogiska ideologier.

Nyligen skrev jag att:

…folks åsikter i betydelsefulla politiska frågor som inte uppenbart har någon logisk förbindelse med varandra ändå tenderar att klustra sig i två distinkta grupper.

Utan att förgripa sig så särskilt på den politiska verkligheten i nutida västerländska demokratier kan man dela in aktörerna i tre grupper (och häng inte upp dig på benämningarna): elitpartier, populistpartier samt folket.

Elitpartierna (och deras härolder i media, men jag bortser från dem) brukar anföra att populistpartierna inte har någon riktig politik utan bara orealistiska slagord, ja, det är just de grovt tillyxade förslagen, ”enkla lösningar på svåra problem”, ofta avlossade nonchalant från höften, som anses definiera partier eller politiker som tillhöriga populismen. Trump och hans mur mot Mexico och löften om nya jobb i USA:s rostbälte kan vara ett exempel; den nyvalde brasilianske presidenten Jair Bolsonaros idé om att låta armén leda skolutbildningen i landet kan vara ett annat.

Min uppfattning är att elitpartierna har rätt i dessa anklagelser mot populistpartierna. Graden av seriositet varierar förstås mellan enskilda populister men det är svårt att värja sig från intrycket att de strävar mer efter att ha drag under galoscherna än att presentera genomtänkta politiska program.

Ingenjörer är omistliga. Om du till exempel ska bygga en bro så måste skickliga ingenjörer räkna och rita så att inte bron brister och trafiken faller i floden därnere (i en del länder, Brasilien till exempel, kraschar broar men inte för att ingenjörerna räknat fel utan för att bolaget som bygger bron slarvat med armeringen för att spara pengar så att beslutsfattande politiker kan mutas; riggade upphandlingar och underslev – slå vid behov upp detta ord för din förkovran – förekommer även i Sverige, det vet jag för jag har startat juristgranskningsgruppen Konkurrenskommissionen som håller koll just på offentliga upphandlingar).

Det finns även samhällsingenjörer. Även de är omistliga. De konstruerar till exempel välfärdssystem. Om staten ska finansiera personliga assistenter till handikappade så måste någon tänka ut det praktiska såsom ersättningsnivåer, regler för behovsbedömning och upphandlingsmetoder, allt sådant med därtill hörande lagtext och nödiga blanketter. De som gör det kan vi kalla samhällsingenjörer. (Att de ofta verkar göra ett klantigt jobb betyder inte att jobbet inte behöver göras.)

Svenska politiker tänker som samhällsingenjörer ehuru på lite abstraktare nivå än vanliga blankettkonstruktörer. Om internationella undersökningar visar på brister i det svenska skolsystemet så börjar de ingenjörsmässigt tänka på om det finns konstruktionsfel i den stora utbildningsmaskinen. Hur ser flödena ut? Kommer rätt sorts material ut ur lärarfabrikerna? Om ej, kan man påverka selektionen till fabrikerna genom att höja lärarlönerna? Är kanske lärarhögskolorna föråldrade med dålig ventilation och fel huvudmannaskap? Ska man riva dem och bygga nya eventuellt i partnerskap med privata företag? Nej! Se på Nya Karolinska Solna! Men New Public Management då? Nej! Sådant har den senaste samhällsingenjörstrenden förkastat. Blir det bättre om hela skolmaskineriet återförs från kommunal till statlig kontroll?

Hösten 2015 storknade Europas migrantmottagningar av invandringstrycket. Ett tag kom det 10 000 asylsökande i veckan till Sverige. I flera länder vidtogs åtgärder.

Danmark satte redan i september in annonser i tidningar i Mellanöstern med viktig information om förhållandena för migranter i Danmark. Undertexten var ”Kom inte hit!”. Så här stod det:

Danmark har beslutat att skärpa reglerna för flyktingar. De sociala ersättningarna för nyanlända flyktingar ska minskas med upp till 50 procent. Utlänningar med rätt till tillfälligt uppehälle kommer inte att ha rätt att ta emot familjemedlemmar under det första året. Utländska medborgare kan beviljas permanent uppehållstillstånd tidigast efter fem år. Under tiden riskerar de att förlora tillståndet. För att få permanent uppehållstillstånd krävs förmåga att förstå och tala det danska språket. När en asylansökan är ogrundad kommer den att avvisas enligt en särskild procedur. Alla avvisade asylsökande ska snabbt avlägsnas från Danmark. Det finns ett särskilt returcentrum för att säkerställa att avvisade asylsökande avlägsnas snarast möjligt från Danmark.

Även Sverige reagerade. I juli 2016 började en tillfällig lag att gälla under en treårsperiod, Lag (2016:752) om tillfälliga begränsningar av möjligheten att få uppehållstillstånd i Sverige. Lagen är enastående komplicerad. Propositionen bakom lagen är på 167 sidor. En del avsnitt förstår man inte trots att man läst dem flera gånger och måste tillkalla juristhjälp men juristen fattar inte heller förrän han läst och tänkt och hummat och brummat och till slut lägger fram en teori om vad som kanske menas. Men nu när jag ägnat avsevärd tid åt att försöka begripa, och möjligen också gör det, så vill jag dela med mig av insikterna till dig.

Det enklaste svaret är att jag är skeptiker på alla andra områden också. Varför skulle jag inte vara det just i fråga om den påstått hotfulla människoskapade globala uppvärmningen? När det gäller Gud är jag agnostiker vilket betyder att jag inte vet om han finns eller inte. Så känner jag även inför klimathoten. Jag vet inte om de finns eller inte.

Nyligen kom en synnerligen trögläst skrift från IPCC, FN:s klimatpanel (som, om jag fattat rätt, är en församling som består av en himla massa statsfinansierade klimatorienterade forskare och institutioner med ett hyggligt inslag av byråkrater), där man förklarar hur illa det går med världen om temperaturen under de närmaste tolv till 34 åren – ja, tolv till 34, jag har också svårt att fatta – stiger med 1,5 grader över den uppskattade förindustriella nivån, något som anses sannolikt. Därutöver förklaras hur extra illa det går om temperaturen i stället stiger med två grader. Mellan 1,5 och två grader ligger en farlig brytpunkt, en ”tipping point”, efter vilken all räddning är förbi, förstår man.

Så kan det vara – likasom att Gud kanske finns eller inte finns. Mitt problem är att experternas tolkningar av läget är så olika (precis som inom det religiösa). Låt mig ge två konkreta exempel så du kan förstå min vilsenhet.

Mina problem börjar redan i första meningen av den trettiotresidiga sammanfattningen av IPCC-rapporten som rör ett basfaktum i frågan:

Sådär fyrtio svenska mil söder om Irans huvudstad Teheran ligger den påstått pittoreska staden Nain. Jag vet inte om staden är pittoresk och jag har inte besvärat mig med att ta reda på det. Mitt fördomsfulla jag utgår från att det är en dammig stad med elkablar i härvor på stolpar, tusentals butiker och miljoner mopeder som allihop tutar ikapp med böneutropen. Men Nain rymmer en kulturskatt som jag inte vet ett dugg om men sedan en kort tid tillbaka kan ägna långa stunder åt att avnjuta och förundras över.

Jag har nämligen köpt en matta från Nain. Den var efter mina mått ganska dyr vilket matthandlaren påstod berodde på president Donald Trumps sanktioner mot Iran. Iran får inte exportera mattor och då stiger priset på de mattor som finns på marknaden i väst. Det kan vara så. Jag brydde mig inte för jag hade blivit betagen i mattan.

Mattan är 2,08 gånger 2,08 meter och går i mörkblått, ljusblått, vitt och beigt. Det påstås att Nainmattor har omkring en halv miljon knutar per kvadratmeter så här har det alltså suttit iranska mattknytare eller mattknyterskor och gjort två miljoner knutar i en blandning av ull och silke. Om det tar två sekunder att göra en knut så har skicklig knytpersonal ägnat runt tusen timmar åt den här mattan som säljs till trots allt överkomliga priser i vårt land, kolla bara alla konkursannonser från matthandlare. Man fattar inte hur detta är möjligt.

Riksdagens talman kanske inte får ha några egna uppfattningar om vad som är bra för Sverige på sikt men det vore underligt om han således fick tänka några veckor eller månader men inte några år framåt i tiden. Om jag vore talman skulle jag försöka tänka lite långsiktigt även om det kanske är förbjudet och då skulle jag tänka så här.

På kort sikt kommer inget bra att hända i svensk politik vilken regering vi än får. Med bra menar jag att de första vingliga stegen skulle börja tas mot ett återställande av det goda samhälle som Sverige faktiskt var fram till för några årtionden sedan när PK-ismen fick oss fast i sina klor och folk lärde sig att uppföra sig som människorna i sagan om den nakne kejsaren. (Det som gör den sagan till en saga och inte en vetenskaplig observation som kunde kallas ”Andersens sociologiska järnlag” är den romantiska och helt orealistiska upplösningen där ett litet barn ropar att kejsaren är naken varpå hela folket hurrande instämmer och Danmark därmed blir återställt från sin mentalsjuka. I verkligheten hade barnet blivit diagnosticerat med Aspergers syndrom och fått en assistent enligt LSS-lagen med uppgift att hålla tyst på ungen.)

Som talman skulle jag därför söka bland de tillgängliga, kraftlösa alternativen efter något som kanske kunde hålla ut i alla fall några månader eller ännu längre så att väljarkåren fick tillfälle att tänka nytt i avvaktan på det extraval som måste komma för att ge oss en regering som i alla fall har en chans att börja ställa tingen till rätta.

En sak som jag lärt mig genom livet är att man inte ska underskatta vad ens de stolligaste politiska viljeyttringarna kan ställa till med på längre sikt. Ta den famösa ändamålsparagrafen i 1974 års svenska regeringsform där det förklaras vad den svenska offentliga makten ska göra. Där, i första kapitlet andra paragrafen, står det numera bland annat följande:

Den enskildes personliga, ekonomiska och kulturella välfärd ska vara grundläggande mål för den offentliga verksamheten. Särskilt ska det allmänna trygga rätten till arbete, bostad och utbildning samt verka för social omsorg och trygghet och för goda förutsättningar för hälsa.

Sug på den karamellen en stund. Politikens huvuduppgift, vad den ”särskilt” ska åstadkomma, är att greja jobb, bostad och utbildning åt medborgarna. När formuleringen såg dagens ljus för över fyrtio år sedan var det nog ingen som tog den på allvar. Vem som helst kunde förstå att politikerna inte skulle kunna leverera arbete, bostad och utbildning om hela folket ställde sig vid Rosenbad med en kölapp i handen. Visst, några kunde väl få betald sysselsättning av politikerna men då bara för att alla de andra inte bad om den tjänsten och dessutom gick med på att betala för politikernas övermodiga och orealistiska löften.

Men tiden går och även om det här stadgandet inte trumpetas med samma iver som en närbesläktad föreställning, nämligen Värdegrunden, så sipprar den på något vis ned i vårt kollektiva medvetande och hjälper till att hos nya generationer skapa den orealistiska uppfattningen att alla människor har rättigheter som politikerna, det vill säga alla andra medborgare som inte för egen del kräver sådana rättigheter, ska betala för.

Begreppet Politiskt Korrekt, PK, kan förefalla svårtolkat och oprecist. För så däringa fem år sedan började jag själv fundera på allvar över dess innebörd. Det som förundrade och bekymrade mig var att det å ena sidan var lätt att intuitivt stämpla vissa uppfattningar som PK medan det å andra sidan var svårt att identifiera vad dessa uppfattningar hade gemensamt som motiverade beteckningen.

Efter en himla massa funderande kom jag fram till det som är självklart. PK är sådana tänkesätt, åsikter och perspektiv som makten tycker om. Politiken är makten. Maktens grundläggande drivkraft är att bevara och utöka sin makt. Detta är en sociologisk grundlag och inte så mycket att bli upprörd över som att nyktert konstatera. Som Zhengyang Wu skrev häromdagen med hänvisning till denna sociologiska grundlags inkarnation i Sverige: ”Makteliten vill ständigt öka sin makt över det svenska välståndet, som skapats av det svenska folket, för att fördela en allt större andel av det till sig själva och sina trogna tjänare”.

Makten jobbar inte bara, i västerlandet knappt alls, med batonger och våld, utan framför allt med idéer. I för makten lyckliga situationer blir det som Marx formulerade det, nämligen att ”samhällets dominerande ideologi är den härskande klassens ideologi”. I de för makthavare olyckliga situationer där de inte lyckats inpränta sitt tänkande i folkets hjärnor får de försöka domptera folket med våld, tortyr och fängelser. Lenin, Stalin, Saddam Hussein, Ghaddafi, Mao Zedong och Pol Pot är historiska illustrationer.

En läsare bad mig låta min portugisiskalärarinna i Rio de Janeiro analysera presidentkandidaten Jair Bolsonaro, som just idag troligen väljs till landets högste styresman för fyra år. Jag svarade att portugisiskalärarinnan hatar Bolsonaro. Men läsaren ville ha mer information så jag har Skype-intervjuat lärarinnan under några timmar och har följande att rapportera.

Först några basfakta. Brottsligheten runt utanförskapsområdena i Brasilien ökar obevekligt. I februari i år utfärdade den avgående presidenten Temer ett slags undantagstillstånd för delstaten Rio de Janeiro som innebar att militären tog över ansvaret för säkerheten, vilket jag skrev om här. Det är tio månader sedan. Inga framgångar för staten har rapporterats. Det eftertraktade statliga våldsmonopolet existerar inte på riktigt, i varje fall inte i närheten av utanförskapsområdena. Det är som i Sverige fast tjugo år värre.

Många människor ägnar sig åt korsord eller sudoku för att gymnastisera de små grå cellerna vilket påstås vara nyttigt. Man kan också, som alternativ, försöka lösa gåtan Sverige vilket är ett nog så utmanande huvudbry med den nackdelen att rätt svar, till skillnad från när det gäller sudokut, inte publiceras dagen efter. Att försöka förstå Sverige är mer plågsamt än att lösa korsord ty man får aldrig något auktoriserat facit.

Se om du kan hjälpa mig att lösa följande gåta. Hur kommer det sig att Sverige kan ägna oerhörda resurser för att motarbeta och förebygga risker som knappt finns och samtidigt kasta sig huvudstupa in i väldiga risker som är uppenbara?

På onsdagen hörde jag på radion att det kommit ett brev till ett företag på Ingmar Bergmans gata i Stockholm (som ligger ungefär vid Dramaten). I brevet låg lite pulver. En anställd fick, enligt Dagens Nyheter, pulvret ”på fingrarna och upplevde sedan andningssvårigheter och slog larm”. Det blev ett rejält pådrag trots att andningssvårigheterna verkade vara falskt alarm. ”Ett tiotal poliser, sex ambulanser och ett fyrtiotal personer från räddningstjänsten skickades till platsen.” Busslinjer stannades och åtskilliga kvarter spärrades av. ”Polis och annan personal som skickades till platsen bar skyddsmask under hela insatsen.”

Några timmar senare rapporterade polisen att pulvret sannolikt var ofarligt. Det var inget gift och inget sprängämne utan troligen vetemjöl.

Jag har inte varit i helvetet men enligt Dante har stället olika kretsar med helt olika existensvillkor. Vi borde nog tala mer om detta i stället för att utfärda generella varningar eftersom det för den enskilde, som av olyckliga omständigheter förvisas till helvetet, måste ha avgörande betydelse om han hamnar i den krets där temperaturen bara ökat med två grader över förindustriella nivåer, vilket IPCC anser helvetiskt nog, eller om han skickas till en brännugn på 800 grader utan chans att få svimma bort och förintas.

När man lyssnar på politiskt korrekta människor förstår man att fascismen är ett slags helvete. Mitt problem med PK-människorna är att de liksom gamla tiders förbannelsepräster inte gör skillnad på respektive strafforts olika kretsar. Jag har, för att vara lite mer konkret, svårt för folk som inte kan skilja på president Donald Trump av USA och president Rodrigo Duterte av Filippinerna utan stämplar båda som enhetliga fascister.

Det är strängt förbjudet att ställa frågan om demokratin är det bästa samhällsskicket. Folk brukar undvika saker som är strängt förbjudna och därför är det knappt någon som på allvar ställer just den frågan. Ställer man inga frågor så får man inga svar. Därför vet folk inte om demokratin är det bästa samhällsskicket. När jag frågar och ber om skäl får de något flackande och osäkert i blicken. Nu ska jag säga vad jag kommit fram till.

Det handlar om hur beslut om samhället ska fattas. Jag tror att det finns två bärande principer som alla kan enas om. Den första principen är att den som fattar beslut ska göra det på en solid grundval av kunskap. Den andra principen är att den som är jävig inte ska få påverka besluten.

Problemet uppstår när de som har kunskap är jäviga. Då bör de enligt den första principen ha stort inflytande på besluten men, enligt den andra principen, absolut inte ha något att säga till om. Jag tror numera att detta är ett mycket större problem än jag tidigare anat. Låt mig utveckla.

I en demokrati, tror jag, kan folket aldrig anses jävigt. Folket har visserligen intressen, men demokratins affärsidé är att det är dessa intressen som ska styra de viktiga besluten i samhället. (I en diktatur kan nog folket av diktatorn anses jävigt. När svenska folket inte gillade Karl XII:s krig hade kungen kunnat avfärda det klagande folket som jävigt eftersom folket bara tänkte på sig självt och sina umbäranden. Så var det med Stalin som inte såg mellan fingrarna på att folket satte sina egna intressen framför statens.)

En gång ägde jag ett fint företag som jag slarvade bort. Det var mitt eget fel. Genom en dum aktieaffär förlorade jag kontrollen över bolaget och tvingades att handlingsförlamad sitta på första parkett och betrakta hur de inkompetenta nya ägarna och inkallade ”styrelseproffs”, som mest tänkte på sina egna arvoden, gradvis raserade det jag hade byggt upp. Det var en plågsam erfarenhet.

Ungefär så känner jag när jag betraktar den ovärdiga cirkus som iscensätts av Sveriges politiska ledning. Jag har visserligen tyvärr aldrig haft något att säga till om, men jag, som så många andra, har hjälpt till att bygga något ganska bra som nu tycks vara på väg att förödas genom de styrandes klumpiga handlag och brist på omtanke om vårt land.

Det här är förstås inget nytt. För tre år sedan skrev jag så här. Det var sommaren före migrantkaoset och statsministerns bedömning att hans Europa minsann inte skulle bygga några murar. Han ansåg att det inte behövdes några murar och om det behövdes skulle han i alla fall inte bygga några.

För ett tag sedan skrev jag att det där med muslimsk klanröstning inte gjorde mig särskilt upprörd:

En annan muslimsk grej som många hänger upp sig på är klanröstning. Jag lyckas inte bli upprörd. Tidigare röstade nästan alla LO-medlemmar på socialdemokraterna utan att det ansågs hota demokratin. Pingstvänner röstade på kristdemokraterna och skollärare på dåvarande folkpartiet. Det kanske finns en stor skillnad, men jag har inte upptäckt den.

Vid närmare eftertanke har jag upptäckt en stor skillnad.

Men först ska jag påpeka att klanvälde och islam är olika saker även om företeelserna här och där geografiskt må överlappa. Förr i tiden, innan vi visste bättre, trodde vi att det slags hövdingastyrd släktgruppering det gäller hette ”stam” när det förekom i utomeuropeiska områden och ”klan” när det uppträdde i Skottland. Men eftersom kiltar och säckpipor känns lite finare än zulukrigare med assegajer har vi genom en underförstådd överenskommelse upphöjt stammarna till klaner.

Att röstning efter stamtillhörighet varit regel vid demokratiska val i Afrika har vi vetat i decennier. Vi har också vetat att denna sedvana inte nödvändigtvis haft med islam att göra eftersom stammarna i fråga kan vara kristna eller av annan religiös tillhörighet.

Mitt förhållande till cyklister är komplicerat. Många av mina bästa vänner är cyklister. Men när jag betraktar gruppen som kollektiv så framstår den som ett arrogant och aggressivt pack som verkar tro att de äger staden och kan göra ungefär som de vill och räcka finger till oss som talar om för dem att de inte får hoja på trottoaren.

Jag ska erkänna att jag själv varit cyklist. Det tog en ände med förskräckelse för några år sedan efter att jag rundat ett hörn på Wahrendorffsgatan, som är så smal att man inte anar vad som kommer runt knuten, och frontalkrockade med en annan cyklist som körde på fel sida av gatan för att förkorta vägen. Jag fick bara skrubbsår men den andra låg medvetslös i två dagar på Karolinska. Därefter slutade jag cykla.

Bilister är mycket mer civiliserade i trafiken än cyklister och det har en lättbegriplig orsak. Att vara civiliserad i trafiken betyder att anpassa sig till vad som pågår runt omkring, till exempel att bromsa för fotgängare och stanna vid rött ljus. Att bromsa och kanske rentav stanna och sedan axa igen tar energi. Sådant energislöseri känns obehagligt i kroppen när man cyklar men är försumbart för bilisten som inte tänker på att det kostar några ören i ökad bränsleåtgång. Av rent naturliga och kroppsliga skäl är cyklistens strävan därför att alltid hitta den kortaste vägen och hålla en stabil hastighet även om hon därmed blåser ett rödljus eller hotar en fotgängare på en zebrakorsning.

Om någon orkar läsa hela denna krönika och därvid kommer fram till att den utgör ett exempel på ”guilt by association”, beröringsskuld heter det kanske på svenska, så kan jag förstå det. Men jag säger inte att Sverige är likadant som Saudiarabien, jag tar bara Saudiarabien som avstamp för några reflektioner om yttrandefriheten i Sverige.

Det är troligen sant att den saudiske journalisten Jamal Khashoggi mördades av saudiska säkerhetsagenter på det saudiska konsulatet i Istambul. Saudiarabiens politiska ledning gillade inte Khashoggi eftersom han solkade bilden av Saudiarabien och dess härskare. Men Khashoggi var inte den ende dissidenten.

Många av landets dissidenter verkar komma från etablissemanget. Så här skriver en annan saudisk journalist i Dagens Nyheter:

Människan fruktar att något obehagligt ska hända och vidtar åtgärder för att förebygga att detta inträffar. Men ödet vrider tingen ur människans händer och ställer till det så att människan genom sina åtgärder tvärtom orsakar att det oönskade faktiskt sker. Det är innebörden av flera grekiska tragedier. Jag tror att tragediförfattarna till hälften ömkar oss, till hälften skrattar åt oss för vår högmodiga tro att vi kan styra tillvaron. Det kan vi inte. Ödet är ganska hyggligt mot oss men det daskar till oss så det känns när vi ansätts av hybris.

Kung Laius och drottning Jocasta, i Sofokles tragedi Kung Oidipus, har en nyfödd son som heter Oidipus. Oraklet förklarar för Laius att han, Laius, kommer att dödas av sin son varför Laius beordrar Jocasta att döda Oidipus. Men Jocasta drar sig för att mörda sonen och ger honom i stället till en herde. Herden överlämnar barnet till kung Polybus och drottning Merope att uppfostras som deras eget barn.

Oidipus växer upp. En dag är oraklet framme igen för att jävlas och säger till Oidipus att han är dömd av ödet att döda sin far och gifta sig med sin mor. För att undfly profetian lämnar Oidipus Polybus och Meropes som han tror är hans föräldrar. Under sina vandringar träffar han en främling, gruff uppstår och Oidipus dödar främlingen som, ska det senare visa sig, är hans biologiske far Laius.

Det vore fel att bagatellisera det faktum att Sverige för närvarande inte har en demokratiskt vald regering och inte tycks komma att få det under överskådlig tid. Självklart är det en kris när en nation saknar högsta ledning. Tänk på vad som hände när Karl XII blev skjuten. Nationen bröt samman.

Men det är kortsiktigt och sensationslystet att endast fästa uppmärksamheten, som vi nu verkar göra, kring talmansrundor och spekulationer om vem ska få vem i en framtida regeringsbildning. Ty varje tänkbar regering blir, vad jag kan se, bara en mer reglementsenlig fortsättning av dagens kris. Svensk politik har under många år varit i kris även om vi inte befunnit oss i regeringslöst tillstånd. Nu har svensk politik hamnat i en lite annorlunda kris som inger oss en på samma gång road och förtvivlad ångest och får oss att längta efter att den ordinarie krisen ska kunna återupprättas.

Tillvaron är som ett kaleidoskop. Ständigt uppstår nya möjligheter till nya kombinationer. Allt man tror och jobbar för kan vändas till något annat när ett nytt perspektiv presenteras.

Alla över fyrtio år är uppfostrade i ett marxistiskt tänkande där höger och vänster aldrig kan komma överens och där företagens och statens intressen är motsatta eftersom de slåss om samma pengar. Ska medborgarnas inkomster gå till skatt till staten eller till att köpa varor från företagen? Det var en strid på kniven. Föregångaren till Svenskt Näringsliv, Svenska Arbetsgivareföreningen, och staten var varandras huvudfiender. De kom i clinch i striden om löntagarfonderna i början av 1980-talet där staten och fackföreningarna hade tänkt att ta över näringslivet men näringslivet lyckades stå emot och vinna bataljen.

Ett årtionde senare började näringslivet, med Arbetsgivareföreningen i spetsen, sträva efter att komma åt de pengar som staten klämde ur skattebetalarna. Hur detta gick till och hur det slutade är ett betydelsefullt stycke svensk historia som aldrig tidigare berättats så man begriper det. Häng med så ska jag berätta. Medan det pågick förstod inte ens Svenska Arbetsgivarföreningen (och inte jag heller).

Företagen kunde komma åt medborgarnas skattepengar på två sätt. Det ena hade varit att politikerna sänkt skatterna så att skattebetalarna hade haft mer pengar kvar att köpa företagens produkter. Lägre skatter och mer prylar. Det andra sättet var att företagen kom åt pengarna direkt från staten under oförändrat skattetryck, typ att privata företag tar över äldreomsorgen och sjukvården, kort sagt att man introducerar konceptet vinster i välfärden.

Jag var socialist i ungdomen men har numera insett att kapitalismen är det bästa som har hänt mänskligheten på mycket länge, kanske sedan skapelsen. På bara tvåhundra år – betänk hur länge mänskligheten har funnits före de senaste tvåhundra åren! – har kapitalismen skapat ett oerhört välstånd, framför allt i västerlandet, men alltmer även i andra delar av världen. Livet förvandlades – i vad som historiskt sett var ett vips – från jämmerdal till en rätt uthärdlig, kanske till och med behaglig, upplevelse. Det är stort.

Det finns människor som är arga på kapitalismen för att den ännu inte utraderat den återstående fattigdomen. Det är som att skälla på världens snabbaste löpare för att han inte springer ännu fortare. Sådana människor borde i stället hylla kapitalismen och försöka undanröja allt som står i vägen för dess vidare segrar. (Låter det nyliberalt? Varför tror du ett land som Sverige inrättade obligatoriska och kostnadsfria och ursprungligen nästan enbart statliga skolor? Jo, för att så många ungdomar som möjligt skulle bli delaktiga i det kapitalistiska projektet genom att anpassas efter vad kapitalismen kräver för att göra sina välsignelsebringande insatser för mänskligheten. Tror du att de som inrättade det svenska skolsystemet var nyliberaler?)

Kapitalistiska företag vinstmaximerar även om de enskilda företagens metoder att maximera vinsten skiljer sig åt. Det ena bakar bröd, det andra skruvar ihop bilar, det tredje pumpar olja, det fjärde tillverkar möbler i platta paket. De vilseledda människor som jag omnämnde i förra stycket tror att vinstmaximeringen är något som missgynnar dem som inte är företagsägare och därför inte får del av vinsten, men i verkligheten är det tvärtom. Kapitalisterna tvingas av konkurrensen att investera sina vinster i bättre produkter, förbättrad service, trevligare arbetsplatser och allt möjligt sådant som gradvis gjort livet så mycket drägligare för vanliga människor under de senaste två seklerna.

När man betraktar klimatfrågan – alltså frågan om i vilken mån människan har anledning att frukta att hon riskerar sin egen och planetens framtid genom att släppa ut koldioxid i atmosfären – med det perspektiv som tiden ger oss förefaller klimatalarmisternas höjdpunkt ha inträffat år 2007. Då fick världens främste klimatalarmist Al Gore tillsammans med FNs klimatkommitté IPCC Nobels fredspris. Samma år hade Al Gores hyllade bok An Inconvenient Truth, som var det främsta skälet till premieringen av författaren, spelats in som film och vunnit en Oscar för bästa dokumentärfilm. Det såg ut som om klimatalarmisterna sopade banan med de få återstående klimatskeptikerna.

Sedan vände det. Al Gores bok blev avslöjad med ett antal pinsamma felaktigheter. En engelsk domstol beslöt att filmen inte fick visas i engelska skolor om lärarna inte samtidigt framhöll att Gore misstagit sig på nio avgörande punkter. År 2009 briserade den så kallade Climategate-skandalen, där någon hackare hade kommit över och publicerat ett antal emails mellan världsledande klimatforskare som visade att forskarna fuskade med sina resultat och spred mer alarmistiska budskap än deras forskning gav fog för. Samma år misslyckades FNs klimatmöte i Köpenhamn.

Men klimatalarmiströrelsen är en social kraft av sådan styrka att den inte spårar ur bara för att den eventuellt har fel. Den tog sats igen och kom tillbaka med Parisavtalet år 2015. Al Gore kände sig inte mer slagen än att han uppvaktade Donald Trump efter valsegern 2016 för att övertyga den nyvalde presidenten om behovet av skarpa åtgärder för klimatet. Men han lyckades inget vidare. I stället lämnade USA Parisavtalet.

Guilt by association betyder att koppla någon som man vill smutskasta till något erkänt avskyvärt så att synden och omoralen smittar, till exempel, om man levde på 1600-talet, genom att påstå att grannfrun, som man hatar, brukar flyga till Blåkulla för att bli påsatt av djävulen.

Nu ska det avhållas VM i denna gren. Dagens Nyheter har publicerat ett blytungt inlägg som säkert kommer att nomineras och bli en av favoriterna till mästerskapet. ”DN kan avslöja”, står det i ingressen, att sverigedemokraterna hyr ett kontor vid Slussen och Rysslands ambassadören en villa på Lidingö – och att båda fastigheterna ägs av samme man! Där fick du så du teg, va?

Detta scoop får tre helsidor plus tre fjärdedelar av förstasidan vilket man kan förstå ty det har väl aldrig kommit så säkra bevis för att sverigedemokraterna styrs från Kreml (eller om det är Kreml som styrs av Jimmie Åkesson, här behövs mer forskning).

Fastighetsägaren heter Johan Lundberg. Om du inte tycker det räcker för att vid en samlad bedömning ställa saken bortom allt tvivel så kan jag citera fler synnerligen graverande omständigheter från artikeln vars författare ”flerfaldigt prisats för sin journalistik”. Den här till exempel:

Du har säkert noterat det Nya Bokstaveringsalfabetet där den så kallade Rättviseförmedlingen och Fredrika Bremer Förbundet (ska tydligen vara särskrivet) gemensamt verkar för att Sverige framöver ska bokstavera könsneutralt med Adam, Berit, Cesar, Doris och så vidare.

Inför detta reagerar jag på två olika sätt. För det första rycker jag på axlarna och tänker att om några idioter vill satsa tid och pengar på att driva ett sådant projekt så är det deras ensak. Men när jag upptäcker, för det andra, att det handlar om en påkostad kampanj med helsidesannonser i Sveriges främsta tidningar blir jag misstänksam. Kan det vara jag i egenskap av skattebetalare som står för fiolerna?

Rättviseförmedlingen är inte särskilt transparent på sin hemsida. Förmedlingen ”är en digital rörelse som består av de just nu över 135 000 som följer oss på sociala medier”. Inte ett ord om varifrån pengarna kommer annat än att förmedlingen för några år sedan fick bidrag från den statliga myndigheten Vinnova. Förmedlingen verkar vara en arbetsförmedling som hjälper till ”att hitta personer med specifik kompetens ur underrepresenterade grupper (utifrån exempelvis kön, bakgrund, ålder eller fysiska förutsättningar)” i syfte att synliggöra ”skeva sammanhang”. Förmedlingen anmäler dock att den inte är en arbetsförmedling och då får man väl tro den.

Tillvaron är alltid rörig. Men varje tid upplever framför allt sin egen rörighet. Jag vet inte hur många gånger under de senaste fyrtio åren jag med inlevelse förklarat att det just vid det tillfället aktuella tillståndet var rörigare än någonsin. Med det menar jag att följande observationer kanske bör hänföras till gruppen ”förklaringar till saker som inte finns”.

Fram till andra världskrigets slut levde alla människor, även i de så kallade i-länderna, med fattigdomens värderingar. Fattigdomens värderingar är sådana uppfattningar och synsätt som människor anammar när livets allmänna avoghet och osäkerhet tvingar dem att på egen hand parera tillvarons tjyvnyp eftersom det inte finns något socialkontor eller ens en rik faster att lita på. Till fattigdomens värderingar hör exempelvis sparsamhet (eftersom man har så lite resurser vare sig det handlar om pengar eller tjog ägg eller skäppor korn), idoghet (eftersom man måste arbeta hårt på åkerlapparna), familjesammanhållning (eftersom individerna kan gå under om de grälar i stället för att samarbeta; osämja slösar mental energi), solidaritet med nästan (eftersom man aldrig vet när man behöver hjälp), nykterhet (eftersom sprit är dyrt och man inte kan jobba när man är full) och så vidare.

Underligt nog gällde fattigdomens värderingar även för rika människor, framför allt om de var företagare snarare personer av börd. Erling Persson, skaparen av H&M, åkte inte taxi utan bara kommunalt. Ingvar Kamprads snålhet är legendarisk. (Den tyske samhällstänkaren Max Weber har i skriften Den protestantiska etiken och kapitalismens anda, 1905, uppmärksammat just det där draget, framför allt hos kalvinistiska kapitalister. Pengarna ska inte konsumeras utan investeras. ”Investera, investera, det är kapitalisternas lag från Moses och alla profeterna” sa Karl Marx i ett utlåtande som han kanske fått antisemitvarning för om han själv inte hade varit jude.)

Ibland blir jag väldigt trött på att skriva om skola, migration, Trump, klimat och PK-ism och allt det andra som folk brukar skriva om. Då skriver jag i stället om Sokrates eller Jesus, två av mina absoluta favoriter. Eller, som nyligen, kan jag skriva om den franske målaren Jean-Baptiste Debret (även om jag vet att läsekretsen föredrar texter om Sveriges förestående undergång).

Debret tillbragte femton år i Brasilien under 1800-talets första hälft och efterlämnade en skatt av dokumentation av vardagslivet i landet i form av akvareller och i vissa fall skrivna kommentarer till målningarna.

Den här bilden heter Slavmarknaden på Vallongagatan. Debret skriver så här:

Wikipedia definierar ordet klimat så här:

Med klimat menas de genomsnittliga fysiska förhållandena i atmosfären, temperatur, luftfuktighet, lufttryck, vind, nederbörd, atmosfäriska partiklar och flera olika meteorologiska element på en given ort eller region över längre tidsperioder.

I vissa ordsammanställningar får begreppet klimat en annan innebörd och tjänar då i stället för att beskriva fysiska förhållanden till att identifiera psykiska förhållanden hos en omtalad person, närmare bestämt vederbörandes uppfattning om idén om människoskapad global uppvärmning.

De som oroar sig för att mänskligheten genom utsläpp av koldioxid från fossila bränslen håller på att värma upp jorden och därmed förstöra den kallas klimatalarmister. (Detta är förstås en sanning med modifikation för alarmisterna kallas bara alarmister av dem som har en annan uppfattning. Vad alarmisterna kallar sig själva vet jag inte riktigt, kanske bara för ”miljövänner” eller ”vanliga människor” enligt principen att vissa folkslag, inuiterna till exempel, använder sitt ord för ”människa” som beteckning för sin egen sort eftersom de tycker sig vara den äkta homo sapiens. På den punkten är svenskar för övrigt ganska lika inuiter eftersom vi tror att det i varje människa bor en svensk som kommer ut när han fått personnummer och blivit kommunplacerad. Om detta inte inträffar säger vi svenskar att ”vår integrationspolitik misslyckats”.)

Jag tjatar jämt om samma sak men eftersom alla inte verkar hålla med så ska jag tjata igen ehuru möjligen från en annan synvinkel för att pigga upp mig själv och eventuella läsare.

Är det inte självklart att man gillar att göra sådant man är bra på? Till exempel kan jag ett sällskapstrick med två vinkorkar som aldrig förfelar att förvåna och tjusa publiken. Så fort jag kommer åt så förevisar jag denna konst.

Tänk med vilken kraft och lust du skulle ägna dit åt din sysselsättning om du inte bara kunde utföra den med särskild skicklighet utan dessutom fick en hygglig utkomst av dina prestationer (vilket jag inte lyckats få med mitt korkknep). Då snackar vi verklig professionalitet.

Tänk dig vidare att du inte är ensam i samhället med din märkvärdiga kompetens utan att du har tiotusentals, ja hundratusentals, lika engagerade och kvalificerade yrkesbröder och -systrar, alla med samma grundliga högskoleutbildning för er viktiga syssla och alla med samma genomarbetade, beprövade och evidensbaserade föreställningar om hur slipstenar ska dras.

På ett särskilt betydelsefullt område har vårt land under det senaste halvseklet odlat en sådan yrkeskår, nämligen de proffs som vet hur man kan lösa andra människors problem, särskilt människor som det på något sätt är synd om för att de är offer eller drabbade eller särskilt utsatta eller bara allmänt svaga i något avseende.