Platon sa att det som folk ser inte är verkligheten utan verklighetens skuggor på den grottvägg dit människorna stirrar. (Varför de inte vänder sig om och tittar ut på verkligheten genom grottans öppning har jag aldrig förstått, men man kan inte begära att få begripa allt.)
För den som emellertid ska studera politik rekommenderar jag en annan metafor. Inom samhället finns en massa intressen och motsättningar. En av dessa motsättningar är viktigare än de andra och bildar liksom hos en magnet en pluspol och en minuspol mellan vilka en tydlig spänning råder. Dessa elektriska fenomen går inte att avläsa direkt, men om man placerar ett papper med järnfilsspån ovanpå magneten så ser man spånen orientera sig kring polerna. Om man sedan vrider magneten under papperet så skyndar sig spånen att anpassa sig till den nya ordningen.
Till installationsceremonin för Brasiliens nyvalde president Jair Bolsonaro hade presidenten avinviterat, det vill säga nobbat, representanter för stater som Kuba och Venezuela. Han tog dock hjärtligt leende emot Ungerns Viktor Orbán och den nordamerikanske utrikesministern Mike Pompeo.
Bolsonaro säger att han ska utrota korruptionen, kriminaliteten, socialismen och PK-ismen. Då kan man förstå att kommunister inte är välkomna. Han tänker även rensa ut dem från statsapparaten.
Min portugisiskafröken i Rio de Janeiro tycker mycket illa om Bolsonaro och hans regering. Särskilt illa tycker hon om frikyrkopastorn Damares Alves, nyutnämnd minister för Kvinnor, Familj och Mänskliga Rättigheter. Alves anser att pojkbebisar ska vara klädda i ljusblått och flickbebisar i rosa.
Alves vill också inrätta ett ”våldtäktsbidrag” som ska utgå till den kvinna som blivit gravid efter en våldtäkt men ändå väljer att behålla barnet. Bakgrunden är att abort är förbjudet i Brasilien utom efter våldtäkt. Fru Alves vill nu täppa igen den återstående luckan i lagen. Min portugisiskafröken anser att detta är verklighetsfrämmande. Det är hur lätt som helst att få abort i Brasilien bara man betalar. ”De rika går till riktiga sjukhus och de fattiga tvingas gå till vilken slaktare som helst”, säger hon. Om komplikationer tillstöter kan den fattiga kvinnan inte gå till folksjukvården för då kanske hon blir bestraffad för den olagliga aborten. Portugisiskafröken vet inte till sig av upprördhet.
För ett hyggligt antal år sedan blev jag erbjuden att skriva ett antal krönikor i Expressen. Den första krönikan var ett ganska vetenskapligt stycke som argumenterade att Sverige troligen var den mest centraliserade staten sedan de pyramidbyggande egyptiska faraonerna om man mätte centraliseringen med den andel av BNP som staten lade beslag på. Efter det fick jag inte skriva några fler krönikor. Om jag säger att den ansvariga Expressenjournalisten sedermera fick en framstående befattning på DN Kultur så kanske du förstår varför.
Att mäta statens andel av BNP är en ganska rättfram historia, i varje fall för moderna västerländska länder som har statistiken någorlunda i ordning. Men pengarna är bara en aspekt av statens maktutövning. Därutöver finns lagarna, reglerna och föreskrifterna från riksdag och myndigheter. (Och därutöver finns propagandan, men den hoppar jag över just nu.)
Min uppfattning är att Sverige har blivit än mer centraliserat sedan min Expressenartikel. Det beror inte på att staten sedan dess tagit en större andel av pengarna utan på att den centraliserade regelstyrningen, mätt till exempel i det totala antalet regelsidor, långsamt men målmedvetet ökat med några procent om året (plus att propagandan numera ibland tangerar hjärntvättens intensitet).
För mer än trettio år sedan ingick jag i en grupp om sex personer – varav jag var den minst juridiskt kompetente – som utarbetade ett förslag till ny regeringsform. Det var inte på skoj utan på högsta allvar, det borgade exempelvis regeringsrådet Gustaf Petréns medverkan för.
Jag har inte ägnat många tankar åt grundlagsförslaget på några årtionden men började nyss, av en tillfällighet, att läsa. Det kändes som en plötslig flamma av klarhet. Hela den misstro mot den etablerade politiken som idag är allmän i Europa genomsyrade texten. Den svarade också på frågan om hur vi i stället borde organisera den svenska staten. Idag borde det förslaget vara en förebild och en inspiration för alla som handfallet undrande står och kliar sig i huvudet och frågar sig vad vi borde göra med Sverige (förutom att tills vidare stänga gränserna, vilket inte var motiverat år 1988).
Jag minns att jag själv då tyckte att förslaget var nästan skakande djärvt. Idag känns det bara helt rätt. Det börjar med ett Memorial som anger tonen. Här är några utdrag:
Vår gällande grundlag står främmande inför problemen i tiden. Maktens utövande har blivit viktigare än maktens gränser…
I en levande demokrati behöver folkets makt över sina ombud alltid värnas. Demokratins syfte är inte att främja politikernas makt över folket. Men det har alltmer blivit så, att landets resurser betraktas som den politiska maktens medel… Våra valda ombud förvandlas också alltmer till administratörer i det offentliga liv de själva skapat. De blir för väljarna ofta till förväxling lika de tjänstemän de tänktes satta att kontrollera.
En av de böcker som gjort starkast intryck på mig genom livet är Arthur Koestlers The Act of Creation. Det går ut på att exempelvis humor, som är en underavdelning av den allmänna kreativiteten, kan uppstå när två tidigare inte sammankopplade förståelserymder plötsligt får kontakt och man använder den ena rymdens förståelsemönster på den andra och allt bryter samman i ett skratt eller en ny insikt.
Det där var förstås obegripligt som det alltid blir när man ska göra sig märkvärdig och forma en generell lag av disparata observationer. Så låt mig illustrera med ett exempel. Jan-Olof Sandgren skrev nyligen om det faktum att de flyktingar som tar sig till Europa från krigets Afghanistan och Syrien inte är kvinnorna och barnen, som den västerländska evakueringsregeln stipulerar, utan de starka, vapenföra männen. Ponera, säger Sandgren, ”att Europa, mitt under brinnande världskrig hade skeppat iväg sina starka och friska män till en främmande kontinent, för att där leva ett gott liv på lokalbefolkningens bekostnad. Jag har svårt att tro att det skulle hjälpt oss att besegra nazisterna”.
Det är kreativt och nästan roligt – tokroligt om det inte varit så allvarligt kanske – eftersom det använder normaleuropeiskt tänkande på dagens europeiska flyktingpolitik och får flyktingpolitikens totala förvirring att framstå i plötsligt blixtsken.
Sedan 1960 har antalet jordbor fördubblats. Hur har det funnits mat till allihop? Under det senaste halvseklet har världens matproduktion ökat alldeles oerhört. Produktionen av kött har ökat fyra gånger. Vattenodling av fisk och skaldjur har ökat mer än 20 gånger. Det är på liknade sätt med andra sorters mat. Proteinintaget per skalle har till och med ökat med tio procent eller mer över hela klotet.
Nu kommer den stora frågan. Hur har det gått till? Tror du att denna utveckling är resultatet av statlig planering eller av att livsmedelsproducenter, som må vara nog så reglerade, har fått utveckla sina krafter på egen hand utan centralstyrning?
Det var ingen svår fråga. När staten griper in blir det snarare svält än ökad livsmedelsproduktion. Se på erfarenheterna i 1930-talets Sovjetunionen.
Jesus använde liknelser för att folk skulle förstå vad han menade. Det finns ett fyrtiotal liknelser i evangelierna hävdar några som har räknat. En del av dem funkar inte längre, till exempel den om senapskornet – som är pyttelitet men ska bli ett stort träd – eftersom ingen numera vet hur ett senapskorn ser ut, eller den om att ingen häller nytt vin i gamla vinsäckar eftersom vinsäckar har kommit ur bruk. Andra liknelser har bevarat sin kraft, till exempel den om såningsmannen vars frön ibland hamnar på hälleberget men ibland i god jord och då kan ge ”hundrafaldig frukt”. Där känner alla predikanter igen sig.
För Brasiliens nye president Jair Bolsonaro är Jesus en levande figur ty Bolsonaro är troende katolik (och hans fru Michelle är evangelisk, vilket många brasilianare skulle beskriva som extatiskt protestantiskt frikyrklig). Jag vet inte om Bolsonaro kommer att bli en bra eller dålig president, men det där med liknelser verkar han ha lärt sig av Jesus. Han presenterade nyligen en liknelse som i all sin enkelhet tycks mig mycket kraftfull.
Han sa att han var som en dirigent och att det inte var han som gjorde musiken. Han skulle bara dirigera och var helt beroende av dem som spelade. Sedan trasslade det till sig för man fick aldrig riktigt klart för sig vem som skulle göra jobbet, det vill säga klämma fram tonerna. Det är musiken som är sanningen, sa han.
Om inte president Donald Trump först hade tjingat på en amerikansk variant av den parollen så hade president Xi Jinping kunnat använda den för sitt eget storslagna nationella projekt, och kanske med större trovärdighet än sin amerikanska kollega, ty Xis avsikter handlar om en upprättelse av Kina sedan de förnedrande opiumkrigen, medan den tidpunkt som Trump vill återställa till är oklar men troligen inte befinner sig mer än några årtionden tillbaka.
Kinas roll är att vara ”Mittens rike” och kineserna roll är att vara härskare i världen. Den mångtusenåriga självbilden fick en törn vid mitten av 1800-talet, när England och Frankrike, två uppkomlingsnationer som kineserna såg det, genom två krig tvingade Kina att acceptera opiumhandeln och att underkasta sig västvärldens vilja. Det var en stor skymf för ett härskarfolk. Xi Jinpings plan är att återställa den gamla ordningen.
Kineserna är ett genomtänkt folk. De nöjer sig inte med att producera mer stål och köpa hamnar och järnvägar utomlands utan de strävar också efter att bygga ett intellektuellt fundament för en ny ordning i syfte att visa att ordningen inte alls är ny utan i själva verket det sanna och ursprungliga Kina som återtar sin naturliga position i världen efter en kortvarig ehuru beklaglig störning (under vilken, försäkras det dock, allt som gjordes, även Maos grymma och våldsamma kulturrevolution, ändå verkade, bortom tillfälligheterna, för Kinas av historien naturligt givna upprättelse).
Således höll professor Gan Yang vid universitetet i Guangzhou år 2005 en föreläsning om att ”förena de tre traditionerna”. De tre traditionerna, bara för att illustrera det historiska greppet, representerades av Qing-dynastin som grundades i början av 1600-talet, Maos socialism och Dengs reformism. Den uppgift som professor Gan pekade på var att förklara vad som förenade dessa traditioner och hur de gemensamt upprätthöll Mittens rike.
Varje dag våndas jag över att jag bara pratar i stället för att göra något åt situationen i Sverige. Rätt ofta frågar mig oroliga människor om jag har något bra tips om vad de kan göra för att hjälpa till att styra upp läget. Det har jag inte.
Det finns förstås en oändlig lista med lösningar i det offentliga samtalet. Alla dessa har den gemensamma egenskapen att de är ogenomförbara eftersom det inte finns någon som tänker genomföra dem. Till exempel vore det fint med en författningsdomstol. Majoritetsval i enmansvalkretsar är inte heller någon dum idé. Ett grundlagsfäst tak för skattetrycket är en annan vacker tanke. Invandringsstopp skulle nog många sätta högst på önskelistan. Inte ens ett upphävande av hyresregleringen, som inrättades under andra världskriget och för länge sedan borde ha tagits bort precis som man slopade kaffe- och havregrynsransoneringen, har vi lyckats med trots att kloka personer har tjatat om det i mer än femtio år.
Felet med sådana där idéer, hur teoretiskt förnämliga de än må vara, är att de inte lämpar sig för folkaktioner. Folk tar inte på sig gula västar och går ut och slår in skyltfönster och bränner bilar för att Sverige ska få majoritetsval i enmansvalkretsar. För övrigt ligger det inte för svenska folket att ta på sig gula västar och slå sönder fönsterrutor. Vi är ett jämförelsevis fridsamt folk och väl är det. Den djärvaste politiska aktion vi kan tänka oss är att byta parti till nästa val. Det är förstås vällovligt på alla vis, men eftersom det är fyra år mellan valen kan detta beteende fylla oss med vanmakt och frustrerad handlingslystnad under mellanperioden som blir desto mer besvärande som alternativet gula västar inte föreligger så här långt norrut.
Nu har å ena sidan S och MP och å den andra C och L ingått ett avtal som stipulerar vad S och MP ska göra under innevarande mandatperiod för att erhålla fortsatt stöd från C och L. Avtalet är på elva tättskrivna sidor och omfattar 73 punkter (paragrafer hade man nog sagt om det varit på allvar).
Här är det bäddat för bråk. Överenskommelsen är nämligen inte, som om det hade gällt företag, skriven för att förutse alla tänkbara konflikter och försöka förebygga dem utan för att, som politiker gör, försöka ludda till, sopa under mattan och skjuta obehagliga konfrontationer på framtiden. Om jag har lärt mig något av livet så är det att sådant är som att bjuda fan på bal. Det blir garanterat gräl och rabalder.
Jag tror att det ligger i verksamhetens natur att politiker formulerar sig vagt. De vill bli valda och därför lovar de saker eller ställer saker i utsikt som eventuellt efter en valseger inte kan infrias. Då är det praktiskt att inte ha lovat något fast, definitivt och exakt. Eller också ska de börja förhandla med politiska motståndare efter ett val och även då är det dumt att ha bundit sig. Sådant får de alltid tillbaka i ansiktet. Se på Annie Lööfs oförsiktiga löfte om att hellre äta upp sin högersko än att agera ”stödhjul” åt socialdemokraterna.
Predikaren är en skribent som fått en bok återgiven i Bibeln, närmare bestämt i Gamla Testamentet. Se där en ära som gör oss vanliga ordvrängare sjuka av avund. Nytryck och ständigt förnyad berömmelse genom årtusendena! Att bli publicerad i Bibeln smäller tusen gånger högre än att få Nobelpriset i litteratur. Jag mår bra av den tanken för då känns det futtigt att vara avundsam mot nobelpristagare. De är eländiga och eftersatta stackare, de också. Apropå författarskapet har Predikaren ett visdomsord: ”Ingen ände är på det myckna bokskrivandet, och mycket studerande gör kroppen trött”.
Predikaren anses vara en pessimist i nivå med filosofen Schopenhauer eller ännu värre. Själv tycker jag att båda beskriver livet på ett realistiskt sätt. Schopenhauer känns mer modern, som när han hävdar att ”skepticism är för filosofin vad oppositionen är för parlamentet”, men samtidigt har han en stötande överlägsen attityd mot folk som saknar hans överlägsna begåvning. Det beror troligen på att hans mamma inte tyckte om honom trots att han, enligt egen uppfattning, var världens störste tänkare och att han därför fick mindrevärdeskomplex.
Predikaren är lika klarsynt som Schopenhauer men mer empatisk. Han fylls med medlidande över de dumma och dåraktiga människorna och försöker uppmärksamma dem på deras villfarelser, inte klandra dem. Men att döma av vår tid har varken Predikarens medlidande och förmaningar eller Schumpeters förakt haft någon som helst påverkan på förekomsten av dåraktighet.
Predikarens budskap är ungefär samma som Doris Days i den vackra sången Que será, será, det spelar nästan ingen roll vad det gör, det går som det går, eller, närmare bestämt ”Fåfängligheters fåfänglighet! Fåfängligheters fåfänglighet! Allt är fåfänglighet!”. Det är, förklarar Predikaren, inte ens någon mening att odla sin eventuella vishet för ”det går den vise såsom dåren”:
Världen ändrar sig som ett kalejdoskop. Nya, oväntade kombinationer uppstår. Det går ganska långsamt men ändå tillräckligt fort för att människorna inte ska hinna enas om en stabil tolkning. Därför går observanta människor runt med en gnagande känsla av att de inte förstår.
Vi kommer aldrig att förstå samhället. Därför måste vi arbeta med provisoriska tolkningar som inte är helt sanna men ändå kan funka. Ett användbart begrepp, enligt min uppfattning, är ”huvudmotsättning”, alltså den avgörande av alla de motsättningar som kan finnas i ett samhälle, till exempel mellan protestanter och katoliker, kapitalister och arbetare, män och kvinnor och så vidare.
Vad som händer när kalejdoskopet vrider sig är att en ny och tillfälligt sannare tolkning av huvudmotsättningen börjar etableras. En del människor upptäcker det nya tidigare än andra, en del nyupptäckare visar sig med tiden ha haft fel i sina tolkningar, en del vägrar att ens titta i kalejdoskopet. Den process varigenom alla dessa människor käbblar med varandra kallas samhällsdebatt. Det kännetecknande för samhällsdebatten är att den aldrig kommer fram till ett konsensus och att den aldrig tar slut och att den ändå är nödvändig för att människorna lite trevande ska kunna ta sig fram i tillvaron.
En av samtidens vanligaste tankefigurer är att folk tidigare i historien trodde på ovetenskapliga och magiska företeelser, Gud, änglar och tomtar till exempel, medan människan sedan 1800-talet blivit skeptisk till det övernaturliga. Den tyske tänkaren Max Weber (1864 – 1920), för övrigt en av min husgudar, kallade processen för Entzauberung, avförtrollning. Med det menade han att det rationella tänkandet hade ersatt det magiska.
Men även om Weber är en husgud så känns det där resonemanget inte så stabilt när man betraktar Svenska Akademien. Före Akademiens nu pågående kris var institutionen en magisk inrättning. Lärda herrar och sedermera även lärda damer i högtidskläder skred värdigt fram till sina numrerade platser vid högtidssammankomsterna och ett särskilt urval av höga dignitärer ur Sveriges förnämsta kretsar beviljades nåden att under tystnad betrakta och avlyssna de adertons samtal.
Ingen vanlig människa kunde med fortsatt anseende ifrågasätta de aderton. Möjligen kunde de aderton bråka sig emellan vilket betraktades som extra upphöjt och lite pikant, ungefär som gräl mellan Olympens gudar. Gurgel mellan gudar gör dem inte mindre gudomliga.
När de aderton, som så småningom blev de fjoderton och sedermera ännu färre, utvalt årets nobelpristagare i litteratur stod världen i andlös spänning i avvaktan på det solenna och samtidigt festliga ögonblick då pristagarens identitet skulle avslöjas. Vid avslöjandet gick en andäktig susning genom världen ty genom priset hade den upphöjde författaren undfått en gudomlig smörjelse.
Rubriken är ett påstått citat av greken Arkimedes. Citatet lär ha handlat om hävstångseffekten men kan lika gärna tillämpas på svensk politik.
Är det riksdagen som stiftar svensk lag och beslutar om statsbudgetens användning eller är det någon annan som lagstiftar och fattar budgetbeslut?
Svaret är inte alls självklart. I teorin och i grundlagen är det riksdagen som ansvarar för dessa uppgifter men i praktiken är det nog inte så.
En del säger att riksdagsledamöterna i praktiken inte har något att säga till om eftersom de inte kommer att hamna på valbar plats vid nästa riksdagsval om de inte lyder sin partiledning och att det därför är partiledningarna, snarare än de valda ombuden, som styr. Andra säger att det är ännu värre ty partiledningarna styrs i sin tur av EU och av George Soros och Bilderberggruppen.
Det besvärliga med den sortens i varje fall delvis korrekta observationer är att kan leda till att den enda fasta punkt vi har i svensk politik – nämligen att all offentlig makt utgår från folket och förvaltas av dess förtroendevalda ombud – undergrävs och förintas. Om vi går med på analysen att partiledarna, med eller utan inflytande av Bilderberggruppen och Davospartiet, är Sveriges egentliga beslutsfattare så har vi lyft ansvaret från de förtroendevalda och placerat det hos någon annan som för det första är diffus och för det andra opåverkbar för svenska folket.
Då och då träffar jag skolfolk. Det kan vara lärare, rektorer, mentorer (det är en ny sorts befattning som betyder klassföreståndare utan undervisningsplikt), friskolestyrelseledamöter, till och med elever kan förekomma.
Det mönster som framträder vid sådana diskussioner verkar sammanfalla med mina fördomar (om det inte är så att jag bara hör sådant som stämmer med vad jag redan trodde). I ena änden på skalan finns ett antal utmärkta skolor där friskolor som Engelska Skolan och Viktor Rydberg verkar överrepresenterade. Där verkar det funka ungefär som det ska funka, lärarna har auktoritet och föräldrarna missbrukar inte sin skolpengsmakt – det betyder att hota att ta med sig telningen, som för skolan är en vandrande check värd kanske hundratusen kronor, och gå till en konkurrerande skola – för att kräva högre betyg just för sitt eget barn. (Att sådan utpressning faktiskt förekommer hör jag från så många håll att jag tror det är sant. Att utpressningen kan fungera beror på att den enskilda skolan sätter sina egna betyg utan extern kontroll, vilket förstås är feltänkt.)
I den andra änden på skalan finns kommunala skolor och en del friskolor i utanförskapsområden och i närheten av utanförskapsområden. Där råder ofta brist på disciplin som emellanåt kan urarta till kaos. Flera lärare vittnar – ofta med nedsänkt röst eftersom frågan är tabu – att det är särskilda problem med invandrade barn, inte bara för att dessa ibland är värstingar som bråkar och röjer i klassrummet utan också för att de som är snälla, gulliga och fogliga många gånger saknar hum om vad skolan är till för, nämligen inte ett ställe där några timmar om dagen ska sittas av utan en plats där eleven förväntas att ambitiöst driva på sin egen kunskapsinhämtning. (Den elevledda undervisningen där lärarens roll reduceras till att vara coach och allmän resursperson är såklart förödande för elever vars föräldrar inte kan förklara för dem vad företeelsen ”skola” egentligen handlar om.)
Att utropa seger över PK-isterna vore förhastat. Men en sorts omgruppering och kanske partiell reträtt verkar vara på gång. De tycks dra sig tillbaka från sina mest framskjutna fältskansar och flytta sina skyttegravar bakåt inför det sunda förnuftets alltmer självsäkra framryckningar.
Hur kan jag veta det? Jag vet ingenting. Men jag studerar Pravda och gör mina uttolkningar. I det sovjetiska kommunistpartiets tidning Pravda – Sanningen – hade varje kommatecken betydelse. Det är likadant med den svenska maktens ledande ideologiska organ, Dagens Nyheter. I den tidningen, särskilt ledar- och kultursidorna, finns de tydligaste formuleringarna av hur ledande PK-istiska ideologer ser på världen.
Folk frågar mig varför jag prenumererar på Dagens Nyheter när den ändå bara är en PK-blaska. Den kostar runt 6 000 kronor om året om man vill ha den hemburen. Kan jag inte hitta på något roligare att göra med de pengarna? Ibland svarar jag att jag gillar sudokut men den verkliga orsaken är att jag vill veta hur fienden tänker. Då räcker det väl med att knäppa på statsmedia, invänder folk. Visst, säger jag, men där är propagandan så tjockt påsmetad att man har svårt att följa det intellektuella klimatväxlingarna i PK-bunkern. En prenumeration på Dagens Nyheter är nästan lika mycket värd som en hemlig mikrofon i sammanträdesrummet i socialdemokraternas högkvarter.
Man kan inte lösa sina problem om man inte erkänner att man har dem. Så är det med både alkoholister och nationer. Sveriges politiska ledning med tillhörande härolder i media lever ännu i samma slags förnekelse som många ihärdiga alkoholister. Det gör att Sverige i praktiken, trots allt pladder om motsatsen, ännu inte ens påbörjat den mödosamma och med tiden troligen alltmer omöjliga kampen för återupprättandet av det goda samhälle som vi en gång haft.
Problem försvinner inte bara för att man inte låtsas om dem. De blir bara värre. Så är det med skolan, försvaret, brottsligheten etc. Var du än sticker ned en pinne och rotar lite så hittar du röta.
Det kommer inte att bli någon ordning på det här förrän vi öppet erkänner problemen och talar klarspråk om dem (återigen i analogi med alkoholistens situation). Det duger inte att vi innerst inne vet hur det ligger till men officiellt visar upp en mask av förtröstan inför framtiden. (Nej då, pappa super inte, se, han är ju ute och joggar! Ekonomin går som en Tesla så vad bråkar du om?)
Min inre seismograf har känselspröten riktade mot stämningsläget i nationen och försöker mäta vad folk törs säga. För att bli helt tillförlitlig skulle seismografen troligen behöva kalibreras över flera liv men eftersom jag bara har ett så får jag hålla till godo med de osäkra signaler det här prototypinstrumentet avger. Det känns som om Sverige närmar sig ett genombrott. Jag vågar inte riktigt börja hoppas än, men det skulle kännas förlösande, precis som om alkoholisten och hans familj till slut erkände fakta och vården kunde inledas.
På Dan Eliassons tid som rikspolischef försökte jag förklara Dan Eliasson. Min förklaring utgick ifrån Thomas Hobbes teori om Leviatan. Tesen är att staten, till medborgarnas frid och fromma, måste göra sig till ett eldsprutande, bepansrat monster som skaffar sig monopol på våldet så att ingen för vanliga medborgare hotfull kriminalitet törs etablera sig. Leviatan är polisen. Själva poängen hos Hobbes är att polisen måste vara desto våldsammare och grymmare ju värre buset artar sig.
Min förklaring började med att den svenska staten fram till för sextio, sjuttio år sedan var en Leviatan-stat även om den, eftersom buset var relativt fogligt, kunde uppträda i gestalt av konstaplarna Kling och Klang. Sedan fortsatte förklaringen med att en ny sorts stat, med helt andra synsätt och värderingar, därefter vuxit sig stark och som en gökunge gjort sig till herre i boet, nämligen socialsekreterarstaten eller det PK-inspirerade välfärdsindustriella komplexet eller vad du väljer att kalla det.
Gradvis har socialsekreterarstaten tagit kommandot över Leviatan, skickat honom på värdegrundskurs och tränat honom i genus- och hållbarhetstänkande. Poliser, särskilt poliser som gjort eller aspirerar på att göra karriär, tänker numera som socialsekreterare.
Idéer är som poplåtar. Plötsligt kommer det en teorimakare från ingenstans och gör en internationell megahit. Jordan B. Peterson från Kanada är en sådan. Han presenterar ett nytt sound som går hem särskilt hos män som känner sig förtryckta av det politiskt korrekta (jag till exempel). Ibland lyckas tänkarna liksom Beatles och Elvis Presley hålla sig kvar på karusellen i flera år, ibland slänger centrifugalkraften nästan genast ut dem i bortglömdhetens hemska mörker.
En modern megastjärna är den brittiske journalisten David Goodhart som år 2017 presenterade en idé i boken The Road to Somewhere: The Populist Revolt and the Future of Politics. Idén är att folk kan indelas i två grupper (plus en del mellangrupper), dels ”somewheres” som anser sig höra hemma någon särskild stans, till exempel i en stad eller en region eller en nation, dels ”anywheres”, som är lika nöjda varhelst de slår ned sina bopålar såframt det handlar om något slags välbärgat och hippt Södermalm någonstans i världen. Goodharts stjärnstatus framgår av att Google ger 198 miljoner träffar på sökbegreppet ”somewheres and anywheres”.
Själv har jag svårt för Goodharts teori. Den känns för slipad, för tillrättalagd, för allmän. Den tilltalar nästan alla smaker ungefär som en ABBA-låt. Den gör inte ont någonstans och det är det som gör mig misstänksam. Politik är kamp och strid mellan motsägelsefulla intressen och om dessa sopas under mattan med hjälp av en teori som kan betyda lite vad som helst så kommer vi ingenstans i vår förståelse av samtiden.
Med tanke på att män numera är djur som urskillningslöst förnedrar och förgriper sig på kvinnor samt att könsförtrycket var ännu värre förr i tiden innan genuspedagogerna och statsmakten med hjälp av Värdegrunden och #metoo åtminstone i någon mån lyckats styra upp det hela så hade man kanske förväntat sig att en hundrafemtioårig förmaningsdikt till en ung kvinna i huvudsak skulle handla om hur den unga kvinnan skulle hålla sig undan männens skändliga försök att etablera kroppslig närhet.
Men det gör den inte. Knappt någon av de 132 raderna berör saken. De avsnitt som kommer närmast ämnet är följande två strofer:
För mycken misstro föder agg, För mycken lättro ångrens smärta: Tänk ej i hvarje ros en tagg, Ej dygd i hvarje manligt hjerta!
Väl dig, om jemt du följa vet Försigtighet, den kloka gumman: Den, jemte känslig glädtighet, Är af all vishet hufvudsumman.
Adam Smith var en 1700-talsfilosof som bodde i Edinburgh och uppfattas som den förste som i detalj beskrev det kapitalistiska systemets mekanismer (till exempel det där med den osynliga handen, alltså att en företagare som bara jobbar för egennyttan liksom genom en ”osynlig hand” på olika sätt skapar välfärd för andra som förstås också bara tänker på sig själva).
Att Smith begrep sig på kapitalismen betydde också att han genomskådade och brännmärkte företagares ständiga och näriga försök att sätta konkurrensen ur spel för att skaffa sig monopol eller statsstöd, två företeelser som ofta går hand i hand. Konkurrens är nämligen jobbigt för företagare. Om de slipper att tävla så kan livet bli enklare och lönsammare. Få citat från Smiths Wealth of Nations är lika bekanta som hans beskrivning av företagarnas konspirationer mot allmännyttan:
En av världens längsta listor har rubriken ”Saker som jag inte vet”. Det är en jobbig lista för där blandas, huller om buller, saker som jag saknar kunskaper om, till exempel hur man tillverkar en julgran av plast, och saker som man inte kan slå upp ens på Google, till exempel om Gud finns. En fråga som står på listan, men vars kategoritillhörighet är oklar, är det här med låglönejobb. ”Vi måste öppna för låglönejobb”, säger politikerna stup i kvarten. Vad kan de mena med det?
Eftersom jag har betyg i nationalekonomi anar jag hur de tänker. Utgångspunkten är att det finns ett stort antal invandrare i Sverige som är arbetslösa.
Som allt annat som säljs och köps på en marknad har arbetskraft pris och kvalitet. Priset kallas för lön och mäts i kronor. Kvalitet är svårare att greppa men i den officiella svenska debatten har vi gjort det lätt för oss. Vi tror att arbetskraftens kvalitet är en funktion av hur länge den berörda människan gått i skola. Vi tror därför också att eventuella kvalitetsbrister hos en individ kan upphävas genom att individen får gå i skola under några år. Detta är naturligtvis inte sant. En människas kvalitet bestäms i verkligheten även av mycket annat såsom personlig begåvning, attityder, samarbetsförmåga, kultur och värderingar. Men vi låtsas att det är antalet utbildningsår som avgör.
Om någon som vill jobba inte har ett jobb säger nationalekonomin att det är något fel på priset eller på kvaliteten och att endera av dessa eller möjligen båda därför behöver justeras. Enligt teorin att kvaliteten är en funktion av antalet skolår blir en självklar första åtgärd för sysselsättningsansvariga politiker att sätta de arbetslösa på skolbänken på hel- eller deltid. Det är i verkligheten inte så enkelt eftersom de arbetslösa kanske inte vill gå i skola men vi behöver inte låtsas om det heller.
Jag tror att jag möjligen är garderobskristen. Det är ungefär som att vara garderobsbög, det vill säga att man misstänker att man har läggningen men inte riktigt törs, ens för sig själv, erkänna detta. Framför allt räds man att komma ut och visa sin, trots allt som sägs om tolerans och vidsynthet, rätt vanhedrande fallenhet. Ursäkta, jag menar inte att det skulle vara skamligt att komma ut som bög, fattas bara, jag menar endast att det anses stolligt att tro på Gud och komma ut som kristen. Om man är katolik må det väl vara, det verkar utländskt och spännande, men att vara vanlig svensk bibelläsare ger inga sociala poänger.
Folk som borde vara rätt lättfångade byten för en hygglig väckelsepredikant, jag till exempel, är vaccinerade mot budskapet med en massa idéer. En av de starkaste antikristna – eller antireligiösa för all del, men det är bara bland potentiellt kristna, tror jag i alla fall lite fördomsfullt, som avancerade intellektuella motargument har någon bärighet eftersom det bara är i potentiellt kristna miljöer som seriös intellektuell argumentation i religiösa frågor förekommer – föreställningarna är det så kallade teodicéproblemet, det vill säga frågan hur en god och allsmäktig Gud kan tillåta ondska och lidande. Nationalateisten Ingemar Hedenius ansåg teodicéproblemet vara ”olösbart” och därmed det slutliga beviset för att Gud inte finns. Eller som tänkaren Lactantius skrev på 200-talet:
Antingen vill Gud utplåna det onda, men kan det inte. Eller så kan han det, men vill inte. Eller så varken kan eller vill han. Om han vill men inte kan är han maktlös, vilket går emot hans natur. Om han kan men inte vill är han ond, vilket också går emot hans natur. Om han varken vill eller kan är han både ond och svag och är alltså inte Gud. Men om han vill och kan, vilket är det enda som stämmer överens med vad han är, varifrån kommer då det onda och varför gör han inte slut på det?
Ett av de stora politiska samtalsämnena i vår tid är hur de traditionella socialistiska strävandena kunde övergå i PK-istiska ambitioner. Om man vill ta reda på hur världsledande tänkare försöker hantera denna fråga, som ligger på den statsvetenskapliga forskningsfronten i alla västländer, kan man gå till YouTube och söka på ”political correctness” och sedan surfa vidare därifrån.
När jag säger ”den statsvetenskapliga forskningsfronten” är det åtminstone delvis i avsikt att provocera ty de statsvetenskapliga institutionerna vid västvärldens universitet tycker inte att den eventuella kopplingen mellan traditionell vänster och modern PK-ism är något att fundera över – eller ”problematisera” som de gillar att formulera saken. Det beror på att de inte har tillräckligt med distans till sig själva för att kunna se att de är PK-ister. Därför ser de inte heller något problem som behöver förklaras.
De som emellertid befinner sig på forskningsfronten har upptäckt att vänster och PK-ism inte är samma sak. Den stora skillnaden är att den traditionella vänstern månade om arbetarklassen medan PK-ismen snarare värnar om olika påstått förtryckta identiteter såsom kvinnor, inuiter och transpersoner. De flesta av PK-ismens favoritklienter kallades av den traditionella vänstern lite föraktfullt för trasproletariat. Men det finns en hel serie olika tolkningar av relationen mellan vänstern och PK-ismen.
Nu avser jag inte den gud vars frånfälle filosofen Nietzsche förkunnade redan på 1880-talet. Jag menar vår tids gud, den som nästan alla människor i vårt samhälle bekänner sig till, den vars förnekare möter tvivel och motvilja.
Men låt mig börja med några funderingar kring vad Guds död troligen betyder. Vad menade Nietzsche med att Gud var död?
Jag tror att det betydde att den regerande guden hade tappat förmågan eller lusten att gripa in i samhället och ordna tillvaron för människorna eller åtminstone för några av dem. När människor dör slutar de gripa in i sitt eget och andras liv, slutar arbeta, laga mat, lägga sig i sin nästas tillvaro och betala räkningar och allt annat sådant som hör livet till. Jag tror Nietzsche menade att det var samma sak med Gud. Han hade lagt av och därför var han död.
Huruvida Gud tidigare verkligen hade haft makt och lust att styra världen kan diskuteras. Världen före Nietzsche trodde det men världen efter Nietzsche trodde inte det. Huruvida det finns någon sanning ovanför människornas tro i frågor som denna är ett pubertalt spörsmål som jag inte tänker ge mig in i. Nietzsches eget synsätt förefaller vara det mest fruktbara. Han menade, tror jag, att människorna, genom att av någon anledning sluta tro på Gud, hade tagit livet av honom: ”Gud är död… och vi har dödat honom”.
Nyligen var jag på en stilfull begravning i Engelbrektskyrkan i Stockholm. Svensk disciplin av förnämsta klass rådde. Någon minut innan akten skulle börja blev det knäpptyst liksom av sig själv. Alla var strikt klädda i svart och vit. Dock fanns några avvikare i mörkgrå kostym.
Församling följde tyst och uppmärksamt prästens minsta vink. Det förekom inget tisslande och tasslande i bänkarna. Vacker musik spelades, till exempel Dancing Queen av ABBA. Melodin hade emellertid sakraliserats så att den visserligen var igenkänningsbar men ändå bearbetad för att inte väcka någon opassande danslust. I en katolsk kyrka, föreställer jag mig, hade det gått mycket mer livat till. Till ABBA-låten hade katolikerna nog släppt loss hela rytmsektionen.
Vid defileringen upptäckte jag en fin julkrubba som församlingen byggt i närheten av altaret. Jag hade gärna gjort en fem meters utflykt från kön för att titta närmare på konstverket men vågade inte. En kögranne sa att man nog inte bör utskilja sig så grovt. Jag tänkte på judiska gudstjänster där det inte verkar finnas någon ordning alls utan alla gör lite som det faller dem in.
Begravningen kändes som en nostalgitripp, ett återbesök i ett svunnet Sverige, ett Sverige utan bilbränder och stökiga klassrum med okunniga och hunsade lärare, ett Sverige där alla höll varandra under vänlig men noggrann uppsikt så att ingen bryter ledet.
Den brasilianske filosofen Olavo de Carvalho – ”Olof Ek” -, en sur gubbe som tycker att alla är idioter och som oftast kedjeröker på sina YouTube-föreläsningar, påpekar en sak som jag inte formulerat för mig själv, nämligen att proletariatet har en nation medan kapitalet saknar nationell tillhörighet.
Vid tiden för första världskriget, när den marxistiska ideologin stod som starkast, trodde marxistiska teoretiker att de proletära soldaterna från olika länder skulle vägra att skjuta på varandra och i stället skjuta sina klassfiender kapitalisterna eftersom proletärerna var internationellt förenade och kände ett brödraskap över gränserna.
Det gjorde de förstås inte. Proletärerna var soldater som solidariserade sig med sina nationer. Deras nationstillhörighet var stark. Lenin fick en chock när han begrep att de tyska socialdemokraterna avsåg att kriga mot andra länders proletärer.
Det där med att kapitalet inte skulle ha någon nation stämmer inte med Lenins uppfattning. I skriften Imperialismen som Kapitalismens Högsta Stadium, 1917, förklarade han att första världskriget var resultatet av att olika nationella kapitalistiska makter kom i konflikt med varandra om herraväldet på jorden.
Nyligen skrev jag en text om den numera nästan världsberömda medborgerliga samtalsgruppen Ekerö/Hållbart Sverige. Gruppen består av ett antal i huvudsak, verkar det, södermalmsbaserade individer som oroar sig för brottslighet och allmän samhällelig oordning och därför gör – rätt svårgenomförda om du frågar mig – planer om att mobilisera några tusen människor för att flytta till en liten kommun där de i kraft av sitt antal ska skaffa sig politisk kontroll och sedan förvandla kommunen till ett mini-Ungern. (Häng inte upp dig på orden; jag avser inte att värdera, bara att beskriva så enkelt jag kan.)
Blotta faktum att gruppen har pratat om ett sådant projekt har förfärat människor. Journalisten Andreas Henriksson, som avslöjat tilltaget på ledarsidorna.se, har anlitat en advokat för att undersöka om detta möjliga ”brottmål” eventuellt kan vara ett högmålsbrott. Högmålsbrott är inget att leka med. Så här står det i brottsbalkens artonde kapitel, första paragrafen:
Den som, med uppsåt att statsskicket ska med vapenmakt eller annars med våldsamma medel omstörtas eller att åtgärd eller beslut av statschefen, regeringen, riksdagen eller högsta domarmakten på så sätt ska framtvingas eller hindras, företar en handling som innebär fara för uppsåtets förverkligande, döms, om det inte är högförräderi, för uppror till fängelse på viss tid, lägst tio och högst arton år, eller på livstid eller, om faran var ringa, till fängelse i lägst fyra och högst tio år.
Journalisten Henriksson, en känd, respekterad och erfaren medlem av journalistkåren, finner det befogat att med hjälpa av advokat undersöka om södermalsgruppens resonemang kan vara ett sådant ”brott”. Grundfrågan är om det är tillåtet för medborgare att utan att begära tillstånd från någon myndighet diskutera fritt om angelägenheter som de anser berör dem.
Ibland träffar jag människor som har fantastiska idéer och föreslår att jag ska titta på någon särskild YouTube-guru för att riktigt förstå hur fantastiska dessa idéer är. Då sparar jag en lapp med guruns namn i fickan för senare bruk men det brukar inte bli något. Annat kommer emellan.
Därför ska jag inte rekommendera dig att se en föreläsning av FOX-reportern, eller kanske snarare TV-showvärden, Tucker Carlson, utan bara ange honom som källa till en del synpunkter som jag själv får masa mig till att försöka artikulera på ett tillräckligt intressant sätt för att du ska orka läsa vidare.
En av Carlsons poänger i föredraget är att amerikaner röstade på Trump inte för att de gillade Trump utan för att de ville skicka ett budskap om missnöje till de traditionella eliterna. Det underliga är, säger Carlson, att de traditionella eliterna, de framgångsrika och mäktiga, trots denna smäll i ansiktet, fortfarande inte förstår att det är deras regemente som den amerikanska medelklassen protesterar mot när den stödjer Trump. I stället fortsätter eliterna (vad det nu ska betyda, men det är någon sorts etablerad benämning på dem som har inflytande över politiken) att hata Trump och förakta hans väljare. (Tänk om de hade varit ett företag som förlorade kunder och reagerade genom att hata konkurrenten och hålla kunderna för fascister, min kommentar.)
Nu ska jag framföra ett resonemang som jag dragit uppemot hundra gånger vilket kanske verkar fantasilöst. Å andra sidan har kristna kyrkor läst Fader vår över hela världen i över tvåtusen år utan att någon verkar ha tagit illa vid sig av omtagningarna. Dessutom kan mitt tjat kännas vederkvickande för dem som redan tycker likadant och kanske till slut ha något slags påverkan på dem som ännu inte sett ljuset.
Det handlar om vilka aktörer i det svenska politiska landskapet som är dina vänner och vilka som är dina fiender. Frågan är långt ifrån banal. Tänk dig ett slagfält med ett antal arméer, var och en under sitt banér. Nu anländer du med ditt regemente och ska börja fajtas. Vem ska du slåss emot?
I primitiva sammanhang, till exempel killar som slåss på en skolgård, tror jag att man kan slåss mot vem som helst eftersom det handlar om att till slut bli ensam kvar enligt principen ”herre på täppan”. I ett sådant spel är alla de övriga dina fiender så du behöver inte filosofera så mycket.
Men i mer avancerade situationer bör du noggrant i förväg analysera kombattanterna för att avgöra vilka som är dina fiender och vilka som är dina vänner. I vissa spel av mer bysantisk karaktär, som exempelvis i Sveriges riksdag sedan valet, är detta inte alltid möjligt eftersom en del arméer är helt principlösa och kan hitta på vad som helst för varje slags obetydlig och kortsiktig egen fördel. Men även i sådana situationer bör du försöka identifiera din huvudsakliga fiende, din huvudfiende, bakom alla taktiska och tillfälliga skärmytslingar.
