I kretsar där jag ibland umgås är trevligheten den främsta dygden. Det kan låta som en behaglig grund för mänsklig samvaro. I många fall är det förstås just så. Liksom apor är människor sociala varelser och det trevliga umgänget fyller, skulle jag tro, samma gemensamhetsskapande funktion som när en grupp apor plockar loppor av varandra.
Men den socialt eftersträvade och rentav påbjudna trevligheten rymmer försåtliga fällor för människorna. Trevlighetens första bud är att man inte får vara otrevlig. Man får till exempel inte tala illa om individer som ingår i den sociala kretsen även om vederbörande inte är närvarande.
Det finns många kloka människor som hävdar att huvudmotsättningen i Sverige idag inte alls, som jag påstår, står mellan å ena sidan politikerväldet med vidhängande välfärdsindustriellt komplex och, å den andra, den nettoskattebetalande medelklassen utan i stället mellan nationalister (eller patrioter) och globalister.
Med globalister menar de representanter för det multinationella kapitalet såsom George Soros, Bilderberggruppen, olika kvarlevande Rockefellerättlingar och ägare till betydelsefulla internationella media.
Jag tänkte att jag skulle kosta på mig en skräddarsydd kostym med dubbla byxor (ty så håller plagget dubbelt så länge och kostar därmed bara hälften så mycket). Min skräddare i Singapore, kinesen Steven Low, som jag känner sedan många år och som gör ett enastående vackert arbete och dessutom vet precis hur jag ser ut så att det blir rätt på första varför det inte behövs några provningar, ville ha 18 500 kronor inklusive frakt och tull.
Av nyfikenhet ville jag jämföra med ett svenskt alternativ så jag ringde till den välrenommerade skrädderifirman Bauers på Brunnsgatan i Stockholm.
När jag var framtidsforskare för fyrtio år sedan så gjorde jag en framtidsstudie om framtidens tre dominerande teknologier. Jag hade en teknologi rätt och en fel och den tredje har jag glömt.
Den som var rätt handlade om det vi numera kallar IT, informationsteknologi. Min förutsägelse var inte fullt så banal som du kanske tror, för IT hade inte ens ett namn vid det laget. Jag kallade företeelsen ”mikroniken” och förklarade att den skulle bli en av de teknologier som dominerade världen.
Jag värnar om välutbildade människor eftersom det i allmänhet är jag som i egenskap av skattebetalare har finansierat deras meritlista. Jag vill inte att min investering ska gå om intet till följd exempelvis av naturkatastrofer eller bara av ren oförsiktighet.
En av Sveriges mest välutvecklade kunskapsindustrier består av alla dem som forskar om klimatet. Här är Sverige, tror jag, närapå världsledande. I varje fall var det svenska forskare som lade branschens grunder.
Det finns en fundamental fråga avseende hela vårt sätt att organisera samhället och att betrakta människorna. Frågan är akut men ställs praktiskt taget aldrig och besvaras än mindre.
Bakgrunden är att Sveriges stolthet, det som åtminstone i våra egna ögon gör oss till en humanitär stormakt, nämligen välfärdsstatens omsorger, särskilt om de svaga och utsatta, i verkligheten inte fungerar. Jo, tekniskt fungerar välfärdsstaten i bemärkelsen att bidrag utbetalas på rätt dag i månaden och socialsekreterarna för det mesta har en god arbetsmiljö. Men när det gäller långsiktiga förbättringar av klienternas livssituation och förmåga att ta sig ur sitt liv som välfärdsklient ser det mindre ljust ut.
Det händer att jag lite motvilligt googlar på mig själv. Då kan jag till exempel få reda på att jag är ”demokratins dödgrävare” och ”nyliberal”. Jag har alltid, kanske framför allt på emotionella grunder, ogillat tillvitelsen ”nyliberal” eftersom nyliberalismen av den PK-istiska samtiden placerats på samma etiska nivå som rasismen och nazismen. Men när jag tar etiketteringen av mig själv under närmare betraktande så kan jag nog erkänna att den inte saknar fog.
Eftersom jag har varit en statsanställd siare och augur, i det här fallet fackansluten och lönegradsinplacerad framtidsforskare vid en betydelsefull svensk myndighet (vilket är en nog så säker garanti för att dess förutsägelser är hållbara) kan jag avslöja standardmetoden för förutsägelser om framtiden.
Standardmetoden är att man drar ut trender. Om människornas längd ökar med en centimeter per decennium så kan man vetenskapligt räkna fram att nästan alla blir nära två meter om tvåhundra år. Om andelen psykiskt sjuka har fördubblats på ett kvartssekel så kommer alla svenskar att behöva plats på mentalsjukhus vid pass år 2069.
Man hör då och då berättelser, som kan vara skrönor, om människor som vunnit miljontals kronor på lotterier eller spel och sedan slarvat bort alla pengarna och gått ned sig i drogmissbruk så att rikedomsepisoden lämnat vinnaren i sämre skick än när han köpte lotten. Jag tror att det finns djup lärdom att hämta i sådana historier – även om de råkar vara påhittade – eftersom det är mycket mer komplicerat att leva i välstånd än vi normalt tänker på. Det gäller såväl individuellt som nationellt välstånd.
Den här bloggen har nu funnits i ungefär fyra år. Det har gått över förväntan. Vi har nått en stor och engagerad läsekrets som längtar efter ett i bästa fall begåvat och respektfullt tilltal utan inslag av PK-ism. Antalet sidvisningar – vilket betyder antalet gånger som alla artiklar blivit lästa – nådde förra året sju miljoner. Sju miljoner läsningar av ett tusental artiklar blir sju tusen läsningar per artikel i snitt. Vi har gjort ett också gjort ett femtiotal enkla teveintervjuer för YouTube som i snitt fått 30 000 tittare. (Har folk inget annat att göra än att kolla på teveintervjuer?) Läsarna och tittarna är nästan utan undantag mycket erkännsamma såväl i kommentarer som i privata email till redaktionen.
Baskunskaper om människans natur kan inhämtas vid första bästa dagis. Sedan du tillräckligt noggrant studerat de små krypen och insett att allihop strävar efter att göra något som skänker deras tillvaro mening så kan du dra slutsatsen att krypen indelar sig i tre typer.
Den första typen, som är den mest talrika, kan inte på egen hand hitta på något kul att göra. De måste sysselsättas av någon annan, exempelvis lekledare, terapeut, förman eller varför inte dagisfröken. Om de inte får sådan hjälp blir de tjuriga och börjar slåss med varandra eller hitta på annat ofog.
En allt starkare övertygelse hos mig, som jag också noterar hos andra där den i vissa fall närmar sig förtvivlan, är att saker och ting i Sverige på punkt efter punkt blir allt sämre utan att några övertygande motåtgärder inletts av, eller ens börjat diskuteras bland, våra politiska ledare.
Låt mig ge ett exempel, nämligen skjutningar. Våren 2018 presenterades en vetenskaplig studie i tidskriften European Journal on Criminal Policy and Research som baserades på statistik från tretton västeuropeiska länder för perioden 1996 till 2015 och handlade om skjutningar med dödlig eller icke-dödlig utgång bland personer mellan 15 och 29 år.
Igår, den åttonde mars, inföll den Internationella kvinnodagen. Högtiden instiftades, enligt Wikipedia, år ”1910 av den socialistiska världsorganisationen Andra internationalen på initiativ av den tyska kommunisten Clara Zetkin. Varje år i varje land skulle man på samma dag fira en kvinnodag under parollen: Rösträtt för kvinnor skall ena vår styrka i kampen för socialism”. Sedermera upphöjdes bemärkelsedagen till av FN särskilt erkänd högtid.
Sverige står och kliar sig i huvudet och undrar hur vi ska hantera det här med de hundratals IS-terrorister med svenskt medborgarskap som sitter i syriska fångläger. Jag kliar mig också i huvudet och undrar vad jag skulle göra om jag hade varit statsminister. Så här tror jag att jag skulle tänka (tills någon övertygar mig om att jag borde tänka på annat vis).
Gerhard Miksche har haft vänligheten att översätta gårdagens brev till Frankrikes president till franska. Vi publicerar direkt så får man se vad som händer.
Cher Président Macron,
J’ai lu votre lettre plusieurs fois. Je ne sais pas si vous parlez pour vous-même, pour la France ou pour l’Union européenne, mais si vos idées sont typiques de celles qui gouvernent l’Union européenne, je crains que cette lettre ne me fasse basculer dans le camp des sceptiques de l’Union européenne.
Ju större erfarenheter jag får av livet och världen, desto mer förvånad blir jag att människor faktiskt kan samarbeta och att samhället faktiskt, i lyckliga fall, kan fungera. De självklaraste ting blir vid närmare betraktande obegripligt motsägelsefulla.
Ta exemplet västerländska statsskick, Sveriges eller något annat västerlands. Det trodde man kanske var ett någorlunda sammanhållet och konsistent projekt, men så är det inte. Jag har länge retat mig på att vi systematiskt bortser från konceptets fundamentala inre motsägelser eller kanske, ännu värre, väljer att sopa dem under mattan för att människor inte ska fatta hur underligt och rentav magiskt allt är.
Liksom, verkar det, alla andra europeiska medborgare fick jag via en lokaltidning, i det här fallet Dagens Nyheter den femte mars, ett brev från Frankrikes president Emmanuel Macron. Presidenten förespråkar ”en förnyelse av Europa”. Förnyelsen innebär att EU ska bekämpa sina fiender och utveckla sin politik. Här kommer mitt svar till presidenten.
Om du sitter i ett flygplan tillsammans med en amerikan så be gärna att få studera hans pass. Jag gjorde det för ett tag sedan och eftersom amerikanen är en vänlig och fridsam typ, utom när han uttalar sig för eller emot sin president, så lät han det ske med ett vänligt leende.
Sedan mer än tio år tillbaka är amerikanska pass nämligen försedda med patriotiska fraser, en fras per uppslag, totalt 25 stycken. USA:s utrikesdepartement, den passutfärdande myndigheten, har kommit på att passen är gratis reklamplats för att påverka USA-bilden. Skulle kunna vara något för motsvarande svenska myndighet att ta efter.
Den här texten blir kanske lite emotionell. Jag är inte särskilt hjärtnupen. Men när svenska staten föreslår preventivt barnamord med amerikanska avrättningsmetoder på foster som befaras visa livstecken efter en abort kan till och med jag se att staten i sin totala hjärtlöshet och bristande respekt för livet har gått för långt.
Smert betyder död på ryska. Under andra världskriget inrättade Stalin en kontraspionageorganisation som han kallade Smersh vilket stod för Smert Shpionam, Död åt spionerna.
Jag är inte så särskilt intresserad av mode annat än att jag anstränger mig för att slippa följa det mer än marginellt. Det är inte så svårt om man, som jag, håller sig till en etablerad stil som inte förändrats så mycket sedan Edward VIII:s dagar utom däri att lös- och stärkkragarna ersatts av fasta och mjukare varianter och att en eller annan knapp flyttats hit eller dit. Jag klär mig mycket konventionellt vilket jag ursäktar med att om jag avser att säga saker som jag lärt mig att folk kan anse för provokativa så är det säkrast att se så trist och vanlig ut som det bara går, allt för att begränsa chockverkan.
Socialdemokraterna var ursprungligen ett socialistiskt parti vilket betydde att det föresatte sig att göra världen bättre genom att befria arbetarklassen från dess position som löneslavar – proletärer – och ta kommandot över samhället.
Det socialdemokratiska partiet drabbades snart av ”Michels lag”, en sociologisk grundlag, även kallad ”oligarkins grundlag”, som baseras på iakttagelser av utvecklingen inom det tyska socialdemokratiska partiet vid 1900-talets början. Lagen (som utger sig för att gälla för alla slags politiska partier) säger att partiets ledare och administratörer så småningom tar makten över partiet. En klyfta bildades sålunda mellan funktionärer och medlemmar i det socialdemokratiska partiet.
Jag har fulla dagar. Det är inte nog med att jag ska försöka bestämma mig för hur jag själv tänker. Dessutom intresserar jag mig för hur andra, som av resultatet att döma tänker annorlunda, kan komma fram till sina slutsatser.
Ta Liberalernas ledare Jan Björklund som exempel, inte för att det är något särskilt med honom utan för att han är känd och därför lättare för dig och mig att resonera kring än en helt obekant person. Jan Björklund verkar göra vad som helst inklusive att ingå en januariöverenskommelse för att förhindra att Sverigedemokraterna får något att säga till om. För mig är det obegripligt. För diskussionens skull är jag villig att tro allt ont om Sverigedemokraternas avsikter men jag begriper inte hur de faktiskt skulle kunna åstadkomma någon märkbar olycka med det, trots allt, begränsade stöd i folkopinionen de har.
När jag googlade på ”Vi har varit naiva” så fick jag 11 400 träffar där framstående socialdemokratiska politiker som statsminister Löfven och socialminister Strandhäll intar ledande positioner. De självkritiska uttalandena om naivitet verkar komma när något obehagligt och av den självkritiske politikern oförutsett inträffat, till exempel att pensionsskojare härjat. ”Det är helt förkastligt”, sa Strandhäll om pensionsskojet. Men för det mesta hänger naiviteten ihop med migrationen, terrorismen och den religiösa extremismen. Jan Björklund har också enligt egen utsago varit naiv om Putin.
Naiviteten beror på att de ansvariga politikerna inte förutsett det obehag som kommit att inträffa. Hur kan det komma sig när så många andra förutser den ena olyckan efter den andra (varav en del ännu inte inträffat)? Jag tror inte denna skumögdhet inför potentiella fördärv beror på en samling tillfälligheter. Vi står snarare inför ett syndrom eller ett systemfel. Politikerna vill inte tänka framåt om de då riskerar att upptäcka något otrevligt.
På femtonhundratalet var det mycket bråk mellan England och Spanien. Minns spanjorernas misslyckade försök att år 1588 krossa England med sin ”oövervinnerliga armada” om 130 krigsfartyg.
Redan på den tiden fanns propaganda. Det ingick i krigföringen att beljuga och baktala fienden. Engelsmännen uppfann en stark berättelse som gick ut på att spanjorerna var ett helt igenom ondskefullt och grymt folk. Spanjorerna var intoleranta, bigotta och brände folk på bål och i sina latinamerikanska kolonier gav de indianbarn till sina hundar att äta. Böcker som noggrant redovisade spanjorernas vidrigheter spreds över Europa med hjälp av den nya boktryckarkonsten.
Inte förrän vid förra sekelskiftet lyckades spanjorerna samla sig till ett motdrag som i någon mån faktiskt fungerade. Spanska historiker myntade ett begrepp – la leyenda negra, den svarta legenden – som fick fäste, åtminstone bland akademiker, särskilt spanska akademiker. Bra begrepp är märkvärdigt kraftfulla saker. Nu kunde man inte utan trovärdighet stämpla en del engelska skildringar som uttryck för en svart legend och därför inte värda att tas på allvar.
Det finns en annan svart legend som inte handlar om femtonhundratalets Spanien utan om de europeiska ländernas koloniala äventyr under det förra och det förrförra seklet. Legenden går ut på att kolonialismen var entydigt ond och behäftar den vita rasen, särskilt de vita männen, med en outplånlig arvssynd.
Jag hade nöjet att åka taxi i Stockholm med en pakistansk förare. Han hade varit i Sverige i över tjugo år och nu börjat misströsta om sitt nya hemland. Det är ju inget som funkar längre, utbrast han förtrytsamt.
Han hängde upp sig på att tågen och kollektivtrafiken fungerade så illa. I och för sig gav det fler körningar för taxi men det var inte så det skulle vara, sa han. Han retade sig på de eviga byggprojekten i Stockholm som korkar igen hela staden. Han hade hört italienska slalomåkare klaga över de svenska arrangörernas inkompetens vid världscupstävlingarna i Åre. Svenskarna är klantar, sa pakistanaren. Allt ont beror på att de styrande politikerna inte själva utsätts för några problem, förklarade han. Så länge de får behålla sina höga löner och behagliga liv så kommer det aldrig att bli någon förändring. Han fräste av vanmakt en stund och började sedan mumla om att flytta hem till Karachi igen.
Det föranledde mig att kolla statistiken. För tjugo år sedan var Sveriges BNP per capita 65 gånger högre än Pakistans. Nu är siffran 38. Sveriges BNP per capita har ökat med 90 procent på tjugo år, Pakistans med 220 procent. Några år till så får taxichauffören ännu större anledning att flytta hem. För 2019 drar EU ned prognosen för den svenska tillväxten till tredjen lägst i Europa. Med den stora förväntade invandringen under året blir tillväxten per capita i Sverige kanske lägst i Europa.
Många skulle svara jakande på rubrikens fråga. Det gör inte jag. Låt mig presentera mitt synsätt som kanske kan verka tillkrånglat.
Defekta samhällen är defekta för att de har ett slags sjukdomar. Det är svårt att begripa sig på sjukdomarna eftersom de endast ger sig till känna genom symptom. Det är ungefär som med cancer. Att celler börjar växa och bilda tumörer kan man se, men tumörerna är bara symtom, inte själva sjukdomen (tror jag i alla fall). Men man kan inte negligera symtomen för det är symtomen som dödar den sjuke (om sjukdomen är allvarlig). Men det enskilda symtomet är inte sjukdomen, det förstår man när det bildas metastaser.
Jag menar att Sverige är tämligen defekt. Vi har en sjukdom som ger ett antal besvärande symtom med potentiell kraft att döda nationen som vi känt den. Ett symtom är skolresultaten, ett annat invandringen, ett tredje är vår oförmåga att effektivt bekämpa skogsbränder och så vidare.
Egentligen hade det varit ganska lätt att börja bekämpa vart och ett av dessa besvärliga symtom, problemen med invandringen till exempel. Först måste man få stopp tillväxten. Det kan gå på några månader bara man vill. Gränser stängs. Ny praxis i regeltillämpningen, till exempel ny tolkning av begreppet asyl, införs.
Man kan inte förutsäga framtiden, men det är ansvarslöst att inte försöka. Den som inte tänker framåt blir en lekboll för ödet. Den svenska staten tycks inte tänka framåt och utsätts därför för besvärligheter som hade kunnat förebyggas med lite förutseende.
Man behöver bara öppna en tidning för att hitta exempel. Jag öppnade Svenska Dagbladet den sjunde februari och fick mig till livs åtminstone två oroväckande exempel.
Det första exemplet handlade om sommarens skogsbränder som nu hade utretts. Utredaren presenterar en lista på fel som gjorts för att de ansvariga myndigheterna inte hade förberett sig. De hade gripit in för sent och många insatser hade avslutats för tidigt så det började brinna igen. Det fanns ”så svåra brister vid riskbedömningen att inledningsskedet var ’kaosartat’. Arbetet fungerade extra dåligt i Gävleborgs län” – det kan jag tro för när jag några dagar tidigare åkt tåg från Stockholm till Åre blev resan fyra timmar försenad för att det hade snöat i Gävle – ”hjälpen från frivilliga var dåligt förberedd, utbildningen i släckningsarbetet var eftersatt” och så vidare.
Det andra exemplet var det där med den svenska polisens gränskontroller som ”totalsågades” av ett antal så kallade Schengeninspektörer från EU som ansåg att Sverige var ”bland de sämsta i Europa” på att kontrollera sina gränser. Arbetsmetoderna var undermåliga och personalen levde inte upp till ”utbildnings- och kunskapskraven”.
På Allmänna Gränd i Stockholm, vid ingången till Gröna Lund, fick jag syn på en grupp berusade unga män. De skrålade och hotade fredliga fotgängare med stryk. Jag såg senorna spännas på en grå- och blåtatuerad hals. Jeansen hängde mellan benen på dem och kalsongerna syntes.
Vilket slödder, sa jag till mitt sällskap. Sällskapet blev illa berört, inte på grund av de aspackade unga männen, utan för mitt uttryck. Vadnudå? tänkte jag. Är inte dessa unga män själva inbegreppet för slödder? Eller har företeelsen slutat existera och ordet utrangerats från svenska språket? Det tålde att tänka på och när jag gjort det insåg jag att vad som inträffat är en stor social omvälvning där det sociala skikt som tidigare kallades slödder och annat motsvarande, till exempel drägg och avskum, numera blivit samhällets stöttepelare utan vilket dagens samhälle inte skulle kunna existera i sin nuvarande starkt förkonstlade form.
Att skiktet alltid funnits och utgjort en nagel i ögat på de skötsamma samhällsklasserna är otvetydigt. Nu kanske du tror att jag menar att överklassen alltid sett ned på de fattiga. Det har den visserligen. Men även den skötsamma arbetarklassen har betraktat slöddret med förakt (kanske framför allt om slöddret försökte vädja till de skötsamma arbetarnas solidaritet och be om pengar). Så här beskrev Karl Marx och Friedrich Engels slöddret, som de kallade trasproletariatet, i det Kommunistiska Manifestet:
Är det bra eller dåligt om invandrade män uppmuntras av svenska staten att ta hit sina kvinnor? Som så många andra frågor i vår omedvetna för att inte säga infantila offentliga debatt bedöms saken nästan uteslutande efter vad som kan anses snällt respektive snålt och elakt. Humanitära skäl anförs för en omfattande anhöriginvandring för att migranterna vill ha det så.
Men frågan är för viktig för att avgöras enbart på sådana grunder. Det stora spörsmålet är vad vi i förlängningen får för slags samhälle med den ena och den andra typen av anhörigpolitik. Tänk, kanske du som vetenskapligt lagd observatör eftersinnande reflekterar, om vi kunde göra ett socialt experiment och låta de två sorternas anhörigpolitik utspela sig i verkligheten under några generationer för att sedan iaktta resultatet och därefter kunna fatta beslut på grundval av beprövad erfarenhet. Men, suckar du nog uppgivet, det är ju inte möjligt.
Jo, det är möjligt. Vi kan studera utvecklingen i två länder som genom ett antal sekler följt var sin av de två möjliga modellerna. Det ena landet är Brasilien och det andra USA. I båda fallen handlade det om att vita människor från Europa koloniserade territorier som tidigare bebotts, ehuru glest, av indianer samt att de vita, för att få arbetskraft, under århundraden importerat skeppslast efter skeppslast med svarta människor från Afrika.
När jag var tretton år disponerade jag tillfälligt en ponny som hette Putte. Tanken var att Putte och jag skulle ägna oss åt hoppningar. Putte skulle hoppa en bana enligt mina instruktioner och sedan skulle vi tillsammans glädja oss åt våra framgångar i olika tävlingar.
Jag tittade i Puttes ögon för att få bekräftelse på att han gillade upplägget och att vi hade en uppgörelse. Han visade inte på något sätt att han närde några invändningar och jag drog därför slutsatsen att vi faktiskt hade en överenskommelse.
När det kom till kritan och vi närmade oss det första hindret vek Putte av och bromsade så att jag föll i marken. Jag ville emellertid inte ifrågasätta vår överenskommelse så vi försökte igen varpå jag ånyo ramlade i backen. Det blev ett formativt ögonblick i min personliga utveckling. Jag förstod att överenskommelser inte nödvändigtvis är överenskommelser hur mycket ärlig vilja man än läser in i en kontrahents förtroendeingivande hållning.