För tre år sedan skrev jag en krönika om contorta-tallen och multikulturalismen. Min poäng var att politiskt korrekta människor avskyr främmande inslag i vår natur, typ denna invasiva tall, men välkomnar främmande inslag i vår kultur, typ migranter som ibland har svårigheter att passa in i vårt etablerade mänskliga och sociala habitat. Jag fick en hel del skäll för den artikeln eftersom den ansågs rasistfascistisk.

På förekommen anledning läste jag artikeln igen. Den förekomna anledning är ett annat anfall mot vår svenska ursprungsnatur som politiskt korrekta människor oroar sig över, nämligen blåskrabbornas ankomst.

Blåskrabban – eller som den egentligen heter Hemigrapsus sanguineus – är en variant av den inhemska tångkrabban, men den har en mer fyrkantig ryggsköld. Men blåskrabban är jättefarlig eftersom den är invasiv, vilket betyder just jättefarlig. Den är, enligt PK-isterna, en oönskad invandrare från Asien. Den har rest med omedvetet flyktingsmugglande fartyg utanför ”inseglingsrännan till Göteborgs hamn, där många fartyg tömmer sina barlasttankar och larver kan ha följt med”.

Migrationsdomstolen vid Förvaltningsrätten i Malmö har nyligen vägrat följa svensk lag, nämligen den i den så kallade begränsningslagen (2016:752) per den första juli i år inskjutna paragrafen 16 f. Det är sensationellt och enligt min mening upplyftande och hoppingivande.
Låt mig presentera min tolkning. Jag tror att jag har fattat rätt och ber om ursäkt ifall jag missat något.

En god princip vid konstruktionen av en stat är att statens olika funktioner ska kunna balansera varandra exempelvis enligt Montesquieus maktfördelningsteori som går ut på att den lagstiftande, den dömande och den verkställande makten ska vara oberoende av varandra och därmed förhindra maktmissbruk. I USA kallas systemet ”checks and balances” och har där fungerat bra i nästan ett kvarts årtusende. Min känsla är att Sverige är det land i västvärlden som har vinnlagt sig minst att bygga in balanserande krafter i sitt statsskick. Regeringen har närmast diktatoriska befogenheter. Riksdagen är lydig och den dömande makten osjälvständig. Till exempel har vi inte ens en oberoende författningsdomstol som kan bedöma nya lagars förenlighet med grundlagen. Vad vi har är Lagrådet som får nya lagar på remiss från regeringen och som ofta, utan följdverkningar, blir överkört.

Den här gången har Lagrådet blivit överkört i normal ordning, men den här gången har det fått konsekvenser. Migrationsdomstolen i Malmö har vägrat följa paragraf 16 f som Lagrådet tog avstånd från. Migrationsdomstolen i Malmö har gjort något av en revolution. Den har valt att följa Lagrådets uppfattning i stället för regeringens och den lydiga riksdagens.

Rätt ofta stöter jag på människor som hävdar att faran är över när det gäller migrationen. Regeringen har stramat åt, säger de. Statsministern har bestämt att Europas lägsta nivå ska gälla. Och se bara hur antalet asylsökande har minskat från 163 tusen år 2015 till 26 tusen förra året!

Då svarar jag att det där inte är sant. Någon svensk åtstramning har inte inträffat.

Gränskontrollerna gäller inte folk som vill söka asyl. Asylsökande behöver inga dokument, det är bara att förflytta sig till Migrationsverkets mottagning och ta en kölapp. För övrigt har det totala inflödet till Europa minskat mycket mer än inflödet till Sverige så troligen ökar Sveriges andel av migrationen till Europa. Det där senare har jag inte haft säkra bevis för, så jag har framfört det med viss försiktighet.

Nyss råkade jag emellertid snubbla över vad som känns som rätt hyggligt bevismaterial i form av ett stapeldiagram från nyhetsbyrån Thomson Reuters som verkar tillförlitligt och i varje fall är tekniskt välgjort. Kolla själv

Det ligger nära till hands att fastna i stämningsläget att allt går åt pipan i Sverige. Jag måste hela tiden vakta mig själv för att inte göra det. Det är så lätt att peka på alla felen – till exempel migrationen, infrastrukturen, no go-zonerna, skolan och försvaret och så vidare – och förutsäga ragnarök. Det känns särskilt tillfredsställande att oja sig över migrationens effekter eftersom sådan klagan under det senaste året – och särskilt sedan årsskiftet – har blivit socialt tillåten. Som i ett kosläpp galopperar åsikter som tidigare hållits fjättrade inom en trång åsiktskorridor råmande och pruttande ut över tidigare förbjudna ängder.

Men man får vakta sig. Åsikter på kosläpp är inte alltid tillförlitliga, inte ens när man själv framför dem med stark egen övertygelse. Låt mig exemplifiera med den svenska sjukvården. Visserligen har jag själv inte särskilt tydligt framhävt dess eventuella brister men jag har läst och trott på skildringar av dess otillräcklighet.

En bekant till mig råkade nyligen ut för en bilolycka. Han körde av vägen och kan inte förklara varför. Kanske hade han somnat ett ögonblick. Han såg bilen fara ut i terrängen och i nästa sekund låg han hängande i bilbältet ihoptryckt av krockkuddar inuti en demolerad Volvo. Han hade inte en skråma annat än en bula i pannan som antagligen åsamkats honom av en expanderande krockkudde. Efter någon minut hörde han en röst som frågade hur han mådde.

Min farbror Gunnar var chef för Volvo i en tid – nittonhundrasextiotalet – när man ännu inte var så ideologiskt sofistikerad utan mest tänkte på hur bilar skulle kunna skruvas ihop så effektivt som möjligt och hur motvilliga norrlandsbönder skulle förmås att ta löpandebandarbeten på industrier i södra Sverige. Idéer som att ”medarbetaren är den främsta resursen” och ”vi måste förmå papporna att ta barnledighet” och ”hållbarheten är vår ledstjärna” hade ännu inte slagit rot i näringslivets tänkande eftersom näringslivet framför allt ägnade sig åt att leverera vattenklosetter och mopeder till människor som tidigare hade haft torrdass och sparkstötting.

Jag gick på Handelshögskolan i Stockholm och läste amerikanska böcker om ledarskap och hur man bäst skulle motivera arbetskraften så jag passade på att fråga farbror Gunnar hur han motiverade arbetskraften på Volvo. Han såg förvånad ut som om han aldrig tänkt på det. Sedan sa han: ”Tja, det är väl med piska och morot”. Jag fick en vag känsla av att han misstänkte att man höll på med onödigt och världsfrånvänt filosoferande på Handelshögskolan.

De incitament som människan utsätts för indelas i piskor och morötter. Piskor är, vilket hörs på namnet, obehagliga saker. De kan vara just piskor typ den niosvansade katten med vilken man pryglade olydiga sjömän på 1600-talet. Men under mer civiliserade skeden av människans historia har piskorna varit mer mentala. En modell är den regelrätta utskällningen som för extra effekt kan utdelas inte privat till den felande utan offentligt inför alla hans kollegor, typ löjtnanten som ryter åt en försumlig soldat medan soldatens kamrater står på raka led med armlängds lucka och lyssnar. Det ansågs tidigare särskilt verkningsfullt eftersom det var så förnedrande.

Här tjatar jag och del andra om att staten borde ge sig in i no go-zoner och utanförskapsområden och återta makten från kriminella ligor och härskande klaner eller gäng av unga busar eller vem det nu är som djävlas med polisen och försöker förhindra den från att göra sitt jobb. Jag och dessa andra är upprörda över att detta inte sker. Vi betalar ju skatt och röstar på partier och då borde det råda ordning. Har vi inte rätt att kräva det, kanske?

Tja. Jo. Möjligen har vi någon sorts teoretisk och till och med moralisk – på grund av att vi betalat skatt – rätt att begära att statens våldsapparat återtar kommandot, klubbar buset och skapar trygghet för oss. Men egentligen?

Det finns en massa människor – och detta är det härskande politikerväldets existensberättigande – som anser sig ha rätt att bli omhändertagna på ”samhällets”, vilket betyder skattebetalarnas, bekostnad. Politikerväldet ombesörjer detta genom att beskatta medborgarna och omhänderta dessa som inte anses – och inte anser sig – kunna omhänderta sig själva. Någon annan tar hand om dem.

Vi nettoskattebetalande medelklassare tycker egentligen inte om den ruljangsen av det enkla skälet att det är vi som betalar för den. Men samtidigt har vi inte kurage att protestera särskilt öppet eftersom en stämning härskar i nationen av innebörd att den som inte vill betala för sådant är en snål, ond och elak människa, troligen rasist eller nazist tillika.

Samhällsdebatten påstås vara det element där det demokratiska samtalet utvecklar sig och så småningom leder fram till demokratiska beslut. Det är därför yttrandefriheten är så viktig. Utan yttrandefrihet i samhällsdebatten kan det demokratiska samtalet inte förverkliga sin potential vilket leder till att demokratin förkrymps som en lindad kinesisk kvinnofot för hundra år sedan. Sådana fötter gick det inte att gå på och lika handikappad blir demokratin utan en öppen och fri samhällsdebatt.

Sådär brukar jag tänka, säga och skriva. Men jag har mina dubier. Dessa dubier framträder när jag funderar på mina egna erfarenheter under mitt liv som någon sorts samhällsdebattör och offentlig tyckare.

Min erfarenhet är att det som faktiskt sker, de politiska beslut som i verkligheten fattas, inte bestäms i huvudsak av att åsikter stöts och blöts, att debattörer sätter sig in i motståndarnas argument och att kontrahenterna på något balanserat, prestigelöst och eftertänksamt sätt enar sig om vilken väg som verkar den rätta med hänsyn till alla omständigheter.

Nyligen skrev jag en text om att jag, till skillnad från en internationell stjärna som Niall Ferguson, anser att postmodernismen inte alls är marxismen i ny skepnad utan en helt ny art. Det var inte så många som läste den texten vilket antagligen beror på att läsekretsen inte tycker att sådana finesser spelar någon roll. Men eftersom jag tycker det så ska jag tjata en gång till och försöka förklara varför jag tror att det faktiskt är viktigt. Sedan ska jag hålla tyst i frågan (lovar jag nästan säkert).

Jordan B. Peterson har samma uppfattning som Niall Ferguson, alltså en uppfattning som jag menar är vilseledande. (I övrigt tycker jag att han är en höjdarkille.) Han framför ofta sin åsikt, här till exempel. Jag förnekar inte att hans teori har elegans. Jag menar bara att den är fel.

Petersons teori är att marxisterna i slutet av 1960-talet insåg att deras åskådning blivit krossad av verkligheten i och med att marxistiska regimer bara åstadkommit elände var de än installerats och att bara de mest envisa, fördömda och blinda tokfilosoferna fortsättningsvis kunde tro på Marx läror. Marxisterna gjorde därför ”ett trolleritrick (’sleight of hand’) och omprofilerade sig själva och återuppstod i postmodernistisk förklädnad”. ”Postmodernismen är därför det nya skinn i vilket de gamla marxisterna lever.”

De flesta utrikeskorrespondenter verkar få en stor del av sin kunskap om värdlandet genom att prata med taxichaufförer vilket naturligtvis är tidsbesparande. Taxichaufförer träffar man ju i alla fall så man kan slå två flugor i smällen. Jag är som en utrikeskorrespondent i Invandrarsverige och får mycket riktigt mina uppfattningar om hur invandrare tänker genom att prata med taxichaufförer. (Det är rätt svårt eftersom de talar så dålig svenska vilket är förvånansvärt med tanke på att de nog utgör den grupp bland migranterna som har de tätaste kontakterna med ursprungsbefolkningen. Hur ska det då vara med de andra som jag aldrig träffar?)

Till exempel blev jag häromdagen körd av en irakier som började klaga på politiker. Han sa att politiker aldrig är att lita på för de lovar en sak och gör en annan. Det där fick mig att undra lite. Var det hans erfarenheter från Irak som han projicerade på svenska politiker enligt principen att politiker är politiker och att alla politiker är likadana överallt? Eller hade han gjort seriösa empiriska bedömningar av svenska förhållanden under det tiotal år han varit här? Eller hade han bara slentrianmässigt anslutit sig till ett allmänt politikerförakt?

Språksvårigheter gjorde att vi inte kunde fördjupa oss i det där. Jag började då berätta djupt kända men kanske lite romantiserade berättelser om hur det var förut i Sverige innan politikerna bildat en egen, statsunderstödd klass och fortfarande var beroende av partimedlemmarna och när gränsen mellan partimedlemmar och valda ombud fortfarande var helt permeabel och politiken därför kändes som en betydelsefull angelägenhet där medborgarna faktiskt hade inflytande. Demokrati, liksom.

Jag har en BMW 330 iX som är snart elva år gammal. Jag är mycket nöjd med bilen (och dess föregångare) och anlitar sedan mer än tjugo år en verkstad på Roslagsgatan för olika slags service, mestadels däckbyten och vinterförvaring av hjul.

Verkstaden drevs tidigare av Hasse. Sedermera övertogs den av en andragenerations invandrare som hette Jonas. För något år sedan övertogs verkstaden av en kristen syrier som heter Malek. Alla anställda är numera migranter från olika länder, inte minst från Centralasien. De anställda har ibland svårt att förstå varandra och talar teckenspråk. När vi diskuterade lufttrycket i mina däck så skrev en av dem ”2,1” i dammet på det smutsiga lacket för att den andre skulle förstå.

Häromdagen körde jag till Stockbyskroten på Lidingö för att slänga en uttjänt skrivare (två liter bensin för att spara miljön, jag kommenterar inte det just nu). Det måste ha legat knivar på marken i skroten ty när jag kom därifrån hade jag en elak punka på höger framhjul. Jag körde in på Q8-macken vid Drottningvägen och kallade på bärgning. Bärgaren Fanny – eftersom jag har könsfördomar trodde jag att Fanny var växeltelefonist snarare än bärgarchaffis när hon ringde – körde bilen till servicestället på Roslagsgatan.

Nyligen skrev jag om Alliansens förslag till ny skolpolitik. Jag hävdade att Alliansens tänkte fel:

Jag tror nämligen att den sortens politik [som Alliansen föreslår] bygger på ett felaktigt tänkande, just det tänkande som gradvis förött den svenska skolan. (Jodå, visst blir det sämre med migrationen, men grundproblemet är inte migrationen.)…

Det här är ett fundamentalt problem som inte kan lösas med mer av samma slags åtgärder, typ reviderade läroplaner. Problemet kan över huvud taget inte lösas med hjälp av diktat från myndigheter och departement.

Det tog bara några dagar innan jag fick vatten på min kvarn i form av en debattartikel i Dagens Nyheter där Skolverkets generaldirektör förklarade att myndigheten skulle utarbeta en ny läroplan som ska främja faktakunskaperna.

Man hade kunnat tro att nationens pedagogiska expertis vid det här laget borde ha nått någon sorts slutgiltigt konsensus om vad som fungerar och inte fungerar inom utbildningen – mänskligheten har ändå flera tusen års erfarenhet av sådan verksamhet och någon teknisk utveckling som kastar allt över ända har veterligen inte inträffat – men så är det inte.

En av mina ofta exercerade käpphästar är att Sverige har förlorat på att ta makten från ett antal professionella kårer som tidigare ägnade sig åt självdisciplinering, till exempel skollärarkåren, läkarkåren, advokatkåren (jodå, advokatkåren har kvar mer självständighet än de andra försvagade kårerna, men den tycks ibland ha glömt att den har ett kall och tänker mer på hur den ska kunna klämma staten på ersättning för olika uppdrag åt migranter), sjuksköterskekåren, officerskåren, universitetsprofessorerna, ämbetsmannakåren och så vidare.

Min eventuellt romantiska föreställning är att dessa kårer, fram till kanske 1970 eller däromkring, hade ett slags självständighet och att de faktiskt också tog ansvar för sig själva, hur det nu gick till. Lärarna värnade om sin auktoritet och utnyttjade den på ett sätt som visserligen kunde kritiseras – se Ingemar Bergmans film Hets om läraren Caligula – men oftast höll noggrann ordning på varandra (vilket faktiskt också dokumenteras i filmen Hets där den onde läraren Caligula disciplinerades av sina lärarkollegor).

Ibland var den där ordningen grym mot lärare som inte ansågs tillräckligt kompetenta av kollegorna. Jag minns en provlärare på läroverket Södra Latin som kollegorna inte ansåg hålla måttet. Hur vet jag det? Oklart, men på något vis gick det signaler till oss blodtörstiga hundar, alltså manliga elever, att den där provläraren var fritt byte. Lärarkåren släppte bestarna fria. Vi gjorde slut på provläraren på mindre än en termin.

Det sägs ofta – utom bland en del ofta statsfinansierade aktivister som gjort ett levebröd av att skälla svenskarna för rasister; se Mohamed Omars berättelse om detta här  – att svenskarna är det kanske minst rasistiska folket i världen. Det stämmer med mina erfarenheter. Svenskarna är inte rasistiska i den normala bemärkelsen att vi skulle tycka illa om eller förakta eller malträtera folk av annan etnisk tillhörighet. Däremot har vi svenskar av tradition varit behäftade med en föreställning som inte alls varit rasistisk i sina avsikter men väl blivit det i sina konsekvenser.

Det är föreställningen att alla människor innerst inne är svenskar och att det bara är utanverket – färgen, hårkrullet, tygerna och kryddorna – som skapar olikheter. Vi har utgått från att folk från alla andra kulturer egentligen lika ambitiösa, lika flitiga, lika ansvarskännande, lika tystlåtna och konflikträdda, lika gråsossiga, lika plikttrogna och lika ömsesidigt jantelagsfixerade och avundsjuka och lika barnkära som vilken smålänning som helst (för femtio år sedan kanske jag bör tillägga för att poängen ska gå fram). Därför är det till exempel ingen risk att erbjuda det svenska välfärdssystemet utan särskilt mycket kontroll till all världens folk eftersom dessa, liksom vilken gammaldags svensk bruksarbetare som helst, skulle skämmas om de låg det allmänna till last. De vill ju arbeta och göra rätt för sig, såklart! Alla som åker tunnelbana är svenskar, sa Åsa Romson.

När sedan migranterna väl är på plats visar det sig att de unga männen inte alls genast beställer Hermods-kurser för att studera till ingenjörer och ej heller verkar någon ha något emot att ligga det allmänna till last (vari de i båda fallen något påminner om moderna svenskar, men det är en annan historia). Dessa oväntade anomalier måste förklaras. Så förändras gradvis gammalsvenskarnas uppfattning om nysvenskarna.

Människan har två metoder att försöka påverka sin nästa. Den ena är att klubba nästan i huvudet. Den andra är att presentera skäl och resonera.

Huvudklubbningar kan förstås uppträda i väsenskilda former. Att skrika ”brunråtta” eller ”nazist” är en form. Det kan påverka nästan så att han fortsättningsvis inte framför den typ av idéer som provocerat de nedsättande tilltalen. Tydligt visat förakt i sociala sammanhang är en annan sorts klubbning.

Skäl och resonemang är till exempel ett uttalande som ”Du har fel i sak. Det existerar ingen judisk världskonspiration. Zions Vises Protokoll är ett falsarium.” Eller ”Livet är inte så entydigt. Det är sant att vita människor transporterade svarta slavar över Atlanten. Men allt det goda som alltfler människor i världen åtnjuter har utvecklats inom den västerländska civilisationen. Du måste beakta proportionerna.”

Ibland förenas klubbningar och resonemang såsom i politisk indoktrinering vilket också kallas hjärntvätt. ”Att Stalin måste döda kulakerna beror på att de är revolutionens fiender. Om kulakerna fick bestämma skulle samhället återgå till kapitalismen, det förstår du väl? Herregud, här är trettio ungar i klassen och du är den enda som inte fattar!” Eller ”Värdegrunden är allas lika värde. Alla har samma rätt till allt som alla andra. Det står i alla rättighetsförklaringar. Alla vet det utom du! Känns det inte obehagligt att vara den enda som förnekar självklarheter?”

På torsdag och fredag ska Europeiska rådet träffas i Bryssel. Rådet består av ordföranden Donald Tusk samt medlemsländernas stats- eller regeringschefer och ordföranden i Europeiska kommissionen, Jean-Claude Juncker.

Igår, söndag, hade Juncker sammankallat ett ”minitoppmöte” för att förbereda Europeiska rådets möte. I minimötet deltog Tyskland, Frankrike, Italien, Spanien, Österrike och Bulgarien (att Bulgarien fick vara med beror nog bara på att landet just innevarande sexmånadersperiod är ordförande i Europeiska unionens råd; ja, det är förvirrande att Europeiska rådet och Europeiska unionens råd är olika saker ej att förväxla med Europarådet).

Vad det handlar om, tror jag, är inget mindre än att Europa nu håller på att i migrantfrågan avancera från ogenomförbara utopier – till exempel den av Sverige så omhuldade planen att EU skulle upprätta obligatoriska kvoter för fördelningen av migranter mellan EUs medlemsländer (en plan som är föga tilltalande för Europas folk eftersom den, om den fungerade, skulle uppmuntra Afrikas folk att massinvadera Europa) – till den grundläggande – och hittills i praktiken inte ens formulerade – frågan hur Europas länder ska kunna skydda sig mot ett oönskat inflöde av migranter.

Nyligen träffade jag en lärare som just sagt upp sig från en skola en bit norr om Stockholm. ”Det gick inte att jobba där”, sa han. ”Åttio procent av eleverna var invandrare. I min klass på tjugotvå barn slutade sex elever för att gå till andra skolor.” Jag frågade vilka barn det var som sagt upp sig. ”Gissa”, sa han med ett snett leende. ”Svenska barn med hyggligt utbildade föräldrar, förstås.”

Jag har hört flera likartade historier. Ofta handlar det om folk som flyttar till ”svenska” stadsdelar till exempel för att de bor i ett område där det hänger invandrarkillar på tunnelbanestationen så att de inte törs ta tunnelbanan hem på kvällarna. Dessa historier är nog sanna. Men representerar de ett nytt normalt eller är de undantag och överdrifter? Det går inte att veta eftersom politiker, media och staten i allmänhet, alltså de krafter som sätter agendan i det offentliga samtalet, inte vill fördjupa sig i folks levnadsförhållanden. Vi lever i ett land där man måste gissa hur det ligger till eftersom man troligen inte kan lita på överheten. Eller rättare sagt: man vet inte när och om man kan lita på överheten.

Då får man tänka själv på basis av de skärvor av kunskap som man hittar här och där. Till exempel läste jag följande märkliga två meningar i Expressen:

Enligt The New York Times sa miljardären Elon Musk, mannen bakom företag som Tesla, för några år sedan till Mark Zuckerberg, mannen bakom Facebook, att han, Musk alltså, var rädd för artificiell intelligens. Han sa att artificiell intelligens ”möjligen var farligare än kärnvapen”.

Zuckerberg gillade inte att höra det eftersom Facebook försöker utveckla artificiell intelligens. Så Zuckerberg bjöd Musk på middag tillsammans med några av Facebooks främsta AI-tekniker för att tala Musk till rätta. Det gick inte. Musk hade inga tekniska argument. Han sa bara att om vi bygger maskiner som är smartare än människor så kanske de vänder sig emot oss.

Bara för att belägga budskapet i rubriken ovan så kan jag citera Bart Selman, datavetenskapsprofessor vid Cornell University, ur samma artikel: ”Det slags system som vi skapar är mycket kraftfulla. Vi kan inte förutse verkningarna.”

Ingen vet alltså vad som kommer att hända om människan lyckas utveckla AI-maskiner som är mer intelligenta än människan själv. Här gäller verkligen postmodernismens credo om att det saknas en sanning. Alla kan ha sin egen uppfattning och alla uppfattningar är lika mycket värda.

Centrala studiestödsnämnden (CSN) har nyligen publicerat en studie som fyller mig med ännu mer avsmak över det välfärdsindustriella komplexet. Först en inledning.

”CSN är den myndighet i Sverige som har hand om studiestöd och hemutrustningslån” står det på myndighetens hemsida. Redan där hajar jag till eftersom jag aldrig har hört talas om hemutrustningslån. Vad kan det vara? Myndigheten klargör: ”Du som omfattas av det kommunala flyktingmottagandet kan få låna pengar av CSN för att köpa möbler och annan utrustning till ditt nya hem. Det kan vara sängar, tallrikar, kastruller och stolar”. En ensam migrant kan få låna 5 000 kronor och sedan ökar det med 5 000 per ytterligare familjemedlem. Räntan är 1,7 procent.

Men CSNs sysslar också – och huvudsakligen antar jag – med studielån och studiebidrag. Myndighetens affärsidé är alltså att förmå människor att ta lån och bidrag för att kunna studera eller köpa tallrikar och kastruller. Fundera lite på incitamenten för en sådan organisation.

En vanlig lånehaj vill naturligtvis låna ut så mycket som möjligt men måste också tänka på om det ska kunna gå att få tillbaka pengarna. Att ge lån till folk som inte kan betala tillbaka är förödande för lånehajen. Han riskerar konkurs om han är oförsiktig i långivningen.

Den 31 maj 2014 publicerade Dagens Nyheter en artikel som ska ha varit baserad på en studie av revisionsbolaget PWC där det förklarades att Sandvikens kommun tjänade mer än en halv miljard kronor på migrationen det undersökta året 2012. Det blev ganska snart uppenbart, bland annat genom Tino Sanandajis undersökningar, att detta var fejk news. Migration var inte alls någon god affär för Sandvikens kommun.

Fyra år senare, den 10 juni 2018, gör Dagens Nyheter en mea culpa över fem sidor. Rakt och hederligt förklarar tidningen att den hade fel för fyra år sedan. Den ansvarige journalisten Caspar Opitz gör ett korrekt men i sammanhanget sensationellt uttalande:

I dag har invandring seglat upp som den dominerande frågan i debatten, som också är väldigt polariserad. Tidsandan formar hur vi journalister jobbar.

Det är sensationellt inte bara för att en medarbetare inom en av PK-ismens högborgar, Dagens Nyheter, erkänner att tidningens hittillsvarande inställning numera är överspelad, vilket vi redan visste. Ännu mer anmärkningsvärt är bekännelsen att det är tidsandan som formar journalisternas verksamhet. Journalister är alltså vändkappor. Vad med alla uttalanden om Sanningssökande och Journalistisk integritet?

Alliansen har inför valet lagt fram en gemensam plan för att lösa problemen i den svenska skolan. De fyra partiledarna förklarar att de tror att problemen kan lösas:

Sverige har stora samhällsproblem, inte minst i skolan. Men vi är övertygade om att de går att lösa.

I jämförelse med attityden hos den nuvarande utbildningsministern Gustav Fridolin, som år 2014 förklarade att han skulle greja skolan på hundra dagar, är denna ödmjukhet föredömlig. Men jag undrar om de borgerliga partiledarnas förtröstan om att de kan lösa skolans problem är realistisk.

Till att börja med vill jag påstå att skolans problem i varje fall inte kan lösas med de metoder som allianspartierna föreslår. Deras reformer är egentligen bara lite mer av det vanliga: ”tydligare kunskapsmål ska införas”, betyg ”börja ges redan i årskurs fyra”, ett ”särskilt lärarlyft” ska införas, partierna ska ”revidera läroplaner och kursplaner i syfte att stärka betoningen på kunskaper”, nyanlända elever ”behöver ges en bättre start”, ”nationella riktlinjer ska tas fram för hur lärarassistenter, socionomer och andra yrkesgrupper ska kunna avlasta lärarna”, ”ett skriftligt ordningsomdöme” ska införas (men inte ingå i slutbetyget) och så vidare.

Det kanske långsiktigt mest betydelsefulla politiska skeendet just nu är konflikten inom det socialdemokratiska partiet. Vad handlar den om? Vilka bråkar med varandra? Så här skrev jag för några veckor sedan:

Det kanske intressantaste i det här perspektivet, tycker jag, är den rasande striden inom socialdemokratin med anledning av det nyligen framlagda 14-punktsprogrammet om åtstramning av migrationspolitiken. Det är en explosion som blottlägger konflikten mellan å ena sidan partiets PK-ister, de offentliganställda funktionärerna, och å den andra de för det mesta privatanställda före detta förtryckta arbetarna som numera blivit välutbildade medelklassare.

Att jag tycker detta är betydelsefullt och intressant beror på att den här sprickan sätter begreppet huvudmotsättning i fokus. Det handlar om vilka grupper som bråkar med varandra idag. För att förklara sprickan inom socialdemokratin duger det att komma dragande med den gamla höger/vänster-skalan, ej heller med GAL-TAN-skalan, ej heller med den påstådda huvudkonflikten mellan nationalister och globalister. Det måste till vassare intellektuella verktyg för att åstadkomma en trovärdig tolkning.

Den tidigare ordföranden i Riksorganisationen för kvinnojourer och tjejjourer i Sverige, Ireen von Wachenfeldt, har fått utstå en hel del orättvis kritik för sitt uttalande om att ”män är djur”.

Andemeningen bakom uttalandet har troligen genom århundradena till god nytta traderats från generation till generation av kvinnor. Jag skulle tro att en mycket stor del av Sveriges kvinnor, i varje fall av dem som är över trettio år, i ung ålder fått höra av sina mammor och andra mer erfarna kvinnor att ”män bara vill en sak”.

Om jag håller med om att män, framför allt unga män, är djur i bemärkelsen att de bara vill en sak, nämligen ha sexuellt umgänge med kvinnor, så har jag därmed inte sagt något nedsättande om män i allmänhet.

På samma sätt som det är skillnad på djur, även om de råkar vilja samma sak, så är det skillnad på den ene mannen och den andra. (Och nu hoppar jag över det där om att det kan finnas systematiska beteendeskillnader mellan män från olika kulturer; variation finns även inom respektive grupp.) Den ene mannen är mer som en kanin. Inte ens kaninhonor är rädda för kaninhannar om jag fattat rätt. Den andre mannen är mer som en anka. Ankbonden är, om det inte är elakt förtal, synnerligen benägen att våldta ankhonan. (Jag hoppar också över min grundföreställning att svenska män på det hela taget är kaniner, således visserligen djur men snälla, lättskrämda och föga aggressiva.)

Det är alltid plågsamt att lyssna på svenska politiker eftersom de aldrig lyckas få till ett rakt, enkelt, logiskt och begripligt resonemang. Ta det där med vinster i välfärden som exempel. Partiledardebatten mellan Stefan Löfven och Jimmie Åkesson i Aktuellt nyligen gav fina illustrationer.

Löfven vill begränsa vinster i välfärden. ”Vi behöver mer pengar till välfärden”, säger han. ”Vi behöver investera i välfärden… och då går det inte att skattebetalarnas pengar rinner ut i vinster”. Man kan inte dra någon annan slutsats än att statsministern tror att om Internationella Engelska Skolan, en svensk friskolekoncern, inte gjorde och kanske delar ut vinster så skulle dessa pengar på något vis stå till politikernas förfogande för angelägna satsningar i välfärden.

”Det behövs mer personal som ska ha högre löner och bättre villkor”, förmanar statsministern.

Så är det ju inte. Ersättningen för varje inskriven elev, skolpengen, är lika för alla skolor. En effektiv skola med duktiga lärare och lydiga elever kan bedriva verksamhet till lägre kostnad och därmed göra vinst. Det är visserligen sant att sådana skolor kan göra vinst därför att skolpengen bestäms med hänsyn till förhållandena i sämre skolor där det kostar mer att bedriva undervisningen men av detta följer inte att vinstförbud är någon lösning. Man gör inte dåliga företag bättre genom att förbjuda bra företag att ackumulera vinster.

Den engelsk-amerikanske historikern Niall Ferguson är en person som jag tror att jag respekterar och högaktar. Men när han säger att lärarna vid amerikanska universitet är till ”nittio plus procent liberaler, progressiva eller marxister” så är det något i mig som skaver. Ursäkta om jag trevar i resonemanget, men det här är svårt och ingen har ”rätt” svar.

Vad ”liberal” och ”progressiv” betyder vet jag inte säkert. För mig kan liberal vara lite vadsomhelst. Progressiv betydde tidigare socialist eller vänster men har numera allmänt PK-istisk klang. Begreppet marxist är däremot mer hugget i sten. Även om det finns olika varianter av marxism så är själva grunden för marxistiskt tänkande föreställningen om arbetarklassens historiska roll som mänsklighetens befriare undan utsugning och förtryck.

Är då universitetsfolk i USA, som Ferguson hävdar, och i Sverige, som många svenska tänkare menar, marxister? Det är tillåtet och till och med vällovligt att ifrågasätta även sina meningsfränders uppfattningar i detaljer som sedermera kan visa sig betydelsefulla och därför skäms jag inte att protestera mot Fergusons uppfattning. Dagens dominerande tankar hos universitetsfolk i USA (och Sverige) har inte ett dugg med marxism att göra.

Föreställ dig att den genom tiderna mest hyllade och respekterade människan i världen blev påkommen med de nesligaste och mest hatade åsikter som vår tid kan komma på. Till exempel att Albert Einstein blev avslöjad som rasist. Vad skulle du säga då? Du vet inte? Börja fundera på det, för avslöjandet har nyligen skett.

Albert Einstein (1879 – 1955) var inte bara en av tidernas mest framstående fysiker och skapare av en ny förståelse av himlarnas hemligheter – relativitetsteorin och krökta rum och sådant där; ordet ”förståelse” gäller för övrigt inte mig – samt själva sinnebilden för begreppet intelligens. Han var också en humanistisk stjärna. Sedan han hade flytt undan Hitler till USA år 1933 deltog han i de svartas kamp för deras mänskliga rättigheter. Han hatade rasismen i USA och förklarade att han själv ”inte tänkte hålla tyst om den”. Så här såg han ut om du har glömt det:

Jag har ägnat en stor del av mitt liv åt att försöka förstå vad det är som gör att vissa samhällen utvecklas väl medan andra samhällen knappt utvecklas alls eller till och med går kräftgång. Jag har inte lyckats. Visserligen har jag läst en massa böcker och hört en del entusiastiskt förkunnade teorier (och utformat många teorier själv) men när jag nu betraktar verkligheten, till exempel Sverige, så står jag lika frågande som någonsin tidigare. Jag fattar inte.

Har livet då inte lärt mig någonting alls om samhället? Jodå, en mycket viktig sak har livet lärt mig, nämligen att misstro alla förklaringar. Jag har hört alla förklaringar som finns, jag har insett att de bästa förklaringarna representerar någon intressant observation, men anser lik förbannat att vi människor, trots allt vårt pladder och auktoritära gravallvar, inte begriper oss på oss själva. Predikaren – han i Gamla Testamentets bok med samma namn – är därför en av mina favoriter:

Jag, Predikaren, var konung över Israel i Jerusalem. Och jag vände mitt hjärta till att begrunda och utrannsaka genom vishet allt vad som händer under himmelen; sådant är ett uselt besvär, som Gud har givit människors barn till att plåga sig med. När jag nu såg på allt vad som händer under himmelen, se, då var det allt fåfänglighet och ett jagande efter vind.

Den 20 – 21 juni ska Europaparlamentets utskott för juridiska frågor votera om EU:s nya direktiv om upphovsrätt. Precis hur ärendet vindlat sig fram i EU fram till denna votering och vilka beslutsprocesser som förväntas komma härnäst på vägen till ett färdigimplementerat direktiv vet jag inte riktigt. Men det spelar ingen roll. Det går att protestera redan nu och – om jag fattat rätt – så har vi alla starka skäl att göra det.

Det är särskilt två nya regler som kommer stöka till det för oss internetanvändare och – faktiskt! – göra hela internet till en sämre produkt.

Först fattade jag inte vad det handlade om men Henrik Alexandersson, med bloggen med samma namn, hjälpte mig att reda ut det. Om jag missförstått är det i varje fall inte hans fel.
Den första galenskapen i det tilltänkta direktivet är att artiklar på vilken internetsida som helst, till exempel en artikel av mig på detgodasamhallet.com, inte får innehålla länkar till upphovsrättsskyddat material, till exempel en artikel i Dagens Nyheter. Om jag alltså skriver om något som stått i Dagens Nyheter eller vilken annan tidning eller vad som helst annat som har upphovsrättsskydd så får jag inte länka så att du, som läsare, kan gå dit och kolla. Vad jag förstår så innebär detta en förflyttning bakåt i tiden till en era då referenser enbart förekom som icke klickbara fotnoter i tryckta böcker. En stor del av landvinningen med internet vore förintad.

På en lunch med en bekant som råkar vara polis så talade vi om sociala idéer och vad som fick dem att fastna i tillvaron. När den blivande polisen gick i skolan hade han blivit matematikundervisad med hjälp av mängdlära. Den hade inte hjälpt honom att förstå någonting och han hade aldrig haft någon nytta av den. Han trodde att mängdlärepedagogiken sedermera hade utrangerats, vilket herr Google bekräftade vid en snabb förfrågan.

När min bekante sedan kom till polisen råkade han ut för ett organisationsförsök som gick ut på att införa ”lean production” efter Toyotas modell. Men det visade sig att brottsligheten inte kan bekämpas med samma metoder som man bygger bilar och projektet lades ned.

Man kunde tro att det är självklart att idéer som inte fungerar så småningom utmönstras. Men det är inte självklart. Den stora, klarast lysande stjärnan bland alla våra överlevande misslyckanden är PK-ismen. Den har varit härskande ideologi i Sverige i mer än ett halvsekel. Den kan enklast utvärderas genom en jämförelse mellan kronan och schweizerfrancen.

Det vore förmätet av mig att påstå jag ens kommit i närheten av att begripa mig på Förenta Staternas president, men låt mig peka på två saker som du redan vet som kanske kan ge oss hjälp på traven.

Det första är att han uppenbarligen har svårt att göra sig hemmastadd i den värld av skickliga och erfarna ämbetsmän som normalt driver nationernas och världens öden. Jag säger inte att dessa tjänstemän är trista och trångsynta byråkrater även om sådana naturligtvis förekommer. Men när de är som bäst, typ en gammaldags, oväldig, hederlig, begåvad svensk ämbetsman – tänk exempelvis Dag Hammarskjöld – så handlar det om folk som är rimligt tydliga och förutsägbara och besvärar sig med att ”förankra” sina beslut vilket betyder att i förhand stämma av, rätta till, jämka och anpassa, inte minst bland medarbetarna.

I den nietzscheanskt inspirerade serien ”omvärdering av alla värden” har vi nu kommit fram till feminismen. På förekommen anledning misstänker jag att feminismen hyser en del fördomsfulla föreställningar och då inte bara som i dess extrema idéer om könsmaktsordningar och strukturellt kvinnohat utan även i den numera mer eller mindre vedertagna grunduppfattningen att kvinnor tidigare var tillbakasatta av männen.

Den förekomna anledningen var ett seminarium om ”Kvinnorna i diplomatin” som jag nyligen bevistade på Litterära fakulteten vid Universitetet i Lissabon. Det var mest lärda och akademiskt tillkrånglade föredrag om sådant som kvinnornas roll i kampen mellan jesuiter och antijesuiter i Spanien och Portugal under 1600-talets andra hälft. (Kvinnorna hade skyddat jesuiterna genom att gömma dem för antijesuiterna, visade det sig. Jaha.)

Men ett av föredragen livade upp tillställningen. Arrangörerna visade upp något så föga politiskt korrekt som en visserligen pensionerad men ändå levande före detta ambassadris, alltså hustru till en ambassadör. ”Bara” en hustru, således. Hennes roll var att berätta om en traditionell diplomathustrus liv.