
En gång ägde jag ett fint företag som jag slarvade bort. Det var mitt eget fel. Genom en dum aktieaffär förlorade jag kontrollen över bolaget och tvingades att handlingsförlamad sitta på första parkett och betrakta hur de inkompetenta nya ägarna och inkallade ”styrelseproffs”, som mest tänkte på sina egna arvoden, gradvis raserade det jag hade byggt upp. Det var en plågsam erfarenhet.
Ungefär så känner jag när jag betraktar den ovärdiga cirkus som iscensätts av Sveriges politiska ledning. Jag har visserligen tyvärr aldrig haft något att säga till om, men jag, som så många andra, har hjälpt till att bygga något ganska bra som nu tycks vara på väg att förödas genom de styrandes klumpiga handlag och brist på omtanke om vårt land.
Det här är förstås inget nytt. För tre år sedan skrev jag så här. Det var sommaren före migrantkaoset och statsministerns bedömning att hans Europa minsann inte skulle bygga några murar. Han ansåg att det inte behövdes några murar och om det behövdes skulle han i alla fall inte bygga några.

