Dagens Medicin publicerade nyligen en artikel av tolv psykologer – ”professorer, docenter och verksamhetschefer” – som krävde mer resurser till psykvården. Standardkrav från det välfärdsindustriella komplexet således och därför inget särskilt att bry sig om. Detta är det bakgrundsbrus vari vi lever och därför lärt oss att inte notera ungefär som fisken och vattnet.

Men en detalj fångade min uppmärksamhet, nämligen uppgiften att ”den nationella kostnaden” för ”psykisk ohälsa” eller möjligen ”psykiatriska diagnoser” uppgår till 70 miljarder kronor per år. Eftersom jag inte vet vad nationell kostnad betyder och ej heller är så säker på psykisk ohälsa och psykiatriska diagnoser ville jag gärna veta mer. 70 miljarder är ändå en och en halv BNP-procent, så det handlar inte om småpengar.

De tolv psykologerna hade inte besvärat sig med källhänvisningar, så jag frågade herr Google. Och se! Bland mycket annat intressant letade Google fram en artikel från 2013 av dåvarande socialförsäkringsminister Ulf Kristersson av vilken det framgick att den psykiska ohälsan var alarmerande – redan då! – och att OECD hade räknat ut att det kostade 70 miljarder ”i förlorade arbetsinsatser och utgifter för vård och omsorg”. Det gjorde mig inte så mycket klokare, men när jag ändå var där passade jag på att läsa ministerns artikel.

Då slog det mig – och Gud må förlåta mig följande rader – att jag tror att allt det där är ett stort kvacksalveri. Fastän svenskarna varje år får ett rikare och behagligare liv blir vi bara psykiskt sjukare och psykiskt sjukare och så försöker psykologer och deras allierade lura skattebetalarna att om man bara sätter av mer pengar till psykologer så kommer det att lösa sig. Jag tror tvärtom. Psykologer är experter på psykisk ohälsa och vill gärna utveckla sitt gebit. Ju mer psykisk ohälsa som finns desto större fält har de att ploga, så och skörda. Med fler psykologer så kommer det att upptäckas och uppfinnas mer psykisk ohälsa.

Jag försökte nyligen läsa Portugals nationalepos Os Lusíadas av Luís de Camões. Boken publicerade 1572 och kom snart att hyllas till den grad att författarens dödsdag, den 10 juni, blev Portugals nationaldag.

”Försökte” är ett mer träffande uttryck än ”läsa”. Diktverket består av mer än 1 100 åttaradiga likformiga strofer (som rimmar abababcc, om du vill veta). Dessutom är det konstigt skrivet som nästan alla gamla texter som inte moderniserats – och därvid troligen förvanskats – av hjälpsamma nydanare. Men det värsta är att man för att förstå berättelsen, som handlar om Vasco da Gamas upptäckt av sjövägen till Indien, dit han anlände i maj 1498, måste veta allt om grekisk och romersk historia, filosofi och religion, vilket jag inte gör.

Men jag lyckades begripa att eposet är en lysande hyllning till det portugisiska folket – ”luserna” – som under hela händelseförloppet har beskydd av gudinnan Venus. Hon lägger sig hela tiden i allt som sker ty hon inte gillar guden Bacchus, som står på lusernas motståndares – muslimernas – sida.

I början av 1400-talet var Portugal ett obemärkt land som ofta härjades av muslimska slavjägare. Muslimerna tillfångatog luser och sålde dem på slavmarknader i Nordafrika. Nu inträffar något mycket märkvärdigt. Jag tror inte att jag romantiserar. På mindre än hundra år reser sig Portugal från det kanske ynkligaste och mest eftersatta landet av alla till en världsmakt med besittningar över hela jorden. Det var inte så helt olikt den resa Sverige gjorde under nittonhundratalet där svenskarna i början tillhörde jordens fattigaste och vid slutet jordens rikaste.

För ungefär fyrtio år sedan skrev jag en roman för att visa att u-landsbistånd för det mesta är skadligt, inte för givaren, utan för mottagaren. För givaren är det snarast en behaglig syssla. Jag hade hållit på med den i tio år så jag visste vad jag pratade om.

Dåmera var detta en apart och ouppfostrad åsikt. Numera är uppfattningen närmast vedertagen. År 2015 fick skotten Angus Deaton nobelpriset i ekonomi för att han formulerat samma upptäckter om biståndets vansklighet som jag. Mer mainstream kan det inte bli.

Av detta kan du lära dig att du med förtröstan och stark övertygelse kan misstro folk som argumenterar för mer u-landsbistånd. Motsvarande grad av misstänksamhet bör du rikta mot u-landsbiståndets inhemska släktingar, exempelvis socialpolitiken och arbetsmarknadspolitiken. Även sådan verksamhet är, enligt min uppfattning, visserligen behaglig för apparatfolket men verkningslös och ofta till och med skadlig för klienterna.

Men den nattsvarta synen har jag inte på all mänsklig verksamhet. I så fall hade jag aldrig vågat sätta mig i en flygmaskin eller kliva in i en hiss. Jag litar på Airbus och Otis. Jag litar även på Skoda och Mercedes Benz, ja, till och med på Unilever. Jag äter Findus ärter utan att oroa mig det minst för några obehagliga bieffekter. Jag sätter mig med full tillit i en stol från Ikea.

När drottning Kristina hade abdikerat, konverterat och flyttat till Rom träffade hon den världsberömde portugisiskbrasilianske jesuiten Padre Antônio Vieira. Dessa två, som utvecklade någon sorts bekantskap, kanske rentav vänskap, tillhörde tidevarvets intellektuella och kulturella avantgarde.

Vieira kämpade bland annat för indianernas frigörelse från slaveriet på sockerplantagerna och för judarnas rättigheter (vilket sammantaget höll på att kosta honom livet på Inkvisitionens bål). Folket behandlade honom som en nutida rockstjärna. När han skulle predika kunde platsen utanför katedralerna vara ockuperade tidigt på morgonen av folk som vill säkra en plats i kyrkan.

Kristina, ”drottningen av Rom”, hade liknande status som en av Europas ledande kulturmecenater och förespråkare för religionsfrihet.

Men vad sade de egentligen till varandra? Jag beställde Vieiras samlade brev från en bokhandel i Lissabon och fick tre volymer på sammanlagt 1 800 sidor för 98 euro inklusive frakt. Jag fick två besvikelser.

Barn har inte så mycket erfarenheter och kan inte göra mogna bedömningar. De tänker därför infantilt. För att förstå det onda och det goda som händer i deras värld indelar de människor i dumma och snälla. I Vilda Västern var cowboysarna snälla och indianerna dumma (fast det numera kanske är tvärtom, sak samma). Under andra världskriget var amerikanerna snälla och tyskarna dumma (numera har nog amerikanerna blivit dummare medan tyskarna fortfarande är nästan lika dumma som de var förut). Svenskar, särskilt nysvenskar, är snälla eftersom alla har lika värde men det finns högerpopulister som inte har lika värde för att de är dumma.

De flesta barn som växer upp och skaffar sig erfarenheter upptäcker att en tolkning av världen som försöker förklara allt med att folk är snälla eller dumma inte funkar så bra. Till exempel duger den tolkningen inte till att förklara varför amerikanerna som var så snälla tidigare nu blivit dummare. Dessutom upptäcker barnet under sin uppväxt att motsvarande tankemönster finns även hos de dumma som alltså betraktar sig själva som snälla och andra som dumma. Om barnet dessutom, som grädde på moset, är introspektivt lagt så kommer det förr eller senare att få tillfälle att ifrågasätta sin egen läggning. Är jag verkligen alltid snäll?

Mänskligheten tycks ha två helt olika metoder att hantera det dilemma som det barnsliga tolkningsmönstrets hårda konfrontation med verkligheten orsakar. Den första metoden är envis fortsatt infantilisering. Man väljer att inte lära sig. Man slutar inte att förklara världen genom att dela upp människor i snälla och dumma.

Sedan jag för kanske fyrtio år sedan började utveckla någon sorts i bästa fall seriöst tänkande kring den svenska samhällsutvecklingen efter demokratins genombrott har jag hävdat att allt styrts av en enda dominerande formel, nämligen ”det blir bäst när centralt placerade experter fattar besluten”.

De tydligaste representanterna för detta tänkande var nog makarna Myrdal, som personifierade den centraliseringsiver som karaktäriserat svensk politik sedan 1930-talet (med ett tillfälligt avbräck i form av 1990-talets liberaliseringar). Paret Myrdal blev själva inkarnationen av den sociala ingenjörskonst som av socialdemokratin sattes i system från deras maktövertagande år 1932 och som till en början lite motvilligt men efter andra världskriget med ökande entusiasm anammades av de borgerliga politikerna. Folkhemmet byggdes på tanken att det blir bäst när välutbildade teknokrater i centrala myndigheter lade människornas liv till rätta.

Varifrån kom då den där föreställningen? En ytlig analys skulle kunna – och brukar – identifiera Vladimir I. Lenin som tänkandets ursprung. Det är rätt på så vis att Lenin, marxismens store praktiker, faktiskt introducerade centralstyrningen som ledande princip i sitt försök till samhällsbygge. Vad annat kunde han göra när ekonomin skulle organiseras efter en plan? När det hela kommit igång skulle staten, enligt Lenins vision, i varje fall vittra bort och det kommunistiska lyckoriket med fria och självständiga sovjetmänniskor slå ut i blomning.

Föreställ dig att du är med i en båtklubb som är jättetrevlig men har ett allvarligt problem, nämligen att det stjäls något alldeles förskräckligt. Problemet är särskilt bekymmersamt eftersom klubben efter noggranna undersökningar har kommit fram till att förövarna finns bland medlemmarna. Man vet rätt väl vilka tjuvarna är.

För att komma till rätta med saken har båtklubbens styrelse bestämt att inrätta en särskild kommitté som ska motverka stöld. Kommittén ska bestå av 47 föreningsmedlemmar som sitter i tre år var. Alla föreningsmedlemmar, varav en hygglig andel är tjuvar, har rösträtt.

Kommittén inrättades år 2006. För att säkerställa att inga tjuvar blir invalda har båtklubbens styrelse bestämt att endast hedervärda medlemmar ska kunna väljas till kommittéledamöter. Men eftersom det saknats fungerande metoder att kontrollera efterlevnaden av dessa regler har det visat sig, såklart, att tjuvaktiga medlemmar röstat in andra kända tjuvar i kommittén för att insatserna mot den allmänna tjuvaktigheten i båtklubben inte ska bli alltför besvärande för tjuvarna.

För att ytterligare villa bort korten har kommittén beslutat att systematiskt mobba en viss medlem. På kommitténs möten finns en fast punkt på dagordningen – punkt sju – då denne medlem ska förtalas och smutskastas.

Under de senaste kanske tio åren har en ny ostronart etablerat sig längs Sveriges västkust. Det är det japanska jätteostronet Crassostrea gigas, vilket på latin betyder jättetjockostron. Vi som är vana vid den svenska eller europeiska ostronarten Ostra edulis – ”ätligt ostron” – har inte alltid varit så förtjusta. Kanske har jag nu förlikat mig med japanesaren.

För de flesta människor är redan Ostra edulis äcklig i bemärkelsen att den ser alltför slemmig ut för att man i rått skick ska vilja stoppa den i munnen. Vi som lärt oss att efter citronering av mollusken få en särskild njutning av dess metalliska smak väcker därför ibland en sorts förfärad beundran från dem som ryser vid tanken att faktiskt äta detta fasta slem.

Japanesaren är däremot, enligt min uppfattning, genuint äcklig. Till skillnad från Ostra edulis, vars skal är runt och max en decimeter brett, ser gigasvarianten ut som en fjällig fot och kan bli flera decimeter lång. När man öppnar den fylls man, jag i alla fall, av avsmak. Det är inte bara ett normalt, fast slem, utan ett slem som är fyllt med ljust var och brunfläckiga utväxter.

Nu ska du inte låta dig påverkas av min preliminära avsmak för det japanska ostronet. Det är världens mest sålda ostron och kallas på eleganta restauranger i Paris för ”fines de claire” och uppskattas tydligen av fransmän.

Under de senaste årtiondena har ett politikerförakt vuxit fram i Sverige. Det har varit ett nytt inslag i den svenska kulturen.

Tidigare fanns ingen motsvarighet. Sedan 1930-talet hade socialdemokraterna ett starkt grepp om Sveriges politik. Socialdemokraternas motståndare – ”borgarna” – gillade inte vad socialdemokraterna hittade på och försökte artikulera alternativ. Båda sidorna hade sina anhängare som trodde på sina respektive förtroendevalda representanter. Borgerligt sinnade väljare trodde på sina borgerliga politiker och de socialdemokratiskt sinnade litade på sina representanter. Därför fanns inget utrymme för ett allmänt politikerförakt. Väljarna kanske ogillade sina motståndares förtroendevalda men eftersom de litade på sina egna gick det inte att ta avstånd från politikerna som kollektiv. Politikerna var ingen egen väldefinierad och sammanhållen grupp utan bara representanter för olika samhällsintressen.

Här kommer en text på följande tema och du är välkommen att vara med: Hurra va vi e bra! Vi som tycker likadant som ja.

Det som föranleder denna försiktigt självironiska text är ett avsnitt av The Rubin Report på YouTube från slutet av juni som redan fått nästan 600 000 visningar. Där satt ett gäng på fyra tämligen världsberömda herrar – Jordan Peterson till exempel – och resonerade inledningsvis kring Dave Rubins fråga varför just de närvarande kunde diskutera så respektfullt och civiliserat trots att de hade helt olika uppfattningar i rätt viktiga frågor som till exempel ifall abort skulle vara tillåtet och i så fall fram till vilken veckas graviditet.

Vi – du och jag – skulle antagligen ha kunnat vara med i sällskapet och deltagit i den respektfulla och civiliserade konversationen. Samt gratulera oss själva till vår grad av finess och begåvad artighet.

Men jag säger som Johan Ludvig Runeberg om marketenterskan Lotta Svärd: Något tålde hon att skrattas åt, men mera hedras ändå. Man kan skämta om de fyra herrarnas antagna självgodhet, men deras argument har tyngd. Det handlar om demokratiskt sinnelag och vetenskapligt sanningssökande. Alla som säger sig företräda sådant behöver inte nödvändigtvis vara posörer.

Jag tror jag har sagt det här förut, men eftersom jag själv glömmer det hela tiden så säger jag det igen. Förresten ska jag säga det på ett annat sätt.

Standardmodellen för förståelsen av samhället, i varje fall en av standardmodellerna, är att det finns tre skikt. Högst upp finns Suveränen. Suveränen kan vara en enväldig kung som Karl XII eller en samling oligarker eller, som hos oss, ett gäng politiker.

Det andra skiktet är Apparaten. Apparaten kan vara den karolinska krigsmakten eller det antika egyptiska prästerskapet som hjälpte Farao att göra sin grej vilket var att bygga pyramider eller, som hos oss, välfärdsstaten.

Det tredje skiktet är Folket. Folket försörjer de två övre skikten.

Lite förmätet påstår jag att den modellen fungerar för alla samhällen. Däremot säger modellen inget om de inbördes maktförhållandena mellan skikten och ej heller något om vad folk i allmänhet anser att de övre skikten är till för.

Som jag nyligen skrev så indelas de mänskliga incitamenten lämpligen i de krävande och ofta obehagliga piskorna samt de lockande morötterna. Nu ska jag behandla morötterna med särskild inriktning på livsförhållandena för vårt lands makthavare.

Rent allmänt kan morötter uppdelas i två typer: ekonomiska och statusorienterade eller närmare bestämt pengar respektive ära. Redan där hamnar vi i intellektuella svårigheter för dessa är inte så distinkta som man skulle vilja. Exempelvis kan ju den som är rik åtnjuta hög prestige bara för att han är rik. Men de analytiska finesserna struntar jag i just nu eftersom de flesta av oss kan intuitivt skilja på en sådan som Farbror Joakim, som enbart drivs av penninghunger, och en sådan som Karl XII som nog mer brydde sig om äran.

Jesus, Moder Theresa, van Gogh och Charles Darwin, sådana som drivs av nyfikenhet och upptäckarglädje eller rentav godhet, är svåra att placera i detta enkla schema. Samma sak med de nyttiga idioter som tror att de gör mänsklighetens ärenden men i själva verket bara stödjer kommunistpartiet (eller något annat skumt samhällsintresse). Så jag lämnar nästan alla komplikationer därhän.

Av en händelse råkade jag, mitt i den lata sommarsemestern, i bokhyllan upptäcka en bok som jag skrev för ett kvarts sekel sedan. Den heter Molnstoden (och finns till och med som talbok upptäckte jag till min förvåning; ska jag inte ha immateriella rättigheter och pengar?).

I en vänlig recension skrev Widar Andersson att jag ”demonstrerar såväl djupa samhällsinsikter som en stark tro på människans möjligheter i vår föränderliga värld”.

Jag beskriver entusiastiskt hur Sverige kunde ta sig ur sin svacka, som redan för 25 år sedan var uppenbar, bara vi lyckades mobilisera den folkliga kraft som jag påstod fanns i landet. Jag menade att vi till och med hade goda chanser att dra god nytta av migrationen – vid den tiden till stor del från det forna Jugoslavien – som vid det laget hade börjat bli en sten i den svenska skon. För att illustrera lät jag pastorn i Lönneberga – symbolen för det gamla Sverige – hålla följande adventspredikan om hur Lönneberga klarat utmaningarna (som vid det laget fortfarande var utmaningar, inte, som nu, etablerade misslyckanden):

Att människan är kapabel att göra onda saker är det ingen tvekan om. På internet kan man se Islamiska Staten med makaber stolthet skära strupen av rader av orangeklädda fångar. Under Pol Pot mördades miljontals kambodjaner, närmare bestämt 1,7 miljoner stycken påstås det.

Det finns också ondska i det lilla formatet om man med ondska avser drivkraften bakom handlingar varmed människan tillfogar sin nästa lidande. Ett inbrott, ett rån, till och med en fejkad sjukskrivning måste nog räknas dit om man ska ta saken på allvar. Varför gör folk sådant?

Den vanligaste förklaringen är nog att förövarna är onda människor. Det finns en hel underhållningsindustri med epicentrum i Hollywood som pumpar ut tesen att de tyska nazisterna var onda och att, i förlängningen, alla tyskar var onda. Mer än sjuttio år efter Hitlers död håller tyskarna fortfarande på med att sona sin skuld. Många hävdar att det är tyskarnas skam för nazismens överträdelser som förklarar deras öppenhet för massinvandring. (Om hur den svenska öppenheten, som är proportionellt större än den tyska, psykologiskt ska förklaras har vi ingen riktig debatt.)

När det gäller mördare och våldtäktsmän i Sverige tillämpas emellertid inte detta tänkande. Onda handlingar i Sverige anses inte bero på ondska utan på exempelvis trångboddhet, relativ fattigdom och andra sociala förhållanden. Att Stalin och hans medhjälpare var onda människor har vi ingen svårighet att acceptera, men att folk som gör motsvarande i Sverige idag skulle motiveras av ondska finns inte ens som tänkbar föreställning.

Det första felet med populismen är att man inte vet vem den är och vad den egentligen vill, men det är inte populismens eget fel, för den har ingen styrelse som skriver ett program och inget språkrör eller pressekreterare som försöker förklara vad den obefintliga styrelsen avser.

Det är bara en sak man säkert vet om populismen och det är att den tar avstånd från – några skulle säga hatar – etablissemangen eller närmare bestämt etablerade politiska eliter (vad det nu betyder, i Sverige menas normalt de så kallade sjuklöverpartierna; på YouTube hörde jag Steve Bannon, som gör en annorlunda analys, kalla sina motståndare för ”Davos-partiet” varmed han menade det sällskap av framstående företagsledare och politiker som årligen sammankallas av World Economic Forum vilket är ett slags internationellt Almedalen fast på vintern). Hur kan man veta det så säkert? Jo, för att både etablissemangen och populisterna säger det. Hur vet man vem som är populist? Jo, det är han som hatar etablissemangen.

Etablissemangen säger att populister saknar lösningar. Populister kan peka på problem, men i verkligheten har de inga trovärdiga lösningar, säger etablissemangen. Jag tror att etablissemangen har rätt. Bara för att man ogillar en etablerad makthavare har man inte säkert en bättre plan för att lösa de problem som de etablerade makthavarna misslyckas med att lösa.

En populist som fyller mig med vämjelse och oro är exempelvis Beppe Grillo, ledare för det italienska vinnarpartiet Femstjärnerörelsen (här kan du studera hans stil). För mig illustrerar han just det som är populismens svaghet, nämligen föreställningen att en ny sorts nationella ledare skulle kunna lösa det gamla samhällets problem på något smartare och effektivare sätt. Till exempel att Grillo själv skulle ha någon listigare bot på arbetslöshet och ojämlikhet än etablerade politiker.

Étienne La Boétie (1530 – 1563) var en fransk tänkare, kompis med den mer välkände Michel de Montaigne. Vid arton års ålder skrev Boétie, påstås det, boken Diskurs om det frivilliga slaveriet. En del hävdar att Montaigne var inne och redigerade texten som publicerades först efter författarens död.

Boétie försöker förstå en sak som vi fortfarande och rätt utsiktslöst kämpar för att begripa, nämligen varför folk tolererar sina härskares diktat även när folket inte gillar diktaten. Ett aktuellt exempel kan vara svensk migrationspolitik. Boétie säger att folkens lydnad är en anomali eftersom det vore så lätt att strunta i härskarna. Härskarna är en mycket liten grupp, kanske – Boétie gör långa utflykter i historien – bara en enda tyrann, och folket är stort och potentiellt mäktigt. Det skulle räcka med att folket bara negligerade härskarna för att härskarna skulle falla.

Hur skulle det gå till här hos oss? frågar jag mig. Det är klart att om alla företag underlät att betala in skatten så skulle politikerväldet ganska snabbt bli spakt och medgörligt men eftersom ingen företagare törs ta risken att stå ensam som frihetskämpe blir det inget av det projektet.

I början av 1990-talet gick en liberal våg genom svensk politik som innebar att den offentliga sektorns klienter – patienter, elever, äldreomsorgsboende och så vidare – skulle få mer att säga till om. Det var en rörelse där jag själv ivrigt medverkade exempelvis genom att engagera mig i införandet av skolpengssystemet i Sveriges första skolpengskommun, Vaxholm.

En annan reform som var samma andas barn kom 1992 och kallades Ädelreformen. Den innebar att äldre i Sverige efter förändringar av Socialtjänstlagen fick större rätt att besluta om sin egen vård.

Att folk ska få större rätt att styra över sina liv kan väl ingen ha något emot? Jodå, folk kanske styr fel. Så här exemplifierar Dagens Nyheter problemet:

I Sverige försöker personalen på äldreboenden ta hänsyn till olika önskemål, som att till exempel bli vårdad av någon av ett visst kön (oftast kvinnor) eller inte bli vårdad av män med utländsk bakgrund. 

Om gamla människor får bestämma själva kanske de bestämmer att de inte vill bli vårdade av en utlandsfödd man (eller kanske inte heller av en utlandsfödd kvinna). Frihet kan alltså leda till diskriminering. Nu ska Diskrimineringsombudsmannen pröva saken. Dagens Nyheter förklarar:

För den som betvivlar att det finns en nära koppling mellan den offentliga sektorns omsorgs- och välfärdsavdelning och PK-ismen – alltså mellan en organisatorisk apparat och en ideologi – så publicerades den andra juli en vägledande helsidesannons i Dagens Nyheter. Annonsen var undertecknad av Akademikerförbundet SSR, en facklig organisation, och bestod av ett antal fraser plus en inbjudan till ett evenemang i Visby några dagar senare.

Jag tar de där tre grejorna i tur och ordning: förbundet, fraserna och evenemanget.

När man googlar på Akademikerförbundet SSR och hoppar lite hit och dit så känns det på lukten att förbundet är befolkat med offentliga omsorgs- och välfärdsanställda (även om också privatanställda akademiker erbjuds medlemskap). Lukter är emellertid inga bevis eller ens indicier så jag valde den enklaste metoden att pröva min hypotes, nämligen att undersöka förbundets styrelse. Styrelsen består av tolv personer varav jag med hygglig säkerhet kunde fastställa att nio stycken är – eller i ordförandens fall har varit – anställda inom välfärdssvängen, till exempel som frivårdsinspektör, utredare i landstinget, facklig sekreterare i kommun och socialsekreterare. Var de tre återstående ledamöterna jobbar kunde jag inte utröna på den begränsade tid jag ägnade saken, men jag misstänker att även dessa är välfärdsarbetare.

Den här sajtens motto är ”Här skapas samtidens självförståelse”. Det är kaxigt. Jag har själv skrivit det. Det är ärligt menat.

Det officiella Sverige lever kvar i en antikverad självförståelse som utgår från hur samhället såg ut för fram till för kanske femtio år sedan. Då kunde man förstå Sverige genom att tala om höger och vänster, om borgare och socialister. Men det gör man inte längre. Vad ska man då tala om i stället för att begripa? Det är långt ifrån självklart och därför är den här sajtens självpåtagna uppgift att söka bra svar på den frågan (och på andra angelägna frågor såklart).

I ett av årets mest lästa inlägg frågar Jan-Olof Sandgren så här:

Men om PK-ismen är ett internationellt fenomen, varför har den funnit en så gynnsam jordmån just i Sverige? Är svenskar mer ”korkade” än andra, eller finns en alternativ förklaring?

Som alternativ förklaring föreslår Jan-Olof att svenskar inte kan kommunicera på något vettigt sätt och därför tar sin tillflykt till högstämda, idealistiska principer av PK-typ.

Det ligger mycket i det. Det stämmer med observerbara fakta som jag ser det. PK-ismen är ovedersägligen ett internationellt fenomen som fått särskilt genomslag i Sverige. Och svenskar, till exempel förra centerledaren Maud Olofsson, som Jan-Olof tar som exempel, har en stark tendens att fly in i PK-floskler.

Jag vet inget om sophantering men jag är djupt misstänksam mot miljörörelsen, inte i första hand för att miljöpartister stökar till det i Stockholms innerstad, utan för dessa människors trosvisst religiösa och således aldrig ifrågasättande inställning till sitt ämne. Särskilt illa tycker jag om att omvärlden av inställsamhet mot de frälsta tar till sig bitar av deras tänkande såsom exempelvis det här med ”hållbarhet” som vartannat företag numera stoltserar med utan att det betyder något.

I sitt almedalstal räknade språkröret Isabella Lövin från miljöpartiet upp ett antal internationella värmerekord som ska ha satts under de senaste månaderna, till exempel utanför Glasgow där det blev 31,9 grader den 28 juni vilket var varmare än någonsin. Jag gjorde en snabbkoll. Det visade sig att en glassbil hade stått bredvid mätstationen med motorn på för att hålla frysningen igång. Myndigheten The Met Office, Storbritanniens SMHI, förklarade så här:

Oturligt nog har vi i detta fall tecken på att ett fordon med motorn igång stod parkerat alltför nära observationsstället där termometern förvarades på eftermiddagen den 28 juni.

Sedan sa Lövin att den högsta temperatur ”som någonsin tillförlitligt uppmätts” inträffade i Algeriet. Det hade blivit 51,3 grader i ”torsdags”, vilket var den 5 juli. Det är sant att Washington Post rapporterade om detta, men den statliga algeriska meteorologiska myndigheten har inte omnämnt saken. Mätstationen ligger vid flygplatsen Ouargla som för närvarande befinner sig under ombyggnad vilket gör att jämförbarheten med tidigare temperaturmätningar kan halta. Sedan orkade jag inte forska mer om Lövins uppgifter.

När jag läser igenom den här texten inser jag att den är väldigt tät i bemärkelsen att det finns en ny tanke i varje ny mening (som må vara felaktig). Texten hade i utökat skick räckt till en bok eller två. Men jag har tröttnat på att skriva böcker för jag får fler läsare på en kort artikel än på en hel bok. När jag nyligen skrev om en bilpunka fick jag fler läsare än av mina två senaste böcker sammantagna. Om du inte orkar läsa till slutet är du ursäktad.

Kanske är det så att vi som försöker utveckla någon användbar förståelse av samtiden – i varje fall jag – är alltför påverkade av föreställningen att det finns en god sida och en ond sida som kämpar om herraväldet ungefär som i gamla västernfilmer eller i socialistiska kamptal på första maj. Vi (i varje fall jag) föreställer oss att två sociala krafter, var och en med sina inre angelägenheter i ordning, står i harnesk mot varandra på ett slagfält. Den ena kraften heter GAL, den andra heter TAN. Eller så heter krafterna globalister och nationalister. Eller kanske politikerväldet och den nettoskattebetalande medelklassen.

Men finns dessa krafter i verkligheten? Det närmaste tydliga exemplet på att de skulle kunna finnas är kanske Ungern, där premiärminister Viktor Orbán står som nationalismens representant mot globalister som George Soros, Jean-Claude Juncker och ett gäng libyska flyktingsmugglare.

När stater förlorar kontrollen över delar av sitt territorium krävs det stor beslutsamhet för att återupprätta det statliga våldsmonopolet. Maffian på Sicilien är ett intressant exempel. I början av 1900-talet var det maffian snarare än den italienska staten som bestämde. Ungefär 1925 beslöt fascisten Mussolini att staten skulle ta över kommandot över Sicilien. Mussolini startade ett krig mot maffian som nästan lyckades. Men bara nästan, för efter andra världskriget återtog maffian kommandet tills staten gjorde ett nytt erövringsförsök på 1980-talet. Detta tycks inte ha blivit någon total framgång, för maffian finns fortfarande kvar, möjligen försvagad.

Antimaffiaåklagaren Giovanni Falcone, som hade blivit en symbol för statens kamp mot den organiserade brottsligheten, blev bombmördad för 25 år sedan.

Snällare stater än Mussolinis fasciststyre brukar dra sig för obehaget att slåss för att återta makten i områden där den en gång gått förlorad och något slags alternativ maktapparat tagit över. Brasilien är ett exempel. Min portugisiskalärarinna i Rio de Janeiro säger att Brasilien är inne i den tredje eller fjärde fasen i kampen mellan staten och våldsligorna.

För tre år sedan skrev jag en krönika om contorta-tallen och multikulturalismen. Min poäng var att politiskt korrekta människor avskyr främmande inslag i vår natur, typ denna invasiva tall, men välkomnar främmande inslag i vår kultur, typ migranter som ibland har svårigheter att passa in i vårt etablerade mänskliga och sociala habitat. Jag fick en hel del skäll för den artikeln eftersom den ansågs rasistfascistisk.

På förekommen anledning läste jag artikeln igen. Den förekomna anledning är ett annat anfall mot vår svenska ursprungsnatur som politiskt korrekta människor oroar sig över, nämligen blåskrabbornas ankomst.

Blåskrabban – eller som den egentligen heter Hemigrapsus sanguineus – är en variant av den inhemska tångkrabban, men den har en mer fyrkantig ryggsköld. Men blåskrabban är jättefarlig eftersom den är invasiv, vilket betyder just jättefarlig. Den är, enligt PK-isterna, en oönskad invandrare från Asien. Den har rest med omedvetet flyktingsmugglande fartyg utanför ”inseglingsrännan till Göteborgs hamn, där många fartyg tömmer sina barlasttankar och larver kan ha följt med”.

Migrationsdomstolen vid Förvaltningsrätten i Malmö har nyligen vägrat följa svensk lag, nämligen den i den så kallade begränsningslagen (2016:752) per den första juli i år inskjutna paragrafen 16 f. Det är sensationellt och enligt min mening upplyftande och hoppingivande.
Låt mig presentera min tolkning. Jag tror att jag har fattat rätt och ber om ursäkt ifall jag missat något.

En god princip vid konstruktionen av en stat är att statens olika funktioner ska kunna balansera varandra exempelvis enligt Montesquieus maktfördelningsteori som går ut på att den lagstiftande, den dömande och den verkställande makten ska vara oberoende av varandra och därmed förhindra maktmissbruk. I USA kallas systemet ”checks and balances” och har där fungerat bra i nästan ett kvarts årtusende. Min känsla är att Sverige är det land i västvärlden som har vinnlagt sig minst att bygga in balanserande krafter i sitt statsskick. Regeringen har närmast diktatoriska befogenheter. Riksdagen är lydig och den dömande makten osjälvständig. Till exempel har vi inte ens en oberoende författningsdomstol som kan bedöma nya lagars förenlighet med grundlagen. Vad vi har är Lagrådet som får nya lagar på remiss från regeringen och som ofta, utan följdverkningar, blir överkört.

Den här gången har Lagrådet blivit överkört i normal ordning, men den här gången har det fått konsekvenser. Migrationsdomstolen i Malmö har vägrat följa paragraf 16 f som Lagrådet tog avstånd från. Migrationsdomstolen i Malmö har gjort något av en revolution. Den har valt att följa Lagrådets uppfattning i stället för regeringens och den lydiga riksdagens.

Rätt ofta stöter jag på människor som hävdar att faran är över när det gäller migrationen. Regeringen har stramat åt, säger de. Statsministern har bestämt att Europas lägsta nivå ska gälla. Och se bara hur antalet asylsökande har minskat från 163 tusen år 2015 till 26 tusen förra året!

Då svarar jag att det där inte är sant. Någon svensk åtstramning har inte inträffat.

Gränskontrollerna gäller inte folk som vill söka asyl. Asylsökande behöver inga dokument, det är bara att förflytta sig till Migrationsverkets mottagning och ta en kölapp. För övrigt har det totala inflödet till Europa minskat mycket mer än inflödet till Sverige så troligen ökar Sveriges andel av migrationen till Europa. Det där senare har jag inte haft säkra bevis för, så jag har framfört det med viss försiktighet.

Nyss råkade jag emellertid snubbla över vad som känns som rätt hyggligt bevismaterial i form av ett stapeldiagram från nyhetsbyrån Thomson Reuters som verkar tillförlitligt och i varje fall är tekniskt välgjort. Kolla själv

Det ligger nära till hands att fastna i stämningsläget att allt går åt pipan i Sverige. Jag måste hela tiden vakta mig själv för att inte göra det. Det är så lätt att peka på alla felen – till exempel migrationen, infrastrukturen, no go-zonerna, skolan och försvaret och så vidare – och förutsäga ragnarök. Det känns särskilt tillfredsställande att oja sig över migrationens effekter eftersom sådan klagan under det senaste året – och särskilt sedan årsskiftet – har blivit socialt tillåten. Som i ett kosläpp galopperar åsikter som tidigare hållits fjättrade inom en trång åsiktskorridor råmande och pruttande ut över tidigare förbjudna ängder.

Men man får vakta sig. Åsikter på kosläpp är inte alltid tillförlitliga, inte ens när man själv framför dem med stark egen övertygelse. Låt mig exemplifiera med den svenska sjukvården. Visserligen har jag själv inte särskilt tydligt framhävt dess eventuella brister men jag har läst och trott på skildringar av dess otillräcklighet.

En bekant till mig råkade nyligen ut för en bilolycka. Han körde av vägen och kan inte förklara varför. Kanske hade han somnat ett ögonblick. Han såg bilen fara ut i terrängen och i nästa sekund låg han hängande i bilbältet ihoptryckt av krockkuddar inuti en demolerad Volvo. Han hade inte en skråma annat än en bula i pannan som antagligen åsamkats honom av en expanderande krockkudde. Efter någon minut hörde han en röst som frågade hur han mådde.

Min farbror Gunnar var chef för Volvo i en tid – nittonhundrasextiotalet – när man ännu inte var så ideologiskt sofistikerad utan mest tänkte på hur bilar skulle kunna skruvas ihop så effektivt som möjligt och hur motvilliga norrlandsbönder skulle förmås att ta löpandebandarbeten på industrier i södra Sverige. Idéer som att ”medarbetaren är den främsta resursen” och ”vi måste förmå papporna att ta barnledighet” och ”hållbarheten är vår ledstjärna” hade ännu inte slagit rot i näringslivets tänkande eftersom näringslivet framför allt ägnade sig åt att leverera vattenklosetter och mopeder till människor som tidigare hade haft torrdass och sparkstötting.

Jag gick på Handelshögskolan i Stockholm och läste amerikanska böcker om ledarskap och hur man bäst skulle motivera arbetskraften så jag passade på att fråga farbror Gunnar hur han motiverade arbetskraften på Volvo. Han såg förvånad ut som om han aldrig tänkt på det. Sedan sa han: ”Tja, det är väl med piska och morot”. Jag fick en vag känsla av att han misstänkte att man höll på med onödigt och världsfrånvänt filosoferande på Handelshögskolan.

De incitament som människan utsätts för indelas i piskor och morötter. Piskor är, vilket hörs på namnet, obehagliga saker. De kan vara just piskor typ den niosvansade katten med vilken man pryglade olydiga sjömän på 1600-talet. Men under mer civiliserade skeden av människans historia har piskorna varit mer mentala. En modell är den regelrätta utskällningen som för extra effekt kan utdelas inte privat till den felande utan offentligt inför alla hans kollegor, typ löjtnanten som ryter åt en försumlig soldat medan soldatens kamrater står på raka led med armlängds lucka och lyssnar. Det ansågs tidigare särskilt verkningsfullt eftersom det var så förnedrande.

Här tjatar jag och del andra om att staten borde ge sig in i no go-zoner och utanförskapsområden och återta makten från kriminella ligor och härskande klaner eller gäng av unga busar eller vem det nu är som djävlas med polisen och försöker förhindra den från att göra sitt jobb. Jag och dessa andra är upprörda över att detta inte sker. Vi betalar ju skatt och röstar på partier och då borde det råda ordning. Har vi inte rätt att kräva det, kanske?

Tja. Jo. Möjligen har vi någon sorts teoretisk och till och med moralisk – på grund av att vi betalat skatt – rätt att begära att statens våldsapparat återtar kommandot, klubbar buset och skapar trygghet för oss. Men egentligen?

Det finns en massa människor – och detta är det härskande politikerväldets existensberättigande – som anser sig ha rätt att bli omhändertagna på ”samhällets”, vilket betyder skattebetalarnas, bekostnad. Politikerväldet ombesörjer detta genom att beskatta medborgarna och omhänderta dessa som inte anses – och inte anser sig – kunna omhänderta sig själva. Någon annan tar hand om dem.

Vi nettoskattebetalande medelklassare tycker egentligen inte om den ruljangsen av det enkla skälet att det är vi som betalar för den. Men samtidigt har vi inte kurage att protestera särskilt öppet eftersom en stämning härskar i nationen av innebörd att den som inte vill betala för sådant är en snål, ond och elak människa, troligen rasist eller nazist tillika.

Samhällsdebatten påstås vara det element där det demokratiska samtalet utvecklar sig och så småningom leder fram till demokratiska beslut. Det är därför yttrandefriheten är så viktig. Utan yttrandefrihet i samhällsdebatten kan det demokratiska samtalet inte förverkliga sin potential vilket leder till att demokratin förkrymps som en lindad kinesisk kvinnofot för hundra år sedan. Sådana fötter gick det inte att gå på och lika handikappad blir demokratin utan en öppen och fri samhällsdebatt.

Sådär brukar jag tänka, säga och skriva. Men jag har mina dubier. Dessa dubier framträder när jag funderar på mina egna erfarenheter under mitt liv som någon sorts samhällsdebattör och offentlig tyckare.

Min erfarenhet är att det som faktiskt sker, de politiska beslut som i verkligheten fattas, inte bestäms i huvudsak av att åsikter stöts och blöts, att debattörer sätter sig in i motståndarnas argument och att kontrahenterna på något balanserat, prestigelöst och eftertänksamt sätt enar sig om vilken väg som verkar den rätta med hänsyn till alla omständigheter.

Nyligen skrev jag en text om att jag, till skillnad från en internationell stjärna som Niall Ferguson, anser att postmodernismen inte alls är marxismen i ny skepnad utan en helt ny art. Det var inte så många som läste den texten vilket antagligen beror på att läsekretsen inte tycker att sådana finesser spelar någon roll. Men eftersom jag tycker det så ska jag tjata en gång till och försöka förklara varför jag tror att det faktiskt är viktigt. Sedan ska jag hålla tyst i frågan (lovar jag nästan säkert).

Jordan B. Peterson har samma uppfattning som Niall Ferguson, alltså en uppfattning som jag menar är vilseledande. (I övrigt tycker jag att han är en höjdarkille.) Han framför ofta sin åsikt, här till exempel. Jag förnekar inte att hans teori har elegans. Jag menar bara att den är fel.

Petersons teori är att marxisterna i slutet av 1960-talet insåg att deras åskådning blivit krossad av verkligheten i och med att marxistiska regimer bara åstadkommit elände var de än installerats och att bara de mest envisa, fördömda och blinda tokfilosoferna fortsättningsvis kunde tro på Marx läror. Marxisterna gjorde därför ”ett trolleritrick (’sleight of hand’) och omprofilerade sig själva och återuppstod i postmodernistisk förklädnad”. ”Postmodernismen är därför det nya skinn i vilket de gamla marxisterna lever.”