De flesta utrikeskorrespondenter verkar få en stor del av sin kunskap om värdlandet genom att prata med taxichaufförer vilket naturligtvis är tidsbesparande. Taxichaufförer träffar man ju i alla fall så man kan slå två flugor i smällen. Jag är som en utrikeskorrespondent i Invandrarsverige och får mycket riktigt mina uppfattningar om hur invandrare tänker genom att prata med taxichaufförer. (Det är rätt svårt eftersom de talar så dålig svenska vilket är förvånansvärt med tanke på att de nog utgör den grupp bland migranterna som har de tätaste kontakterna med ursprungsbefolkningen. Hur ska det då vara med de andra som jag aldrig träffar?)

Till exempel blev jag häromdagen körd av en irakier som började klaga på politiker. Han sa att politiker aldrig är att lita på för de lovar en sak och gör en annan. Det där fick mig att undra lite. Var det hans erfarenheter från Irak som han projicerade på svenska politiker enligt principen att politiker är politiker och att alla politiker är likadana överallt? Eller hade han gjort seriösa empiriska bedömningar av svenska förhållanden under det tiotal år han varit här? Eller hade han bara slentrianmässigt anslutit sig till ett allmänt politikerförakt?

Språksvårigheter gjorde att vi inte kunde fördjupa oss i det där. Jag började då berätta djupt kända men kanske lite romantiserade berättelser om hur det var förut i Sverige innan politikerna bildat en egen, statsunderstödd klass och fortfarande var beroende av partimedlemmarna och när gränsen mellan partimedlemmar och valda ombud fortfarande var helt permeabel och politiken därför kändes som en betydelsefull angelägenhet där medborgarna faktiskt hade inflytande. Demokrati, liksom.

Jag har en BMW 330 iX som är snart elva år gammal. Jag är mycket nöjd med bilen (och dess föregångare) och anlitar sedan mer än tjugo år en verkstad på Roslagsgatan för olika slags service, mestadels däckbyten och vinterförvaring av hjul.

Verkstaden drevs tidigare av Hasse. Sedermera övertogs den av en andragenerations invandrare som hette Jonas. För något år sedan övertogs verkstaden av en kristen syrier som heter Malek. Alla anställda är numera migranter från olika länder, inte minst från Centralasien. De anställda har ibland svårt att förstå varandra och talar teckenspråk. När vi diskuterade lufttrycket i mina däck så skrev en av dem ”2,1” i dammet på det smutsiga lacket för att den andre skulle förstå.

Häromdagen körde jag till Stockbyskroten på Lidingö för att slänga en uttjänt skrivare (två liter bensin för att spara miljön, jag kommenterar inte det just nu). Det måste ha legat knivar på marken i skroten ty när jag kom därifrån hade jag en elak punka på höger framhjul. Jag körde in på Q8-macken vid Drottningvägen och kallade på bärgning. Bärgaren Fanny – eftersom jag har könsfördomar trodde jag att Fanny var växeltelefonist snarare än bärgarchaffis när hon ringde – körde bilen till servicestället på Roslagsgatan.

Nyligen skrev jag om Alliansens förslag till ny skolpolitik. Jag hävdade att Alliansens tänkte fel:

Jag tror nämligen att den sortens politik [som Alliansen föreslår] bygger på ett felaktigt tänkande, just det tänkande som gradvis förött den svenska skolan. (Jodå, visst blir det sämre med migrationen, men grundproblemet är inte migrationen.)…

Det här är ett fundamentalt problem som inte kan lösas med mer av samma slags åtgärder, typ reviderade läroplaner. Problemet kan över huvud taget inte lösas med hjälp av diktat från myndigheter och departement.

Det tog bara några dagar innan jag fick vatten på min kvarn i form av en debattartikel i Dagens Nyheter där Skolverkets generaldirektör förklarade att myndigheten skulle utarbeta en ny läroplan som ska främja faktakunskaperna.

Man hade kunnat tro att nationens pedagogiska expertis vid det här laget borde ha nått någon sorts slutgiltigt konsensus om vad som fungerar och inte fungerar inom utbildningen – mänskligheten har ändå flera tusen års erfarenhet av sådan verksamhet och någon teknisk utveckling som kastar allt över ända har veterligen inte inträffat – men så är det inte.

En av mina ofta exercerade käpphästar är att Sverige har förlorat på att ta makten från ett antal professionella kårer som tidigare ägnade sig åt självdisciplinering, till exempel skollärarkåren, läkarkåren, advokatkåren (jodå, advokatkåren har kvar mer självständighet än de andra försvagade kårerna, men den tycks ibland ha glömt att den har ett kall och tänker mer på hur den ska kunna klämma staten på ersättning för olika uppdrag åt migranter), sjuksköterskekåren, officerskåren, universitetsprofessorerna, ämbetsmannakåren och så vidare.

Min eventuellt romantiska föreställning är att dessa kårer, fram till kanske 1970 eller däromkring, hade ett slags självständighet och att de faktiskt också tog ansvar för sig själva, hur det nu gick till. Lärarna värnade om sin auktoritet och utnyttjade den på ett sätt som visserligen kunde kritiseras – se Ingemar Bergmans film Hets om läraren Caligula – men oftast höll noggrann ordning på varandra (vilket faktiskt också dokumenteras i filmen Hets där den onde läraren Caligula disciplinerades av sina lärarkollegor).

Ibland var den där ordningen grym mot lärare som inte ansågs tillräckligt kompetenta av kollegorna. Jag minns en provlärare på läroverket Södra Latin som kollegorna inte ansåg hålla måttet. Hur vet jag det? Oklart, men på något vis gick det signaler till oss blodtörstiga hundar, alltså manliga elever, att den där provläraren var fritt byte. Lärarkåren släppte bestarna fria. Vi gjorde slut på provläraren på mindre än en termin.

Det sägs ofta – utom bland en del ofta statsfinansierade aktivister som gjort ett levebröd av att skälla svenskarna för rasister; se Mohamed Omars berättelse om detta här  – att svenskarna är det kanske minst rasistiska folket i världen. Det stämmer med mina erfarenheter. Svenskarna är inte rasistiska i den normala bemärkelsen att vi skulle tycka illa om eller förakta eller malträtera folk av annan etnisk tillhörighet. Däremot har vi svenskar av tradition varit behäftade med en föreställning som inte alls varit rasistisk i sina avsikter men väl blivit det i sina konsekvenser.

Det är föreställningen att alla människor innerst inne är svenskar och att det bara är utanverket – färgen, hårkrullet, tygerna och kryddorna – som skapar olikheter. Vi har utgått från att folk från alla andra kulturer egentligen lika ambitiösa, lika flitiga, lika ansvarskännande, lika tystlåtna och konflikträdda, lika gråsossiga, lika plikttrogna och lika ömsesidigt jantelagsfixerade och avundsjuka och lika barnkära som vilken smålänning som helst (för femtio år sedan kanske jag bör tillägga för att poängen ska gå fram). Därför är det till exempel ingen risk att erbjuda det svenska välfärdssystemet utan särskilt mycket kontroll till all världens folk eftersom dessa, liksom vilken gammaldags svensk bruksarbetare som helst, skulle skämmas om de låg det allmänna till last. De vill ju arbeta och göra rätt för sig, såklart! Alla som åker tunnelbana är svenskar, sa Åsa Romson.

När sedan migranterna väl är på plats visar det sig att de unga männen inte alls genast beställer Hermods-kurser för att studera till ingenjörer och ej heller verkar någon ha något emot att ligga det allmänna till last (vari de i båda fallen något påminner om moderna svenskar, men det är en annan historia). Dessa oväntade anomalier måste förklaras. Så förändras gradvis gammalsvenskarnas uppfattning om nysvenskarna.

Människan har två metoder att försöka påverka sin nästa. Den ena är att klubba nästan i huvudet. Den andra är att presentera skäl och resonera.

Huvudklubbningar kan förstås uppträda i väsenskilda former. Att skrika ”brunråtta” eller ”nazist” är en form. Det kan påverka nästan så att han fortsättningsvis inte framför den typ av idéer som provocerat de nedsättande tilltalen. Tydligt visat förakt i sociala sammanhang är en annan sorts klubbning.

Skäl och resonemang är till exempel ett uttalande som ”Du har fel i sak. Det existerar ingen judisk världskonspiration. Zions Vises Protokoll är ett falsarium.” Eller ”Livet är inte så entydigt. Det är sant att vita människor transporterade svarta slavar över Atlanten. Men allt det goda som alltfler människor i världen åtnjuter har utvecklats inom den västerländska civilisationen. Du måste beakta proportionerna.”

Ibland förenas klubbningar och resonemang såsom i politisk indoktrinering vilket också kallas hjärntvätt. ”Att Stalin måste döda kulakerna beror på att de är revolutionens fiender. Om kulakerna fick bestämma skulle samhället återgå till kapitalismen, det förstår du väl? Herregud, här är trettio ungar i klassen och du är den enda som inte fattar!” Eller ”Värdegrunden är allas lika värde. Alla har samma rätt till allt som alla andra. Det står i alla rättighetsförklaringar. Alla vet det utom du! Känns det inte obehagligt att vara den enda som förnekar självklarheter?”

På torsdag och fredag ska Europeiska rådet träffas i Bryssel. Rådet består av ordföranden Donald Tusk samt medlemsländernas stats- eller regeringschefer och ordföranden i Europeiska kommissionen, Jean-Claude Juncker.

Igår, söndag, hade Juncker sammankallat ett ”minitoppmöte” för att förbereda Europeiska rådets möte. I minimötet deltog Tyskland, Frankrike, Italien, Spanien, Österrike och Bulgarien (att Bulgarien fick vara med beror nog bara på att landet just innevarande sexmånadersperiod är ordförande i Europeiska unionens råd; ja, det är förvirrande att Europeiska rådet och Europeiska unionens råd är olika saker ej att förväxla med Europarådet).

Vad det handlar om, tror jag, är inget mindre än att Europa nu håller på att i migrantfrågan avancera från ogenomförbara utopier – till exempel den av Sverige så omhuldade planen att EU skulle upprätta obligatoriska kvoter för fördelningen av migranter mellan EUs medlemsländer (en plan som är föga tilltalande för Europas folk eftersom den, om den fungerade, skulle uppmuntra Afrikas folk att massinvadera Europa) – till den grundläggande – och hittills i praktiken inte ens formulerade – frågan hur Europas länder ska kunna skydda sig mot ett oönskat inflöde av migranter.

Nyligen träffade jag en lärare som just sagt upp sig från en skola en bit norr om Stockholm. ”Det gick inte att jobba där”, sa han. ”Åttio procent av eleverna var invandrare. I min klass på tjugotvå barn slutade sex elever för att gå till andra skolor.” Jag frågade vilka barn det var som sagt upp sig. ”Gissa”, sa han med ett snett leende. ”Svenska barn med hyggligt utbildade föräldrar, förstås.”

Jag har hört flera likartade historier. Ofta handlar det om folk som flyttar till ”svenska” stadsdelar till exempel för att de bor i ett område där det hänger invandrarkillar på tunnelbanestationen så att de inte törs ta tunnelbanan hem på kvällarna. Dessa historier är nog sanna. Men representerar de ett nytt normalt eller är de undantag och överdrifter? Det går inte att veta eftersom politiker, media och staten i allmänhet, alltså de krafter som sätter agendan i det offentliga samtalet, inte vill fördjupa sig i folks levnadsförhållanden. Vi lever i ett land där man måste gissa hur det ligger till eftersom man troligen inte kan lita på överheten. Eller rättare sagt: man vet inte när och om man kan lita på överheten.

Då får man tänka själv på basis av de skärvor av kunskap som man hittar här och där. Till exempel läste jag följande märkliga två meningar i Expressen:

Enligt The New York Times sa miljardären Elon Musk, mannen bakom företag som Tesla, för några år sedan till Mark Zuckerberg, mannen bakom Facebook, att han, Musk alltså, var rädd för artificiell intelligens. Han sa att artificiell intelligens ”möjligen var farligare än kärnvapen”.

Zuckerberg gillade inte att höra det eftersom Facebook försöker utveckla artificiell intelligens. Så Zuckerberg bjöd Musk på middag tillsammans med några av Facebooks främsta AI-tekniker för att tala Musk till rätta. Det gick inte. Musk hade inga tekniska argument. Han sa bara att om vi bygger maskiner som är smartare än människor så kanske de vänder sig emot oss.

Bara för att belägga budskapet i rubriken ovan så kan jag citera Bart Selman, datavetenskapsprofessor vid Cornell University, ur samma artikel: ”Det slags system som vi skapar är mycket kraftfulla. Vi kan inte förutse verkningarna.”

Ingen vet alltså vad som kommer att hända om människan lyckas utveckla AI-maskiner som är mer intelligenta än människan själv. Här gäller verkligen postmodernismens credo om att det saknas en sanning. Alla kan ha sin egen uppfattning och alla uppfattningar är lika mycket värda.

Centrala studiestödsnämnden (CSN) har nyligen publicerat en studie som fyller mig med ännu mer avsmak över det välfärdsindustriella komplexet. Först en inledning.

”CSN är den myndighet i Sverige som har hand om studiestöd och hemutrustningslån” står det på myndighetens hemsida. Redan där hajar jag till eftersom jag aldrig har hört talas om hemutrustningslån. Vad kan det vara? Myndigheten klargör: ”Du som omfattas av det kommunala flyktingmottagandet kan få låna pengar av CSN för att köpa möbler och annan utrustning till ditt nya hem. Det kan vara sängar, tallrikar, kastruller och stolar”. En ensam migrant kan få låna 5 000 kronor och sedan ökar det med 5 000 per ytterligare familjemedlem. Räntan är 1,7 procent.

Men CSNs sysslar också – och huvudsakligen antar jag – med studielån och studiebidrag. Myndighetens affärsidé är alltså att förmå människor att ta lån och bidrag för att kunna studera eller köpa tallrikar och kastruller. Fundera lite på incitamenten för en sådan organisation.

En vanlig lånehaj vill naturligtvis låna ut så mycket som möjligt men måste också tänka på om det ska kunna gå att få tillbaka pengarna. Att ge lån till folk som inte kan betala tillbaka är förödande för lånehajen. Han riskerar konkurs om han är oförsiktig i långivningen.

Den 31 maj 2014 publicerade Dagens Nyheter en artikel som ska ha varit baserad på en studie av revisionsbolaget PWC där det förklarades att Sandvikens kommun tjänade mer än en halv miljard kronor på migrationen det undersökta året 2012. Det blev ganska snart uppenbart, bland annat genom Tino Sanandajis undersökningar, att detta var fejk news. Migration var inte alls någon god affär för Sandvikens kommun.

Fyra år senare, den 10 juni 2018, gör Dagens Nyheter en mea culpa över fem sidor. Rakt och hederligt förklarar tidningen att den hade fel för fyra år sedan. Den ansvarige journalisten Caspar Opitz gör ett korrekt men i sammanhanget sensationellt uttalande:

I dag har invandring seglat upp som den dominerande frågan i debatten, som också är väldigt polariserad. Tidsandan formar hur vi journalister jobbar.

Det är sensationellt inte bara för att en medarbetare inom en av PK-ismens högborgar, Dagens Nyheter, erkänner att tidningens hittillsvarande inställning numera är överspelad, vilket vi redan visste. Ännu mer anmärkningsvärt är bekännelsen att det är tidsandan som formar journalisternas verksamhet. Journalister är alltså vändkappor. Vad med alla uttalanden om Sanningssökande och Journalistisk integritet?

Alliansen har inför valet lagt fram en gemensam plan för att lösa problemen i den svenska skolan. De fyra partiledarna förklarar att de tror att problemen kan lösas:

Sverige har stora samhällsproblem, inte minst i skolan. Men vi är övertygade om att de går att lösa.

I jämförelse med attityden hos den nuvarande utbildningsministern Gustav Fridolin, som år 2014 förklarade att han skulle greja skolan på hundra dagar, är denna ödmjukhet föredömlig. Men jag undrar om de borgerliga partiledarnas förtröstan om att de kan lösa skolans problem är realistisk.

Till att börja med vill jag påstå att skolans problem i varje fall inte kan lösas med de metoder som allianspartierna föreslår. Deras reformer är egentligen bara lite mer av det vanliga: ”tydligare kunskapsmål ska införas”, betyg ”börja ges redan i årskurs fyra”, ett ”särskilt lärarlyft” ska införas, partierna ska ”revidera läroplaner och kursplaner i syfte att stärka betoningen på kunskaper”, nyanlända elever ”behöver ges en bättre start”, ”nationella riktlinjer ska tas fram för hur lärarassistenter, socionomer och andra yrkesgrupper ska kunna avlasta lärarna”, ”ett skriftligt ordningsomdöme” ska införas (men inte ingå i slutbetyget) och så vidare.

Det kanske långsiktigt mest betydelsefulla politiska skeendet just nu är konflikten inom det socialdemokratiska partiet. Vad handlar den om? Vilka bråkar med varandra? Så här skrev jag för några veckor sedan:

Det kanske intressantaste i det här perspektivet, tycker jag, är den rasande striden inom socialdemokratin med anledning av det nyligen framlagda 14-punktsprogrammet om åtstramning av migrationspolitiken. Det är en explosion som blottlägger konflikten mellan å ena sidan partiets PK-ister, de offentliganställda funktionärerna, och å den andra de för det mesta privatanställda före detta förtryckta arbetarna som numera blivit välutbildade medelklassare.

Att jag tycker detta är betydelsefullt och intressant beror på att den här sprickan sätter begreppet huvudmotsättning i fokus. Det handlar om vilka grupper som bråkar med varandra idag. För att förklara sprickan inom socialdemokratin duger det att komma dragande med den gamla höger/vänster-skalan, ej heller med GAL-TAN-skalan, ej heller med den påstådda huvudkonflikten mellan nationalister och globalister. Det måste till vassare intellektuella verktyg för att åstadkomma en trovärdig tolkning.

Den tidigare ordföranden i Riksorganisationen för kvinnojourer och tjejjourer i Sverige, Ireen von Wachenfeldt, har fått utstå en hel del orättvis kritik för sitt uttalande om att ”män är djur”.

Andemeningen bakom uttalandet har troligen genom århundradena till god nytta traderats från generation till generation av kvinnor. Jag skulle tro att en mycket stor del av Sveriges kvinnor, i varje fall av dem som är över trettio år, i ung ålder fått höra av sina mammor och andra mer erfarna kvinnor att ”män bara vill en sak”.

Om jag håller med om att män, framför allt unga män, är djur i bemärkelsen att de bara vill en sak, nämligen ha sexuellt umgänge med kvinnor, så har jag därmed inte sagt något nedsättande om män i allmänhet.

På samma sätt som det är skillnad på djur, även om de råkar vilja samma sak, så är det skillnad på den ene mannen och den andra. (Och nu hoppar jag över det där om att det kan finnas systematiska beteendeskillnader mellan män från olika kulturer; variation finns även inom respektive grupp.) Den ene mannen är mer som en kanin. Inte ens kaninhonor är rädda för kaninhannar om jag fattat rätt. Den andre mannen är mer som en anka. Ankbonden är, om det inte är elakt förtal, synnerligen benägen att våldta ankhonan. (Jag hoppar också över min grundföreställning att svenska män på det hela taget är kaniner, således visserligen djur men snälla, lättskrämda och föga aggressiva.)

Det är alltid plågsamt att lyssna på svenska politiker eftersom de aldrig lyckas få till ett rakt, enkelt, logiskt och begripligt resonemang. Ta det där med vinster i välfärden som exempel. Partiledardebatten mellan Stefan Löfven och Jimmie Åkesson i Aktuellt nyligen gav fina illustrationer.

Löfven vill begränsa vinster i välfärden. ”Vi behöver mer pengar till välfärden”, säger han. ”Vi behöver investera i välfärden… och då går det inte att skattebetalarnas pengar rinner ut i vinster”. Man kan inte dra någon annan slutsats än att statsministern tror att om Internationella Engelska Skolan, en svensk friskolekoncern, inte gjorde och kanske delar ut vinster så skulle dessa pengar på något vis stå till politikernas förfogande för angelägna satsningar i välfärden.

”Det behövs mer personal som ska ha högre löner och bättre villkor”, förmanar statsministern.

Så är det ju inte. Ersättningen för varje inskriven elev, skolpengen, är lika för alla skolor. En effektiv skola med duktiga lärare och lydiga elever kan bedriva verksamhet till lägre kostnad och därmed göra vinst. Det är visserligen sant att sådana skolor kan göra vinst därför att skolpengen bestäms med hänsyn till förhållandena i sämre skolor där det kostar mer att bedriva undervisningen men av detta följer inte att vinstförbud är någon lösning. Man gör inte dåliga företag bättre genom att förbjuda bra företag att ackumulera vinster.

Den engelsk-amerikanske historikern Niall Ferguson är en person som jag tror att jag respekterar och högaktar. Men när han säger att lärarna vid amerikanska universitet är till ”nittio plus procent liberaler, progressiva eller marxister” så är det något i mig som skaver. Ursäkta om jag trevar i resonemanget, men det här är svårt och ingen har ”rätt” svar.

Vad ”liberal” och ”progressiv” betyder vet jag inte säkert. För mig kan liberal vara lite vadsomhelst. Progressiv betydde tidigare socialist eller vänster men har numera allmänt PK-istisk klang. Begreppet marxist är däremot mer hugget i sten. Även om det finns olika varianter av marxism så är själva grunden för marxistiskt tänkande föreställningen om arbetarklassens historiska roll som mänsklighetens befriare undan utsugning och förtryck.

Är då universitetsfolk i USA, som Ferguson hävdar, och i Sverige, som många svenska tänkare menar, marxister? Det är tillåtet och till och med vällovligt att ifrågasätta även sina meningsfränders uppfattningar i detaljer som sedermera kan visa sig betydelsefulla och därför skäms jag inte att protestera mot Fergusons uppfattning. Dagens dominerande tankar hos universitetsfolk i USA (och Sverige) har inte ett dugg med marxism att göra.

Föreställ dig att den genom tiderna mest hyllade och respekterade människan i världen blev påkommen med de nesligaste och mest hatade åsikter som vår tid kan komma på. Till exempel att Albert Einstein blev avslöjad som rasist. Vad skulle du säga då? Du vet inte? Börja fundera på det, för avslöjandet har nyligen skett.

Albert Einstein (1879 – 1955) var inte bara en av tidernas mest framstående fysiker och skapare av en ny förståelse av himlarnas hemligheter – relativitetsteorin och krökta rum och sådant där; ordet ”förståelse” gäller för övrigt inte mig – samt själva sinnebilden för begreppet intelligens. Han var också en humanistisk stjärna. Sedan han hade flytt undan Hitler till USA år 1933 deltog han i de svartas kamp för deras mänskliga rättigheter. Han hatade rasismen i USA och förklarade att han själv ”inte tänkte hålla tyst om den”. Så här såg han ut om du har glömt det:

Jag har ägnat en stor del av mitt liv åt att försöka förstå vad det är som gör att vissa samhällen utvecklas väl medan andra samhällen knappt utvecklas alls eller till och med går kräftgång. Jag har inte lyckats. Visserligen har jag läst en massa böcker och hört en del entusiastiskt förkunnade teorier (och utformat många teorier själv) men när jag nu betraktar verkligheten, till exempel Sverige, så står jag lika frågande som någonsin tidigare. Jag fattar inte.

Har livet då inte lärt mig någonting alls om samhället? Jodå, en mycket viktig sak har livet lärt mig, nämligen att misstro alla förklaringar. Jag har hört alla förklaringar som finns, jag har insett att de bästa förklaringarna representerar någon intressant observation, men anser lik förbannat att vi människor, trots allt vårt pladder och auktoritära gravallvar, inte begriper oss på oss själva. Predikaren – han i Gamla Testamentets bok med samma namn – är därför en av mina favoriter:

Jag, Predikaren, var konung över Israel i Jerusalem. Och jag vände mitt hjärta till att begrunda och utrannsaka genom vishet allt vad som händer under himmelen; sådant är ett uselt besvär, som Gud har givit människors barn till att plåga sig med. När jag nu såg på allt vad som händer under himmelen, se, då var det allt fåfänglighet och ett jagande efter vind.

Den 20 – 21 juni ska Europaparlamentets utskott för juridiska frågor votera om EU:s nya direktiv om upphovsrätt. Precis hur ärendet vindlat sig fram i EU fram till denna votering och vilka beslutsprocesser som förväntas komma härnäst på vägen till ett färdigimplementerat direktiv vet jag inte riktigt. Men det spelar ingen roll. Det går att protestera redan nu och – om jag fattat rätt – så har vi alla starka skäl att göra det.

Det är särskilt två nya regler som kommer stöka till det för oss internetanvändare och – faktiskt! – göra hela internet till en sämre produkt.

Först fattade jag inte vad det handlade om men Henrik Alexandersson, med bloggen med samma namn, hjälpte mig att reda ut det. Om jag missförstått är det i varje fall inte hans fel.
Den första galenskapen i det tilltänkta direktivet är att artiklar på vilken internetsida som helst, till exempel en artikel av mig på detgodasamhallet.com, inte får innehålla länkar till upphovsrättsskyddat material, till exempel en artikel i Dagens Nyheter. Om jag alltså skriver om något som stått i Dagens Nyheter eller vilken annan tidning eller vad som helst annat som har upphovsrättsskydd så får jag inte länka så att du, som läsare, kan gå dit och kolla. Vad jag förstår så innebär detta en förflyttning bakåt i tiden till en era då referenser enbart förekom som icke klickbara fotnoter i tryckta böcker. En stor del av landvinningen med internet vore förintad.

På en lunch med en bekant som råkar vara polis så talade vi om sociala idéer och vad som fick dem att fastna i tillvaron. När den blivande polisen gick i skolan hade han blivit matematikundervisad med hjälp av mängdlära. Den hade inte hjälpt honom att förstå någonting och han hade aldrig haft någon nytta av den. Han trodde att mängdlärepedagogiken sedermera hade utrangerats, vilket herr Google bekräftade vid en snabb förfrågan.

När min bekante sedan kom till polisen råkade han ut för ett organisationsförsök som gick ut på att införa ”lean production” efter Toyotas modell. Men det visade sig att brottsligheten inte kan bekämpas med samma metoder som man bygger bilar och projektet lades ned.

Man kunde tro att det är självklart att idéer som inte fungerar så småningom utmönstras. Men det är inte självklart. Den stora, klarast lysande stjärnan bland alla våra överlevande misslyckanden är PK-ismen. Den har varit härskande ideologi i Sverige i mer än ett halvsekel. Den kan enklast utvärderas genom en jämförelse mellan kronan och schweizerfrancen.

Det vore förmätet av mig att påstå jag ens kommit i närheten av att begripa mig på Förenta Staternas president, men låt mig peka på två saker som du redan vet som kanske kan ge oss hjälp på traven.

Det första är att han uppenbarligen har svårt att göra sig hemmastadd i den värld av skickliga och erfarna ämbetsmän som normalt driver nationernas och världens öden. Jag säger inte att dessa tjänstemän är trista och trångsynta byråkrater även om sådana naturligtvis förekommer. Men när de är som bäst, typ en gammaldags, oväldig, hederlig, begåvad svensk ämbetsman – tänk exempelvis Dag Hammarskjöld – så handlar det om folk som är rimligt tydliga och förutsägbara och besvärar sig med att ”förankra” sina beslut vilket betyder att i förhand stämma av, rätta till, jämka och anpassa, inte minst bland medarbetarna.

I den nietzscheanskt inspirerade serien ”omvärdering av alla värden” har vi nu kommit fram till feminismen. På förekommen anledning misstänker jag att feminismen hyser en del fördomsfulla föreställningar och då inte bara som i dess extrema idéer om könsmaktsordningar och strukturellt kvinnohat utan även i den numera mer eller mindre vedertagna grunduppfattningen att kvinnor tidigare var tillbakasatta av männen.

Den förekomna anledningen var ett seminarium om ”Kvinnorna i diplomatin” som jag nyligen bevistade på Litterära fakulteten vid Universitetet i Lissabon. Det var mest lärda och akademiskt tillkrånglade föredrag om sådant som kvinnornas roll i kampen mellan jesuiter och antijesuiter i Spanien och Portugal under 1600-talets andra hälft. (Kvinnorna hade skyddat jesuiterna genom att gömma dem för antijesuiterna, visade det sig. Jaha.)

Men ett av föredragen livade upp tillställningen. Arrangörerna visade upp något så föga politiskt korrekt som en visserligen pensionerad men ändå levande före detta ambassadris, alltså hustru till en ambassadör. ”Bara” en hustru, således. Hennes roll var att berätta om en traditionell diplomathustrus liv.

Nyligen klev jag av misstag in i en fritaxi vid Stureplan. Ja, jag vet att det var dumt av mig, men jag var väl tankspridd eller något. Efter några hundra meter, vid Linnégatan, visade taxametern på 150 kronor och tuggade på med rasande fart.

Har du dopat taxametern? frågade jag med oro i rösten. Då blev taxichauffören uppretad över anklagelsen. Jag ska ”sticka dig som ett gris”, hotade han och drog menande handen över strupen. Jag bad honom stanna, betalade avgiften enligt taxametern och klev ut med förnyad beslutsamhet att aldrig anlita fritaxi.

När jag efteråt tänker på händelsen slår det mig att fritaxis affärsidé egentligen är glasklar, logisk och fullt begriplig. Den är att beslutsamt och hänsynslöst skörta upp varje assagerare som varit oförsiktig eller okunnig nog att kliva in i fritaxin. En utländsk affärsresenär på Arlanda måste vara det bästa bytet. För det första har resenären ingen aning om vad taxifärden egentligen ska kosta, för det andra betalar han inte själv så han orkar inte bråka så mycket.

Varför uppför sig då inte alla taxichaufförer på det sättet? Det beror på att taxichaufförer som åker omkring med ett varumärke, till exempel Taxi Kurir eller Taxi Stockholm, måste tänka på framtiden. Om Taxi Kurir börjar blåsa kunderna så kommer det med tiden att upptäckas och passagerarna att undvika företaget. En fritaxichaufför behöver inte ta några sådana hänsyn eftersom sannolikheten att han ska råka ut för samma kund en gång till är praktiskt taget obefintlig. Någon omtanke om fritaxikårens renommé finns inte. (Om någon sådan solidaritet uppstår, alltså ansvar för andra människor som på något sätt uppfattas som närstående trots att man för det mesta aldrig träffat dem, är det en samhällelig särhändelse. Ett troligen sönderfallande exempel är den svenska välfärdsstaten som bygger tanken att var och en ska ta ansvar för de andra inom ett visst, alltmer oklart, kollektiv.)

Det ekonomiska överskottet är den del av ett samhälles produktion under exempelvis ett år som överstiger vad som behövs för att hålla produktionsapparaten igång på samma nivå som tidigare, till exempel att lönerna räcker precis till att arbetskraften ska ha råd att reproducera sig och att företagens vinster räcker precis till avskrivningarna, det vill säga till att hålla maskinparken intakt.

Om det saknas ett ekonomiskt överskott går det inte att investera i utökad produktion. Men det betyder inte att investeringar i ny produktion är det enda sättet att förbruka ett ekonomiskt överskott. Det finns mycket annat ett samhälle kan göra med eventuella överskottsresurser, till exempel att föra krig mot sina grannar, att bygga katedraler eller att försörja människor som inte arbetar eftersom a) de anses överlägsna och därför får stipendium av staten eller b) de, som i Sverige idag, anses inkompetenta och underlägsna och därför måste omhändertas på skattebetalarnas bekostnad.

Den allmänna teorin om det ekonomiska överskottet säger att detta överskott är ett slags störning som samhället strävar efter att på enklaste sätt neutralisera. Tänk dig att du har ett rent och nydiskat provrör. Så kommer det en bakterie och undersöker om det finns något att äta. Det gör det inte så parasiten lomar iväg. Sedan häller du en näringslösning i provröret vilket bakterien upptäcker på tillbakavägen. Han (bakterien) faller då i extas och börjar föröka sig exponentiellt. När han fått vid pass några miljarder avkommor har släkten ätit upp hela näringslösningen varvid alla parasiterna dör av svält. Den ekologiska störning som representerades av näringslösningen är tillintetgjord och den ursprungliga ordningen återställd.

För några år sedan besökte jag min vän Magnus som hade ett hus i Bujumbura, huvudstad i Burundi. Magnus höll på med en privat välgörenhet som gick ut på att ta hand om gatubarn och i bästa fall ge dem utbildning och trygghet.

Burundi liksom grannlandet Rwanda är känt för återkommande raskrig och folkmord mellan folkgrupperna tutsi och hutu. Tutsi ser ut som om de kom från Etiopien och hutu ser ut som om de kom från Tanzania. De är alltså niloter respektive bantu. Normalt kan tutsis och hutus umgås civiliserat med varandra. Det händer till och med att de gifter sig över den etniska gränsen. Men ibland bryter krigsstämning ut. Det kan vara tutsis som folkmördar hutus eller tvärtom.

Vad som får dessa raskrig att bryta ut vet jag inte. Men när de bryter ut handlar det om mark. För att överleva måste man ha en jordplätt. Om man saknar en jordplätt kan man ta någon annans mark. Den processen blir lättare om man går samman med sin egen grupp och försöker krossa den andra gruppen för att ta deras jordplättar. (Om du undrar varför de rättsvårdande myndigheterna inte griper in så vet du inget om Burundi. Det finns inget lantmäteri så man vet inte vilken mark som tillhör vem. Även om det funnits ett lantmäteri så hade det inte funnits någon rättslig instans som kunnat återställa marken till den rättmätige ägaren. Såväl polis som domstol gynnar den som mutar mest. Hela begreppet ”rättmätig ägare” saknar mening för det finns i praktiken ingen äganderätt, inget rättsväsende, inget statligt våldsmonopol. Om ett land inte har sådana institutioner blir det ibland folkmord i stället.)

I början av 1990-talet nådde västerlandet sin troligen högsta grad av självsäkerhet. Observera att jag skrev ”högsta grad av självsäkerhet”, inte ”högsta nivå av materiell framgång”. Det är olika saker. Sedan början av 1990-talet har självsäkerheten stadigt sjunkit medan bruttonationalprodukten per capita har fortsatt att stiga. Det tål att tänka på.

Den 11 januari 1989 höll den avgående presidenten Ronald Reagan sitt avskedstal till det amerikanska folket. Det är särskilt avslutningen, där Reagan talar om ”en lysande stad på en kulle”, som griper tag i tittaren. En PK-ist skulle kunna avfärda talet som hollywoodsmörigt särskilt som det ligger romantisk musik i bakgrunden när den före detta skådespelaren ser det amerikanska folket i ögonen. Men jag är inte PK-ist utan tycker att föreställningen är patriotisk och anslående. Vad är det förresten för fel på Hollywood?

Reagan utgår från liknelsen om den lysande staden på kullen som för fyrahundra år sedan ska ha myntats av pilgrimen John Winthrop som en vision av det framtida Amerika, ”Guds eget land”, som min första, amerikanska, frus mormor brukade säga. ”Och hur står det till med den lysande staden nu?” frågar Reagan sig själv och svarar: ”Vi är rikare, säkrare och lyckligare.”

Jag brukar hävda att den samhällsklass som jag själv tillhör, nämligen den nettoskattebetalande någorlunda skötsamma medelklassen, dels utgör en majoritet av landets befolkning, dels saknar representation och inflytande inom de politiska partierna, inom media, inom forskningen, inom kulturen, ja, inom det officiella Sverige över huvud taget.

Detta är desto mer anmärkningsvärt som denna medelklass faktiskt är nationens ryggrad om man ser till vad som verkligen får Sverige att fungera. Medelklassen driver industrierna, lagar folks tänder, administrerar livsmedelsförsörjningen, programmerar datorerna, förestår restaurangerna, startar butiker och så vidare.

När man som jag ska – det vill säga själv har hittat på att – skriva en krönika om dagen kan det hända att man någon dag inte kommer på något värdigt att skriva om. Då går jag till mitt förråd av utrivna och sparade PK-istiska tossigheter från Dagens Nyheters kulturbilaga. Så kommer jag strax igång.

Varför gör jag bara Dagens Nyheter den äran, undrar du kanske. Det beror på min snorkiga arrogans. Jag sätter nämligen en ära i att strimla PK-ister och då vill jag förstås pröva mina krafter mot de skickligaste PK-isterna. Det skulle vara under min värdighet att ta itu med folk som skriver i exempelvis Aftonbladet eller kommentera något som sagts i den statskontrollerade televisionen. Är det duell så är det och man får inga stilpoäng av att finstrimla nollor. På Dagens Nyheters kulturredaktion finns, enligt min uppfattning, fiendens skarpaste hjärnor. Dem kan man ge sig på med bevarad självaktning.

Synd att de aldrig tar några kastade handskar. (Jo, en gång för snart tre år sedan inträffade det. Enligt egen uppfattning sopade jag golvet med Dagens Nyheters kulturskribent i frågan om tiggeriet. Jag vann för att jag inte gick med på att skämmas.)

En gång, det var på den tiden när politiker fortfarande talade om migrationen som en bra affär inte bara för migranterna, utan också för svenskarna, så var jag på ett fint kalas och träffade en mycket framstående politiker som dessutom visade sig vara en klok karl. ”Du”, sa jag uppriktigt och allvarligt, ”tror ni politiker verkligen på det där ni säger, vet ni något som jag inte vet?”. Men jag fick inget svar ty värden, som inte ville chikanera den högt uppsatte gästen, såg till att avbryta konversationen.

Jag fick alltså inget svar. Jag undrar fortfarande hur våra härskare tänker när det gäller migrationen. Jodå, retoriken har gradvis skärpts sedan två och ett halvt år tillbaka, men i handling märks knappt något. Jag träffar en del kloka och i samhällsdebatten väl insatta människor och frågar om jag missuppfattat saker och ting, om det finns en sannare och verkligare verklighet därute som jag inte förmår bli varse.

Då brukar de kloka människorna tystna, tänka och sucka. De har i allmänhet samma nedstämda uppfattning som jag, nämligen att all den här förnyelsen och åtstramningen som det talas om mest är prat och retorik medan de konkreta åtgärderna i stort sett lyser med sin frånvaro.

Vilket är du? Troligtvis ingetdera. Konservativ betyder att inte vilja förändra något utan i stället värna om det vi har. Det känns oförsiktigt. Progressiv är att fortsätta på den inslagna vägen i tangentens riktning vilket verkar om möjligt ännu värre. Reaktionär är att vrida tiden tillbaka vilket vi har fått lära oss är omöjligt och löjligt att ens nämna som alternativ.

I den nietzscheanska serien ”omvärdering av alla värden” ska jag därför bryta en lans för det reaktionära. Det är inte så att jag tror att man kan ställa in klockan på julafton år 1999 eller något annat godtyckligt datum i det förgångna och sedan därifrån börja på nytt som om tiden sedan dess aldrig hade passerat. Min avsikt är snarast pedagogisk. Det här är mental träning i syfte att ifrågasätta och kanske omvärdera ord och begrepp som fienden – PK-isterna – redan ha laddat med så kraftiga värderingar att vi ibland har svårt att tänka klart.

Ta exempelvis tankefiguren ”katederundervisning” eller, ännu värre, ”katederundervisning med pekpinne”. Om du lite försiktigt i en diskussion med en PK-ist föreslår att det kanske är bra om elever lyssnar på sina lärare kan det hända att du i retur får en vass blick och en väsning av innebörd att du ”kanske vill återgå till katederundervisning med pekpinne, va!”. Om du då inte är mentalt tränad kommer du säkert att skrumpna eftersom du fått lära dig dels att katederundervisning, med eller utan pekpinne, är reaktionärt, dels att allt reaktionärt är väldigt dåligt och skämmigt för den som blir påkommen med dito tankar.