Ibland säger jag att i valet mellan att leva av eget arbete eller av andras, allt annat lika, så väljer de flesta att leva av andras. Då är det alltid någon som blir upprörd och anklagar mig för att ha en nedlåtande människosyn. Skulle människor inte föredra att arbeta för brödfödan framför att leva på bidrag?

Inte jag i alla fall, säger jag. Mitt problem är att det kommunala försörjningsstödet inte är tillräckligt vasst. Om jag kunde få 75 000 kronor i månaden börjar försörjningsstödet bli konkurrenskraftigt. Då skulle jag nog kunna dra mig ned till soc och resonera om ett transferupplägg vad gällde ansvaret för min försörjning.

Den 15 januari hade Financial Times en huvudledare med rubriken ”Att hålla det sista hoppet från den arabiska våren vid liv”, se ”Keeping the Arab spring’s last hope alive” 

Ledaren handlade om Tunisien och var precis så generös och vänligt förstående mot u-länder, som inte kan sköta sina ekonomier, som det fortfarande välmående västerlandet brukar vara. ”Tunisien är den enda arabiska staten som har bevarat de demokratiska framsteg som gjordes efter revolterna år 2011”, säger Financial Times. Men sedan några veckor pågår alltmer vildsinta folkliga anfall mot den tunisiska regeringen som inte verkar ha bestämt sig för om den ska sätta hårt mot hårt. Kanske börjar den snart skjuta sina medborgare. ”Risken att Tunisien avviker från sin hittills demokratiska väg är uppenbar”, fortsätter tidningen.

Jag är en av dem som brukar uttrycka sig kritiskt om rikspolischef Dan Eliasson. Min kritik går ut på att rikspolischefen strävar efter att Sveriges poliser ska lägga av sina gammaldags batongfasoner och i stället lära sig att lägga huvudet på sned och vara inkännande mot buset. Han försöker göra terapeuter av snutarna. I mer övergripande termer handlar det, enligt min teori, om att det välfärdsindustriella komplexet försöker erövra, kolonisera och sätta sin egen prägel på den svenska våldsapparaten, som hittills legat utanför komplexets kontroll.

Men det där är som sagt bara en teori. Den kan vara fel. Det kan hända att Dan Eliasson tvärtom är en byling av det rätta virket som bara har tänkt ett steg längre. I nedanstående fejkade intervju får du träffa denne Alternative Eliasson (AE).

Om du har tid så läs gärna om Inger Enkvists artikel om hur det går till att bli medborgare i Schweiz. Det råder slående skillnader mellan schweizisk och svensk praxis.

Det har inte alltid varit så. På den tiden när en schweizerfranc var värd en svensk krona, i stället för nästan tio som idag, påminde inte bara valutorna utan också de två ländernas migrationspolitik om varandra.

Min fru är på fädernet en andra generationens – eller kanske tredje; jag vet inte riktigt hur man räknar – invandrare. År 1938 hemställde farfar Marcel ”underdånigst” hos Konungen om att han och hustrun Virginie Albertine måtte bliva tilldelade svenskt medborgarskap (sonen Claude, min frus far, 21 år vid tillfället, anslöt sig till ansökan). Ansökan – en fyrsidig blankett – som en flink avkomma letat fram på Riksarkivet i Marieberg är försedd med en niosidig bilagd personutredning hämtad från en centimetertjock akt från Överståthållarens avdelning för polisärenden avseende Marcels vandel. (Hur Virginie Albertine och Claude skött sig verkar utredaren kriminalkonstapel Gomér inte ha brytt sig så mycket om.)

I frågan om huruvida det är den fria fantasin eller den empiriska verkligheten som bör styra mänskligt tänkande så har jag redan sagt att jag tror att den fria fantasin är nödvändig för de stora genombrotten men att människan är rökt om hon glömmer bort empirins diktat. Jag har också framfört att jag tror att västerlandet nu för tiden är näst intill rökt av just detta skäl på grund av de postmodernistiska tänkandets dominans i vår tid (se mitt tidigare inlägg ”Thorilds ord”). Om du inte vet vad jag menar med postmodernism så läs i stället PK-tänkande. Jag tror att det är ungefär samma sak.

Det fria tänkandet växer ur inälvorna, magen, hormonerna. Det styrs bara av sådant som hunger, berusning och längtan. Det är oregerligt. Det åstadkommer konstnärliga storverk. Men den som bara tänker fritt riskerar att bli som en haschpundare.

När man håller på med företag, särskilt unga och obevisade företag, måste man hela tiden göra bedömningar som till sin natur är osäkra. Är detta ett lovande företag eller är det bara skräp? Sådant går inte säkert att veta och ändå måste man ibland fatta beslut, till exempel om man är en potentiell investerare. Så hur gör man?

Min metod, som inte visat sig kassaskåpssäker, är att man tar stickprov. Man snokar här och man luktar där och gör en uppskattning. Min erfarenhet är att om man gillar vad man erfar så är företaget bättre än vad det verkar. Men även motsatsen är trolig: om det luktar illa så är företaget sämre än man trott. Filosofin är att såsom tingen är i sina delar är de också i sin helhet. Det kan förstås vara fel. Innan man bestämmer sig bör man samråda med andra omdömesgilla granskare.

Häromdagen bevistade jag Britt-Marie Skjölds begravning. I likhet med Veuve Clicquot, ”Gula änkan”, övertog Britt-Marie i ungefär trettioårsåldern sin avlidne mans företag och drev det med stor framgång i decennier. I Britt-Maries fall hette företaget Kronborsten. Att jag övervar begravningen beror på att Britt-Marie satt i styrelsen för Stiftelsen Den Nya Välfärden där jag är ordförande.

Britt-Marie var märkvärdig genom sin företagarkompetens. För den blev hon invald som första kvinnliga ledamot i styrelsen för arbetsgivarföreningen SAF. Jag tror jag vet hur Britt-Marie tänkte. Om hon fortfarande suttit i styrelsen för SAFs efterträdare Svenskt Näringsliv så hade hon inte funnits bland dem som petade Leif Östling för att han undrat vad han får för skattepengarna.

Jag kom på att en av mig ofta framförd tanke kanske är helt fel. Jag brukar hävda att den västerländska kulturen är objektivt överlägsen andra kulturer eftersom vår kultur gjort tillvaron enklare, rikare, längre och mer behaglig för nästan alla som bekänner sig till och anammar den kulturen. (Om någon säger emot brukar jag förelägga honom följande bevis: Öppna Sverige för fri invandring från Somalia och Somalia för fri invandring från Sverige. Ge alla svenska somaliamigranter alla sociala rättigheter som finns i Somalia och vice versa. Räkna flödena.)

Resonemanget kan verka bestickande, men jag plågas av en med tiden alltmer irriterande sten i skon, nämligen det faktum att det finns representanter för andra kulturer som säger att de hatar den västerländska kulturen och det finns asylpersoner i Sverige som värnar sig mot den svenska varianten av den västerländska kulturen.

Sverige, alltså det Sverige som styrs av politiker och myndigheter, är numera en soppa. Allt är förvisso inte en soppa. En del tycks fungera väl. Vid en allé i huvudstaden nära min arbetsplats satsar kommunen till exempel miljoners miljoner på att byta ut den jord där alléträden står planterade. Asfalten och trottoarerna grävs upp metervis från träden, sugmaskiner används för att frilägga rötterna som sedan bäddas in i ny jord. Träden är väl fyrtio år eller mer och hade troligen klarat ytterligare fyrtio år utan jordbyte, men det kan man ju inte säkert veta.

Kommunens politiska ledare följer nog säkerhetsprincipen vilket visar att det trots allt finns en del ordning och reda mitt i soppan. De politiska ledarna har ju råd, som en av jordbytarentreprenörsarbetarna kommenterade när jag tog upp saken. Det känns tryggt.
Men trots stockholmspolitikernas omsorger om träd har jag, och troligen de flesta andra, en krypande känsla av att Sverige är på fel väg på de andra områden som styrs av politiker. Skola, migration, kriminalitet, utanförskap, försvar, sjukvård och så vidare. Medborgarna tappar tilliten till att ”samhället” ska leverera det medborgarna anser sig betala för.

Rubriken är ett uttalande och en dagorder för Kina av Mao Zedong. Han var, i slutet av 1950-talet, en nationell ledare som inte visste vad han skulle ta sig för. Revolutionen funkade inte. En del säger att han gav den dagordern för att lura sina fiender att ge sig till känna för att han sedan skulle kunna ta dem av daga, vilket kan sägas ha inträffat när han inledde kulturrevolutionen tio år senare. Men det kan också hända, säger jag blåögt, att han lite försiktigt släppte greppet för att se vad ”det kinesiska folket” hade för idéer om framtiden.

Jag tror att en svensk motsvarighet just nu vore nyttig. Det skulle betyda exempelvis att statsministern höll följande linjetal:

Det finns en likhet mellan att segla – särskilt i dikt bidevind, vilket betyder att styra skeppet så rakt mot vinden som det går – och att skriva artiklar. Om man inte har total makt, vilket skulle motsvaras av att köra motorbåt, så måste man hela tiden vakta på hur vinden blåser. Om man styr för rakt mot vinden så börjar seglen fladdra och man kommer ingenstans. Om man slarvar och överdriver åt andra hållet tappar man distans. Det gäller att hela tiden bevaka och trimma seglen.

Det låter kanske opportunistiskt och vändkappeaktigt men jag tror man måste bete sig likadant i samhällsdebatten om man är intresserad av att vinna rejset snarare än att bli hedrad av eftervärlden för sitt ståndaktiga martyrskap. (OK, kontroversiellt påstående som tål att diskuteras, men inte just nu.)

När jag första gången läste Thomas Thorilds ord i guldskrift ovanför aulan på Uppsala universitet , ”Tänka fritt är stort, men tänka rätt är större”, trodde jag först att jag läst fel och sedan, efter några häpna omläsningar, att byggnadsarbetarna av misstag kastat om det hela och att ingen lagt märke till fadäsen. Det var så uppenbart självklart för mig att det fria tänkandet var större än det rätta.

Det här var i början av 1970-talet. Det ”rätta” tänkandet framstod för mig som inskränkt och nattståndet. Vad var det för märkvärdigt med att tänka ”rätt”? Det kunde ju varenda skollärare. För mig framstod det som så mycket ädlare att spränga gränser och öppna vyer. ”Här rivs för att få ljus och luft, är kanske inte det tillräckligt?” frågade Strindberg i dikten Esplanadsystemet.

Idag har jag inte kommit på någon lysande idé att utveckla i en krönika och därför har jag i stället tvingats arbeta för att få ihop en text. Jag har gått igenom de åtta riksdagspartiernas samt Medborgerlig samlings migrationspolitiska program.

Min forskningsmetod har varit att googla på partinamn plus ”migrationspolitik”. Jag tror att jag lyckats trassla mig fram till rätt sidor. Det finns dock en risk att jag kan ha missat någon viktig uppfattning som ett parti placerat någon annan stans på nätet. (Eller att partiet kanske inte vill visa var det står i frågan, som exempelvis Vänsterpartiet, som bara presenterar en kort text och sedan föreslår att besökaren ska läsa mer i två länkade riksdagsmotioner som båda leder till återvändsgränden ”file not found”. Jag återger partiernas uppfattningar med mycket få ord. Om jag slarvat och gör något parti orätt ber jag om ursäkt redan från början.

Nu har jag läst alltför många obehagliga skildringar och hört alltför många skrämmande vittnesmål om hur det kan gå till i svenska skolor för att avskriva varningarna som överdrifter och förtal. Ännu oroligare blir jag när jag studerar vad de politiska partierna vill göra åt situationen. Det verkar bara vara mer av det gamla som misslyckats i decennier: ökade anslag, mer myndighetsstyrning och, som grädde på moset, besvärjelser.

Ta det parti från vilket åtminstone några medborgare kanske väntat sig den mest förnuftiga skolpolitiken, moderaterna. Moderaterna vill till exempel ha nolltolerans mot dåliga skolor. Det ska åstadkommas genom att Skolverket och Skolinspektionen blir strängare. Myndigheterna ska kunna tvinga skolorna att ingå ”kunskapskontrakt”. Friskolor med kunskapskontrakt ska kunna förbjudas att ta ut vinst, men vad göra med en kommunal skola som inte fungerar?

Vi har fått lära oss att demokratin alltid måste försvaras eftersom den alltid hotas någonstans ifrån. Vilka är då hoten mot demokratin här och nu i Sverige?

Det finns två bärande svar på den frågan. Det ena presenterades i Dagens Nyheters huvudledare den 2 januari. Det andra ska jag strax anföra.

En läsare framförde en relevant fråga. Om Engellau nu tycker att det välfärdsindustriella komplexet är ett problem, sa läsaren, hur tycker då Engellau att man ska organisera välfärdstjänsterna eftersom folk vill ha sjukvård och sådant? Menar Engellau att folk ska betala allt ur egen ficka?

Låt mig starta med en sociologisk observation som kan verka banal, men visar sig innehållsrik, nämligen att organisationer normalt vill ha mer pengar. I företagsvärlden uppträder denna drift i form av en vilja till vinstmaximering. Hos anslagsfinansierade organisationer framträder den som en önskan om omsättningsmaximering.

”Vi är en familj. Alla invånare är barn. Politikerna är föräldrarna.”

Så deklarerar en invandrad ung man i Malmö i en tevesnutt av Joakim Lamotte. Invandraren är arg på politikerna för våldtäkter och annat ofog i sin hemstad. Genom att inte förebygga eller tillräckligt motverka våldtäkterna, menar migranten, har politikerna har inte tagit sitt föräldraansvar för samhället. 

Tino Sanandaji är en av de klipskaste och mest rakryggade personer jag känner. Det kommer inte ett fjäskigt ord över hans läppar. Dessutom verkar han kunna alla statistiska tabeller i hela världen utantill.

Vi spekulerade om Norges och Sveriges förmåga att integrera utlänningar. Tino menade att norrmännen var snäppet vassare än svenskarna vilket gissningsvis och ”helt ovetenskapligt” skulle kunna bero på att norrmännen är ”snällare”. 

Det går att förstå att ledarna i Sovjetunionen var kommunister eftersom kommunismen var den gemensamma ideologi och kultur som gav dem deras framstående positioner. Däremot är det svårt att förstå att vanliga människor kunde sätta sin lit till denna lära. På samma vis med nazismen. Att Hitler, Göring, Goebbels och till och med en så relativt lågrankad nazist som Eichmann var entusiastiska nationalsocialister är inte det minsta konstigt, men att även en del fattiga pinnebergare var trogna hitlerister är knepigare att förklara.

En för varje vecka alltmer brännande fråga är hur vårt lands ledare, däribland inräknade såväl ledande politiker och tjänstemän som ledande mediapersoner, orkar med att ständigt värna om och stadigt förnya den förljugenhet i vilken det officiella Sverige lever. (För ett år sedan hade jag fortfarande känt mig nödd att förklara vad jag menar med förljugenhet, men det känns numera inte så nödvändigt; alla vet vad det handlar om.) Hur kan de trots alla fakta förneka sina uppenbara misslyckanden inom skola, migration, sjukvård och andra delar av sitt fögderi?

Vi vet så lite. I varje fall vet jag så lite. Jag vet att västerlandet sedan ett antal sekler gjort ekonomiska underverk medan resten av världen mest varit avundsjuk och förbannad och på senare tid i ökande utsträckning migrerat till västerlandet för att bli delaktig i miraklet. Men jag vet inte vad som är hemligheten bakom västerlandets framgångar.

Förlåt om jag tjatar om det här med att Leif Östling blev petad som ordförande i organisationen Svenskt Näringsliv för att han undrade vad en skattebetalare egentligen får för sina inbetalningar. Vi kan strunta i formalia som att han använde ett svärord i sammanhanget – ”vad fan får man för pengarna” eller något ditåt – ty ordval spelar egentligen ingen roll. Ingen ska försöka inbilla mig att han blev petad från sin betydelsefulla post för att han sa ”fan”. Nej, han blev avsatt för att han vågade ifrågasätta politikerväldet och det välfärdsindustriella komplexet. Jag har forskat lite i det sedan sist och jag är nu övertygad om att de krafter som motade bort Leif Östling var de företag inom organisationen Svenskt Näringsliv som ingår i det välfärdsindustriella komplexet.

Nästan alla människor jag träffar numera, i varje fall om de är vita män 40+, har samma uppfattning som jag i samtidens snackfrågor, till exempel om migrationen och metoo-kampanjen. Men nästan ingen av dessa törs säga vad de tycker annat än om de anser sig vara i säkert sällskap. Ibland är de rädda för repressalier, till exempel att bli förbigångna vid tjänstetillsättningar, ibland räds de bara obehaget att bli hållna för brunråttor (vilket såklart är nog så otrevligt framför allt om anklagelserna kommer från frun eller döttrarna).

År 1981 gick en sovjetisk ubåt som hette U 137 på grund i Blekinges skärgård. Den ubåten fanns. Varför den körde upp på ett skär i Blekinge vet man inte. Besättningen var kanske berusad. Men fartyget existerade definitivt. Det satt fast i flera dagar och kunde avbildas av dussintals ditresta fotografer. Sedan drogs båten loss under diverse diplomatiska förvecklingar.

John Emerich Edward Dalberg-Acton, den kände Lord Acton, sa som bekant att makt korrumperar och att absolut makt korrumperar absolut. Jag undrade vad han menade. ”Korrumpera” är ju ett ganska diffust begrepp. Som vanligt frågade jag herr Google och skickades till ett annat citat av lorden av innebörd att ”absolut makt förstör moralen”. Kanske lite tydligare. Om man skulle göra observationen mer generell så kunde den kanske formuleras som ”framgång undergräver sig själv” eller, vilket jag tycker mig ha iakttagit i historien, ”i varje framgång ligger fröet till dess egen undergång”.

Jag häpnar ofta över den välvilliga kallblodigheten hos många unga människor som anser att Sverige lätt kan ta emot många fler migranter och att detta med säkerhet bara skulle göra nationen gott. Exempelvis har centerledaren Annie Lööf gjort sig ryktbar genom förslaget att Sverige med fördel skulle kunna ta emot ytterligare 31 miljoner migranter. Hur tänker de?

Av 2 kap 1 § regeringsformen framgår att ett slags yttrandefrihet ska råda i Sverige. Så här står det:

Var och en är gentemot det allmänna tillförsäkrad
1. yttrandefrihet:frihet att i tal, skrift eller bild eller på annat sätt meddela upplysningar samt uttrycka tankar, åsikter och känslor,
2. informationsfrihet: frihet att inhämta och ta emot upplysningar samt att i övrigt ta del av andras yttranden

Kära medborgare,

Det finns, vad jag har kommit fram till, tre olika filosofiska grunder eller konstruktionsprinciper för ett politiskt ledarskap.

Den första tänkbara konstruktionsprincipen är att använda det mänskliga intellektet till att tänka ut hur samhället borde vara beskaffat. Detta har prövats exempelvis i kommunistiska samhällen. Ett eller flera politiska genier – Karl Marx, Vladimir Lenin, Enver Hoxha, Mao Zedong, Pol Pot, Fidel Castro, Rossana Dinamarca – har tänkt ut hur samhället borde vara beskaffat för att bli perfekt och sedan målmedvetet strävat efter att skapa denna fulländning.

Tänk dig två ententesoldater i en skyttegrav i Flandern under första världskriget. De har helt olika attityder. Den ene gör som man hade förväntat sig, alltså gömmer sig så mycket han kan och skjuter när han blir beordrad. Den andre, däremot reser sig över värnet och vet inte till sig av indignation över tyskarnas beteende.

”Ser du”, säger han upprört, ”nu skjuter de igen. På oss! Ska det vara ett kulturfolk, jag bara frågar.”