Patrik Engellau

Tänk att du är en stor samhällstänkare som i detalj kan beskriva samhällets konstruktion och var huvudmotsättningarna går och sådant där. Du förklarar så pedagogiskt du kan för din nästa, men han bara ser på dig med nollställd blick eftersom ju samhället inte alls ser ut som du säger. Det känns snopet för tänkaren. Han har inget för att säga att men vänta nu, det jag beskriver är inte det existerande samhället, utan det blivande, fattaru?

Karl Marx var en sådan samhällstänkare. Redan 1848, när han var trettio år, publicerade han och polaren Engels Det Kommunistiska Manifestet, som innehåller alla de viktiga tanketrådar som tänkaren skulle komma att spinna vidare på under resten av sitt liv och på så vis lägga grunden för den lära som vi kallar marxismen, sedermera marxismleninismen (eftersom Marx var visionär – stollig visionär, men visionär lik förbannat – och tänkare medan Lenin var den som utvecklade den marxistiska förkunnelsens praktik – på ett sätt som naturligtvis var förödande för de drabbade människorna, men nu talar jag om teoriutveckling, inte mänskligt lidande). Så här förklaras samhällets konstruktion i Manifestet:

Vår epok, bourgeoisins epok, utmärker sig dock därigenom att den har förenklat klassmotsättningarna. Hela samhället delar sig alltmer i två stora fientliga läger, i två stora, varandra direkt motsatta klasser: bourgeoisi och proletariat.

Patrik Engellau

Som du vet var Thomas Thorild författare till inskriptionen ovanför aulan till Uppsala universitet som lyder ”Tänka fritt är stort men tänka rätt är större”. När jag för länge sedan för första gången läste det där trodde jag att de obildade stenhuggarna hade skrivit fel eftersom fritt självklart är bättre än rätt. Rätt är trist, kolla i facit liksom, lita på auktoriteter. Jag har helt ovetenskapligt frågat några av dagens trettioåringar och de tycker också att Thorild fått det där om bakfoten.

Nu ska jag hävda att den antithorildska uppfattning som jag en gång närde – och som jag tror de flesta idag delar – är vår tids olycksbådande intellektuella grundfel.

Sentensen innehåller två svåra ord: fritt och rätt. Fritt är lättare att definiera än rätt. Fritt betyder gränslöst, obehindrat, obundet, självständigt, oavhängigt, suveränt. Det kan exempelvis vara att månen är gjord av ost eller att det finns 63 kön eller att en person som säger sig vara en katt också är det.

Rätt betyder något helt annat. Det betyder att hålla sig till ett rättesnöre som man måste underkasta sig. Det rätta är mycket strängare än det fria eftersom tanken att det finns ett rätt frammanar insikten att det i så fall oundvikligen också finns saker som är fel, kanske, Gud förbjude, just mina uppfattningar.

Patrik Engellau

De flesta ekonomier producerar mer än det minimum som behövs för att befolkningen ska kunna överleva och fortplanta sig. Några ekonomier, exempelvis den svenska, producerar oerhört mycket mer än detta minimum. Frågan är vad olika samhällen gör med detta överskott. Det kan vara väldigt olika.

De gamla egyptierna använde sitt överskott till att bygga pyramider och andra märkvärdiga byggnadsverk. Tyckte pyramidarbetarna att de hade en intressant syssla som lät dem förverkliga sig själva? Det har jag svårt att tro. Men de hade nog inte så mycket att säga till om. Besluten om hur överskottet skulle användas fattades av farao och den lilla klicken präster i hans omgivning.

I en demokratisk marknadsekonomi som den svenska gäller andra principer för det ekonomiska överskottets fördelning och användning. Hos oss har den enskilde mer att säga till om än i det antika egyptiska systemet. Den enskilde har hos oss därför kunnat tillgodogöra sig en hygglig del av ett överskott som stadigt vuxit i kanske tvåhundra år. Det ser vi om vi jämför en vanlig människas livsstil idag med hur det var för tvåhundra år sedan. Vattentoalett i bostaden, rinnande varmt och kallt vatten, disk- och tvättmaskin, elektriskt ljus och så vidare.

Patrik Engellau

Livet i Sverige har, bortsett från eventuella privata berg- och dalbanor, varit en lugn och behaglig resa för oss som fötts efter andra världskriget. De största hoten, till exempel löntagarfonderna, har det inte blivit något av. Svenskarna har bekvämt färdats genom tiden som i business class i en Airbus A350-900.

Det kanske främsta skälet till att man kan färdas med sådant välbehag och trygghet i en Airbus A350-900 eller något annat modernt flygplan är att piloterna knappt får pilla på knapparna och reglagen. Jo, om vädret är vackert och även alla andra omständigheter är optimala kan piloterna få landa manuellt. I osäkrare förhållanden är regeln att maskinerna tar över. År 2009 kraschade Air France Flight 447, en Airbus A330, i Atlanten vilket berodde på att jourhavande pilot inte litade på instrumenten utan fick för sig att han kunde bättre själv.

Biggles tid är alltså över inom flygindustrin. Varför håller sig då flygbolagen med högavlönade flygare i eleganta uniformer om planen kan flyga sig själva? Jag har frågat folk i branschen och inte hört något mer övertygande svar än att passagerarna tycker att det känns bättre med en stilig pilot som utstrålar auktoritet och säkerhet. Förresten påstås det vara likadant inom skeppsfarten. När passagerarfartyget Costa Concordia år 2012 förliste utanför den italienska ön Giglio och 32 personer dog så lär det ha berott på att kapten Francesco Schettino lagt sig i datorernas jobb och ville köra farligt nära Giglio för att glassa för sina polare på ön (eller, som det lite motsägelsefullt också påstås, ägnade sig mer åt sin älskarinna än åt att styra fartyget).

Patrik Engellau

Så diktade Pink Floyd i en av sina mest lyckade sånger, Another brick in the wall, och det ligger mycket i det.

Att konstruera samhällsförståelser är ungefär som att konstruera maskiner eller dataprogram. När man kommit så långt att modellen visat sig fungera hjälpligt, eller i varje fall nästan, så är det minst lika mycket jobb kvar för att ta bort buggar och finslipa detaljer. Så är det med min teori om att det moderna samhället, åtminstone det svenska, är uppbyggt av å ena sidan ett politikervälde med vidhängande välfärdsindustriellt komplex och å den andra en nettoskattebetalande medelklass.

Jag vet att det är rätt många som inte gillar den idén, kanske för att de inte förstått den, kanske för att den inte är färdigutvecklad, kanske för att den, trots vad jag inbillar mig, inte funkar. Men jag har inte sett någon annan teori med högre förklaringsvärde så för mig får den tills vidare duga. (Alternativa tankefigurer såsom GAL-TAN, höger-vänsterskalan och ”globalism mot nationalpopulism” känns för allmänna för mig. Hur kan de teorierna förklara de levande, praktiska vardagsproblem som folk har, till exempel debaclet i skolorna?)

Patrik Engellau

I en del frågor finns ingen sanning eller rätt svar. En sådan fråga är hur mycket yttrandefrihet som är lagom. Å ena sidan ska vi ha yttrandefrihet vilket formuleras så här i nittonde artikeln i FN:s allmänna förklaring om de mänskliga rättigheterna:

Var och en har rätt till åsiktsfrihet och yttrandefrihet. Denna rätt innefattar frihet att utan ingripande hysa åsikter samt söka, ta emot och sprida information och idéer med hjälp av alla uttrycksmedel och oberoende av gränser.

Å andra sidan måste staten ha möjligheter att inskränka yttrandefriheten vilket formuleras så här i tionde artikeln i den europeiska konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna (Europakonventionen):

Eftersom utövandet av de nämnda friheterna medför ansvar och skyldigheter, får det underkastas sådana formföreskrifter, villkor, inskränkningar eller straffpåföljder som är föreskrivna i lag och som i ett demokratiskt samhälle är nödvändiga med hänsyn till den nationella säkerheten, den territoriella integriteten eller den allmänna säkerheten, till förebyggande av oordning eller brott, till skydd för hälsa eller moral, till skydd för annans goda namn och rykte eller rättigheter, för att förhindra att förtroliga underrättelser sprids eller för att upprätthålla domstolarnas auktoritet och opartiskhet.

När man läst och begrundat dessa två motsatta riktlinjer så inser man att man fattar ännu mindre än innan man läste dem. Man begriper att det finns ett lagom men man har ingen aning om var det ska placeras. Det värsta är att det inte finns någon auktoritet som kan det rätta svaret eftersom det inte finns något rätt svar.

Patrik Engellau

Man vet inte om hjältar som Jesus och Sokrates någonsin existerat, men man vet att berättelserna om deras liv har haft avsevärt inflytande på mänskligheten och historien. Beskrivningarna av personernas livsöden är märkvärdigt lika. Vardera gav de människorna något oändligt värdefullt och för detta blev de båda två avrättade. Kanske finns en sensmoral.

Jesus var Guds son. Sedan skapelsen hade Gud varit arg på människorna för att de inte var så goda som Gud hade tänkt sig utan bara syndade hela tiden i stället för att genom ömsesidig kärlek och hjälpsamhet göra den jordiska tillvaron så paradisisk som Gud hade planerat.

När Gud hade prövat allt för att få människorna att ändra sig – till exempel bestraffningar såsom syndafloder, diverse folkmord, detaljerade regelverk etc – gjorde han ett sista, nästan uppgivet, försök att leda människorna på nya och bättre vägar. Han skickade sin son för att lära människorna hur de skulle bete sig. För att människorna skulle begripa att det var något särskilt med Jesus så hade Gud givit sonen magiska krafter, till exempel förmågan att väcka liv i döda människor och att utspisa femtusen män plus kvinnor och barn med fem bröd och två fiskar.

Patrik Engellau

En av de mest fascinerande men samtidigt svårbegripliga fenomenen i vår tid är relationen mellan å ena sidan politikerväldet (inklusive det välfärdsindustriella komplexet) och å den andra PK-ismen. Å ena sidan en organisatorisk apparat, å den andra ett tänkande. Hur hänger de ihop?

Frågan blir desto svårare som apparaten och tänkandet inte har något gemensamt ursprung utan bara råkade träffas varvid tycke uppstod. På den vägen är det. En härlig och ömsesidigt välgörande relation som bara blir intimare med åren.

PK-ismen, eller rättare sagt postmodernismen, ty PK-ismen är postmodernismens politiska gren, uppfanns och befinner sig under ständig vidareutveckling vid amerikanska universitet.

De flesta, även en sådan intellektuell höjdare som Jordan B. Peterson, anser att PK-ismen är en vänsterrörelse som har något med marxismen, kanske ”kulturmarxismen”, att göra. Det har jag svårt att förstå, i varje fall så länge ”vänster” och ”marxism” uppfattas som någon sorts underifrånperspektiv. PK-ismen har det motsatta, nämligen ett makt- och uppifrånperspektiv. Till exempel eftersträvar PK-ismen motsatsen till det öppna, fria, demokratiska samtalet. PK-ismen är ett verktyg som makten kan använda för att tysta sina motståndare.

Patrik Engellau

FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna är ett märkvärdigt dokument som vi borde läsa och begrunda i stället för att bara prata om i devota ordalag (som vi brukar göra). Den antogs år 1948 och är i själva verket ett slags programförklaring för en internationell välfärdsstat innan ens de nationella välfärdsstaterna etablerats. (Först i 1974 års regeringsform gjorde Sverige den typ av sociala utfästelser – till exempel att ”trygga rätten till arbete, bostad och utbildning” – som FN lanserat ett kvarts sekel tidigare.)

I deklarationens första paragraf stadgas att alla människor är födda fria och lika i värdighet och rättigheter samt att de bör handla gentemot varandra i en ”anda av broderskap”. (Där är något skumt. Det står ”broderskap” i det engelska originalet och det gjorde det antagligen även från början i den svenska texten. Men den svenska texten är nu ändrad till ”gemenskap” vilket troligen är en mer feministisk formulering som dock betyder något annat.)

Var och en av oss är alltså skyldig att behandla alla andra som bröder, inte bara våra nära och kära, utan också varje annan individ på jordklotet, vare sig vi känner vederbörande eller inte. Detta är långt ifrån en ny tanke, men den är mycket radikal och knappast implementerad någonstans. För Jesus, som är en mycket mer krävande typ än vad kyrkan vill erkänna, var detta huvudbudskapet. Vi skulle älska vår nästa som oss själva och inte sätta våra släktingar och vänner framför någon okänd behövande. (Man minns den svenske diktaren Bengt Lidners bekanta rader: ”På Nova Zemblas fjäll, i Ceylons brända dalar, Hvar hälst en usling fins, är han min vän, min bror”.)

Patrik Engellau

Ibland får jag frågan hur jag lyckas prestera en (i bästa fall läsvärd och i vilket fall, som det verkar, potentiellt stötande) text om dagen år efter år. Hur får jag inspiration? Jag svarar att det inte handlar om inspiration. Jag vet inte varifrån folk fått uppfattningen att idéarbete och annan konstnärlig verksamhet handlar om inspiration. Det har jag aldrig märkt. Det handlar om arbete. Det handlar om att ställa sig vid snickarbänken och börja jobba.

Arbetet förenklas förstås av att alla skribenter, musikmakare och tavelmålare har sina teman som de kan repetera i olika variationer och pröva med nya infallsvinklar och perspektiv. Se på van Goghs blomstervaser. Själv har jag i några år varit besatt av att försöka förstå det nya Sverige, Sverige efter högervänsterperspektivet, Sverige efter borgarsocialistvinkeln, Sverige efter det så inövade och uttjatade konservativismliberalismsocialismideologipratet.

Jag vill veta och sätta ord på det som händer här och nu inför våra ögon. Några saker känns rätt väletablerade. En första väletablerad sak, det vill säga fast förankrad i åtminstone min skalle, är att det gamla Sveriges före demokratins genombrott härskande skikt, kapitalister och jordägare, gradvis har förlorat sin makt till ett politikervälde som började bli varmt i kläderna under perioden efter andra världskriget och firade sin kröningsceremoni som legitim makthavare i Sverige i och med den nya regeringsformen år 1974.

Patrik Engellau

Vänta bara, har det sagts, tills medelklassen börjar drabbas av migrantbrottslighet, då kommer det minsann att bli fart på polisen. Nu har den stunden kommit, men ingen har märkt att det skulle ha blivit mer fart på polisen.

Jag träffade nyligen en medelklassvän som bor i finaste bostadsrätt i Stockholms centrum några hundra meter från Kungliga Biblioteket. Han berättade att folk i hans kvarter inte längre törs gå ut efter skymningen. De kan bara hämtas och lämnas vid porten med taxi. Rånarligor härjar nämligen i trakten. Grupper om tre eller fyra afrikaner muddrar folk de får klorna i. En del misshandel ska också förekomma. (Överdriver min vän? Är kanske faran inte så överhängande? Men det spelar inte så stor roll. Att folk överhuvudtaget ska behöva oroa sig för att gå på en vanlig gata i centrum av Stockholm är illa nog.)

Polisen säger att den inte har resurser. Den håller nämligen på att hålla efter buset i trakterna kring Plattan vilket, förmodar den, är varför buset flyttat sig till nya jaktmarker någon kilometer därifrån.

Sådant ger begreppet no go-zon en ny innebörd. Här betyder det inte att polisen inte törs gå dit, utan att medborgarna inte törs gå dit, alltså till sina egna hem.

Patrik Engellau

Hon som klipper mitt hår är en kristen invandrare från Syrien. Hon har bott i Sverige i flera årtionden och försörjer sig som hårt arbetande småföretagare med egen salong.

Förr i tiden, innan Twitter fanns, fungerade barberarsalonger i alla länder som nyhetsförmedlingar. Alla slags människor gick dit och medan man väntade på sin tur pratade man med varandra om sådant som kändes viktigt. Barberaren själv kunde lyssna, fråga och skaffa sig uppfattningar. Begåvade barberare blir därför erfarna och pålitliga samhällsvetare.

Om det inte varit för brytningen så hade man kunnat ta min syriska barberare för vilken rasistisk svensk småföretagare som helst. Hon låter som om hon hatar invandrare. Men när man lyssnat på henne ett tag inser man att dem hon verkligen hatar är de ”dumma svenskarna” som så villigt låter sig luras av invandrare.

När jag senast klippte mig fick jag höra flera berättelser på det temat, till exempel om en kund som jobbade inom socialförvaltningen och varit så himla dum att hon låtit sig bjudas på middag hemma hos en ensamkommande och därvid blivit våldtagen inte bara av den ensamkommande utan också av tre polare till honom. En annan berättelse handlade om en kund som kommit på grön kvist genom att skaffa sig en lägenhet och husera ett antal ensamkommande.

Patrik Engellau

Igår skrev jag en text som gick ut på att staten, i det här fallet Sida och UD, ger pengar till PK-ister, i det här fallet Svenska FN-förbundet, för att PK-isterna ska säga PK-istiska saker eftersom PK-ism definitionsmässigt är saker som staten gillar att höra (vilket jag försökte leda i bevis här).

Jag kallade även FN-förbundet för ”konsult” och ”lobbyist” vilket naturligtvis kan upplevas som en förolämpning mot FN-förbundet eftersom det antyder att förbundet skulle vara en sorts köpt reklammakare för staten. Men min avsikt var inte att förolämpa utan att beskriva förhållandet mellan staten och förbundet så exakt som min förståelse förmådde. Intäkterna från enskilda medlemmar uppgår till inte fullt två procent, något tiotal procent av omsättningen är av oklart ursprung, minst resten kommer på ett eller annat sätt från det offentliga. Att förbundet över huvud taget besvärar sig med att ha några medlemmar är väl närmast att betrakta som ett demokratiskt fikonlöv.

Jag börjar tro att staten och PK-ismen är mycket tätare sammanflätade än jag hittills fattat. Att en sådan organisation som Svenska FN-förbundet är köpt verkar uppenbart, men finns det PK-ister som står på egna ben och driver sin godhetslära på egen bekostnad och utan stöd av skattemedel? Ett preliminärt svar baserat på en inte särskilt vetenskaplig undersökning är ”troligen inte”.

Patrik Engellau

Du betalar skatt till staten. Staten använder en del av sitt anslag för att betala en konsult som skriver en rapport om att svenskarna är rasister och att staten själv är medskyldig eftersom den inte agerar tillräckligt kraftfullt för att få stopp på rasismen. Konsulten ska lobba så att Förenta Nationerna – ja, United Nations – antar resolutioner som kritiserar Sverige för rasism.

Jag begriper om du har svårt att tro på detta. Därför ska jag först beskriva detaljerna och sedan diskutera hur saken kan förstås.

Staten representeras i detta fall av Sida och UD. Konsulten är Svenska FN-förbundet. FN-förbundet är en non-governmental organization (NGO) som inget har med staten att göra annat än att staten nästan helt betalar dess kostnader. Tjugosex av de trettioen miljonerna, 84 procent, som FN-förbundet kostade år 2016 betalades av svenska staten, se verksamhetsberättelsen för 2016. Det kan hända att staten betalar mer än tjugosex miljoner, uppgifterna är inte glasklara.

Nu kommer en fråga som faktiskt är svårare än man normalt gör sig uppmärksam på. Vet Sida vad det gör? Inser Sida vad slags budskap FN-förbundet kolporterar? Vi ska inte överdriva myndigheters intelligens, men vi ska inte heller frånkänna dem förmågan att förstå om de gillar eller ogillar konsekvenserna av sina beslut. Om de år efter år ger bidrag till en organisation måste vi utgå från att de gillar de vad organisationen står för. I det här fallet har Sida visat ett långsiktigt intresse så man måste dra slutsatsen att Sida gillar budskapet. Staten vet på förhand vad den får när den betalar Svenska FN-förbundet och den uppskattar vad den får.

Patrik Engellau

God dag. Jag kommer från Mars. Jag landade just i Rålambshovsparken och gömde min lilla rymdbåt i ett buskage. Den brukar aldrig väcka någon uppmärksamhet. Jag är här på ett enkelt rutinärende. Vi vill veta vad som händer på Jorden och därför har vi monterat en sändare som skickar oss all information. Den sitter på Västerbron. Jag kom bara för att byta batteri.

Marsmänniskorna är fascinerade av jordvarelserna. Programmet ”Sverige” går nu på tjugotredje säsongen. Det som gör marsmänniskorna så intresserade av jordvarelserna är att vi i ett avseende är varandras motsatser. Marsmänniskorna förstår allt men vet inget. Det gör att vi marsmänniskor hela tiden måste vara nyfikna för att inhämta de fragment av vetskap som är den sanna kunskapens byggstenar. Det är något rumpnisseaktigt över oss.

Patrik Engellau

För trettio år sedan skrev jag en bok om de senaste sjuhundra årens svenska historia – På Spaning efter Moder Sveas Själ – som är för de svenska olika maktperioderna – till exempel sturetiden, vasatiden, stormaktstiden, det karolinska enväldet, frihetstiden och så vidare – vad det periodiska systemet är för grundämnena. Man fattar inte allt, men man har en stabil grund att bygga sin förståelse på. Den som läser boken begriper hur perioderna förhåller sig till varandra och det mönster enligt vilket de övergår i varandra. Det är lite som när Sokrates förklarar hur demokratin uppstår ur oligarkin och tyranniet växer ur demokratin.

Efter den kraftgärningen slutade jag att specialintressera mig för svensk historia. (I stället ägnade jag mig exempelvis åt att försöka förstå Guds planer. Det visade sig att han sedan skapelsen prövat tre strategier för att nå sitt mål som är att förmå människorna att göra ett paradis av jordelivet. Jag beskrev mina rön i boken Gud tredje strategi, ska han lyckas den här gången?.)

Men nu börjar jag eventuellt bli intresserad av att zooma in på speciella perioder av den svenska historien. Den som särskilt väcker mitt intresse är drottning Kristina (född 1626 på slottet Tre Kronor i Stockholm, död 1689 i Rom). Låt mig försöka kittla din nyfikenhet så kan du tala om för mig om du tycker studiet är värt fortsatt ansträngning.

Patrik Engellau

År 1909 beslöts att inkomstspärrarna till andrakammarvalet skulle tas bort så att alla män fick rösträtt. Vid andrakammarvalet år 1921 hade även kvinnorna fått rösträtt. Den plan, där kampen om det ekonomiska överskottet utspelades, var därmed helt förändrad.

Tidigare hade kampen stått, ungefär som Marx beskrev det, mellan arbetarna och arbetsgivarna. En krona mer i lön betydde en krona mindre för kapitalisten och vice versa. Staten, som kontrollerades av kapitalisterna, hade inga större egna anspråk. Skatterna hölls låga.

Med den allmänna rösträttens införande var de valda ombuden inte längre representanter för de rika, utan för hela valmanskåren eller i varje fall för de grupper som stött varje enskilt ombud. Därmed ändrades principerna för överskottets fördelning. De personer som styrde staten – och som i ökande utsträckning kom att kallas politiker – behövde inte längre ta någon särskild hänsyn till de rika eftersom dessa var alltför få för att ha något avgörande inflytande vid valen.

År 1910, bara ett år efter det att inkomstspärrarna vid andrakammarvalet tagits bort, beslöt Sveriges riksdag att införa en progressiv inkomst- och förmögenhetsskatt. ”Rösträttsreformen 1909 var en förutsättning för en total nydaning av skattesystemet”, skriver Skatteverket på sin hemsida.

Patrik Engellau

Dagens Nyheter har startat en artikelserie vars namn återfinns i rubriken ovan. Tidningen undersöker sådant som ”Ökar inkomstklyftorna?” och ”Hur bra är den svenska sjukvården?”. Svaren levereras med diagram och tabeller och resonerande text. Den vetenskapliga ambitionen understryks av att två nationalekonomiska forskare – Laura Hartman och Lars Calmfors – engagerats för att ”minska riskerna för felaktiga slutsatser”.

Detta är imponerande och lovvärt. Men jag, som möjligen är paranoid, är en anhängare av devisen att zebran är ett randigt djur och ränderna går aldrig ur. Dagens Nyheter, särskilt kulturredaktionen, tillhör, tillsammans med Svenska kyrkan och några andra framstående institutioner såsom Sveriges Television, den politiska korrekthetens starkaste bastioner. Vad händer när den politiska korrektheten ska pröva på att vara vetenskaplig?

Patrik Engellau

Den västerländske mannen, kanske särskilt den svenske, är nog den mest civiliserade människotyp som världen skådat. Ändå begår han stundom fel. Ett, som det verkar, icke ovanligt fel är att han tar kvinnor i baken, särskilt i festliga sammanhang och när han är lite full. En ung dam som jag känner väl vittnar om att hon får uppleva sådant titt som tätt när hon går på nattklubb.

Metoo-kampanjen framstår som ett rasande vrål från kvinnor som blivit tagna i baken eller motsvarande och inte gillat det. Vilka är Metoo-kampanjens kvinnor och vad har de råkat ut för?
Nu gissar jag bara, men jag skulle bli förvånad om en mer inträngande vetenskaplig studie kom fram till något annat. För det första tror jag att Metoo-kvinnorna för det mesta är framgångsrika och välutbildade. Det är inte lågutbildade arbetslösa kvinnor i utanförskapsområdena som skriver på protestlistorna utan advokater, läkare, skådespelerskor och motsvarande socialt mer framstående folk. För det andra har de förseelser de utsatts för av män alltså inte varit av typ gängvåldtäkt utan snarare just ett ovälkommet nyp i baken i en hotellhiss eller festlokal.

Nu är frågan hur samhället – och med samhälle menar jag inte politikerna och den offentliga sektorn utan snarare det civila samhället, allså vi medborgare lite till mans och kvinns – bör reagera på den här sortens övergrepp.

Patrik Engellau

Jag trodde att en del demokratiska institutioner i Sverige var huggna i sten, yttrandefriheten till exempel. Jag trodde att yttrandefriheten var absolut i vårt land. Det finns bara två sorters länder, dels länder där folk får säga precis vad som helst, dels länder där folk också får säga precis vad som helst bara Kejsaren är med på noterna. Jag trodde Sverige för evigt tillhörde den första gruppen.

Det var inte så många år sedan jag reagerade med största vedervilja mot de kinesiska myndigheternas framgångsrika försök att tvinga Google och andra nätjättar till censur. Kampen mellan Kinas regering och nätjättarna har pågått i flera år. När jag googlar på ”Kina censurerar Google” kommer den första träffen i början på detta årtusende. Kampen verkar ha pågått sedan dess.

Uppenbarligen har Google kämpat emot. ”Det finns en lång historia av ett slags katt-och-råtta-lek mellan Google och Kina”, säger forskaren Christopher Kullenberg vid Göteborgs universitet till SVT.

Det var inte bara jag som ogillade den kinesiska regeringens censurlust. Så sent som för två år sedan frågade sig Sveriges Television till och med varför det kinesiska folket inte protesterade:

Patrik Engellau

Folkhälsomyndigheten oroar sig över att ”allt fler barn och unga i Sverige rapporterar psykisk ohälsa” och har därför skrivit en rapport i ärendet. Med psykisk ohälsa menas att lida av psykosomatiska symtom. Det finns tydligen åtta stycken psykosomatiska symtom som beskrivs så här:

… dels fyra psykiska symtom: sömnsvårigheter, nedstämdhet, irritation och nervositet, dels fyra somatiska symtom: huvudvärk, ont i magen, ont i ryggen och yrsel…

Om man haft ”minst två av dessa symtom, mer än en gång i veckan, under de senaste sex månaderna” så lider man av psykisk ohälsa.

Från 1986 till 2014 har andelen pojkar i yngre tonåren som är psykiskt sjuka i denna bemärkelse ökat från sådär 20 procent till kanske 22 procent. För flickor är motsvarande siffror ungefär 25 och 40.

Nu ställer sig Folkhälsomyndigheten frågan vad denna ökning kan bero på. Själv fylls jag av förundran. Hur ska ett barn ens kunna svara på frågan om det haft minst två av dessa symtom mer än en gång i veckan under det senaste halvåret? Jag klarar det inte. Ska det vara minst en gång i veckan varje vecka i sex månader eller räcker det med mer än en gång under en vecka? Vad betyder irritation? Jag kan bli misslynt flera gånger om dagen. Är jag då ett psykfall? Det är klart att man har motgångar. Man blir ledsen då och då. Det är en del av livet. Räknas det som nedstämdhet?

Patrik Engellau

Många svenskar gruvar sig inför framtiden. Jag är en av dem. Ibland träffar jag personer som säger att jag inte ska vara så pessimistisk eftersom problem som skolan och migrationen går att lösa. Sverige är bra på att lösa problem, säger de.

På stängslet kring fotbollsplanen på Östra Reals skolgård har någon fäst texten ”Det fixar sig alltid”. Det är kanske sant. Men det känns inte så. För femtio år sedan så kändes det så, men inte nu längre.

Att framtiden kändes trygg för femtio år sedan berodde på att svenskarna då fortfarande var ett homogent, ambitiöst, plikttroget och arbetssuget men kanske lite tråkigt folk, ett folk som inte skapade några oöverkomliga problem för överheten, exempelvis inga skjutningar, inte så många våldtäkter, inga stenkastningar på blåljusfordon. Det värsta som kunde hända, förutom raggarbråk, var sådant som almstriden i Kungsträdgården år 1971, då polis drabbade samman med demonstranter som motsatte sig myndigheternas planer att fälla tretton almar i parken. Det blev oroligheter en natt och sedan ändrade sig myndigheterna. Almarna står kvar.

Det som oroar mig nu för tiden är att de problem som folk skapar verkar just oöverkomliga för den överhet som satts att hantera dem, till exempel polis, skolväsende och sociala myndigheter. Hur jag än skärper blicken ser jag inga trovärdiga åtgärder från överhetens sida. Jag hör en massa ord, men uppfattar inga verkningsfulla handlingar. Tvärtom kan jag bara se, Gud hjälpe mig, att problemen förvärras. En rak trendframskrivning – en enkel men otillförlitlig framtidsgenerator (otillförlitlig eftersom inga prognoser är tillförlitliga) – pekar mot eskalerat våld och mer blodsutgjutelse.

Patrik Engellau

Den svenska mentaliteten är en välkomponerad blandning av Jantelagen och solidariteten. Dessa två principer är motsatta och skapar tillsammans förutsättningar för just det som är svenskhetens motto och framgångsformel.

Jantelagen formulerades ursprungligen av den dansknorske författaren Aksel Sandemose i boken En flykting korsar sitt spår (1933) och avser egentligen inte Sverige, utan mentaliteten i den påhittade byn Jante i Danmark, men den duger även för vårt land. Så här lyder Jantelagens första åtta bud:

  1. Du skall inte tro att du är något.
  2. Du skall inte tro att du är lika god som vi.
  3. Du skall inte tro att du är klokare än vi.
  4. Du skall inte inbilla dig att du är bättre än vi.
  5. Du skall inte tro att du vet mer än vi.
  6. Du skall inte tro att du är förmer än vi.
  7. Du skall inte tro att du duger till något.
  8. Du skall inte skratta åt oss.

Innebörden är att ingen ska anse sig bättre än någon annan. Håll dig på mattan, Johansson, även om du blir miljardär eller ledamot av Svenska Akademien! Vi kommer aldrig att acceptera att någon sticker upp.

Patrik Engellau

Socialdemokraterna har i dagarna presenterat ett 14-punktsprogram för ”en trygg migrationspolitik för en ny tid”. Vad ”trygg” i detta fall betyder är oklart. Dagens Nyheter anser på ledarplats den 5 maj att 14-punktsprogrammet ”ingår i ett stort socialdemokratiskt antimigrationsprojekt” och att socialdemokraterna nu bygger en ”befästad nation, ej en öppen”. Svenska Dagbladet säger samma dag att socialdemokraterna ”stramar åt migrationspolitiken ytterligare”.

Patrik Engellau

Bland etablissemangspersoner i länder som Sverige och USA finns en oro för fascismens återkomst. Madeleine Albright, USA:s utrikesminister under Bill Clinton, skrev nyligen en artikel i The New York Times i ärendet. ”Kan vi stoppa Trump innan det är för sent?” var rubriken. ”Fascismen är ett allvarligare hot nu än någonsin tidigare sedan andra världskriget”:

Bland varningstecknen ingår maktlystnaden hos regerande partier i Ungern, Filippinerna, Polen och Turkiet som alla är allierade med USA. Den råa ilska som göder fascismen syns på andra sidan Atlanten i nationalistiska rörelser som ogillar idén om ett enat Europa, även i Tyskland, där det högerextrema Alternative für Deutschland har blivit det främsta oppositionspartiet. Risken för despotism syns i Putins Ryssland… i Venezuela kommer den hänsynslöse ideologen Nicolás Maduro troligen att vinna ett riggat val… I Kina har Xi Jinping ändrat konstitutionen för att förlänga sitt maktinnehav… Runt Medelhavet har den en gång så lovande arabiska våren förråtts av självhärskare som Abdel Fattah el-Sisi i Egypten… Tack vare allierade i Moskva och Teheran behåller tyrannen Bashar al-Assad sitt strypgrepp över en stor del av Syrien… Under tiden ökas möjligheten att fascismen får nya chanser att sprätta runt på världscenen genom Donald Trumps flyktiga presidentskap… Amerikanskt ledarskap behövs med omedelbar verkan… Men Trump har målmedvetet minskat Amerikas positiva inflytande och styrka i globala församlingar.

Det där är vanliga tongångar inom de västliga etablissemangen. Det kunde ha stått i Dagens Nyheter. Jag anstränger mig för att förstå argumentet, men det lyckas inget vidare för jag tycker det finns ett jättelikt hål i resonemanget som gör att det inte går ihop. Den underliggande tanken verkar vara att om man ger fan, det vill säga fascismen, ett lillfinger så tar han hela handen och har strax erövrat hela kroppen. Fascismen liksom invaderar samhällena lite i taget och därför måste man stämma i bäcken och dränka honom så fort han dyker upp.

Patrik Engellau

Sedan några år har det tydligen varit möjligt att köpa sig goda betyg på högskoleprovet. För uppemot 200 000 kronor kan man skaffa sig full pott genom att betala några bildade och kunniga människor som sitter utanför provsalarna och sänder rätt svar via radio till en mottagare som fuskaren placerat i örat.

Ministern för högre utbildning och forskning, Helene Hellmark Knutsson, är uppskakad: ”Det är oerhört upprörande att människor kan fuska sig in på högre utbildning och också till attraktiva utbildningar”, säger hon till Aftonbladet.

Det är minst två saker med detta som är underligt. För det första har oskicket alltså pågått i flera år. Myndigheterna har känt till det men tydligen inte fått stopp på det. Ministern säger att hon har en ”ständig dialog” med den ansvariga myndigheten, Universitets- och högskolerådet. Hon ”vet att rådet vidtagit flera åtgärder”. Är inte detta oroväckande lamt av verksamhetens högsta ansvariga? Och just som fusket blossat upp till skandal i media säger hon att om det behöver ”göras ytterligare åtgärder kommer vi att ha den fortsatta dialogen”. Om det behövs åtgärder? Nu när hela svenska folket uppmärksammats på skamfläcken? Kan ministern tänka tanken att det kanske inte skulle behövas några åtgärder?

Händelsen är nog bara ytterligare ett exempel på att vi numera i Sverige struntar i regler som vi tycker är jobbiga. En ledamot av Svenska Akademien som blir stött struntar i att gå på mötena och de andra ledamöterna struntar i att, enligt regelverket, utesluta skolkarna.

Patrik Engellau

Det kan vara så att Google har satt någon algoritm på mig som gör att det bara dyker upp föredrag om postmodernism när jag surfar till YouTube, men jag tror inte det. Jag tror att det faktiskt är så att filosofer i de kulturer vars språk jag begriper och vars tänkare jag söker – de engelsktalande och de portugisisktalande – ägnar en stor del av sin uppmärksamhet åt just postmodernismen. Och att jag besvärar mig med att lyssna på dem beror på att jag också försöker förstå vad postmodernismen handlar om. Nu ska jag tala om vad jag har kommit fram till.

(Jodå, jag förstår även svensktalande filosofer om sådana finns, men jag har inte hittat några på YouTube.)

En första observation är att ingen vet vad postmodernismen egentligen är. Den är inte huggen i sten. Jag menar inte att den inte skulle finnas, utan bara att den inte har den bestämda form som exempelvis marxismen och islam. Postmodernismen har ingen helig bok som Kapitalet eller Koranen där den vetgirige kan få säker upplysning. Postmodernismen är ingen profetlära. Postmodernismen är i stället en konstruktion, ett grupparbete om du så vill. Den konstruerades efter andra världskriget av en ny klass av tänkare, i huvudsak professorer på de humanistiska fakulteterna vid västvärldens universitet.

Patrik Engellau

Du kanske tror att det här är någon sorts ideologisk propaganda, men det är det inte. Det här är solid, vetenskaplig sociologi eller statskunskap eller något annat stabilt och vederhäftigt akademiskt ämne i den genren. Nationalekonomi, kanske.

Med kapitalism menar jag en samhällelig ordning där produktionen sker i privata, konkurrerande företag för vilka sanningens ögonblick inträffar när företaget möter sin kund. Jag kallar ögonblicket för sanningens eftersom det är just den stunden som avgör företagets öde. Tänker kunden köpa eller tänker han inte köpa? Det finns vid detta tillfälle ingen gräns för hur lismande inställsamt och fjäskigt företaget beter sig mot kunden. Företaget gör allt för att kunden ska känna sig viktig och må bra. De sprutar till och med ut behagliga dofter i galleriorna, allt för att de potentiella betalarna ska sväva på moln.

Med socialism menar jag ett socialt system där produktionen sker i anslagsfinansierade byråkratier, typ landstinget och Migrationsverket. Även sådana system har sina sanningens ögonblick som kulminerar i producenternas anslagsäskanden eller bidragsansökningar. Anslaget representerar producentens öde i den bemärkelsen att anslaget kan gå uppåt eller nedåt allt efter de beslutande politikernas aktuella sinnestillstånd.

Patrik Engellau

Även om jag personligen oroar mig för Sveriges framtid – och tjatar en hel del om denna oro – så är det nog ett faktum att världen som helhet historiskt sett går från framgång till framgång. Det är i alla fall huvudbudskapet i boken Factfulness, utgiven av Natur & Kultur och skriven av Hans Rosling samt hans son Ola och svärdotter Anna.

Poängen slås in sida upp och sida ned, enkelt, pedagogiskt och övertygande. Den andel av jordens befolkning som lever i extrem fattigdom har nästan halverats under de senaste 20 åren. Anade du det? Vilken är medellivslängden för världens befolkning i genomsnitt? frågar Roslings, är den 50, 60 eller 70 år? Rätt svar är 70 år, vilket nästan inga människor svarar enligt Roslings undersökningar. Det är samma sak med alla deras frågor. Folk tror att världen är i sämre skick än den är och dessutom att nästan allt går åt fel håll. Folk betyder i det här fallet inte bara så kallade vanliga människor, utan även experter, det har Roslings statistiska belägg för. Särskilt okunniga verkar journalister vara.

Roslings jämför andelen rätt svar för olika yrkesgrupper och för folk i olika länder med vad en schimpans, det vill säga slumpen, skulle ha åstadkommit. De finner att folk för det mesta svarar mer pessimistiskt om världens tillstånd än vad slumpen skulle ha gissat. Slutsatsen, som Roslings inte riktigt formulerar, är att nästan alla människor har en fördomsfullt negativ uppfattning om människors förhållanden på jorden.

Patrik Engellau

När betydelsefulla tänkare säger saker som man inte förstår eller inte instämmer i så känner man sig ofta dum. Det beror troligen på att man inte anser sig vara en auktoritet även om man, som jag, har gått på alla möjliga universitet.

Så har det genom livet alltid varit för mig. Det vore mig fjärran att klaga. Livet har hittills behandlat mig mycket välvilligt. Men i intellektuella frågor har jag alltid känt mig lite vid sidan om. Det har alltid funnits specialister med ett annat perspektiv som ansetts mer bildat, kunskapsmässigt mer välgrundat eller i största allmänhet mer genomtänkt. Därför har jag aldrig lyckats med någon vidare akademisk karriär. När jag doktorandstuderade i ekonomisk historia vid Uppsala universitet gav jag upp därför att jag för det första tyckte studierna var oändligt tradiga och långsamma och för det andra hade fått ett jobb som chef för svenska ambassaden i Guinea-Bissau, ett obetydligt land i Västafrika.

Jag skriver detta för att inspirera kurage, i den mån det behövs, hos andra människor som eventuellt, liksom jag, tidvis kan ha känt sig bortgjorda och korkade för att de inte varit precis ton-i-ton med det intellektuella modet.