När man håller på med företag, särskilt unga och obevisade företag, måste man hela tiden göra bedömningar som till sin natur är osäkra. Är detta ett lovande företag eller är det bara skräp? Sådant går inte säkert att veta och ändå måste man ibland fatta beslut, till exempel om man är en potentiell investerare. Så hur gör man?

Min metod, som inte visat sig kassaskåpssäker, är att man tar stickprov. Man snokar här och man luktar där och gör en uppskattning. Min erfarenhet är att om man gillar vad man erfar så är företaget bättre än vad det verkar. Men även motsatsen är trolig: om det luktar illa så är företaget sämre än man trott. Filosofin är att såsom tingen är i sina delar är de också i sin helhet. Det kan förstås vara fel. Innan man bestämmer sig bör man samråda med andra omdömesgilla granskare.

Hur skulle du själv bedöma det mentala tillståndet i en nation? Det går inte säkert att veta, du måste använda någon sorts tumregel. Jag skulle ta några prover, lyssna på vad respekterade och inflytelserika röster i nationen har att säga och sedan dra slutsatser enligt principen att delarna säger något om helheten.

Vi tar ett övningsexempel. Nationen är Sverige och de inflytelserika rösterna återfinns i Dagens Nyheter. Jag tar tre stickprov.

Det första stickprovet gjorde jag häromdagen (3/1 2018). Det gav vid handen, som jag tolkar det, att Dagens Nyheter egentligen inte kan skilja på demokratin som system och demokratin som de personer som för tillfället råkar besätta de ledande positionerna. Dagens Nyheter verkar tro att det vore odemokratiskt om folket önskade sig andra ledare. Jag erkänner att frågan har många bottnar. Men Dagens Nyheters inställning får mig att ana ugglor i mossen.

Det andra stickprovet är nyårsaftonens artikel på Dagens Nyheters debattsida av tidningens förre politiske redaktör Niklas Ekdahl. ”Den kosmopolitiska hållning som nyss hedrades i allt från EU-tanken till humanitära interventioner och idén om mänskliga rättigheter har blivit suspekt”, säger Ekdahl. Så kanske det är. Jag förstår inte riktigt hur han menar. Men när han säger att hans lösning på samtidens problem är 1) att gå med i Svenska kyrkan, 2) att bli medlem i FN-förbundet samt 3) att ”försöka betala mer i skatt” så tappar jag fotfästet.

Några dagar senare träffar jag en sansad bedömare över en indisk lunch. Min vän uppfattar inte heller Ekdahls verklighetskontakt. Han förmodar att Ekdahl är skämtsam eller ironisk. Tillsammans kontemplerar vi mysteriet. Om detta rört sig om ett företag hade vi inte investerat.

Det tredje stickprovet är Dagens Nyheters huvudledare den 3 januari. Den handlar om att staten måste vidta ”extraordinära åtgärder” för att komma till rätta med ”kriminaliteten och utanförskapet”, särskilt attackerna mot blåljuspersonal. Dagens Nyheters uppfattning är att man bör följa den danske statsministerns förslag att ”riva ghettona”, det vill säga att jämna förorten med marken och bygga något nytt. Ungdomarna är nämligen trångbodda och därför måste de ge sig ut i den offentliga miljön och bränna polisbilar.

Jag stämde av med min portugisiskafröken i Rio de Janeiro som inte vet så mycket om Rinkeby, men har motsvarande anläggningar inpå knuten och är allmänt förnuftig. ”Menar de allvar?” frågade hon först. ”Det är dags att investera i byggbolag”, sa hon sedan.

När Adolf Hitler satt i sin bunker i Berlin våren 1945 jobbade han hårt på att stampa fram nya arméer ur marken som skulle garantera det tyska tusenårsrikets framtid.