Att bli svensk medborgare

Patrik Engellau

Om du har tid så läs gärna om Inger Enkvists artikel om hur det går till att bli medborgare i Schweiz. Det råder slående skillnader mellan schweizisk och svensk praxis.

Det har inte alltid varit så. På den tiden när en schweizerfranc var värd en svensk krona, i stället för nästan tio som idag, påminde inte bara valutorna utan också de två ländernas migrationspolitik om varandra.

Min fru är på fädernet en andra generationens – eller kanske tredje; jag vet inte riktigt hur man räknar – invandrare. År 1938 hemställde farfar Marcel ”underdånigst” hos Konungen om att han och hustrun Virginie Albertine måtte bliva tilldelade svenskt medborgarskap (sonen Claude, min frus far, 21 år vid tillfället, anslöt sig till ansökan). Ansökan – en fyrsidig blankett – som en flink avkomma letat fram på Riksarkivet i Marieberg är försedd med en niosidig bilagd personutredning hämtad från en centimetertjock akt från Överståthållarens avdelning för polisärenden avseende Marcels vandel. (Hur Virginie Albertine och Claude skött sig verkar utredaren kriminalkonstapel Gomér inte ha brytt sig så mycket om.)

Gomér rapporterar att Marcel ska ha fötts ”inom äktenskapet” i Angers, Frankrike, samt konfirmerats inom den romersk-katolska kyrkan och därefter bedrivit musikstudier och sedan gjort militärtjänst, allt mycket betryggande. Därefter utreder kriminalkonstapeln dag för dag samtliga anställningar som musiker som Marcel innehaft sedan han blivit mantalsskriven i Sverige år 1914: Stora Hotellet i Örebro, Hotell Knaust i Sundsvall, Hotell Eggers i Göteborg, restaurang Hasselbacken i Stockholm, Grand Hotell i Saltsjöbaden och så vidare. Konstapeln noterar att det fanns i lucka utan anställning under tre månader efter den 1 juni 1933. Marcel är tvungen att visa upp bevis på anställningarna. Skötsam karl på det hela taget, verkar det, fast tre månader utan jobb på fjorton år i Sverige var nog en plump i protokollet.

Marcel har ingen förmögenhet, framhålls det, men äger två fastigheter i Angers till ett värde av 20 000 kronor. Han räknade med att i framtiden erhålla inkomster på 1 000 kronor om året för fastigheterna ”sedan arvsskatten betalts”.

Marcel erkänner att han vägrat återvända till Frankrike för att delta i det stora kriget när han blev inkallad. ”Därest han nu återvände till Frankrike [riskerar han] att erhålla strängt straff för det han undanhållit sig krigstjänstgöringen”. Detta tycks inte ha lagts honom till last.

Gomér utreder därefter var Marcel bott under sin tid i Sverige och identifierar sex adresser med namn på hyresvärdar och intyg om att hyra betalts. Grosshandlaren Carl Erik de Wahl, hyresvärd på Sibyllegatan, intygar att Marcel ”betalar sin hyra punktligt” och varit ”en ordentlig och skötsam hyresgäst”.

Därefter inhämtar kriminalkonstapeln inte mindre än fjorton personbedömningar avseende Marcel från av varandra oberoende och namngivna svenskar som konstapeln tydligen kontaktat per telefon. De flesta säger något på temat att Marcel är ”en präktig människa, som kunde rekommenderas till svensk medborgare”.

Avslutningsvis kontrolleras att bemälde Marcel ej förekommer i ”Polisunderrättelser” eller andra svenska eller utländska brottsregister.

Konungen tyckte ungefär som Goethe i Faust: Wer immer strebend sich bemüth, den können wir erlösen. Den som ständigt strävar och anstränger sig kan beviljas medborgarskap.