Imamen Kashif Virk från den islamska Ahmadiyya-sekten bad nyligen att Det Goda Samhället skulle publicera en text av honom. Denna text publicerades igår den 4 mars. Som vanligt hade jag först läst den för att göra sådant som redaktörer gör, till exempel att rätta stav- och skrivfel, kolla källor, bedöma argumentens halt och så vidare.

Att folk gör missar i grammatiken kan redaktören förlåta (det gör många infödda svenskar också), men hur tolerant ska man vara med haltande resonemang?

Låt mig ge några exempel. Virks tes är att islam inte alls är någon våldsam och diktatorisk religion utan tvärtom tolerant och demokratisk vilket han ”bevisar” med citat ur Koranen.

”Islam är öppet mot yttrandefrihet”, skriver Virk. ”Det står i Koranen att meningsmotståndare är välkomna att framföra sina argument och invändningar: ’Säg: framför era bevis, om ni är sanna’ (27:64)”.

Jag har rätt luddiga begrepp om det där med ”volymerna”. Volymer vadå? Asylansökande, beviljade uppehållstillstånd, anhöriga? Så jag ägnade några timmar åt lite anspråkslös statistisk forskning.

Under perioden 2000 till 2017 kom 712 tusen asylsökande till Sverige. Även om Syrien var det största leverantörslandet kom bara 17 procent av de asylsökandena därifrån. Syrien tillsammans med Irak, Afghanistan och Somalia stod för hälften av de ankommande. Resten kom från 172 andra länder. Det första västlandet på listan är Tjeckien på plats 85. Därifrån kom 396 personer.

Hur många av dessa fick uppehållstillstånd? Jag hittar ingen statistik på just denna fråga men dock ett nästbästasvar, nämligen hur många uppehållstillstånd som beviljades asylsökande under motsvarande period (det kan ju bli lite fel bland annat eftersom de senast ankomna inte fått sina ärenden bedömda). 366 tusen uppehållstillstånd tilldelades de asylsökande.

Va? Det skulle betyda att bara hälften (366 av 712) av de sökande fick uppehållstillstånd. Vad hände med resten? Har de åkt hem eller gömmer de sig i Sverige eller är det jättekullarna från 2014 och 2015 som fortfarande är under utredning (eller har jag fattat fel i statistiken)?

Slötittandes på YouTube hamnade jag som så ofta tidigare inför USAs president Donald Trump. Jag tänkte att det säkert var en av dessa för det mesta rätt trista presskonferenserna. Men det var det inte. Jag hade hamnat i ett rum där det faktiskt tillverkades politik.

Skulle du säga att ett vanligt kapitalistiskt företag existerar för ägarnas eller de anställdas skull? Finns exempelvis Electrolux för att tillfredsställa ägarbolaget Investor och för att göra de anställda glada? Jag skulle svara ”på sätt och vis, men ändå inte alls”. Vanliga företag existerar i själva verket för kundernas skull. Det bevisas enklast genom det självklara påpekandet att om kunderna faller ifrån så upphör bolaget.

För vem existerar då anslagsfinansierade offentliga organisationer, till exempel Arbetsförmedlingen och SIDA? När jag jobbade på SIDA fanns det en mycket begåvad ekonomichef som anförtrodde mig att verket hade två uppgifter, dels att utveckla ett antal u-länder, dels att ta hand om personalen och att båda, som han uppfattat det, var lika viktiga.  Det är klart att anslagsfinansierade organisationer liksom företag har avnämare, men skillnaden är att företagens avnämare, de så kallade kunderna, har makt vilket exempelvis Arbetsförmedlingens klienter inte har. Företagens kunder har nämligen pengar som de själva bestämmer om de ska spendera eller inte, medan den offentliga sektorn inte försörjer sig genom att klienterna frivilligt betalar utan genom att staten tvingar skattebetalarna att betala.

Under riksdagens partiledardebatt den 17 januari förklarade sverigedemokraternas ledare Jimmie Åkesson ”krig mot den organiserade brottsligheten” och ville sätta in militär. Statsminister Löfven avvisade märkvärdigt nog inte förslaget utan sa bara att militär intervention inte var hans ”första lösning” men väl att kampen mot den organiserade brottsligheten var högprioriterad. Ingen av våra ledare utom möjligen miljöpartisten Isabella Lövin har sagt något annat än att den organiserade brottsligheten ska angripas, övervinnas och tillintetgöras. Det artar sig till den kanske viktigaste valfrågan.

Jaha. Menar de allvar? Jag har upptäckt ett tecken på det, nämligen uppsalapolisens Operation Lynx som började i slutet av förra året och som handlar om upprepade och, som det verkar på mig, rätt framgångsrika tillslag mot ”grov och organiserad brottslighet”. Men annars har jag inte uppmärksammat någon särskild kampanj mot buset eller ens för återtagandet av statlig kontroll över no go-zonerna. Ej heller har jag noterat att media följer och rapporterar om frågan vilket är märkvärdigt eftersom det är komplicerade saker. Ska exempelvis polisen få döda utan att riskera åtal?

Jag hade inte ens, skam till sägandes, upptäckt att jag inte upptäckt något förrän ett parallellt förlopp alldeles nyligen uppstod i Brasilien och jag fick tillfälle att se hur brasilianska medier hanterar saken.

Igår skrev jag att medelklassen inte har några tidningar, inga forskningsinstitut, inga skolor eller andra intellektuella centra som kunde lyfta dess djupt kända frågor (utom ett antal undantag, antydde jag, som är för litet för att göra någon egentlig skillnad). Men om det nu hade funnits några medelklasstidningar vad hade de då skrivit om förutom reguljära nyheter, sport och sudoku och sådant där som varje blaska med självaktning måste hålla sig med? Vad är det för information jag saknar?

Hoppsan, frågan kom lite oväntat, men låt mig ge några exempel.

Kommer du ihåg när de ensamkommande afghanska barnen och deras stödaktivister ockuperade Medborgarplatsen och Norra Bantorget? Händelsen fyllde tidningar och TV med entusiastiska reportage om dessa djärva dissidenter som ville få svenska myndigheters beslut upphävda med hjälp av utomparlamentariska metoder. Där hade jag önskat mig ett annat tonfall i rapporteringen, men det var inte journalisternas klang som störde mig mest, utan att reportrarna inte ställde de elementära frågorna. Vem var det som utplacerade och finansierade bajamajorna? Vem bredde mackor och betalade för maten? Här måste ha funnits intressant information att förse mediakonsumenterna med. En långvarig dygnetruntdemonstration för flera hundra personer organiserar sig inte av sig själv och är inte gratis. Någon hjälpsam kraft måste ha stöttat det hela. Vem var det?

Det pågår, påstår jag, en ideologisk kamp i Sverige. Två ideologier står i harnesk mot varandra, den ena stark och dominerande, den andra liten och svag, ungefär som Goliath och David.

Den starka, dominerande ideologin är PK-ismen. Den företräds av politikerväldet och det välfärdsindustriella komplexet med dessas allierade härolder i media. Detta är en jättelik propagandamaskin. Tänk på alla myndigheter, till exempel Skolverket, med horder av anställda som på daglig basis utvecklar och pumpar ut nya människosyner och politiskt korrekta doktriner över Sverige. Tänk på Myndigheten för ungdoms- och civilsamhällesfrågor och Allmänna Arvsfonden som har till uppgift att dela ut nettoskattebetalarnas pengar i form av ständigt ökande bidrag till olika slags politiskt korrekta aktivister för dessa ska artikulera budskap som nettoskattebetalarna troligen ogillar. Exempelvis gör Arvsfonden reklam för sina bidrag under vinjetten ”Var med och förändra Sverige från grunden”. Sådant gör i alla fall mig misstänksam.

Enligt den demokratiska teorin är en grundlag motsatsen till en vanlig lag. En vanlig lag är överhetens, folkets valda representanters, instruktioner till medborgarna. En grundlag är medborgarnas instruktioner till överheten om vad den får och inte får göra. Till exempel står det i de flesta demokratiska länders grundlagar att överheten inte får inskränka medborgarnas yttrandefrihet.

Men hur går det då till när folket formulerar grundlagarna, alltså sina instruktioner till den överhet folket enligt grundlagen avser att välja, kort sagt hur gestaltar sig demokratins födelseögonblick? Det här är nästan lika osäkert som berättelsen om världsalltets tillblivelse. Gud eller Big Bang?

Den demokratins skapelsemyt som jag gillar bäst är att hela folket samlar sig på en äng och gemensamt fastställer ett regelverk för sin framtida samhälleliga existens. Den myten är ungefär lika sannolik som den enligt vilken Gud skapade världen på sex dagar men den har avsevärd symbolisk betydelse däri att den inskärper – eller borde inskärpa – respekt för grundlagen hos de valda ombuden. Ombuden bör vörda folkets instruktioner liksom de troende vördar Gud.

Polis Peter Springare har varit ute i blåsväder. Vid ett föredrag i Göteborg, som rapporterats av TV4, där Springare talade om gruppvåldtäkter, sa han att gruppvåldtäkterna ”är ett hyfsat nytt fenomen som eskalerat de sista 12 – 15 åren”. Han sa också att den påstådda ökningen hängde ihop med invandringen: ”det är ett kulturellt fenomen”.

Då tog det hus i helsike. TV4 intervjuade Anne Ramberg, generalsekreterare i Advokatsamfundet, som kritiserade Springare sönder och samman: ”alla statstjänstemän… måste ha ett bättre omdöme, de måste framför allt hålla sig till vår regeringsform och den värdegrund som regeringsformen ger uttryck för; de här uttalandena gör ju inte det, de är i det närmaste rasistiska… man måste vara saklig och korrekt, här framförs påståenden som är grundlösa”.

Och vad är sant? Här lämnas man som vanligt i sticket av kriminologer och myndigheter som inte offentliggör den information de sitter på. Brottsförebyggande rådet presenterade en rapport om gruppvåldtäkter år 2000. Det verkar vara allt från staten. Rapporten handlar om gruppvåldtäkter – våldtäkter utförda av två eller fler personer – under 1990-talet. Det var 30 – 60 fall om året. 58 procent av gärningsmännen var svenskar, varav en fjärdedel hade invandrarbakgrund. Antalet fall visar en rejält sjunkande tendens under perioden.

I ett nytt avsnitt av podden Antikalifen (inspelat 21/2) pratar jag med Patrik Engellau om det så kallade ”välfärdsindustriella komplexet”. Vi tar avstamp i den före detta armégeneralen Dwight D. Eisenhowers kända avskedstal år 1961 efter sina presidentperioder. I sitt tal varnade han det amerikanska folket för ”det militärindustriella komplexet”. Militären behövs visserligen, men den måste hållas på mattan. Annars, sade Eisenhower, kommer hela det organisationssystem där militären ingår – försvarsindustri, politiker, militärskolor, tankesmedjor, strategiprofessorer, säkerhetsjournalister och så vidare – att få ett alldeles för stort inflytande över nationen och dess tänkande.

På samma sätt, menar Engellau, växer det välfärdsindustriella komplexet i Sverige och skaffar sig allt mer inflytande. Det är ett komplex som består av myndigheter som Arbetsförmedlingen, Försäkringskassan och Migrationsverket, kommunernas socialförvaltningar, delar av utbildningsväsendet med mera.

När Eisenhower utfärdade sin varning uppgick det amerikanska militärindustriella komplexets omsättning till nio BNP-procent. Vårt svenska välfärdsindustriella komplex närmar sig troligen 40 BNP-procent. Det vore konstigt om detta inte skulle ha någon påverkan på vår kultur och mentalitet. Det är på komplexets grund som idén om den humanitära stormakten vilar.

Vill du höra ett exempel på en privilegierad tillvaro? Det är när man i ungdomen konfronteras med svåra filosofiska överväganden och ändå kan strunta i dem eftersom man vet att de bara är hypotetiska och inte existerar utanför seminarierummet på universitetet. Studenterna får exempelvis resonera kring det kända spårvagnsproblemet:

En herrelös spårvagn skenar fram mot fem personer som befinner sig på spårvägsrälsen och som inte kan ta sig därifrån. De kommer att dödas av spårvagnen om inte du ingriper. Du har möjlighet att rädda dessa fem personer genom att lägga om en växel så att spårvagnen styrs in på ett stickspår, där det dessvärre finns en annan person som inte kan ta sig därifrån och som därför kommer att dödas om du lägger om växeln. Vad gör du?

Efter ett tag är seminariet slut och studenterna kan, i bästa fall mer teoretiskt skolade, återvända till det riktiga livet. Deras privilegium är att de aldrig behöver fatta några svåra existentiella problem på riktigt. Detta, påstår jag, har varit Sveriges normaltillstånd sedan andra världskriget slut. Men nu anar jag ångestfullt att det kan komma andra tider.

Det här med att staten och dess våldsapparat, i första hand polisen, i hög grad förlorat kontrollen över delar, små delar visserligen, av det svenska territoriet är en helt ny grej för Sverige. Vi har ingen aning om hur det kommer att utvecklas. Osäkerheten är desto större som något liknande knappast inträffat i de andra länder som vi brukar jämföra oss med. Bråken i Nordirland och i Baskien hade, tror jag i alla fall, helt annan karaktär eftersom statens motståndare i de fallen var politiska rörelser snarare än rent kriminella. Till exempel hade den engelska staten i fallet Nordirland någon att förhandla och komma till en uppgörelse med vilket knappast är för handen i Hallunda.

Motsättningen, som den uppfattas idag, står mellan å ena sidan ”kriminella ligor” och ”gängbrottslighet” och ”klaner” i no go-zonerna och å den andra den statliga våldsapparaten. Statsministern har sagt att kampen mot denna brottslighet är politikens prio ett eller kanske två, Jimmie Åkesson har förklarat ”krig” mot brottsligheten och vill skicka in militär i utanförskapsområdena, justitieminister Morgan Johansson säger att det inte behövs militär eftersom polisen har alla resurser som behövs. Den svenska staten står alltså, verkar det, redo för en uppgörelse i syfte att rensa upp och återupprätta statlig kontroll över hela Sverige.

En byråsekreterartjänst på SIDA var mitt första riktiga jobb. Jag hade visserligen tidigare varit brevbärare, pommes frites-kokare och lottförsäljare, men dessa uppgifter var mer påhugg medan anställningen vid SIDA var fast och lönegradsinplacerad. Jag tror till och med att jag var med i facket.

Jag förstod ganska snabbt att myndigheten behövde mer folk. Alla jobbade ohyggligt mycket och det behövdes därför mer personal så att man kunde dela ansvaret på fler individer. Jag insåg också ganska snart att verksamheten egentligen inte gav några resultat. Jag kunde därför inte förstå varför det behövdes femtio personer för att inte åstadkomma något när det hade räckt med tjugofem personer för att inte åstadkomma något.

Det här var innan jag hade begripit anslagsfinansierade organisationers järnlag, som är att maximera omsättningen, ty ökad omsättning betyder fler jobb, bättre avancemangsmöjligheter, fler kul internationella konferenser, fler internutbildningar på kursgårdar med spännande föreläsningar och kanske dans på kvällen och allt möjligt annat fördelaktigt.

Anders Leion retade sig nyligen på en professor i idé- och lärdomshistoria vid Göteborgs universitet på grund av att professorn i teve hade framfört den numera så vanliga uppfattningen att västerlandet, framför allt Europa, sedan femhundra år tillbaka ägnat sig åt att förtrycka resten av världen, läs Leions artikel ”Att aldrig bli uppbjuden”.

Även jag blir beklämd av denna falska berättelse, inte minst eftersom jag själv på 1970-talet, i egenskap av statligt anställd ideolog på olika myndigheter, ägnade mig åt att sprida den. Jag skrev till exempel uppskattade utredningar om vad underutvecklingen i tredje världen berodde på och kom fram till att boven var västerlandet som genom kolonialism, förtryck och utsugning hade stoppat utvecklingen i dessa länder.

Det var en gång en profet som hette Jesus. Han hade tolv polare. En gång när Jesus satt och chillade med polarna kom det en Strategikonsult.

Jag har kollat in dig, Jesus, sa konsulten. Du har talang. Men det här är en tuff bransch. Det finns hur många wannabe-profeter som helst. Vi måste utveckla en strategi för dig. Jag kan hjälpa dig.

Jesus såg klentroget på Strategikonsulten. Men varför inte, tänkte han. Snacka på, sa han till konsulten.

För det första är det dina polare, sa konsulten. Fiskare allihop, va? Det fattar du väl att det inte går?

Matteus jobbar på tullen, sa Jesus.

Det håller inte, sa konsulten oberört. Det måste vara minst hälften kvinnor till att börja med.

Vellinge kommun har med stöd av ordningslagen (1993:1617) beslutat att förbjuda tiggeri inom kommunens gränser. För att kommunens ordningsregler ska gälla måste de fastställas av länsstyrelsen. Länsstyrelsen upphävde Vellinge kommuns tiggeriförbud. Vellinge kommun överklagade länsstyrelsens beslut hos förvaltningsrätten. Förvaltningsrätten fastställde länsstyrelsens beslut. Kanske kommer Vellinge kommun att överklaga förvaltningsrättens dom till kammarrätten.

(Så mycket för det kommunala självbestämmandet i Sverige. Vellingeborna har inte ens rätt att i demokratiska former bestämma vad som eventuellt stör deras ordningssinne.)

På radio rapporterades att kommunalrådet i Vellinge kommun ofta blivit tillfrågad varför hon ogillar romer. Kommunalrådet har då, rapporterade reportern, förklarat att hon inte alls ogillar romer, tvärtom, hon gillar dem och det är därför hon vill införa tiggeriförbudet. Om de inte får tigga måste romerna nämligen försörja sig på något värdigare sätt.

Nyligen skrev jag en text – Samhällets historia i fyra steg  – med citat från vice VD i Svenskt Näringsliv som på basis av egna erfarenheter och undersökningar som organisationen gjort sa ungefär att, visst, det finns fantastiska ungdomar i vårt land, men på det hela taget är de självupptagna, mobilringande morsgrisar som inte har fattat att jobb är på allvar och att en anställd är skyldig att leverera och detta dessutom i tid.

Detta överensstämmer med mina fördomar så egentligen borde jag väl därför låta ärendet vila för att slippa besvära mig med att tänka vidare på saken. Men ibland är tillvaron så motvalls att den presenterar perspektiv som kanske inte motsäger men definitivt ifrågasätter väl invanda och bekväma fördomar. Ett sådant obehag drabbade mig nyss när jag bläddrade i Magasin Åre, årgång 19, vintern 2018, ”om världens skönaste skidort”. Det är 250 sidor glassig reklam med läskiga – men balla! – bilder av djärva, ofta skäggiga, människor som kastar sig utför orörda, superbranta fjällsidor på skidor samt artiklar om sådant som trendiga mikrobryggerier i Åretrakten och prisbelönta kvinnliga uppfinnare.

Dagens Nyheters kulturbilaga är som ett nyhetsbrev från en av PK-ismens propagandacentraler. Man får inte bara reda på vilket slags tankar som just nu är de mest korrekta, utan också en uppfattning om stämningsläget i bunkern. Just nu är PK-isternas situation så svåruthärdlig att de begär polisassistans.

Den 15 februari skriver 425 av Sveriges vanligaste PK-ister – till exempel Alexandra Pascalidou, Ola Larsmo, Helle Klein och Özz Nûjen (lite djärvt, kan man tycka, att ta med honom med tanke på hans eventuella finansiering av terroristen Akilov) – ett öppet brev till rikspolischefen Anders Thornberg och begär utryckning.

Enligt min uppfattning har politiskt korrekta människor alltid fel. Visst, de kan lära sig multiplikationstabellen utantill och dessutom att stava på det konventionella sättet och kanske rentav Karl XII:s dödsår, men i frågor där den politiska korrektheten manifesterar sig har de alltid fel. Det är nästan till och med så att om någon påstår något som är alldeles uppåt väggarna när det gäller samhället så kan man utgå från att det är politiskt korrekt. Exempel? För kanske något år sedan hörde jag talas om det där med ”säkra rum” på universitet dit studenterna, kanske särskilt studentskorna, kan dra sig tillbaka med färgkritor och teddybjörnar om de under studierna kommit i kontakt med obehaglig kunskap, till exempel om krig eller slavhandel. Det visade sig mycket riktigt att ”säkra rum” var ett väl etablerat, politiskt korrekt koncept på många amerikanska universitet.

Mitt problem är att jag inte kan skriva av alla politiskt korrekta människor som dumhuvuden. De är ofta påtagligt intelligenta och välartikulerade. Dessutom har de ögon och öron som de visar tecken på att bruka. Så varför fattar de inte sådana självklara saker som att skolbarn lär sig fortare och bättre om en lärare får visa vägen än om barnen själva i sin okunnighet ska treva sig fram till något som i lyckliga fall visar sig vara sanningen? Hur kan PK-isterna fortsätta att tro att migrationen är en lönsam affär för Sverige när den så uppenbart inte är det (när det inte handlar om migranter från USA och Tyskland)? Hur lyckas PK-ideologerna förneka för sig själva att det finns skillnader på små pojkar och små flickor när de borde ha sett på sina egna barn vem som väljer dockorna och vem som väljer de krigiska plastmonstren?

Ett skäl till att politikerväldet har så svårt att lösa samhällsproblem är lösningarna ofta förvärrar problemen enligt en alldeles speciell logik. Logiken har sitt ursprung i det faktum att politiker bara har två verktyg i sin verktygslåda nämligen pengar och regler (där borde även finnas instrumentet ledarskap, men det är så ovanligt att man kan bortse från det). Om ett problem dyker upp försöker politikerna därför ösa mer pengar och fler regler över problemet. Men om problemet, som till exempel i skolan, är något helt annat, exempelvis att lärarkåren tappat självsäkerheten och föräldrarna abdikerat från föräldrarollen, blir problemet bara ännu värre när lärarna börjar bråka med varandra om vem som ska få bli förstelärare och tjäna mer och när nya sjok av arbetshämmande regelverk nedsänks från Skolverket.

Även polisen har problem som politikerna enligt den inneboende politikerlogiken försöker lösa med pengar och regler. Med mer pengar kan man anställa fler poliser och höja polisernas löner. Därför anses det självklart att polisens problem är just att de är för få och att de tjänar för dåligt. Polisen har i några år kämpat med ett nytt regelverk som tog formen av en omorganisation. Nu ändrar politikerna detta genom att byta ut den överste omorganisatören och regeluttolkaren, nämligen rikspolischefen Dan Eliasson (vilket säkert oberoende av allt annat var en klok åtgärd; folket tål inte en polischef som ställer sig på busets sida hur kompetent han än i övrigt må anses vara).

Den ledande principen för samhällshistoriens första steg redovisas i andra thessalonikerbrevet 3:10 där Paulus framhåller för församlingen att ”den som inte vill arbeta får inte heller äta”. Det innebär att överheten, i det här fallet representerad av aposteln Paulus, säger att folket får stå sitt eget kast och svälta ihjäl om det inte arbetar. Överheten tänker inte göra något åt saken.

Sedan kommer det andra steget, en humanitär innovation av rang, som representeras av bonden Paavo. Läs dikten här om du inte redan kan den. Den är obligatorisk läsning för den som vill förstå hur den nordiska samhällsmodellen bidrog till människans förkovran genom att uppfinna solidariteten. Bonden Paavo fick missväxt år efter år men när det äntligen ville sig sa han i alla fall till hustrun att blanda hälften bark i brödet ”ty förfrusen står vår grannes åker”.

Observera att överheten, var den nu var, struntade i grannens problem. Solidariteten var något som gällde mellan individer i det civila samhället.

Det finns en berättelse som sannolikt är en skröna men likafullt illustrerar en tänkbar sinnesförfattning. En kall vinternatt år 1980 blev Tjörnbron påkörd av ett fartyg och rasade. Det påstås att en man kom i bil, stannade framför hålet, skakade sedan på huvudet och bestämde sig för att sådant inte händer i Sverige. Han körde därför vidare mot hålet och föll ned i sjön.

Trots att jag är ganska fantasirik har jag svårt att föreställa mig att Sverige skulle kunna bryta samman. Det är i år trehundra år sedan Sverige senast bröt ihop vilket skedde när Karl XII blev skjuten och den karolinska armén, nationens stolthet och ryggrad, imploderade. Sådant som inte skett på trehundra år tror man inte kan inträffa. Ingen nu levande svensk – om vi bortser från nysvenskar – har erfarenhet av annat än samhälleliga framgångar. Personliga missöden och olyckor har många såklart fått uppleva, men för kollektivet har allt bara blivit bättre.

Sådant sätter spår. Skolan verkar bara bli sämre och sämre och politikerna gör inget annat än dyrbara slag i luften. Hur reagerar vi? Vi blir besvikna och arga på politikerna. Men tänk om det inte går att få ordning på skolan! En gång sa jag så till en mycket begåvad och framstående vän. Han trodde jag skojade. Det måste gå, sa han, inget annat är möjligt. Tjörnbro-syndromet, tänkte jag.

Eftersom jag till skillnad från tänkare som Mona Sahlin och Fredrik Reinfeldt tror att det finns en alldeles distinkt svensk kultur som vi aldrig pratar om och därför har svårt att definiera ska jag besvära läsekretsen med ett aktuellt spörsmål i det ärendet.

Jag tror att det är svenskt att hålla sig på respektfullt avstånd från sin nästa om inte nästan tillhör den närmsta kretsen av släkt och vänner eller är vederbörligen presenterad av en person man högaktar. Redan det påståendet är fullt av sociala fällor. Vad menas till exempel med ”respektfullt avstånd” eller ”högaktar”? Men nu struntar jag i det och går till exemplen.

Mitt favoritexempel är natthamn i skärgården, där en lugn vik tidigare ansågs ”tagen” om någon annan båt hunnit före och parkerat. Då fick efterkommande båtar leta efter en annan, ”ledig” parkeringsvik. Numera, när det finns för många semesterbåtar, håller sig en senkommande lite skamset på respektavstånd. Han är trots allt en inträngling. (För den som föreställer sig att detta inte skulle vara ett kulturellt särdrag kan jag rekommendera ett besök i en tysk båthamn, där nytillkommande båtar med besättning bokstavligen välkomnas på kvällskvisten.)

Visste du att det finns en svensk myndighet som heter EFS-rådet? Det gjorde inte jag. Men så uppmärksammades jag på att det kommit en ny utredning av Jan Edling från just EFS-rådet. Jag återkommer till utredningen.

Att EU har starka drag av välfärdsindustriellt komplex har man väl alltid haft lite på känn. Till exempel har EU stora fonder såsom Europeiska Socialfonden och Europeiska regionala utvecklingsfonden. För att dela ut pengarna måste EU förstås ha en lämplig apparat som i Sverige blivit myndigheten EFS-rådet (Rådet för Europeiska socialfonden i Sverige). Enligt senaste årsredovisningen delade EFS-rådet år 2016 ut 2,7 miljarder kronor till ”250 intressanta socialfondsprojekt över hela landet”. (För att man ska kunna förstå årsredovisningen finns en hjälpsam ordlista på tre sidor, där begrepp som Europautlysning, Flaggskepp, LLU, UVAS och N+3 får sin fullständiga förklaring.)

En kväll passerade jag en svart man, troligen somalier, som grävde i soptunnor efter petflaskor och pantburkar. Förutom oss två var det tomt på gatan. Jag slogs av två frågor.

Den första frågan gällde det etiska. Är det rättvist att den ene – i detta fall den svarte mannen – gräver i soptunnor för sin överlevnad medan den andre – i detta fall jag – är rätt välmående och aldrig grävt i en soptunna i hela mitt liv (även om jag tidvis haft det nog så snålt)?

Det är vanskligt att tala om individer som somaliern och jag, men man kan tala om samhällen eller kulturer. Då blir frågan om det är rättvist att Sverige är en välmående kultur medan Somalia, om han nu var från Somalia, är en kultur som må ha avsevärda kvaliteter, men som inte är känd för att producera välstånd.

Häromdagen skrev Aftonbladets Anders Lindberg i en ledare (25/1 2018) att en av kristdemokraternas favoritidéer är att vården ”ska bli bättre utan att skatten höjs. Mellanskillnaden ska finansieras av avgifter och privata försäkringar. I Ebba Busch Thors drömland ska sjukvård alltså inte ges efter behov – utan efter plånbok. Det är ett ganska dramatiskt besked”.

Det där gillade inte kristdemokraterna. De gick i svaromål. Men Aftonbladet tog inte in genmälet, som i stället publicerades av den nazistfascistiska brunråtterasistiska hatsajten samnytt.se. Så här, något förkortat, replikerade kristdemokraterna:

Det varken Anders Lindberg eller socialdemokrater i allmänhet verkar begripa är att höjda skatter inte är lösningen på alla samhällets problem. Kristdemokraterna satsar 27,5 miljarder kronor mer än regeringen på vård och omsorg i vår budget. Det är en fullt ut finansierad budget utan skattehöjningar. Istället har vi gjort en tuff prioritering där vi satt vården och omsorgen först. Vår tyngdpunkt ligger på att vården och omsorgen ska prioriteras igen och finnas för alla. Vi har inga förslag om höjda avgifter.

Sverige är ett av världens rikaste och mest välmående länder. Vi har råd. Det vet alla. Vi har råd att inte bara åka till Thailand – förut, när vi inte var så rika åkte vi till de sunkiga Kanarieöarna – på semester utan vi har också råd att släppa in en massa utlänningar som vill ha hjälp med försörjningen, vården och omsorgen och sådant som vi har i överflöd. Allt är mycket begripligt.

Så hör jag att folk i Sverige dör i sjukvårdskön för att det inte finns resurser typ sjuksköterskor och läkare. Någon som har bröstcancer får reda på att hon måste vänta ett antal veckor på operation och när veckorna har gått blir hon informerad att det nu är för sent, nu återstår bara palliativ behandling.

Kan detta hända i Sverige eller är det fake news? Jag vet inte. Jag är inte medveten om att media undersökt saken och informerat mig. Men Jimmie Åkesson säger i teveprogrammet Agenda i debatt med socialminister Annika Strandhäll att folk dör i sjukvårdskön och hon säger inte emot så då är det väl så. (Det retar mig något alldeles ohyggligt att media inte undersöker sådana saker. Därför har jag en dröm att starta en egen och alltigenom seriös tevekanal eller tidning. Dream on, baby, säger min portugisiskalärarinna.)

Det kom ett brev från Tia Itkonen som varit lärare i Tensta och Rinkeby:

Minns en situation där jag efter att i timmar ha sorterat ett hel läsårs bildarbeten för en klass nior, satt alla arbeten prydligt i var sina pärmar, pärmarna på ett bord i alfabetisk ordning. För att sedan ha en trevlig avslutning på vårt jättefina samarbete i bild under två terminer. Nöjd lämnar jag rummet för att hämta mig en kopp kaffe.

Vid återkomsten finner jag klassrummet i fullt kaos. Alla skriker, pärmarna i total oreda, det slits och det dras i dem. De är hur många som helst, rummet har förvandlats till ett stormande hav.

Jag ser mitt kärleksfulla och tålmodiga timmarlånga arbete totalt saboterat. Och jag blir så arg. Vreden får mig att skälla ut dem så stopporna står. Alla tittar häpna på den alltid tidigare så lugna Tia. Det är tyst. När jag är färdig, frågar jag dem om de förstår att detta att jag skäller på dem, innebär respekt. Ja, kom det omedelbart från dem. Och till sist kunde vi separera i en trevligare atmosfär.

Om hunden går in i lägenheten med leriga fötter och smutsar ned mattorna är det inte lönt att bli arg. Hunden begriper inte bättre. Får man honom rumsren är det bra nog.

Sedan några månader tillbaka har de härskande PK-isterna börjat förlora en del av sin självsäkerhet. Hur det gick till vet jag inte, men plötsligt ”visste” alla exempelvis att migrationsprojektet är en dålig affär för svenska skattebetalare. Hur kan jag veta att alla plötsligt ”visste”? Inte ens det vet jag, det bara känns. Man kanske pratar med ett halvdussin människor om dagen. Tillvaron är ett enda ständigt pågående seminarium där man ganska snabbt kan bedöma aktuell status för olika uppfattningar ungefär som när man anar den sociala rangordningen bland individerna i en grupp där man just hamnat.

Sedan kommer stora symbolhändelser som bekräftar ens känslor. Att Jimmie Åkesson i en partiledardebatt nyligen luftade idén om militärer mot gängkriminaliteten var ingen symbolhändelse, men att statsministern efteråt inte tog avstånd från Åkessons förslag, utan tvärtom brummade någon sorts halvkvädet medhåll, det var en symbolhändelse. Då förstod man att en sättning inträffat i det intellektuella samhällsklimatet.

Tänk dig att du ser en persons ansikte genom ett ofokuserat objektiv. Du anar en del färger och kanske att han har två ögon samt en näsa. Men skärpan är inte tillräcklig för att du med säkerhet skulle kunna peka ut just det ansiktet om du fick välja mellan ett antal fotografier. Du kanske skulle gissa och misstänka, men du skulle inte veta. Så justerar du kameran och perspektivet blir gradvis allt skarpare. Du ser tydligare och snart vet du hur personen ser ut.

Den känslan fick jag när jag nyligen läste en ledare av Anna Dahlberg på Expressen (13/1 2018). Hon fixade några pixlar. Jag blir allt säkrare på att jag känner igen Sveriges – åtminstone den nettoskattebetalande medelklassens – fiende.

För ett och ett halvt år sedan läste jag FNs Barnkonvention. Jag blev förskräckt över hur världen kunnat enas om ett så naket försök till maktansamling hos politiker och sociala myndigheter. Jag skrev en krönika med rubriken ”Socialsekreterare i alla länder, förenen Eder!”

Men mina invändningar mot Barnkonventionen var fortfarande då, för ett och ett halvt år sedan, bara intuitiva och teoretiska. Jag oroade mig för vad som skulle kunna hända om någon fick för sig att tillämpa konventionen efter bokstaven. Men jag hade inga konkreta exempel.