När jag första gången hörde talas om begreppet ”the deep state” kände jag att det kunde vara en hygglig benämning på något som definitivt finns men som det inte talas om, framför allt inte i politiskt korrekta kretsar. Där anses ”the deep state” vara en ultrakonservativ konspirationsteori (vilket framgår alldeles tydligt om man kollar vad Wikipedia har att säga i ämnet).

Vad som definitivt finns i offentliga organisationer, efter min erfarenhet, är ett slags administrativ tröghet som gör att beslut från högsta politiska nivå, om de innebär någon tydlig avvikelse från en sedan länge etablerad kurs, helt enkelt inte genomförs. Denna tröghet kan vara både icke-antagonistisk och antagonistisk. Icke-antagonistisk betyder att de byråkratiska apparaterna helt enkelt inte förstår nya tongångar. Antagonistisk betyder att de inte gillar nya tongångar och därför inte implementerar dem i praktisk politik.

Låt mig ge ett exempel. Sverige har en feministisk utrikespolitik. Antag att jag bildar ett parti och går till val på en enda fråga, nämligen att upphäva den feministiska utrikespolitiken, och får sådant stöd av folket att mitt parti får majoritet och kan bilda regering. Vad händer när jag (statsminister) och min excellens utrikesministern ska upphäva den feministiska utrikespolitiken?

Richard Swartz är enligt min uppfattning en lysande skribent. Den 10 mars skrev han en kolumn i Dagens Nyheter där han bland annat pekade på att USA, vilket illustreras inte minst av Trumps tullar på stål och aluminium, verkar ha förkastat sina gamla globala ideal typ demokrati, frihandel och mänskliga rättigheter, och i stället bara bry sig om sig själv enligt presidentens princip America first. Kolumnen inspirerade mig till följande betraktelse. Om jag tänker fel så går det inte att skylla på Richard. Han skulle kanske inte ens hålla med mig.

Under ett halvsekel efter andra världskriget rådde ett kallt krig mellan två ideologiska motståndare som märkvärdigt nog båda ansåg sig stå för det goda i tillvaron och människans befrielse undan fattigdom och förtryck, således västvärlden med USA i spetsen och socialistvärlden med Sovjetunionen på första plats. Det var bara det att de två krafterna hade lite olika idéer om hur människans befrielse skulle gå till.

 

Ibland är samhällsdebatten mer förvirrad än vanligt. Har du hängt med i turerna kring det nyligen inträffade bråket mellan fyra huvudaktörer, nämligen Dagens Nyheter, Expressen, Google och Granskning Sverige? Jag är inte säker på att jag fattat men så här tror jag.

Landets viktigaste lag är regeringsformen. Den talar om för politikerna vad de ska ha för mål för sin verksamhet och hur de ska styra landet. I första paragrafen står det att all offentlig makt utgår från folket. Det betyder att Sverige ska vara en demokrati. I andra paragrafen står det vad politikens syfte ska vara:

Den enskildes personliga, ekonomiska och kulturella välfärd ska vara grundläggande mål för den offentliga verksamheten. Särskilt ska det allmänna trygga rätten till arbete, bostad och utbildning samt verka för social omsorg och trygghet och för goda förutsättningar för hälsa.

Man kan inte nog omsorgsfullt studera detta. Politikerna har alltså som huvuduppgift att ”trygga rätten” till olika nyttigheter. Det finns två motsatta tolkningar. Rätten till bostad kan betyda att medborgaren ska ha rätt att köpa en bostad om han vill. Rätten till arbete kan vara att ha tillstånd att ställa sig till arbetsmarknadens förfogande. Med denna tolkning är paragrafen tämligen innehållslös. Men om den tryggade rätten ska tolkas som av staten fullgjord leverans av nyttigheterna är det något helt annat. Då betyder regeringsformens uppdragsparagraf att det politikernas ansvar att förse medborgarna med arbete, bostad och utbildning och så vidare (om medborgarna inte föredrar att greja det på egen hand får man anta).

Förklaringen till Sveriges problem är att den sunt tänkande medelklassmajoriteten av folket tror att dess egna mentala vanor tillämpas även inom politiken och den mediala värld som uttrycker politikerväldets världsbild. Den sunt tänkande medelklassen tror att politikerväldet saknar korrekt kunskap om diverse förhållanden, till exempel när det gäller skola och migration, och att om man bara plockade fram information så skulle politiken ändras. Medelklassen föreställer sig att politikerna egentligen står på medelklassens sida men av politiskt nödtvång eller dåliga rådgivare förleds att fatta dumma beslut.

Jag har läst att ryska folket genom tiderna har varit besatta av motsvarande tankefigur, att det onda som drabbade dem berodde på att tsaren var förd bakom ljuset av illvilliga krafter och att om den förtryckte muzjiken bara fick komma till tals med tsaren – som också kallades Lillefar för att ytterligare understryka den ömma respekt som folket riktade mot överhuvudet – så skulle allt ordna sig. Även massmördaren Josef Stalin omvärvdes av sådana stämningar och kallades även han mycket riktigt för Lillefar av sitt tacksamma folk.

När jag är utomlands brukar jag läsa The New York Times. Nyligen var jag utomlands (i Frankrike) och läste därför The New York Times. Det är en fantastisk tidning (bortsett från att de tunna arken inte är ihopklamrade utan far iväg hur som helst).

NYT är den amerikanska elitens tidning när den amerikanska eliten är som bäst. Tidningen har bara 800 000 pappersprenumeranter. I förhållande till USAs befolkning är det i storleksordning samma som den här bloggen en särskilt lyckad dag. Jag föreställer mig normalläsaren som en begåvad höjdare inom näringslivet, gärna kvinna, som måste hålla sig hyggligt à jour med världshändelserna och den nationella politiken och livet i allmänhet, till exempel djupsinniga, långa analyser av Nordkorea och den pågående gula febern-epidemin i Brasilien eller om den nya it-teknik som gör det möjligt att sätta Michelle Obamas huvud på en strippande porrstjärnas kropp utan att tittaren kan upptäcka fusket plus lite teorier om vad detta slags fake news kan komma att få för effekter. Sedan kan man få reda på hur det känns att åka i en Rolls-Royce för fyra miljoner kronor samt att det finns en art krabbor – ”fiddler crabs” – som är skaldjurens motsvarighet till påfåglarna. Hannarnas en klo är onödigt förstorad och tjänar bara till att locka honorna; när hannarna dessutom vinkar med klon blir honorna tokiga av upphetsning.

Ursäkta att jag ältar samma fråga hela tiden, men den är grundläggande och avgörande och den verkar inte besvaras särskilt övertygande, eller ens ställas, av samtiden. Frågan är varför Sverige varit, och kanske fortfarande är, så framgångsrikt bland världens nationer.

När jag gick i folkskolan och vårt land lite yrvaket uppmärksammade sig själv på sina märkvärdiga framsteg så trevade man efter förklaringar av typen fördelaktiga naturtillgångar, till exempel malmen, vattenfallen och skogen.

Numera är det ingen som tror på sådana tolkningar. Det finns tillräckligt med länder, se på Singapore och Schweiz, utan naturtillgångar som klarat sig utmärkt och tillräckligt med länder som blivit alldeles särskilt välsignade med naturliga rikedomskällor, exempelvis Kongo och Brasilien, som inte lyckats vända detta till sin fördel för att argumentet ska ha förlorat all beviskraft.

Att begrunda människan är som att titta i ett kalejdoskop. Ändrar man perspektivet aldrig så lite så framträder ett helt nytt mönster. Och om det gäller för den enskilda människan så kan man fatta hur mycket mer mångfacetterad bilden blir om man betraktar samhället som helhet. Helheten borde summera sig till en enskild människas komplexitet, uttryckt på något matematiskt vis, upphöjt till antalet människor. Allt är oändligt, allt är möjligt, på så sätt har postmodernisterna rätt i att det inte finns någon slutgiltig sanning. Men det betyder inte att varje kombination som kalejdoskopet kan framkalla är ett lika hållbart synsätt som alla de andra.

Låt mig ge ett exempel. Fram till för några hundra år sedan dominerade föreställningen – vilket den fortfarande gör i vissa kretsar utanför västerlandet – att människan efter döden döms att fortsätta sin tillvaro på ett av två alternativa ställen: paradiset eller helvetet. (Det där med skärselden är en överkurs som jag inte tagit.) Den vanligaste berättelsen hos oss är att Sankte Per står med sina nycklar vid himlens port och avgör om den sökande ska släppas in eller tvingas vandra vidare till helvetet. Helvetet stod nämligen öppet för alla, medan himlen endast var för de utvalda, särskilda människor som ansågs bättre än de andra och därför förtjänade ett behagligare efterliv.

Jag har mycket på mitt samvete. Inte nog med att jag var inspirerad av marxismen och sympatiserade med den som jag nu anser skadliga 1968-andan. Dessutom fortsatte jag mitt förstörelseverk genom att i egenskap av svensk statstjänsteman spoliera en hel nation (redovisat här) för att sedan, när jag ändå var igång, i början på 1990-talet införa skolpengssystemet, som många anser förödande och som, inser jag nu, verkligen har i alla fall två potentiellt vådliga konsekvenser.

Hur kan jag ta på mig skulden för hela skolpengssystemet, en världsunik svensk reform? Det beror på att jag hade hört talas om idén, som troligen utvecklats av den av många föraktade ekonomen och nobelpristagaren Milton Friedman, någon gång på 1980-talet. Jag gillade greppet och började tillsammans med pedagoger och kommunfolk fundera på hur man rent praktiskt skulle gå till väga i en kommun för att införa ett skolpengssystem. Det är inte så enkelt. Hur ska skolpengsbeloppet fastställas? Ska pengen bara gälla för skolor inom kommunen? Sådant tänkte vi på och försökte lösa. Att jag tänkt igenom detta ledde till att de ledande politikerna i Vaxholms kommun – låt mig särskilt nämna kommunalrådet Hans Håkansson (m) – bad mig hjälpa till att införa systemet i världens första skolpengskommun, Vaxholm.

I serien ”tro aldrig på standardförklaringar” har jag kommit fram till en nedärvd sanning som jag aldrig gillat men inte brytt mig om att försöka demaskera förrän just nu. Det handlar om den vanliga, jag skulle nästan säga vedertagna, förklaringen till det svenska ekonomiska undret under rekordåren 1945 – 1970. Enkelt, säger förståsigpåarna, rekordåren berodde på att Sveriges industri stod intakt efter andra världskriget, medan stora delar av Europa låg i ruiner. Det är klart att svenska företag stod med fulla orderböcker och att den svenska ekonomin gick som tåget när Europa skulle återställas i användbart skick. Sverige kunde bygga upp Europa just för att vi stått utanför kriget.

Jag vet inte riktigt varför jag har haft svårigheter med den där förklaringen. På ytan verkar den oemotsäglig. Men å andra sidan får man tänka på hur tyskarna hade det medan de gick där och skyfflade tegel bland sina ruiner. När kriget var slut hade Tysklands BNP sjunkit med en tredjedel i jämförelse med situationen före kriget. Borde det inte ha varit så att tyskarna därför hade en ännu mer rekordartad ekonomi än svenskarna eftersom tyskarna både skulle återta förlorad mark och komma ikapp med den normala ekonomiska tillväxten?

Lennart Bengtsson funderade nyligen (27/2) kring vad framtidens historiker kommer att säga om vår tid. Han avslutade med ett nog så tänkvärt påstående: ”Det som de framtida historikerna aldrig kommer att riktigt begripa är varför vår tids politiker aktivt driver på den jättelika migrationen och därmed de facto ger upp den gamla välfärdsstaten”.

Det är inte första gången i världshistorien som en ledare eller ett härskande skikt driver sitt projekt med sådan envetenhet och utan hänsyn till andra samhälleliga intressen att de till slut sågar av den gren de sitter på. Karl XII, l´Ancien Régime i Frankrike och Hitler är exempel. De blir som spelare eller alkoholister som inte kan sluta även om de begriper att de är ute på farliga vägar.

Karl XIIs projekt var att kriga, men vilket är det svenska politikerväldets projekt som det driver med sådan obändig beslutsamhet? Jag tror att svenska politiker blivit besatta av föreställningen att de leder en internationell stormakt, närmare bestämt en humanitär internationell stormakt. De har ett syfte som är så ädelt att de inte kan kompromissa. Det finns exempel på folk som hellre dör med ära än de ger sig, till exempel kaptenen på det sjunkande skeppet som avser att gå under med fartyget eller japanska stridspiloter som offrar sig för kejsaren eller terrorister som spränger sig för Profeten.

Så kvad Carl Jonas Love Almquist i en dikt som i övrigt lät så här:

Vad bjuder oss uppriktigt Afrika?
Vad visa kan Amerika?
Vad Asien? Vad allt Europa?
Jag trotsar öppet alltihopa.
Men Skandinavien – det är alladar!
Blott Sverige svenska krusbär har.

Jag blir inte riktigt klok på det där. Almquist låter ironisk. Det är som om han drev med alla som hävdar att det finns något särskiljande svenskt. Men så menade han inte, det framgår av annat han skrev, till exempel detta:

Vad nationalitet eller – då det nu är frågan om vårt land – vad svenskhet är, det kan kännas djupt: det är ett odödligt sinnelag hos den som har det: svensk natur, med folk, sjöar, berg och skogar, står då för ens håg i sin egna och rätta färg.

Men oavsett vad han menade så hävdar jag att han hade rätt i att det finns nationella särarter. Om det gäller just krusbär vet jag inte, men det gäller exempelvis politik. Låt mig ge ett exempel.

Riksdagsledamoten Jens Holm (v) har enligt TT polisanmält en kvinnlig riksdagskollega från ett annat parti för ofredande. Den kvinnliga riksdagskollegan har enligt Holm under många år skickat sms och mejl av delvis privat karaktär – ehuru utan sexuellt innehåll, kanske bara jobbrelaterat – vilket har besvärat Holm till den grad att han nu ansett en polisanmälan befogad. Upprördheten över kollegans tilltag är stor såväl inom vänsterpartiet som i kollegans eget parti.

Samma dag som den nye rikspolischefen Anders Thornberg tillträder, den 15 februari, skriver 425 (fyrahundratjugofem) PK-ister ett öppet brev där de uppmanar polischefen att ta till med hårdhandskarna mot folk som tydligen missfirmat PK-isterna i sociala medier.
I flera månader har våg efter våg av kvinnor i olika branscher #metoo-protesterat i falsett mot att män någon gång under deras liv har framfört klumpiga komplimanger eller kanske till och med tagit dem på rumpan.

Imamen Kashif Virk från den islamska Ahmadiyya-sekten bad nyligen att Det Goda Samhället skulle publicera en text av honom. Denna text publicerades igår den 4 mars. Som vanligt hade jag först läst den för att göra sådant som redaktörer gör, till exempel att rätta stav- och skrivfel, kolla källor, bedöma argumentens halt och så vidare.

Att folk gör missar i grammatiken kan redaktören förlåta (det gör många infödda svenskar också), men hur tolerant ska man vara med haltande resonemang?

Låt mig ge några exempel. Virks tes är att islam inte alls är någon våldsam och diktatorisk religion utan tvärtom tolerant och demokratisk vilket han ”bevisar” med citat ur Koranen.

”Islam är öppet mot yttrandefrihet”, skriver Virk. ”Det står i Koranen att meningsmotståndare är välkomna att framföra sina argument och invändningar: ’Säg: framför era bevis, om ni är sanna’ (27:64)”.

Jag har rätt luddiga begrepp om det där med ”volymerna”. Volymer vadå? Asylansökande, beviljade uppehållstillstånd, anhöriga? Så jag ägnade några timmar åt lite anspråkslös statistisk forskning.

Under perioden 2000 till 2017 kom 712 tusen asylsökande till Sverige. Även om Syrien var det största leverantörslandet kom bara 17 procent av de asylsökandena därifrån. Syrien tillsammans med Irak, Afghanistan och Somalia stod för hälften av de ankommande. Resten kom från 172 andra länder. Det första västlandet på listan är Tjeckien på plats 85. Därifrån kom 396 personer.

Hur många av dessa fick uppehållstillstånd? Jag hittar ingen statistik på just denna fråga men dock ett nästbästasvar, nämligen hur många uppehållstillstånd som beviljades asylsökande under motsvarande period (det kan ju bli lite fel bland annat eftersom de senast ankomna inte fått sina ärenden bedömda). 366 tusen uppehållstillstånd tilldelades de asylsökande.

Va? Det skulle betyda att bara hälften (366 av 712) av de sökande fick uppehållstillstånd. Vad hände med resten? Har de åkt hem eller gömmer de sig i Sverige eller är det jättekullarna från 2014 och 2015 som fortfarande är under utredning (eller har jag fattat fel i statistiken)?

Slötittandes på YouTube hamnade jag som så ofta tidigare inför USAs president Donald Trump. Jag tänkte att det säkert var en av dessa för det mesta rätt trista presskonferenserna. Men det var det inte. Jag hade hamnat i ett rum där det faktiskt tillverkades politik.

Skulle du säga att ett vanligt kapitalistiskt företag existerar för ägarnas eller de anställdas skull? Finns exempelvis Electrolux för att tillfredsställa ägarbolaget Investor och för att göra de anställda glada? Jag skulle svara ”på sätt och vis, men ändå inte alls”. Vanliga företag existerar i själva verket för kundernas skull. Det bevisas enklast genom det självklara påpekandet att om kunderna faller ifrån så upphör bolaget.

För vem existerar då anslagsfinansierade offentliga organisationer, till exempel Arbetsförmedlingen och SIDA? När jag jobbade på SIDA fanns det en mycket begåvad ekonomichef som anförtrodde mig att verket hade två uppgifter, dels att utveckla ett antal u-länder, dels att ta hand om personalen och att båda, som han uppfattat det, var lika viktiga.  Det är klart att anslagsfinansierade organisationer liksom företag har avnämare, men skillnaden är att företagens avnämare, de så kallade kunderna, har makt vilket exempelvis Arbetsförmedlingens klienter inte har. Företagens kunder har nämligen pengar som de själva bestämmer om de ska spendera eller inte, medan den offentliga sektorn inte försörjer sig genom att klienterna frivilligt betalar utan genom att staten tvingar skattebetalarna att betala.

Under riksdagens partiledardebatt den 17 januari förklarade sverigedemokraternas ledare Jimmie Åkesson ”krig mot den organiserade brottsligheten” och ville sätta in militär. Statsminister Löfven avvisade märkvärdigt nog inte förslaget utan sa bara att militär intervention inte var hans ”första lösning” men väl att kampen mot den organiserade brottsligheten var högprioriterad. Ingen av våra ledare utom möjligen miljöpartisten Isabella Lövin har sagt något annat än att den organiserade brottsligheten ska angripas, övervinnas och tillintetgöras. Det artar sig till den kanske viktigaste valfrågan.

Jaha. Menar de allvar? Jag har upptäckt ett tecken på det, nämligen uppsalapolisens Operation Lynx som började i slutet av förra året och som handlar om upprepade och, som det verkar på mig, rätt framgångsrika tillslag mot ”grov och organiserad brottslighet”. Men annars har jag inte uppmärksammat någon särskild kampanj mot buset eller ens för återtagandet av statlig kontroll över no go-zonerna. Ej heller har jag noterat att media följer och rapporterar om frågan vilket är märkvärdigt eftersom det är komplicerade saker. Ska exempelvis polisen få döda utan att riskera åtal?

Jag hade inte ens, skam till sägandes, upptäckt att jag inte upptäckt något förrän ett parallellt förlopp alldeles nyligen uppstod i Brasilien och jag fick tillfälle att se hur brasilianska medier hanterar saken.

Igår skrev jag att medelklassen inte har några tidningar, inga forskningsinstitut, inga skolor eller andra intellektuella centra som kunde lyfta dess djupt kända frågor (utom ett antal undantag, antydde jag, som är för litet för att göra någon egentlig skillnad). Men om det nu hade funnits några medelklasstidningar vad hade de då skrivit om förutom reguljära nyheter, sport och sudoku och sådant där som varje blaska med självaktning måste hålla sig med? Vad är det för information jag saknar?

Hoppsan, frågan kom lite oväntat, men låt mig ge några exempel.

Kommer du ihåg när de ensamkommande afghanska barnen och deras stödaktivister ockuperade Medborgarplatsen och Norra Bantorget? Händelsen fyllde tidningar och TV med entusiastiska reportage om dessa djärva dissidenter som ville få svenska myndigheters beslut upphävda med hjälp av utomparlamentariska metoder. Där hade jag önskat mig ett annat tonfall i rapporteringen, men det var inte journalisternas klang som störde mig mest, utan att reportrarna inte ställde de elementära frågorna. Vem var det som utplacerade och finansierade bajamajorna? Vem bredde mackor och betalade för maten? Här måste ha funnits intressant information att förse mediakonsumenterna med. En långvarig dygnetruntdemonstration för flera hundra personer organiserar sig inte av sig själv och är inte gratis. Någon hjälpsam kraft måste ha stöttat det hela. Vem var det?

Det pågår, påstår jag, en ideologisk kamp i Sverige. Två ideologier står i harnesk mot varandra, den ena stark och dominerande, den andra liten och svag, ungefär som Goliath och David.

Den starka, dominerande ideologin är PK-ismen. Den företräds av politikerväldet och det välfärdsindustriella komplexet med dessas allierade härolder i media. Detta är en jättelik propagandamaskin. Tänk på alla myndigheter, till exempel Skolverket, med horder av anställda som på daglig basis utvecklar och pumpar ut nya människosyner och politiskt korrekta doktriner över Sverige. Tänk på Myndigheten för ungdoms- och civilsamhällesfrågor och Allmänna Arvsfonden som har till uppgift att dela ut nettoskattebetalarnas pengar i form av ständigt ökande bidrag till olika slags politiskt korrekta aktivister för dessa ska artikulera budskap som nettoskattebetalarna troligen ogillar. Exempelvis gör Arvsfonden reklam för sina bidrag under vinjetten ”Var med och förändra Sverige från grunden”. Sådant gör i alla fall mig misstänksam.

Enligt den demokratiska teorin är en grundlag motsatsen till en vanlig lag. En vanlig lag är överhetens, folkets valda representanters, instruktioner till medborgarna. En grundlag är medborgarnas instruktioner till överheten om vad den får och inte får göra. Till exempel står det i de flesta demokratiska länders grundlagar att överheten inte får inskränka medborgarnas yttrandefrihet.

Men hur går det då till när folket formulerar grundlagarna, alltså sina instruktioner till den överhet folket enligt grundlagen avser att välja, kort sagt hur gestaltar sig demokratins födelseögonblick? Det här är nästan lika osäkert som berättelsen om världsalltets tillblivelse. Gud eller Big Bang?

Den demokratins skapelsemyt som jag gillar bäst är att hela folket samlar sig på en äng och gemensamt fastställer ett regelverk för sin framtida samhälleliga existens. Den myten är ungefär lika sannolik som den enligt vilken Gud skapade världen på sex dagar men den har avsevärd symbolisk betydelse däri att den inskärper – eller borde inskärpa – respekt för grundlagen hos de valda ombuden. Ombuden bör vörda folkets instruktioner liksom de troende vördar Gud.

Polis Peter Springare har varit ute i blåsväder. Vid ett föredrag i Göteborg, som rapporterats av TV4, där Springare talade om gruppvåldtäkter, sa han att gruppvåldtäkterna ”är ett hyfsat nytt fenomen som eskalerat de sista 12 – 15 åren”. Han sa också att den påstådda ökningen hängde ihop med invandringen: ”det är ett kulturellt fenomen”.

Då tog det hus i helsike. TV4 intervjuade Anne Ramberg, generalsekreterare i Advokatsamfundet, som kritiserade Springare sönder och samman: ”alla statstjänstemän… måste ha ett bättre omdöme, de måste framför allt hålla sig till vår regeringsform och den värdegrund som regeringsformen ger uttryck för; de här uttalandena gör ju inte det, de är i det närmaste rasistiska… man måste vara saklig och korrekt, här framförs påståenden som är grundlösa”.

Och vad är sant? Här lämnas man som vanligt i sticket av kriminologer och myndigheter som inte offentliggör den information de sitter på. Brottsförebyggande rådet presenterade en rapport om gruppvåldtäkter år 2000. Det verkar vara allt från staten. Rapporten handlar om gruppvåldtäkter – våldtäkter utförda av två eller fler personer – under 1990-talet. Det var 30 – 60 fall om året. 58 procent av gärningsmännen var svenskar, varav en fjärdedel hade invandrarbakgrund. Antalet fall visar en rejält sjunkande tendens under perioden.

I ett nytt avsnitt av podden Antikalifen (inspelat 21/2) pratar jag med Patrik Engellau om det så kallade ”välfärdsindustriella komplexet”. Vi tar avstamp i den före detta armégeneralen Dwight D. Eisenhowers kända avskedstal år 1961 efter sina presidentperioder. I sitt tal varnade han det amerikanska folket för ”det militärindustriella komplexet”. Militären behövs visserligen, men den måste hållas på mattan. Annars, sade Eisenhower, kommer hela det organisationssystem där militären ingår – försvarsindustri, politiker, militärskolor, tankesmedjor, strategiprofessorer, säkerhetsjournalister och så vidare – att få ett alldeles för stort inflytande över nationen och dess tänkande.

På samma sätt, menar Engellau, växer det välfärdsindustriella komplexet i Sverige och skaffar sig allt mer inflytande. Det är ett komplex som består av myndigheter som Arbetsförmedlingen, Försäkringskassan och Migrationsverket, kommunernas socialförvaltningar, delar av utbildningsväsendet med mera.

När Eisenhower utfärdade sin varning uppgick det amerikanska militärindustriella komplexets omsättning till nio BNP-procent. Vårt svenska välfärdsindustriella komplex närmar sig troligen 40 BNP-procent. Det vore konstigt om detta inte skulle ha någon påverkan på vår kultur och mentalitet. Det är på komplexets grund som idén om den humanitära stormakten vilar.

Vill du höra ett exempel på en privilegierad tillvaro? Det är när man i ungdomen konfronteras med svåra filosofiska överväganden och ändå kan strunta i dem eftersom man vet att de bara är hypotetiska och inte existerar utanför seminarierummet på universitetet. Studenterna får exempelvis resonera kring det kända spårvagnsproblemet:

En herrelös spårvagn skenar fram mot fem personer som befinner sig på spårvägsrälsen och som inte kan ta sig därifrån. De kommer att dödas av spårvagnen om inte du ingriper. Du har möjlighet att rädda dessa fem personer genom att lägga om en växel så att spårvagnen styrs in på ett stickspår, där det dessvärre finns en annan person som inte kan ta sig därifrån och som därför kommer att dödas om du lägger om växeln. Vad gör du?

Efter ett tag är seminariet slut och studenterna kan, i bästa fall mer teoretiskt skolade, återvända till det riktiga livet. Deras privilegium är att de aldrig behöver fatta några svåra existentiella problem på riktigt. Detta, påstår jag, har varit Sveriges normaltillstånd sedan andra världskriget slut. Men nu anar jag ångestfullt att det kan komma andra tider.

Det här med att staten och dess våldsapparat, i första hand polisen, i hög grad förlorat kontrollen över delar, små delar visserligen, av det svenska territoriet är en helt ny grej för Sverige. Vi har ingen aning om hur det kommer att utvecklas. Osäkerheten är desto större som något liknande knappast inträffat i de andra länder som vi brukar jämföra oss med. Bråken i Nordirland och i Baskien hade, tror jag i alla fall, helt annan karaktär eftersom statens motståndare i de fallen var politiska rörelser snarare än rent kriminella. Till exempel hade den engelska staten i fallet Nordirland någon att förhandla och komma till en uppgörelse med vilket knappast är för handen i Hallunda.

Motsättningen, som den uppfattas idag, står mellan å ena sidan ”kriminella ligor” och ”gängbrottslighet” och ”klaner” i no go-zonerna och å den andra den statliga våldsapparaten. Statsministern har sagt att kampen mot denna brottslighet är politikens prio ett eller kanske två, Jimmie Åkesson har förklarat ”krig” mot brottsligheten och vill skicka in militär i utanförskapsområdena, justitieminister Morgan Johansson säger att det inte behövs militär eftersom polisen har alla resurser som behövs. Den svenska staten står alltså, verkar det, redo för en uppgörelse i syfte att rensa upp och återupprätta statlig kontroll över hela Sverige.

En byråsekreterartjänst på SIDA var mitt första riktiga jobb. Jag hade visserligen tidigare varit brevbärare, pommes frites-kokare och lottförsäljare, men dessa uppgifter var mer påhugg medan anställningen vid SIDA var fast och lönegradsinplacerad. Jag tror till och med att jag var med i facket.

Jag förstod ganska snabbt att myndigheten behövde mer folk. Alla jobbade ohyggligt mycket och det behövdes därför mer personal så att man kunde dela ansvaret på fler individer. Jag insåg också ganska snart att verksamheten egentligen inte gav några resultat. Jag kunde därför inte förstå varför det behövdes femtio personer för att inte åstadkomma något när det hade räckt med tjugofem personer för att inte åstadkomma något.

Det här var innan jag hade begripit anslagsfinansierade organisationers järnlag, som är att maximera omsättningen, ty ökad omsättning betyder fler jobb, bättre avancemangsmöjligheter, fler kul internationella konferenser, fler internutbildningar på kursgårdar med spännande föreläsningar och kanske dans på kvällen och allt möjligt annat fördelaktigt.

Anders Leion retade sig nyligen på en professor i idé- och lärdomshistoria vid Göteborgs universitet på grund av att professorn i teve hade framfört den numera så vanliga uppfattningen att västerlandet, framför allt Europa, sedan femhundra år tillbaka ägnat sig åt att förtrycka resten av världen, läs Leions artikel ”Att aldrig bli uppbjuden”.

Även jag blir beklämd av denna falska berättelse, inte minst eftersom jag själv på 1970-talet, i egenskap av statligt anställd ideolog på olika myndigheter, ägnade mig åt att sprida den. Jag skrev till exempel uppskattade utredningar om vad underutvecklingen i tredje världen berodde på och kom fram till att boven var västerlandet som genom kolonialism, förtryck och utsugning hade stoppat utvecklingen i dessa länder.

Det var en gång en profet som hette Jesus. Han hade tolv polare. En gång när Jesus satt och chillade med polarna kom det en Strategikonsult.

Jag har kollat in dig, Jesus, sa konsulten. Du har talang. Men det här är en tuff bransch. Det finns hur många wannabe-profeter som helst. Vi måste utveckla en strategi för dig. Jag kan hjälpa dig.

Jesus såg klentroget på Strategikonsulten. Men varför inte, tänkte han. Snacka på, sa han till konsulten.

För det första är det dina polare, sa konsulten. Fiskare allihop, va? Det fattar du väl att det inte går?

Matteus jobbar på tullen, sa Jesus.

Det håller inte, sa konsulten oberört. Det måste vara minst hälften kvinnor till att börja med.

Vellinge kommun har med stöd av ordningslagen (1993:1617) beslutat att förbjuda tiggeri inom kommunens gränser. För att kommunens ordningsregler ska gälla måste de fastställas av länsstyrelsen. Länsstyrelsen upphävde Vellinge kommuns tiggeriförbud. Vellinge kommun överklagade länsstyrelsens beslut hos förvaltningsrätten. Förvaltningsrätten fastställde länsstyrelsens beslut. Kanske kommer Vellinge kommun att överklaga förvaltningsrättens dom till kammarrätten.

(Så mycket för det kommunala självbestämmandet i Sverige. Vellingeborna har inte ens rätt att i demokratiska former bestämma vad som eventuellt stör deras ordningssinne.)

På radio rapporterades att kommunalrådet i Vellinge kommun ofta blivit tillfrågad varför hon ogillar romer. Kommunalrådet har då, rapporterade reportern, förklarat att hon inte alls ogillar romer, tvärtom, hon gillar dem och det är därför hon vill införa tiggeriförbudet. Om de inte får tigga måste romerna nämligen försörja sig på något värdigare sätt.

Nyligen skrev jag en text – Samhällets historia i fyra steg  – med citat från vice VD i Svenskt Näringsliv som på basis av egna erfarenheter och undersökningar som organisationen gjort sa ungefär att, visst, det finns fantastiska ungdomar i vårt land, men på det hela taget är de självupptagna, mobilringande morsgrisar som inte har fattat att jobb är på allvar och att en anställd är skyldig att leverera och detta dessutom i tid.

Detta överensstämmer med mina fördomar så egentligen borde jag väl därför låta ärendet vila för att slippa besvära mig med att tänka vidare på saken. Men ibland är tillvaron så motvalls att den presenterar perspektiv som kanske inte motsäger men definitivt ifrågasätter väl invanda och bekväma fördomar. Ett sådant obehag drabbade mig nyss när jag bläddrade i Magasin Åre, årgång 19, vintern 2018, ”om världens skönaste skidort”. Det är 250 sidor glassig reklam med läskiga – men balla! – bilder av djärva, ofta skäggiga, människor som kastar sig utför orörda, superbranta fjällsidor på skidor samt artiklar om sådant som trendiga mikrobryggerier i Åretrakten och prisbelönta kvinnliga uppfinnare.