En av marknadsekonomins eviga frågor är om – och i så fall när och varför – systemet går under. Frågan är inte underlig ty marknadsekonomin, eller om man vill kalla systemet för kapitalismen, är allt annat än stabilt. Omvandling är dess väsen. Att den till slut av någon anledning omvandlar sig ned i en avgrund är ingen långsökt tanke.

Under de senaste tvåhundra åren har det kommit en hel radda med skarpa och genomtänkta teorier om kapitalismens undergång. För det mesta handlar det om att outhärdliga och lagbundet ökande sociala klyftor tar kål på systemet.

Efter andra världskrigets slut började man skriva om de senaste århundradenas världshistoria. Ett stort antal gamla kolonier över hela världen var på väg att bli självständiga, en process som inleddes med Indiens självständighet år 1947 och avslutades med de portugisiska koloniernas frigörelse år 1974. I det läget dög det inte längre att läsa i historieböckerna att kolonialmakterna spritt kultur och civilisation till sina översjöiska besittningar. Historien ändrades så att kolonialisterna i stället roffat och plundrat i kolonierna.

För jättelänge sedan läste jag en rubrik i en lokaltidning som satte myror i huvudet på mig: ”Asta, 87, svälter. Vad gör kommunalrådet?” Det handlade om en gammal dam som bodde ensam i ett hus på landet och tydligen inte råd med mat eller saknade möjligheter att ta sig till handelsboden eller vad det var, jag minns inte.

Jag hade en förskräcklig mardröm. Högste Maktansvarige hade utsett mig till arbetsmarknadsminister.

Jag vill inte, protesterade jag. Jag kan inte.

Jag vet, sa Högste Maktansvarige. Ingen kan. Därför har jag utsett dig.

Det märkvärdiga med den så kallade Paradisläckan är inte att 13,4 miljoner ”dokument” sipprat ut från advokatfirman Appleby i Bermuda. Det märkvärdiga är inte heller att ett antal rika personer fullt lagligt anlitat Appleby för att få hjälp med sina placeringar. Ej heller är det märkvärdigt att ordföranden i Svenskt Näringsliv, Leif Östling, likaledes i enlighet med skattereglerna, placerat pengar på Malta. Det märkvärdiga är de smått hysteriska reaktioner saken fått i Sverige. På detta må vi fundera, för det säger något betydelsefullt om svensk ideologi och om makten i Sverige.

Gustav Adolfsdagen den 6 november firar man i Göteborg med att äta särskilda bakelser till åminnelse av hjältekonungens död vid Lützen år 1632. Det känns stort för oss stockholmare och för en gångs skull högaktar vi dessa bohuslänningar. Men just i år blir jag denna dag störd och ledsen i min nationella yra av tidningsartiklar om ett nyss uppdagat missförhållande.

För ett tag sedan visade Sveriges Television en ”dokumentärfilm” som hette Tvärvändningen – om svängningen i flyktingpolitiken. Enligt min uppfattning är hela föreställningen om att det skulle ha skett än 180-gradare i svensk invandringspolitik bara fake news. Rätta mig om jag har fel.

Om du orkar så läs den här artikeln. Du behöver inte läsa den för att förstå vad jag tänker säga, men den redovisar ett flagrant exempel på min tes. Det står att skolmyndigheterna aktivt försöker förhindra Sveriges skolor att införa olika nydaningar som av den pedagogiska forskningen anses ge positiva effekter, till exempel krav på skoluniform.

Så här skriver den alltid skarptänkte Ivar Arpi i Svenska Dagbladet:

Och natten till lördag besköts en vanlig polismans villa med ett grovkalibrigt automatvapen… Natten efter det utsattes en polisstation i Växjö för två attacker. Även polishuset i Kinna och i Vännäs utsattes för attacker. Och för bara någon vecka sedan detonerade en bomb utanför polishuset i Helsingborg. Tidigare i höst utsattes hustrun till en polis för ett kidnappningsförsök. I januari kastades en handgranat mot polisstationen i Katrineholm. I februari detonerade en bomb i en polischefs bil när den stod parkerad norr om Stockholm. I augusti exploderade något utanför polisstationen i Hallstahammar…

År 1867 uppmärksammade Europas länder, skriver författaren Magnus Västerbro i Dagens Nyheter, en svensk svältkatastrof. Hungern var fruktansvärd, särskilt i Norrland. Året efter drabbades Småland och Blekinge. Européerna vill hjälpa till. ”Bidrag strömmar in från Tyskland, Norge och Danmark, från England, Italien, Holland och USA, men även från Spanien, Portugal och Ryssland. Det bildas nödhjälpskommittéer i Bremen, Lübeck och Flensburg.”

Det som förvånar mig med katoliker är inte i första hand att de inte läser Bibeln, utan att de ofta inte ber till Gud eller hans son Jesus utan till andra medlemmar av Guds hov.

Till exempel gillar katoliker att be till Jesu mamma, Maria, eller till någon av hennes många inkarnationer. Portugiser är särskilt förtjusta i Vår Fru, alltså Mariakopia, av Fátima efter en historia om att Maria år 1917 visade sig ett upprepat antal gånger för tre herdebarn i socknen Fátima. Brasilianare ber gärna till Vår Fru av Aparecida efter en händelse 1717 där några fiskare fick en Mariaskulptur i sina nät varefter de välsignades med enorma fångster.

Dum fråga, tycker du kanske. Eller så tycker du att demokratin självklart hänger mer samman med liberalismen eftersom den faktiskt existerande socialism vi kunnat betrakta har varit diktatorisk.

Men så behöver det inte vara, inte om man ser på Brasilien. Dagens demokratiska system i Brasilien fick sitt avstamp i den militärdiktatur som rådde åren 1964 till 1985.

Ungefär samtidigt som Sverige i september deltog i militärövningen Aurora 17 genomförde sex centraleuropeiska länder en likartad drill (vilket Erik van der Heeg på ledarsidorna.se, som mig veterligen enda svensk kommentator, påpekat). 

Igår skrev jag, apropå att unga människor är mer sjukskrivna än äldre, att detta mönster nog förklaras av bidragssystem och förändrade värderingar.

Nyss upptäckte jag av en händelse en väldigt fin bekräftelse på denna tes. Jag hamnade nämligen på Blondinbellas hemsida.

Många tror att folk blir skröpligare och sjukare med åldern. Kanske har de försjungit sig på Studentsångens vilseledande rader om att man ”ska fröjdas i ungdomens vår” när hjärtat klappar med ”friska slag” och ”inga stormar än i våra sinnen bo”. Texten antyder att ungdom på något vis är förknippat med hälsa och ålderdom med sjuklighet.

Jag har uttryckt mig lite oprecist om John Maynard Keynes teorier och kanske alltför nonchalant avfärdat dem. Låt mig därför specificera min uppfattning genom att åter publicera en text som jag skrev i boken Berättelsen om jobben år 1996 och därefter här den 14 november 2015.

Varje tid har sina speciella uppfattningar om hur saker och ting ligger till och hur människan kan påverka sina omständigheter. I allmänhet ligger det någon logisk eller rationell kärna i dessa läror. Problemet är att lärorna ibland tillmäts en tillämplighet långt utöver vad denna rationalitet tillåter. Så är det med en av vår tids mest inflytelserika läror, nämligen keynesianismen.

PK-ismen består av ett antal föreställningar och idéer. Spontant brukar vi känna igen dem och stämpla dem rätt. Men om man ska försöka identifiera dessa idéers minsta gemensamma nämnare blir det knepigare. Därför ska jag försöka göra just detta.

För femton år sedan skrev jag och ett antal andra personer en bok som heter Skärp dig, Svensson!. I den boken förekommer en berättelse om samhällets konstruktion som vi kallade Metafåren. Metafåren kan betraktas som en förstudie till teorin om politikerväldet med vidhängande välfärdsindustriellt komplex. Så här skrev vi:

Hela företeelsen påminner mig om arbetarrörelsens kampsång Internationalen fast presenterad med mer hat och mindre glad musik. Jag har bara ändrat några ord i omkvädet och en strof:

Upp till kamp emot kvalen.  Siste striden det är,
ty #metoo-festivalen åt alla lycka bär.

Samuel Johnson, tror jag, sa, ungefär, att det inte finns något som skärper tankeverksamheten som utsikten att bli hängd. Det betyder att kriser tvingar människan att tänka klarare.

I Sverige pågår ett slags långsam mental tillnyktring som med kraft motarbetas av det PK-troende etablissemanget som, liksom alla etablissemang i alla tider, vill att allt ska bli vid det gamla och därför tar avstånd från nytänkande.

Folk tror ofta att det som sker är resultatet av vad någon jätteklyftig tänkare någon gång sagt. John Maynard Keynes till exempel, en uppblåst ekonom vars ekonomiska teorier jag framgångsrikt avtentat utan att tro ett dugg på, sa så här:

Ekonomernas och de politiska filosofernas tankar, både när de är riktiga och felaktiga, är mer inflytelserika än man vanligen begriper. Faktum är att världen drivs av föga annat. Praktikens män, som tror sig bortom allt intellektuellt inflytande, är normalt slavar under någon avliden ekonom.

Bortsett från själva skapelsen har inget så märkvärdigt och underbart inträffat under de gångna 14 miljarder åren som den industriella revolutionen och de därefter följande tvåhundrafemtio årens utveckling – i västerlandet, nota bene. Det första miraklet gjorde Gud eller någon annan kosmisk kraft med samma namn, det andra gjorde människan, enkannerligen de västerländska folken.

Vid dörren till Systembutiken sitter en tiggare och skramlar med muggen och hälsar mig med ett vänligt ”hej, hej”. Jag låtsas som vanligt inte se honom, vilket kanske är ofint av mig. Sedan går jag hem, öppnar vinet, och undrar över hur Jesus skulle ha ställt sig.

Jesu mest kända bud är det där med att man ska älska sin nästa som sig själv. Jag kan lova att Jesus menade detta och med besked. Den verklige Jesus, alltså den vi känner från evangelierna, var ingen mjukis. Han hade mycket litet gemensamt med den dagisfrökenaktigt förlåtande fjant som kyrkan verkar vilja konstruera.

Med förundran betraktar jag den storm av ilska och upprördhet som internetkampanjen #metoo har släppt loss hos kvinnor. De tycks allihop ha utsatts för fasansfulla våldtäkter och tvingats fördra oändliga och kränkande sexuella trakasserier. Statsminister Löfven säger att det är ”bedrövligt” och kräver lagstiftning. Utrikesminister Wallström säger att hon ”sett hur det här kan ta de mest våldsamma och vidrigaste uttryck”.

Det finns en mem – ”mem” är ett begrepp som myntats av den världsberömde ateisten Richard Dawkins vars innebörd jag aldrig begripit men som jag använder i alla fall, för att verka hip, i bemärkelsen ”utbredd idé” – som går ut på att media är orsaken till PK-ismen. Det har jag svårt att fatta och nu ska jag förklara varför. 

Igår skrev jag om ett mycket fult ord som man inte får uttala, nämligen ”zigenare”. Men den förbannelse som vilar över detta ord – och framför allt över den som tar det i sin mun – är, hävdade jag, rätt lokal. Det är en hemmagjord svensk förbannelse som möjligen hämtat näring i Tyskland och även spritt sig till Norge ungefär som värdegrunden som bara existerar i dessa två skandinaviska länder. Norge är ju lite kulturimperialiserat av Sverige.

Den som i belevat sällskap av misstag eller på grund av sinnets råhet använder ordet zigenare för att beteckna en rom får räkna med att sällskapet liksom stelnar till och riktar förebrående blickar mot talaren. Det här är mycket märkvärdigt eftersom ”zigenare” sedan urminnes tider och fram till för bara tio, kanske femton, år sedan var den vedertagna beteckningen på sagda folkgrupp.

En gång åkte jag taxi till Arlanda med en talför egyptisk chaufför. Han förklarade att allt, i varje fall allt ont, är USA:s fel. Det är USA som styr allt i världen och eftersom saker i allmänhet går åt pipan så är USA skyldigt. Det var till exempel USA som låg bakom den arabiska våren. Men var inte den arabiska våren en bra grej, frågade jag. Inte alls, allt var uttänkt från början av USA. President Mubarak fick avgå, men det var bara för att Muhammad Mursi skulle bli president. Men hallå, protesterade jag, USA gillade väl inte att en muslimsk brödraskapare skulle bli president?

Ibland säger jag att inget politiskt parti har någon politik på något enda område. Det kan du väl ändå inte mena? säger lyssnaren osäkert. Men det menar jag och jag vet vad jag pratar om. Jag tror faktiskt att det alltid varit så.

Partierna har saknat politik även om de haft en vag föreställning om i vilken riktning de velat föra landet och även om de ibland förespråkat något speciellt projekt, till exempel Allmän tjänstepension eller Stopp för kärnkraften.

Jag roade mig med att lusläsa den där studien från Brottsförebyggande rådet om utlandsföddas och sverigeföddas relativa brottslighet. Ja, just den som publicerades 2005 och som visade exempelvis att det var 5,3 gånger så sannolikt att en utlandsfödd från ”Övriga Afrika” var brottsmisstänkt som att en svensk som fötts i Sverige av svenska föräldrar var misstänkt. Just den studien som minister Morgan Johansson förklarat inte behöver uppdateras eftersom vi redan vet allt. Han anser inte att ”en rapport om registrerad brottslighet och individers ursprung skulle tillföra kunskap med potential att förbättra det svenska samhället”.

Igår skrev jag att principer nog är bra, men att man i alla fall måste dagtinga med dem och lita till omdömet när det börjar hetta till i livet. Då insåg jag att det komiska uttalandet av Groucho Marx – ”Jag håller hårt på mina principer och om dom inte passar er så har jag andra” – egentligen inte alls är komiskt utan djupt allvarligt och sant.

Vi kan ta ett exempel. Den 10 oktober intervjuar DN Kultur en amerikansk historiker som heter Timothy Snyder och ogillar president Trump. Snyder när ett hopp om att nationen ska kunna stoppa Trump: