När vi funderar över samhället, politiken, framtiden och hur vi ska förhålla oss till alla rörelser, krafter och intressen som spelar i vår omvärld så måste vi ha en rimligt säker grundföreställning om hur spelplanen och regelverket ser ut för att inte bli helt bortkollrade.

En grundfråga är vilka som är mina vänner och vilka som är mina fiender. Chockerad över mitt ordval? Den preussiske generalen och militärstrategen Carl von Clausewitz är känd för postulatet att ”kriget är fortsättningen av politiken med andra medel”. Vänd på det. Politiken är krigets förberedelser med andra medel. Jag menar inte att politiken måste leda till blodigt handgemäng, jag menar bara att det finns vänner och fiender även inom politiken och att vi bör försöka identifiera dem precis som man gör i krig om man ska ha en chans att klara sig.

Bara för att jag inte skrivit om det välfärdsindustriella komplexet på ett tag så ska du inte tro att komplexet har lagt ned verksamheten och bommat igen. Tvärtom. Allt går på högtryck som vanligt, det utvecklas nya slags bidrag och vårdinsatser, det vidunderliga maskineriet ångar på, socialgrottekvarnen mal vidare som aldrig tillförne.

En ideologi är en uppsättning färdiga och med varandra väl avstämda tankar som identifierar det mänskliga samhällets grundläggande drag. Ideologin etablerar ett slags förförståelse som gör att människor kan tala med varandra och hantera sina relationer utan att hela tiden behöva fördjupa sig i filosofins grundproblem.

Det är möjligt att jag är paranoid, men jag oroar mig för ett sammanbrott i Sverige. Vi svenskar vet inte vad som menas med samhälleligt sammanbrott och hur det känns – eller ens ser ut – för Sverige har inte haft något sammanbrott sedan det karolinska enväldet förintades år 1718.

Jag sa till en kompis att vi kanske kan studera sammanbrotten i Sovjetunionen, DDR och Nazityskland för att få lite vägledning. Hitler satt i sin bunker och lovade att stampa fram nya arméer ur marken bara ryssarna kom ännu lite närmare Berlin. Det första som ryker när katastrofer närmar sig är troligtvis sanningen. Man känner att man inte kan lite på någonting.

För många år sedan, på den tiden när det fanns telefonkiosker, träffade jag en höjdare på Brottsförebyggande rådet som sa ha, ha, det mest effektiva brottsförebyggande arbete han själv skulle kunna göra vore om han ställde sig vid en telefonkiosk för att förhindra skadegörelse. Han trodde kort sagt inte på sin egen arbetsgivares förmåga att fullgöra sin uppgift.

Jag skrev nyss om hur västerlandet under den långa perioden sedan andra världskriget har utgjort ett enda långt befrielseprojekt där tidigare förtryckta grupper – enkannerligen kvinnorna – har sluppit ur sin särbehandling och i stället hamnat i en tillvaro med konkurrens på lika villkor med de tidigare härskarna, alltså de vita männen. Min tes var att denna utveckling inte enbart varit behaglig för de nybefriade som i stället kräver skydd mot friheten genom exempelvis kvotering och identitetspolitik.

Det är ett sådant perspektiv, tror jag, som man med fördel kan betrakta och kanske till och med förstå muslimsk kvinnosyn och kvinnopolitik.

Då och då har jag skrivit om det märkliga faktum att den officiella svenska återgivningen av den första satsen i den första artikeln i FNs allmänna förklaring om de mänskliga rättigheterna skiljer sig från, vad jag har kunnat konstatera, de flesta andra länders.

Herr Google har hjälpt mig att plocka fram vad jag tror är de officiella formuleringarna från olika länder.

Om det är sant, som det påstås, att fisken inte ser vattnet för att han är så van vid det, då är jag en fisk. Jag läste till exempel en artikel i Svenska Dagbladet den 2 september som handlade om att det skulle komma nya lagar om hur rektorer ska bjuda in politiska partier till sina skolor. Jag läste texten men märkte inget. Jag såg inte vattnet.

Märkte du något när du läste det där som jag just skrev? Antagligen inte och då är jag i gott sällskap. Kanske är det därigenom bevisat att fiskar inte ser vatten.

När jag för fyrtio år sedan var chef för svenska ambassaden i Guinea-Bissau försökte landets president, Luís Cabral, övertyga mig om att hans nyligen självständiga land på tjugofem år skulle bli som Sverige och alltså inte längre bestå av dels ett litet antal medelklassare, dels en stor majoritet utanförskapare utan i stället av enbart medelklassare. Jag försökte övertyga honom om det skulle bli tvärtom, nämligen att Sverige skulle utveckla en dualekonomi av u-landstyp. Presidenten fick fel. Tyvärr tycks jag för varje år få alltmer rätt.

Sokrates förklarade att demokratins högsta dröm och begär är friheten och att det är den drivkraften som bereder demokratins undergång.

Under den för mänskligheten – i varje fall för västerlandet – unikt framgångsrika period som vi fått uppleva sedan andra världskrigets slut har, vill jag påstå, ingen längtan varit starkare än den efter friheten. Vad var bilen annat än en frihetsmaskin? Vad var välfärdsstaten annat än en befrielserörelse, särskilt för kvinnor, från den lilla världens påtryckningar och kanske rentav förtryck? (När välfärdsstaten inte till och med representerade ett mått av befrielse från det ständiga försörjningskravet med åtföljande arbetstvång.)

Att den svenska skolan är i kris vet alla. Det är bevisat i noggranna internationella undersökningar. Men hur är det med universitet och högskolor? Det vet man inget säkert om, för det finns inga motsvarigheter till TIMMS och PISA. (Det finns visserligen ett antal kommersiella rankinglistor, men vad dessa mäter olika saker på sätt som inte verkar alldeles tillförlitliga.)

Men om man försöker sätta sig in i situationen, vilket jag gjort, blir man förskräckt. Redan innan man vet någonting alls bör man förmoda att akademiska examina får ett gradvis allt mer urholkat kunskapsinnehåll eftersom råmaterialet som lärosätena har att jobba med, alltså studenterna, kan allt mindre när de kommer från gymnasiet. Bara om lärosätena hade kompenserat för detta genom att årligen öka kraven på studenterna skulle avgångsexamina kunnat ligga kvar på oförändrad nivå.

Allt oftare grips jag av den isande känslan av vårt land befinner sig bortom kontroll, strömmen mot vattenfallet går nu fortare än skutans motorer förmår driva oss bakåt mot räddningen. Det är stadiet före det fria fallet.

Det kan hända att vi, eller i varje fall några av oss, har tur och inte drabbas så mycket av det som man kan förvänta sig inträffa när det statliga våldsmonopolet bryter samman och tillvaron ligger öppen för envar som har ett övertygande vapen och visar sann beslutsamhet att bruka det.

I serien förklaringar till nationens tillstånd vill jag gärna presentera en kompletterande pusselbit. Alla förklaringar sönderfaller i två huvudgrupper, nämligen a) att det är något fel på nationens politiska ledning och b) att det är något fel på folket som väljer att inte bruka sina demokratiska rättigheter att rösta på andra partier eller att bilda nya partier om det inte finns någon annan att rösta på.

Om man tänker lite strategiskt så inser man, tror jag, att det är viktigt men otillräckligt att bara intressera sig för förklaringar av typ a). Att framhålla att den politiska ledningen sköter landet illa har avsevärd propagandistisk och uppviglande betydelse, men om man inte går vidare och begrundar överväganden enligt typ b) så händer det inget.

Det är lite genant när man inte förstår varför en del av nationens mest betydelsefulla intresseorganisationer tycker som de tycker. Jag har Svenskt Näringsliv i tankarna. Jag kan inte förstå att detta tunga intresse är så positivt till migrationen. I en krönika för inte så länge spekulerade jag lite om möjliga förklaringar.

En tänkbar förklaring var att ankomsten av lågproduktiv arbetskraft skulle driva ned lönerna i allmänhet. En annan att de så kallade välfärdsföretagen är organisationens största enskilda bransch och att välfärdsföretagen får fler kunder genom migrationen. En tredje kunde vara att Svenskt Näringsliv anslutit sig till PK-ideologin.

Vi människor, i varje fall jag, har en allmän föreställning att vi är ganska genomtänkta och har en hyggligt solid och sammanhängande bild av hur tillvaron, framför allt samhället, bör ordnas. Av bekvämlighet drar vi oss för att rota bland våra idéer för att upptäcka eventuella konstigheter, i varje fall drar jag mig för det. Vi stämmer hela tiden av vår läsning av världen med andra människors motsvarande tolkning och om det inte skorrar för illa så nöjer vi oss. Om det skorrar för illa kan vi alltid skriva av den andre som rasist, socialist, djurrättsaktivist eller allmänt puckad.

Eftersom jag hade tänkt att mina texter gradvis ska inlemmas i Sveriges litterära kanon och med tillfredsställelse kunna läsas även om trettio och rentav hundra år vill jag inte fördjupa mig i dagsaktuella struntfrågor som avhandlas exempelvis på Svenska Dagbladets debattsida. Men även på den debattsidan kan det finnas texter med lite bredare räckvidd såsom ministrarna Strandhälls och Shekarabis inlägg om New Public Management den 18 augusti.

Ett stort problem, säger ministrarna ungefär, är att personalen i offentlig sektor inte trivs på jobbet vilket märks på sjukfrånvaron:

Jämfört med arbetsmarknaden i stort har kommuner hela 85 procent och landstingen nära 60 procent högre sjukfrånvaro. Bara äldreomsorgen har dubbelt så hög sjukfrånvaro som arbetsmarknaden i övrigt. Det är oacceptabelt.

Antag att det kommer ett slagregn när du sitter i sommarstugan. Plötsligt upptäcker du att det sipprar vatten från innertaket. Då kanske du säger till sambon att du ska gå och hämta en hink och ställa under droppet. Men sambon gillar inte den lösningen, utan ser det hela mer i stort. Det hjälper väl inte, säger sambon irriterat, du ska alltid göra det lätt för dig. Vi måste gå upp på vinden och se vad det beror på. Vi kanske måste lägga om hela taket. Lägg av med dina quick fixes.

Att enskilda individer är sinsemellan olika tror jag är okontroversiellt. Ja okontroversiellt kan det väl inte vara, det finns väl alltid ett antal PK-fanatiker som med hänvisning till värdegrunden och alla människors lika värde hävdar att alla är lika, lika långa, lika starka, lika begåvade, lika begåvade och lika värda att väljas till Miss Universum vare sig hen är man eller kvinna eftersom det i alla fall inte finns någon olikhet mellan män och kvinnor. Eller också var det tvärtom, alla är inte helt lika utan alla är tvärtom totalt olika eftersom var och en har en egen identitet vilket ger var och en rätt att erhålla statsbidrag för att utveckla sin egen kultur.

Häromsistens skrev jag en krönika – som väckte en hel del mothugg – där jag sa att jag inte tror på att finanskapitalisten George Soros et consortes har ett avgörande inflytande över världens öden. En vänlig kommentator hade grävt fram något jag skrivit ”som SAF-konsult” år 1984, alltså för 33 år sedan:

Jag tror på allvar att högkultur på något vis måste subventioneras. Den klarar sig inte på en vanlig marknad. Det behövs mecenater för kulturens och konstens blomstring.

Mecenater kan vara vem som helst som har mycket pengar och gillar konst och annan högkultur. (Från och med nu skriver jag bara kultur men menar hela paketet. Kanske är detta oklart för någon inklusive mig själv, men det struntar jag i.)

Sveriges härskare politikerna fattar nog ungefär hur det ligger till med Sveriges olika problem, till exempel den fortsatta migrationen och svårigheterna att inlemma dessa människor i den svenska verkligheten, men de har inte initiativet, beslutsamheten och dådkraften att göra något åt problemen. Kanske har det gått för långt för att någon över huvud taget skulle kunna åstadkomma en ”lösning” där ”lösning” betyder fysisk trygghet, kontrollerad brottslighet, god kvalitet på offentliga tjänster, traditionell svensk ordning på infrastruktur och myndigheter samt en allmän känsla av tillförsikt, medborgerlig tillit och framtidstro.

Man slutar aldrig förundra sig. Man tror man har fattat något. Så plötsligt gör man en observation som slår allt över ända. Ens kloka funderingar faller i bitar, allt går till spillo. Allt är förgänglighet, säger Predikaren, en av mina favoritfilosofer.

Låt mig ge ett exempel. Jag har funderat mycket på varför det går åt pipan i den svenska skolan. Jag har kommit fram till att det i sista hand beror på det senaste halvseklets välståndsexplosion. När allt går så bra orkar man inte besvära sig med gamla trista dygder. Föräldrar som förverkligar sig själva orkar inte med att uppfostra barnen, som för övrigt inte är barn, utan jämlikar med jämlikars rätt att bestämma över läxläsningen, som för övrigt kanske är upphävd. Och lärarna har förlorat status eftersom föräldrarna inför sina barn skrattar rått åt lärarnas rapporter som inte ens är rättstavade varefter barnen inte känner någon aktning för lärarna. 

I ett historiskt uttalande som jag inte kan spåra säger en 1800-talsmänniska till någon kung att det inte är monarkin som institution som talaren ogillar, utan hans majestät personligen. Jag skulle kunna säga motsvarande i vår tid, nämligen att jag inte har något emot demokratin, men däremot de personer som satts att administrera den, alltså politikerna.

Jag vet att det finns politiker som är bra människor, riksdagsledamöterna Finn Bengtsson och Staffan Danielsson till exempel, så det är såklart fel att dra alla över en kam, men nu gör jag det i alla fall. I samhällsfrågor går det inte att få hundra procent rätt. Om man närmar sig 75 eller 80 procent får det duga.

Jag liksom många andra ägnar mycket tid och ansträngning åt att försöka förstå vår tids galna postmodernistiska tänkande vars fundament, tror jag, är föreställningen att världen utanför människan knappt har någon egen existens utan formas av varje människas egen vilja.

Sverige har nog vid det här laget uppemot 200 utanförskapsområden. Den senaste mätningen gjordes av Tino Sanandaji på uppdrag av Stiftelsen Den Nya Välfärden och avsåg år 2012. Då var det 186 stycken.

En del av dessa områden – kanske några dussin, kanske femtio eller till och med fler; uppgifterna varierar vilket är naturligt eftersom man inte exakt vet vad man talar om – är så kallade no go-zoner som kontrolleras av klaner och kriminella gäng dit polisen inte vågar sig. Man kan åtminstone delvis tala om parallellsamhällen som Sverige släppt kontrollen över.

När jag var framtidsforskare funderade jag mycket på hur utveckling går till och vad det var som gjorde marknadsekonomin så överlägsen socialismen. Jag kom fram till det som alla redan visste. Jag döpte de två utvecklingsmodellerna till spermiemodellen och månraketsmodellen.

Man måste hålla huvudet kallt och tungan rätt i munnen när man ger sig in i en av de slirigaste samtidsfrågorna som existerar, nämligen välfärdsbrott eller rentav ”kvalificerad välfärdsbrottslighet”, vilket råkar vara titeln på en sjuhundrasidig statlig utredning i ärendet som presenterades i maj i år.

Det må vara en fördom att människor i Latinamerika utmärker sig genom sin allmänna vänlighet och det är i så fall en fördom jag delar. Man stöter ofta på en nyfiken närhet och en leende glimt i ögat hos personer man träffar på kontinenten. Folk är hyggliga och sträcker fram en hjälpande hand.

Samtidigt dödar latinamerikaner varandra i långt större utsträckning än andra folk. Det är ingen fördom, det är fakta (även om olika statistikkällor inte redovisar exakt samma rangordning mellan länderna). Av de 20 mest mordiska länderna i världen (enligt den källa jag använt, nämligen den här) är allihop latinamerikanska utom Lesotho, Sydafrika och Tuvalu (ögrupp i Stilla havet) som ligger på fjärde, åttonde respektive artonde plats.

Följande rader ur dikten The Second Coming från 1919 av Yeats ska enligt The Wall Street Journal den 23 augusti 2016 ha citerats mer under sju månader det året än sammanlagt under de föregående 30 åren:

Things fall apart; the centre cannot hold;
Mere anarchy is loosed upon the world,
The blood-dimmed tide is loosed, and everywhere
The ceremony of innocence is drowned;
The best lack all conviction, while the worst
Are full of passionate intensity.

Jag förstår att folk citerar dessa rader, för de ger så tydligt uttryck för vår tids stämningar.

Brasilien har, till skillnad från Sverige, en hel hoper kultiverade, bildade och synnerligen underhållande professionella debattörer och talare som i allmänhet är universitetsprofessorer eller journalister vid sidan om. Dessa fyller YouTube med briljanta föreläsningar om samhälle, politik, filosofi, historia och sådant. En av dem är Olavo de Carvalho (vilket skulle betyda Olle Ek på svenska), en sjuttio års man som tycker att alla utom han själv är imbecilla och oavbrutet röker cigarretter och dricker Coca-Cola under sina anföranden.