Hur samhället skapar problem för sig själv

Patrik Engellau

Det här en vardagsinteriör från det välfärdsindustriella komplexet, den svenska makthavare som vi inrättat för att lösa svaga människors problem men i verkligheten skapar svaga människor och, i just det här fallet, ”arbetsmiljöproblem” hos sig själv.

Fallet beskrivs i radioprogrammet Kropp & Själ (23/1 2018)  som bekymrat rapporterar om just arbetsmiljöproblem vid Gröndals vårdcentral.

Bakgrunden anges vara att antalet sjukskrivna i Sverige ”ökat kraftigt” de senaste åren, framför allt när det gäller stressrelaterade diagnoser såsom utmattningssyndrom. Dessa diagnoser har sexdubblats sedan 2010. Försäkringskassan har därför börjat ifrågasätta sjukskrivningarna. Kassan kräver fördjupad analys och mer sjukdomsbevis från läkarna för att godkänna läkarnas rekommendationer om sjukskrivning.

Detta skapar begripligt nog arbetsmiljöproblem för läkarna. Å ena sidan har läkarna ”en patient som gråter” och vill bli sjukskriven, å andra sidan har de Försäkringskassan som kräver mer övertygande bevis för att sjukdom faktiskt föreligger.

Det är naturligt att läkarna tar parti för patienterna. För det första är patienten en individ av kött och blod som uppenbarligen har någon sorts problem med livet och som det är lätt att känna sympati för. Försäkringskassan, å andra sidan, är en byråkratisk koloss som inte inspirerar några varma mänskliga känslor hos någon. För det andra är det jobbigt med gråtande patienter i undersökningsrummet så läkaren vill helst bli av med dem vilket enklast sker genom att Försäkringskassan beviljar sjukskrivningen.

Nu kommer det en patient som har ”svårt att sova” och vill bli sjukskriven. Sedan kommer det en patient som får ”ångest av att gå till jobbet”. En tredje har ”koncentrationsproblem”. Vad ska läkaren göra? Om det handlat om ett benbrott så hade hon kunnat skicka en röntgenbild till Försäkringskassan, men sömnproblem går inte att objektivt och vetenskapligt fastställa på vårdcentralen. Lik förbaskat kräver Försäkringskassan stödbevisning. Läkarna blir pressade, villrådiga och arga. Det är det som är arbetsmiljöproblemet.

I själva verket lider hela upplägget av ett konstruktionsfel. I radioprogrammet ställs frågan vem det är som ska avgöra om sjukdom föreligger, om det är läkaren eller Försäkringskassan. Men i verkligheten är det ju ingen av dessa som fäller avgörandet när det gäller
stressrelaterade sjukdomar, utan patienten själv. Patienten säger att han inte kan sova ordentligt. Vad ska läkaren göra? Ifrågasätta sömnproblemen? Ifrågasätta om sömnproblemen verkligen omöjliggör för patienten att arbeta? Ifrågasätta om vederbörande ska ha betalt av skattebetalarna även om han är så trött att han inte anser sig kunna gå till jobbet?

I fall som dessa har läkaren inte mycket hjälp av sin utbildning. Vi står inte inför medicinska problem, utan moraliska. Förr hade den barske provinsialläkaren sagt att ”du får väl bita ihop och gå till jobbet i alla fall, kom inte hit och besvära mig”. Men idag är läkaren ingen auktoritet med rätt att göra sådana bedömningar. I stället får hon gräva djupare i definitionerna av olika diagnoser för att se hur Försäkringskassan ska kunna bevekas. Läkarna vid Gröndals vårdcentral hade bildat en studiegrupp just i detta ärende.

Här ser man hur välfärdssystemet undergräver sig själv. Det skapades för ett folk som skämdes för att ”ligga det allmänna till last” och aldrig skulle komma på idén att be om betalt för sömnsvårigheter. Men det välfärdsindustriella komplexet vill öka sin omsättning och sin makt och uppmuntrar därför mänsklig svaghet som kräver nya omsorgs- och bidragsinsatser. Med förvånad tacksamhet tar folket emot de nya erbjudanden som komplexet ställer till förfogande och sedan accelereras processen genom ankomsten av migranter i vars kultur de aldrig funnits några hämningar mot att ligga det allmänna till last.
Hur kan man vara förvånad?

65 thoughts on “Hur samhället skapar problem för sig själv

  1. Bo Svensson skriver:

    Problemet finns överallt där sjukvård är skattefinansierad. – Och ens försörjning när man är hemma från jobbet.

    Om den andel av bruttolönen – 25% – som kallas arbetsgivaravgift, istället avsattes som tillgodohavande på individuella trygghetskonton, skulle man spara in hela kontrollbehovet och då skulle pengarna räcka även till ens sjukvårdskostnader. – Utöver alltså ens ledighetsförsörjning och pension.

    Ingen hade därefter någon anledning att vilja veta anledningen till ens frånvaro från jobbet.

    Tog man överdrivet mycket ledigt, skulle det bara drabba en själv genom en fattigare ålderdom och hade man stora utgifter för sjukvård, blev man väl inte så långlivad att man behövde så mycket kvar sedan att köpa pensions- och sjukvårds-försäkring för.

    De marginella problemen som ändå kvarstod med betalningssvaga, motiverar inte att hela sektorn måste organiseras planekonomiskt. – Lika lite som att det finns folk som inte har pengar till mat, kräver planekonomi för hela livsmedelssektorn.

    Gilla

    • Bo Svensson skriver:

      Jag tänker mig då samma uttagsbegränsningar per dag som gäller nu för ledighetsförsörjningen.

      Och att i parförhållanden det normala är att pengarna fördelas lika på bådas trygghetskonton, även där det bara är en som jobbar.

      Gilla

    • Bo Svensson skriver:

      På tal om sjuklighet är det mesta självförvållat. – Livsstilsrelaterat.

      Kunde jag välja, skulle jag kanalisera mindre av mina skattemedel till sjukvård än till målmedveten information om hur man bevarar sin hälsa.

      Gilla

    • Elof H skriver:

      Utmärkt förslag så länge man kan lösa problemet med vad som händer när de individuella pengarna är slut. Tror på en offentlig försäkring som kickar in när de individuella är slut och moroten för att inte ”slösa” bort sin individuella pott är att man får behålla det som blir kvar efter arbetslivet som pension. Visst, orättvist för de som oförskyllt blir sjuka mycket och länge, men jag tror besparingarna i systemet blir så stora att även de får mer över jämfört med idag.

      Gilla

      • Bo Svensson skriver:

        Jag tror på individuell makt över ens skattepengars fördelning och att man då är fri att kanalisera medel till valfri organisation för att bekosta sjukvård åt ömmande fall. – Bland dem man solidariserar sig med.

        Gilla

    • Bo Svensson skriver:

      Den bättre ekonomin som därigenom de friska skulle få relativt de sjukliga, kunde de använda till att dra upp rikligare med avkomma, så gick utvecklingen framlänges.

      Gilla

    • Bo Svensson skriver:

      De vårdkostnader som är trafik- arbets- och brotts-relaterade bör täckas via försäkringar och inte till någon del via skattemedel. – Och vården av brottsoffer skall täckas av förövarens försäkring.

      Inte heller de merkostnader medfödda handikapp orsakar behöver skattefinansieras, om det blir ett krav att köpa en försäkring redan tidig under graviditeten, varigenom aborterna kan inriktas på foster med dåliga framtidsutsikter.

      Gilla

    • Marita Andersson skriver:

      ”Ingen hade därefter någon anledning att vilja veta anledningen till ens frånvaro från jobbet.”
      Som arbetsgivare vill jag gärna veta vad orsaken till en anställds frånvaro är, oavsett om jag står för sjuklönen eller ej. Giltig och ogiltig frånvaro existerar som begrepp idag även om både vab och sjukskrivning förekommer som sätt att få lediga dagar utan möjlighet till ifrågasättande.
      I övrigt är ditt system bättre än nuvarande, men min trygghet skulle jag även kunna köpa av ett försäkringsbolag om jag finge behålla mina pengar.

      Gilla

      • Bo Svensson skriver:

        Motivet för arbetsgivaravgifterna var väl att folk inte kunde spara för sämre tider utan risk att konkurreras ut från arbetsmarknaden av dem som struntade i detta och levde för stunden. – Och därmed kunde nöja sig med lägre lön.

        En trovärdig ordning kan inte blunda för detta problem utan att det blir en massa nödlidande åldringar som belastar de ömsintas ekonomi och därför på längre sikt resulterar i ett hårdhjärtat släkte. – Eftersom de känslokalla då dår fördel på de empatiskas bekostnad.

        Gilla

      • Bo Svensson skriver:

        Om folk stannar hemma för att de är sjuka eller av en anledning de behåller för sig själv, har så klart ingen betydelse för arbetsgivaren. – Det blir exakt samma läge beträffande möjligheten att få flyt i verksamheten.

        Vill man ha anställda med låg frånvaro, får man väl formulera detta i anställningsvillkoren, – kanske styra det via differentierad lön.

        Gilla

    • Bo Svensson skriver:

      Det skatteverket kallar bruttolönen, är inte det utan det som är kvar efter de 25% av bruttolönen = arbetsgivarens lönekostnad som man drar in som arbetsgivaravgift.

      Denna ”arbetsgivaravgift” är alltså drygt 30% av det som kallas lön och från vilket det dras minst 30% i skatt.

      Gilla

    • Lars skriver:

      Du är fullständigt häpnadsväckande, förstår inte vad försäkringssystem är, förstår inte vad slump och sannolikhet är. Genuin slumpmässighet kan man med Keynes definiera som att även om vi visste precis alla kausala samband mellan olika variabler så skulle vi ändå inte kunna prognosticera utfallet. Det gäller väldigt många sjukdomar. Det gäller livet som sådant. Du hävdar att allt beror på individen. Det brukar moderater tro på, de har tydligen aldrig vare sig varit sjuka, känt någon som insjuknat, varit i riskzonen för att bli arbetslösa, aldrig levt i det kapitalistiska samhället, aldrig sett konjunkturskiftningar, strukturomvandling, förändrade krav på arbetskraften. Från början fötts in i en värld med välbärgade föräldrar om de nu inte är Pinnebergare med för stor kostym, en samling ”wanna be människor”, Vad har du gjort hela ditt liv? Jobbat tryggt i ett statligt jobb utan risk för att jobba för mycket?

      Gilla

  2. Moab skriver:

    Ja här håller jag med men ändå inte, eftersom jag har egen erfarenhet av detta. Det är säkert så att det finns läkare man kan gråta sig till ledighet av men min erfarenhet är den motsatta, men kanske problemet låg i att jag inte grät. Jag har under väl tre perioder haft mer stress än vanligt, och kanske alltid legat högt, det ligger en till last att tänka själv skulle jag vilja säga, att så att säga vara en naturlig motvalskäring som vägrar gå i led, eller rättare, helt enkelt inte kan, alltmedan de som är naturliga lagspelare och tycker det är kul med spelet och armbågarna klarar sig bättre. Jordan Peterson pratar ofta om att man skall engagera sig i spelet, och det gäller att välja spel som passar en, problemet ligger i om man kanske inte lyssnade noga på sin inre röst och valde fel spel, man är bra på det kanske, men gör våld på sin natur. Nå, jag har gått med stress som för att ta det senaste exemplet här i Sverige nog hade många oupptäckta symptom, men som blev allt mer fysiskt märkbart, sömnproblem är en tidig indikator, men sover man inte så sätts hormonsystemen ur balans så förr eller senare så kommer något mer, så jag blev sjukare och sjukare (objektivt mätbart genom snabbt fallande blodvärden osv) men fick ingen diagnos och eftersom allmänläkaren (na) inte kunde ställa diagnos och det tar månader att få tillgång till specialist så ville det sig så illa att jag nästan dog efter att i över 6 månader gått obehandlad. Många operationer och andra ingrepp senare (det finns inte en maskin jag inte sett insidan på) så är jag ok, men inte mer. Min specialist som jag nu går till är så bra som finns i södra Sverige och man skall inte kunna bli så sjuk som jag blev av stress men hon kan inte finna någon annan kronisk sjukdom, så antingen så vet man inte allt om effekten av stress, eller så har jag någon okänd sjukdom. Men på jobbet är jag.

    Jag tror kanske heller inte att Patrik har sett hela arbetslivet, den del jag ser är tyvärr nu anfäktad av att det är en belastning att kunna saker och vara expert, istället så är spelet allt, och för att de mediokra men karriärsugna skall hävda sig så ändras spelet hela tiden och man mäts ständigt på om man är en lagspelare och är villig att stå på ett ben ena veckan, och ett annat nästa. Det hela är så komplext så det kräver mycket för att ens se vem som lyckas bäst objektivt, återigen till de mediokras fördel, det är som i politiken gissar jag, de som spelar spelet bäst kommer till toppen, postmodernistiskt arbetsliv. Där jag tidigare varit inom forskning och front office så var det kämpigt men mera raka puckar. För en tänkande människa så är moderna företag ofta psykisk tortyr, tyvärr. Med detta sagt så tror jag säkert att det är många som överdriver och vad jag kan förstå så är det främst kvinnor som drabbas, kanske för att de tvingas in i en roll som inte är naturlig för alla.

    Liked by 8 people

    • Petrus skriver:

      Svar till MOAB:

      Låter som din sjukdom tillhör/tillhörde de mer svårdiagnosticerade och att du verkar ha haft tur och till slut fått denna klassad som en riktig sjukdom i stället för som simulerande.

      Jag tror att det är svårt att hitta någon exakt rättvisa i sjukförsäkringssystemet. På 90-talet var det ”hellre fria än fälla”. Idag är det snarast tvärtom, pengarna behövs på annat håll.

      Vet inte vad du tycker generellt om socialförsäkringar, men här presenteras i alla fall ett tänkt parti vars kärnidé är att stoppa invandringen för att slippa avskaffa/vattna ur socialförsäkringarna:

      https://www.flashback.org/t2912393

      https://vansteralternativtillsd.wordpress.com/

      Gilla

      • Moab skriver:

        Nja, man kan ha allvarliga mätbara symptom och följdsjukdomar utan att man finner en grunddiagnos men den sjukdom jag till sist fick är en av de mer fruktade för dödligheten är så hög (man dör på ett par dagar om man inte opereras) och sjukdomen sällsynt, efter den så kollapsade hela systemet.

        Gilla

      • Fredrik Östman skriver:

        Som Sossedemokraterna inte var vänster nog! Det är inte därför vi stöder dem! Vi vill inte ha tillbaka förmyndarstaten! Men först vill vi ha någon stat alls, därför och endast därför stöder vi SD!

        Gilla

  3. Kuckeliku skriver:

    Medborgarinkomst skulle få bort åtskilligt av det välfärdsindustriella komplexet. En lång rad globala höjdare inom näringslivet, inte minst inom IT, stöder införandet av medborgarinkomster eftersom de är medvetna om att AI och robotisering kommer slakta väldigt många arbeten. Bill Gates sa nyligen att han inte ser det som en dålig sak att AI tar alla jobb:

    http://markets.businessinsider.com/news/stocks/bill-gates-artificial-intellegence-doesnt-think-ai-taking-everyones-jobs-is-a-bad-thing-2018-1-1014021350

    Gilla

    • Bo Svensson skriver:

      Vem du är, beror på vad du gör. – Gör man ingenting, är man ingenting.

      För ens mentala hälsa krävs intellektuell verksamhet och för ens fysiska hälsa krävs fysisk aktivitet. – Intensiv sådan och dagligen.

      Liked by 1 person

  4. Lars skriver:

    Fruktansvärt usel artikel. Är det så lite du vet om verkligheten Patrik. Tror du inte en hel del kunskap finns i att bedöma människor och deras berättelser, av deras tillstånd. Tror du psykiatrin och psykologer är så bakvänt funtade så de köper vad som helst? Om herr Engellau går till vårdcentralen och vill vara ledig så är det bara att säga att han har sömnproblem? Jag föreslår du tar långa studiebesök på en psykiatrisk klinik, ber någon av dina bekanta lägga in dig som patient några veckor innan du uttalar dig igen.

    Gilla

    • Björn G skriver:

      Njaa Lars, har flera nära vänner som jobbar som läkare på vårdcentral. De använder hälften av sin arbetstid till att träffa sjuka patienter, den andra halvan använder de till att svara på försäkringskassans frågor/ifrågasättande kring de sjukskrivningar de redan gjort.

      Liked by 1 person

    • Aha skriver:

      Med detta utfall blir du svaret skyldig till ”…’utmattningssyndrom. Dessa diagnoser har sexdubblats sedan 2010”.
      Vad har hänt? Känner folk efter mer eller har arbetslivet och det civila livet på så kort tid blivit så annorlunda att utmattningssyndromen har exploderat i omfattning?

      Gilla

    • Redaktionen skriver:

      Lyssna gärna på radioprgrammet. Det var deras historia. För övrigt skrev jag en bok om Försäkringskassan för några år sedan där alla intervjuade bekräftade den bilden. Det finns säkert kompetens hos personalen, men finns det incitament att göra motstånd? Tänk på talesättet att det dyraste instrumentet inom svensk sjukvård är läkarens sjukskrivningspenna.
      Patrik

      Liked by 3 people

      • Lars skriver:

        Nu vet du innerst inne att man inte kan lita på journalister, de brukar inte ge en sanningsenligt bild av verkligheten oavsett vad det gäller, man förstår det nästan omedelbart om det är ett område man känner till och det är ett av de allvarligaste problemen i Sverige idag. Nu har jag inte hört på programmet, men jag har följt min fru’s eskapader senaste halvåret. Ont i knät sedan ett par år, haltar på, sjukskriven deltid för artros några månader, magnetröntgen och vanlig röntgen som pekar visar grav artros, en kirurg som av okänt skäl inte vill operera utan invänta, stödanordning för knä och ben som ortopedi kortisonspruta. Försäkringskassan är på var månad, kräver förtydligande av ‘objektiva fynd’, säger nu ska hon prövas mot hela arbetsmarknaden och sedan får hon ingen ersättning! Arbetsgivaren har inget annan form av arbete att erbjuda. Vad vill försäkringskassan? Räcker dt inte med magnetröntgen?

        Gilla

      • Lars skriver:

        Förövrigt står det väl klart att systemet delvis bygger på samhällsmedborgares moral och hur accepterat olika företeelser är i samhället. För något decennium sedan jämförde man sjuktalen i olika län i Sverige och det visade sig att Norrland utmärkte sig med höga att och att det sannolikt berodde på kulturen där, att det var mer accepterat vara sjukskriven, så visst finns det skillnader och det är väl rimligt tro att moralen i detta avseende inte är densamma bland olika kategorier människor t.ex. en del invandrargrupper, städare på Stockholms läns landsting osv. SÅ läkare måste ha med det i bedömningen med.

        Men att tro eller skriva att man blir sjukskriven för utbrändhet om man går till vårdcentralen utan vidare är verklighetsfrämmande, det är oftast en diagnos som man är mer accepterad än depression, som det handlar om, men som bekant går vården på knäna och det slinker väl igenom personer på olika sätt utan att de behöver hota med en revolver. Intressant är ju att kvinnor har dubbla sjuktalen gentemot män. Beror det på att de har lättare för att gråta?

        Gilla

      • Petrus skriver:

        Svar till Lars:

        Både socialdemokratiska och borgerliga regeringar behöver numera spara på sjukförsäkringarna och det som förr kallades sjukpensionering. (Fast de borgerliga är väl benägna att spara litet mer.)

        Pengarna behövs till ensamkommande flyktingbarn och andra invandringskostnader.

        Men fortfarande har väl Sverige ändå hyfsat generösa socialförsäkringar. Mitt intryck är att du vill ha kvar ett sådant system, i alla fall vad beträffar sjukförsäkringen, och att man inte som de senaste 15 åren skall tillämpa principen hellre fälla än fria. Möjligen verkar du kunna tänka dig litet stramare tyglar jämfört med på 90-talet. Min slutsats av detta är väl snarast att du i alla fall delvis borde vara intresserad av det här tänkta socialförsäkringsvärnar-partiet:

        https://www.flashback.org/t2912393

        https://vansteralternativtillsd.wordpress.com/

        Att lägga sig på en precis, exakt ”lagom” nivå tror jag är svårt. Men förr var väl tendensen hellre fria än fälla medan det nu är tvärtom.

        Gilla

      • Lars skriver:

        Det är så här att moderater, som Bo Svensson ovan så väl genom sina inlägg över tid klargjort, är fullständigt okunniga och omoraliska och har stort ego och lite kunskap. Det är ingen slump hur Rheinfleldt härjade med sjuka och lytta under 8 år, det ingår så att säga i fenotypen. Min syster dog som 32 åring efter att ha avvisats av psykiatrin på 70-talet. Familjen och jag led skada under tio år innan och sedan efter. När SD har svårt vinna röster bland kvinnor så beror det naturligtvis på att SD söker sig mot moderater. Man kan ju inte heller rösta på S eftersom de sviker hela landet med invandringspolitiken och accepterar post-moderna flumnissar inom media och universitet och har skapat sina egna broilers utan universitetsutbildning som de fyllt parti och verk.

        Sjukvården lider sedan decennier av missriktad politik och ökad administration, antal patienter per läkare minskar hela tiden. Liknande fascinerande underutnyttjande av resurser har vi bland skolor. Privatisering har inte löst något. Det finns problem med styrningen av offentlig sektor, men inget parti har utformat förslag på lösning (moderaterna och övriga borgerliga partier vill ju privatisera allt, det är deras patentmedicin.

        De nordiska välfärdsstaterna har varit och är ett föredöme och alternativ för kapitalistiska samhällen i väst, men Sverige havererar pga det politiska systemets, universiteten och det mediala systemets haveri.

        Naturligtvis måste man ge SD rätt i att sjukvården måste ses över och likaså att invandringen måste total stoppas, men inte i att bortre parantes i sjukförsäkringen och sänkta ersättningsnivåer löser frågan, det är moderaterna patentmedicin, utan här måste man hantera fusk med administrativa åtgärder, bedömningar av fler läkare och man måste säkerställa vård och rehabilitering.

        Välfärdsystemen, pensioner, socialförsäkringar, pensioner är kärnan i de nordiska samhällena. De får naturligtvis inte felutnyttjas.

        Gilla

  5. oppti skriver:

    När jag var anställd så var jag aldrig så sjuk att jag inte gick till jobbet. Vissen och trött satt jag och jobbade på halvfart. Vare sig mina kollegor eller arbetsgivare hade nånting att klaga på men ändå-halv arbetsinsats den dagen.
    Så bör väl fler kunna klara sina sjukdomsperioder. För inte blir man frisk av att vila.
    Därtill så är smittan spridd redan i den inledande fasen av en förkylning-innan man märker att man är sjuk.
    På en angränsande avdelning så uppmanade chefen de anställda att stanna hemma om det var arbetsbrist-du kan väl sjukskriva dig!

    Liked by 4 people

    • Lars skriver:

      Och hur många smittade du ned med olika virus när du i din självrättfärdigande präktighet så glatt gick till jobbet? Eller är du en av de kärnfriska som aldrig haft influensa eller minsta förkylning?

      Gilla

  6. Kalle skriver:

    Men hittar vi inte här ett exempel på hur det välfärdsindustriella komplexet faktiskt vill minska sin egen tillväxt? Och detta via hävdande av den egna makten, från Försäkringskassans sida? Att de faktiskt försöker bromsa och hålla emot när omsorgs- och bidragshänder sträcker sig efter samhällets stora penningpung?

    Liked by 1 person

  7. worlpresscomsite skriver:

    Hans Högqvist
    Byråkrater önskar att byråkratin ska växa så att de får fler underställda, lika med högre lön, vilket beskrevs redan på 1800 talet avseende på det brittiska adminiralitetet vilket godtagit groteska relationer i förhållande till sjömännen. Om jag mins rätt ”löstes” det med ett departement för kolonierna vilket naturligtvis innebar ännu fler byråkratiska tjänstemän för att handa samma uppgifter! 🙂
    De som drabbas inom sjukvården är naturligtvis läkare, sjuksköterskor och övrig vårdande personal på bekostnad och kostnad av en växande byråkrati i sjukvården och FK, räkningen skickas till skattebetalarna.
    Byråkrati skapar inte välstånd, det gör tillverkningsindustrin vilken behöver friska arbetare och skickliga ekonomer, om dessa blir friskare av att sova ut, eller för den delen tyngas av en ökande byråkratisk belastning tvivlar jag på.
    Psykiskta problem löses i de flesta fall med samtal och att fortsätta arbeta, i mycket allvarliga fall behövs ”mentalsjukhus” men de lades ner och patienterna flyttades till egna boenden och gick under av näringsbrist, alkohol och narkotika. Ett oerhört svek!

    Gilla

  8. Jan Ivarson skriver:

    Fria Tider och Samhällsnytt har liknande artiklar om Arbetsförmedlingen.
    Den erbjuder service på arabiska. Det påstås att förmedlingen får samtal om bidragsmöjligheter från personer som ännu inte kommit till Sverige.
    Var de så invandring skulle skapa jobb?

    Gilla

  9. Flarran skriver:

    Rätten att vara svag är fundamentet i den svenska modellen dom bygger på att det goda starka samhället med alla skattekronor som finns till förfogande ska ta hand om fattiga, sjuka, gamla, unga, halta och lytta. Det var längesedan skyldigheten att göra sitt bästa och bidra till samhället var det viktiga. Jag tänker ibland på den kanadensiske professorn Jordan Peterson som vill att människor ska göra just det. Han är otroligt hatad av det vänsterliberala etablissemanget för den grundsynen som var mainstream för bara 30-50 år sedan.

    Gilla

  10. Agneta Berglöw skriver:

    Vi föds med olika förmågor o arvsmassa efter våra föräldrar.En vårdslös ”diagnos” på de människor som under sina liv inte pallar för den eskalerande stressen i arbetslivet och privat är begreppet utbrändhet.
    En tändsticka som är utbränd är förbrukad men det är inte vi människor.
    Många Vårdcentraler runt om i Sverige har ett helt batteri med kompetent personal,läkare,sjuksköterskor,psykologer,kuratorer.Som försöker stötta o hela patienten under lång behandlings o kontakttid Försäkringskassan som kommer ut TILL Vårdcentralen regelbundet för att gemensamt göra det bästa för att hela en människa som gått sönder av olika livskriser.
    Problemen är klåfingriga landstingspolitiker som aldrig låter oss vara ifred utan ständigt omorganiserar.Många ideer typ Toyotamodellen som arbetssätt inom vården havererade direkt.
    Lägg ner landstingen-Förstaliga vården.Detta gjorde Norge för 10 år sedan med ett gott resultat för patienten som kommer av patience .

    Gilla

  11. Björn skriver:

    Det är typiskt för Sverige; att fokusera på symptomen i stället för orsakerna! Som t.ex när sjukskrivningstalen ökar, så anklagas läkarna för felaktiga bedömningar! Samma sak när SD växer, då anklagas deras väljare för ”felaktiga bedömningar”(för att inte prata på alla nedsättande ”egenskaper” de/vi tillskrivs!)

    Gilla

  12. uppstigersolen skriver:

    Jag som aldrig varit sjukskriven i hela mitt arbetsliv med undantag för påssjuka i vuxen ålder har många gånger känt att jag varit på fel arbetsplats. Då har jag bytt jobb. Både yrke och arbetsplats. Har man skött sig hyggligt på sina arbetsplatser finns det alltid någon man känner som kan hjälpa till att hitta nytt jobb. Men, man får inte vara feg. Att sätta sig hos chefen och säga att nu funkar det inte längre jag slutar innan man har ett nytt jobb är påfrestande. Men jag har aldrig varit arbetslös en enda dag heller. Självklart, arbetar man på sitt drömföretag med sitt drömjobb så kanske det bär emot att erkänna att man hoppat i galen tunna. Hur dåligt ska man må innan man konstaterar att jobb finns det alltid men man kan inte återupplivas efter att man dött? Det viktigaste i mitt liv har alltid varit att må bra och att ta hand om min familj.

    Gilla

  13. Hovs_hällar skriver:

    I min värld fungerar det som på 50-talet, med barska provinsialläkare. Men själv har jag i stort sett aldrig varit ”sjukskriven”, så jag vet inte hur sådant går till numera.

    Blir dock lite förvånad när jag hör folk berätta att ”då gick jag hem”, apropå att de hamnat i konflikt med överordnade på jobbet. Personen som ”gick hem” var det alltså inget fel på fysiskt.

    Själv har jag haft en uppslitande konflikt med en överordnad, som ledde till avsked — men inte f-n ”gick jag hem” inte! Nöjde mig med att ta ut alla mina outtagna semesterdagar som avslutning på anställningen. Hämnden är ljuv…

    Gilla

  14. Hosianna skriver:

    Vi hörde samma program, Patrik, verkligen bekymmersamt, men jag undrar hur du egentligen bär dig åt, för att hinna med din oupphörliga produktion – sover du aldrig? 😉

    Försäkringskassan måste naturligtvis prioritera hårt, för att PK-troget mäkta med att märkligt serviceinriktat kunna erbjuda svensk välfärd till diverse hugade utlänningar:

    https://samnytt.se/wp-content/uploads/2018/01/FAQ-direktnummer-arabiska-polska.pdf

    Gilla

  15. Grus-Olle skriver:

    Ja, finns det inga samhällsproblem så skapar vänstern dessa själva som de enligt dom själva anser vara ”samhällsproblem”. Det är bara att ta Sveriges sämsta ledarsida (Aftonbladet) som ett klockrent exempel.

    Gilla

  16. Rolf skriver:

    Problemet är att hela sjukvårds-apparaten är svårt korrumperad. Socialstyrelsen, Livsmedelsverket och Läkemedelsverket är alla styrda av dolda krafter genom lobby-verksamhet.

    Kosten är basen i en frisk tillvaro. 80% av maten i våra affärer är sjukdomsdrivande. Mat lagad av rena råvaror, helst producerade i Sverige är frisk-mat.
    Alla industri-processade matvaror, Big-Food, är mer eller mycket mer sjuk-mat.

    Sjukvården är kidnappad av Big-pharma. Den allopatiska medicinen är orsak till hög sjuklighet, ingen bot. Den verkar symptom dämpande, men ger allvarliga biverkningar. 30% av dödsfall beror på biverkningar av apotekets mediciner.
    ”Vad du bör veta om Rockefellers och läkemedelsindustrins investeringar på sjukdomar”
    https://newsvoice.se/2015/12/31/rockefellers-och-lakemedelsindustrin/

    Botemedel vid sjukdomar bör sökas inom de alternativa vård-metoderna, vilka är hårt kritiserade av just Big-Phrmas hantlangare myndigheter och media.

    Liked by 1 person

  17. Lassekniven skriver:

    Det moderna sekulariserade urbana västerländska samhället är inte särskilt vänligt mot människan och hennes välbefinnande. Den stress som hon utsättes för kan vara nedbrytande för många. Eliten som orkar är oftast högpresterande män mellan 25 och 40 år. Men när de kommer upp i 50-års åldern kan problemen komma i fatt. Skilsmässa, friställd från jobbet utan större möjlighet att hitta ett nytt bra jobb. Den förlamande tröttheten kommer ifatt, kanske också alkoholen.
    Det är inte lätt. Dessa män och även kvinnor vill inte sitta hos doktorn och gråta ut. De vill må bra igen. Därför måste de utredas. Ibland hittar man hormonella störningar som kan korrigeras.
    För det de mesta hittar man normala titrar.
    Då är det viktigt att hitta en mentor, kanske en gammal erfaren läkare eller arbetskamrat eller släkting.
    Låt läkningen få ta sin tid. Mitt råd under denna tid är att avstå helt från alkohol. Gå och promenera, gå för livet, gå i naturen timmavis varje dag. Gå till sängs tidigt och gå upp tidigt. Minst 7 timmars sömn. Behöver man ett sömnmedel är det bra att ta melatonin (Cirkadin, på recept) under en övergångsperiod. Bensodiazepiner är inte lösningen.
    En annan medicin som kan hjälpa många är citalopram (SSRI) i lågdos, börja med 10 mg och öka vid behov till 15-20 mg. Det är alltså inte frågan om depressionsbehandling (där maxdos är 30-40 mg). Utan tanken är att kanske få upp serotoninet i hjärnan tills bättringen kommer. Dessutom, se till att vara förankrad hos en klok läkare (lättare sagt än gjort).

    Liked by 1 person

    • Lars skriver:

      Jag invänder inte mot din expertis, men har en del frågetecken, där jag tycker du skiljer ut ”utbrändhet” som något särskilt och mindre allvarligt?

      Förstår inte din kommentar om att det inte handlar om depressionsbehandling? Att stress är orsak medför ju att andra orsaker inte är direkt utlösande, men vanligen har man benämnt utbrändhet, som saknar diagnos (om det inte tillkommit) för utmattningsdepression och många andra symptom av ångestkaraktär och liknande tillkommer ofta? SSRI finns ju i flera varianter, du tycks förorda SSRI som påverkar mer entydigt serotonin nivåer och inte noradrenalin od? Dosen är väl vad jag förstår helt likvärdig vanlig depression, men kanske inte egentlig depression? Frågan om återhämtning är ju också intressant eftersom man brukar konstatera att man inte lär sig hantera stress bättre genom att utsättas utan att det snarare är tvärtom, att stresståligheten slits ned? Likaså att känsligheten ofta blir kronisk? Att man återhämtar sig är nog sant, men en läkare jag minns konstaterade att hon brukade säga att det tar lika lång tid att bli frisk som det tog att bli sjuk.

      Vid sidan av psykiska symtom tillstöter väl ofta fysiska symtom?

      Aktivitetsorienterad terapi som fysisk träning, mental o fysisk avslappning, psykoterapi är väl oftast indicerat i likhet med vanlig depression. Det är väl ofta inte endast en orsak till problemen.

      Generellt är det väl synnerligen oklart vad som orsakar psykiska problem, dit utbrändhet hör. Någon neurologisk förklaring finns inte (man har ju försökt se ADHD om sådan, men invändningar mot diagnosen som sådan finns dvs finns ADHD?). Generellt finns väl inte någon neuropsykologisk förklaringsmodell som håller?

      Gilla

  18. MartinA skriver:

    Finansiering av sjukvård är ett svårt problem. I USA var det för länge sedan försäkringsbolag som fick betala när folk väl blev sjuka. Och då uppstod situationen att läkaren ville ge så mycket behandling men framförallt så mycket tester som möjligt. Dels för att tjäna pengar. Och dels för att skydda sig mot framtida stämningar. Visst, det är bara 0.0001% chans att det är sjukdom x. Men OM det är det kan det ruinera läkaren/läkarens arbetsgivare i en stämning.
    Och patienten som hade betalat sjukförsäkring hela livet ville naturligtvis nu äntligen få nytta av de dyra premierna. Och hade stort intresse av att eliminera varje 0.0001% chans sjukdom. Och naturligtvis kommer systemet även dras med hypokondriker och uppmärksamhetssökande personer.

    Grundkonstelationen är ickefungerande. X(patienten) och Y(läkaren) beslutar om sjukvård för X, Z(försäkringsbolaget) betalar. Samtidigt som sjukvård är så dyr så att 95% av alla X ej skulle klara av att betala för den själv. Vi är bara människor och det är i viss mån rationellt att lägga pengarna på fräsig bil / fina smycken snarare än att spara för sjukvård.

    Liked by 3 people

    • Fredrik Östman skriver:

      Likväl finns en viss chans att försäkringar kan fungera om det finns många försäkringar att välja på, med olika riskkollektiv och olika inställning till dokumentation av diagnoser etc. Det handlar bara om rationell riskbehandling. En risk är att bli sjuk, en annan är att bli felaktigt diagnosticerad. Det är bara olika risker. Ett system med bara en försäkring som väljs av någon annan än kunden kan förstås inte fungera lika bra.

      När en stor mängd ömessidiga försäkringar med tydliga målgrupper/riskkollektiv erbjuds vet man att staten har lyckats i sin reglering.

      Liked by 1 person

      • MartinA skriver:

        Därför att de bygger på mänskliga relationer. Privata sjukförsäkringar är mellan främlingar med icke harmoniska mål. Deras interaktion garanteras av staten. Jag tycker sverige visar vad som händer med ett samhälle som grundar sig på det stirila och opersonliga. Been there, done that.

        Gilla

      • Fredrik Östman skriver:

        Vad är det för dumheter! Hur har du kunnat uppleva det gamla borgerliga europeiska civilsamhället för socialismen!? Självklart byggde de på mänskliga relationer. Små privata ömsesidiga försäkringar för väl definierade kollektiv. Tycker du att lagtinget hos vikingarna var förtryckande centralism också, så föreslår jag att du åker ner till khoisan-folket och lever med dem som en riktig vildman.

        Gilla

      • MartinA skriver:

        Antingen har man människor som bryr sig om en. Eller så förtjänar man inte att få hjälp med sjukvården. Jag tror på att ersätta centralstyrd byråkrati med mänskliga relationer och byråd och motsvarande.

        Gilla

      • Lars skriver:

        Fredrik, vi har haft diskussionen tidigare och du förstår inte problematiken. Det är helt riktigt att individen skulle kunna välja riskgrupp och försäkringar ske efter kollektiv och risknivå, men ingen individ kan från början bedöma riskerna med livet och den typ av system du förespråkar finns i USA och skapar, som Marina är inne på, av olika skäl mycket höga kostnader, samtidigt som de med pengar och god hälsa kan minska sina premier. Likaså måste knappa resurser på området fördelas och fördelningen vill vi inte ska vara beroende av ekonomi. Det är ingen slump att Obamacare blir och mindre bra eller att Trumps ändringar skapar miljoner utan försäkring, nästan hela den industrialiserade världen har förstått att One Payer System (staten) ger den effektivaste vården och att det inte går ut över den individuella friheten.

        Gilla

  19. Östanskog skriver:

    Just hemkommen från att skriva några rader till Ingvar Kamprads minne var jag en aning ledsen. Dagens Patrik gjorde mig inte piggare. Tvärtemot var det bitvis olustigt beroende på andra livserfarenheter, kanske. – Tack MOAB och LARS för era kommentarer.

    Gilla

  20. Åse skriver:

    Några drivande inom den angloamerikanska oligarkin har börjat samarbeta och skapa speciella lobbygrupperingar för att påverka politiken. Den centrala gruppen är Council on Foreign Relations som finansieras och domineras av oligarkin.

    Där väljer man in alla med makt i USA. Samma krets har även tagit initiativ till Bilderberggruppen och Trilaterala kommissionen där några svenskar återfinns.”

    Jag ställer då frågan: HUR I HELA VÄRLDEN KAN EN AV SVERIGES VIKTIGASTE POLITIKER, riksdagens förste talman, Urban Ahlin, få inneha detta oerhört viktiga ordförandeskap och samtidigt vara medlem av Council on Foreign Relations och Trilaterala kommissionen?

    Det borde vara en självklarhet att folkets förtroendevalda inte tillåts vara involverade i organisationer som arbetar MOT vårt lands intressen!

    https://anthropocene.live/2018/01/30/globalismen-forstor-vastvarlden-och-hotar-freden/

    Gilla

  21. Sofia skriver:

    Jag är kluven till dagens inlägg.

    Jag tror å ena sidan att arbetslivet har hårdnat och effektiviserats in absurdum de sista 10-15 åren vilket skulle kunna förklara det ökande antalet diagnoser för psykisk ohälsa och utmattning. Då kanske det inte är läkarnas diagnoser det är fel på utan att vi lovar en sjukförsäkring som inte har resurser att betala om /när folk blir sjuka.

    Jag tänker ofta på det när jag åker buss, bussen är aldrig i tid längre eftersom busstidtabellen inte beaktar att människor med rollatorer åker med. Inte heller tar den hänsyn till trafikförhållanden som snö, rusningstrafik eller vanliga stopp för på- och avstigning.

    Jag själv har jobbat i hemtjänsten i många år. Från att man kunde ta sin lunchrast, dricka morgonkaffe och även räkna med att kunna passera kontoret någon gång under dagen för toalettbesök (10 år sedan) så har vart och ett av dessa privilegier bortrationaliserats. Jag kan inte minnas när jag kunde ta lunchrast senast. Toalettbesök är numera förpassade till ett dike eller en vänlig vårdtagares toalett. Det gör också att man undviker att dricka. All hjälp ex en dusch som förr fick ta 30 minuter får nu ta 20, betänk då att den man hjälper aldrig är fullt frisk, de ska både ha hjälp att torka sig, torka håret, kanske smörja kroppen. Man har inga egentliga förflyttningstider, telefonen ringer ofta. Nya kollegor är som regel outbildade, de får en eller 2 dagars introduktion och gör så gått de kan men klart att kvaliteten försämras och långtidsstressen ökar. Frustration känsla av maktlöshet och långvarig stress kan givetvis skapa långsiktiga hälsoproblem. Jag har haft kollegor som bokstavligt blivit gråa på några veckor, som inte kunnat hitta till affären själva som om de fått en mindre stroke helt enkelt.

    Å andra sidan tror jag också att det går ”mode” i att känna på ett visst sätt i en viss epok. Ibland kan jag nästan känna mig lite utanför när folk berättar om hur dåligt de mår på alla möjliga sätt, inte orkar osv. Jag tror inte de ljuger men att de på något sätt får uppmärksamhet och en kick genom sitt ”lidande”och speglar sina erfarenheter i andras lidande. Jag tänker att i stora delar av världen skryter man för uppmärksamhet men i Sverige så lider vi. Och vi vet ju att den som det är mest synd om, som är det största offret den vinner i Sverige. Naturligtvis finns då ingen objektiv skala utan den som skriker högst, får mest medlidande och uppmärksamhet. De med så svåra symtom som mina kollegor ovan de orkar inte skryta med sitt lidande, de orkar heller inte strida vare sig läkare eller försäkringskassa och jag är glad att kunna berätta att just de inte heller har behövt göra det.

    Gilla

    • Björn skriver:

      Bra skrivet! Har liknande erfarenheter efter 40 år inom Posten! Jag har verkligen sett hur stressen ökat år efter år, och jag vet inte hur många gånger jag själv släpat mej till jobbet, trots både hög feber, ryggvärk och annat! Detta för att varje gång man sjukanmälde sig, var nån annan tvungen att offra sig, och avbryta sin semester eller annan ledighet! Det fanns över huvud taget inga marginaler alls i organisationen! Linjer slogs ihop, personal sas upp, men arbetsbördan var fortfarande densamma, bara fördelad på färre anställda! Rationaliseringarna drevs som sagt in absurdum, och vad jag hört, efter att jag själv gått i pension, har det bara blivit än värre!

      Gilla

  22. Anna skriver:

    Hmm. Jaha-där kom det igen, det var ett tag sedan sist…
    Alla sjukskrivna simulerar-de är lata jävlar som skor sig på hårt arbetande medborgare. Varför inte skriva så rätt ut eftersom det är precis det du tycker?
    Jag brukar vara en snäll och välvillig människa som inte önskar någon att drabbas av något ont ( förutom mördare terrorister och djurplågare som gärna får brinna i helveteselden i evighet) men här skulle jag önska, bara för att du faktiskt skulle få insikt och förståelse för de sjuka, jag skulle önska att du drabbades av en depression och sedan fick försöka kämpa dig igenom både läkarnas och Försäkringskassans bemötande samtidigt som världen runt dig rasat, allt i livet är hopplöst och du får inget stöd, bara klämkäcka fraser att ” ta dig i kragen”. Om du gick igenom detta skulle du inte smutskasta oss som bär sjukdomens börda! Tror du man frivilligt vill bli klassad som kronvrak, se hela tillvaron rämna, varje dag en kamp att ta sig igenom? Nej, det är inte arbetslättja, inte inbillning, det är den jävliga verkligheten för tusentals människor i detta land!

    Gilla

  23. Margareta skriver:

    Jag är kluven till detta inlägg. Dels för att jag alltid retar mig på programmet ”Kropp och själ” med deras ytliga, veckotidningsaktiga upplägg med sken(!) av fördjupning. Tacka vet jag gamle doktor Heinemann vars trygga stämma man kunde lyssna till i Radiodoktorn. Han tog hand om ordentliga åkommor men var ändå mänsklig, en gammaldags familjeläkare. Själv skulle jag inte lägga alltför mycket krut på att lyssna på Kropp och själ annat än att få veta vilka som forskar på vad och eventuellt har skrivit en läsvärd bok.
    Dels för att jag själv varit utbränd som det hette den tiden. För snart 18 år sedan ramlade jag ihop på mitt arbetsrum, framför datorn, låg på golvet kunde varken gå, stå eller tala. Total kollaps vilken hade föregåtts av olika tecken under flera år vilka jag, plikttrogna människa, helt
    hade ignorerat. Det tog tid innan jag kom tillbaka, 3,5 år. Hjärnan var slut, kroppen var slut och det var veckor av värk, Ingenting fungerade som det skulle, enligt företagsläkaren var hela kroppens system i oordning. På min arbetsplats ersattes jag av 1,75 personer, i praktiken 2 personer. De ämnesområden jag med min 25 åriga erfarenhet hade kapacitet för ansåg ingen sig kunna klara och en uppdelning var nödvändig. Just året innan kollapsen hade utmärkts av fördubbling av arbetstrycket(mätbart) med ett pussel med tider och bokningar för att få det hela att gå ihop. Till detta kom flera år av dålig ledning, uselt chefskap, en organisation med en period två huvudmän (med olika budgetår) och på ett mer personligt plan en arbetsplats med bara kvinnor med åtföljande uteslutningsprocesser gjorde sitt till. På den tiden var Försäkringskassan förstående, likaså läkaren på Previa och jag kunde återgå i egen takt. Helt
    återställd har jag aldrig blivit, känsligheten för stress finns där fortfarande. Dvs. hopar sig saker, särskilt om jag själv inte kan göra något åt, är risken stor. Dessutom skulle jag vilja byta ut ordet stress mot press eftersom det egentligen är vad det rör sig om. Ordet stress för tankarna till jäkt, trångt om tidsutrymmet (och det kan ju vara aktuellt för en tid) men pressen på en ens inre, ens psyke att klara av saker som definieras om omvärlden och där man har litet eller intet utrymme(se inlägget ovan om toalettbesök) för egna beslut även i liten skala är förödande.

    Liked by 1 person

  24. Petrus skriver:

    Svar till Sofia:

    Postar ett svar som liknar de till MOAB och Lars som mer direkt handlade om sjukförsäkringen. Men din läsarkommentar rör egentligen samma sak: När samma välfärdspengar skall räcka till fler så får man skära någon annanstans. Att spara kostnader i hemtjänsten genom att låta de anställda jobba mer för samma peng har samma effekt som att sluta med ”hellre fria än fälla” i sjukförsäkringssystemet och ersätta detta med motsatsen.

    Här diskuteras ett tänkt parti som vill kapa ner invandringen och u-hjälpen för att ha råd att överhuvudtaget ha kvar nuvarande nivå på socialförsäkringarna:

    https://www.flashback.org/t2912393

    https://vansteralternativtillsd.wordpress.com/

    Antar att samma resonemang kan tillämpas när det gäller hemtjänsten. Hemtjänstpersonalens arbetsvillkor nämndes dock inte explicit i ”valplattformen”, däremot sjukvården. Hade nog varit vettigt för ett sådant här parti att explicit nämna hemtjänsten också.

    Skulle också tro att arbetsvillkoren i hemtjänsten har ett samband med rekryteringsproblemen.

    Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s