När alla dominobrickorna står korrekt uppradade så räcker det med en lite puff på bricka nummer ett så faller så småningom hela raddan i ett mönster som kan vara både elegant och komplicerat. Det kan ha tagit evigheter att tänka ut och bygga systemet och så faller alltihop på ett ögonblick. Jag kom att tänka på det när jag som så ofta tidigare satt och funderade på varför det svenska etablissemanget av samhällstänkare tillika politikerna aldrig verkar kunna tänka en redig och trovärdig tanke när det gäller invandringspolitiken i stort. Jag tror att förklaringen är att de räds en dominoeffekt.

Jag skrev nyss om populismen och dess defekter. Min tes (som jag inte formulerade så himla tydligt i texten; ber om ursäkt) är att populistiska synsätt och förklaringar är sådana som makthavare eller andra använder för att förvilla medborgarna och förmå dessa att leta efter sina fiender på fel ställe. Populismen kan hjälpa makthavare att skylla ifrån sig och vända folks uppmärksamhet från deras (makthavarnas) egna tillkortakommanden.

Vi kan ta några konkreta exempel. Låtsas att det pågår en massinvandring till Sverige med potentiellt stora skadeverkningar för nationen. Du tror att statsminister Löfven är åtminstone delansvarig och ringer till honom.

Om man vet vad en person har för uppfattning i en viss fråga kan man ofta förutse vad vederbörande tycker i en annan, till synes orelaterad, fråga. Om jag upptäcker att Nisse oroar sig för klimathotet så satsar jag lugnt en hundring på att han är positiv till migration trots att klimat- och invandringsfrågorna inte har något med varandra att göra. Om träffar jag någon som liksom jag själv oroar sig för migrationens konsekvenser kan jag vara ganska säker på att hon inte är djurrättsaktivist. Hur kan det komma sig att värderingarna klustrar sig på ett så förutsägbart vis (om de nu gör det, den saken är inte bevisad, det bara känns så)?

Jag tror att vi i vår tid har två dominerande förhållningssätt till tillvaron. Det ena företräds av PK-isterna, det andra av Förnekarna. (I detta schema är jag Förnekare, total disclosure.)

Påven har nyligen besökt Portugal. I samband därmed passade det portugisiska flygbolaget TAP på att skriva ett reportage om Hans Helighet i sitt ombordmagasin varifrån jag hämtat inspiration till dessa rader. Om du är en varm anhängare till påve Franciskus så bör du kanske sluta läsa här.

Jag menar att denne begåvade och medryckande person liksom ett slags återuppstånden Olof Palme förtalar dem som står för utveckling och framsteg på vår jord, nämligen västlandet med USA i spetsen (ehuru USA har gjort mycket dumt på senare tid, det förnekar jag inte). Samtidigt fjäskar påven för dem som gärna vill dela den rike mannens liv men inte riktigt vet hur man gör annat än genom att på olika sätt begära plats vid den rike mannens bord.

Jag undrar om någon ekonom, Karl Marx undantagen, har gjort så mycket skada för mänskligheten som John Maynard Keynes. Karl Marx kommer nog etta med tanke på vad han varit medskyldig till i länder som Sovjetunionen, men Keynes bekläder alldeles säkert andraplatsen för sina vilseledande teorier.

Keynes är det internationella politikerväldets profet. Hans epokgörande – saker kan vara epokgörande fast de är dåliga – verk The General Theory of Employment, Interest and Money publicerades 1936. Demokratin hade slagit igenom i västerlandet bara något eller några decennier tidigare. En ny typ av härskare – politikerna – började just bli varma i kläderna.

Jag minns den ljuva tiden när samhällsanalysen låg fast, när de politiska orden hade ungefär samma betydelse i olika läger så att man på det hela taget visste vad man talade om (även om man ville olika saker). Högern, borgerligheten, Svenska Arbetsgivareföreningen, Svenska Dagbladet och Gösta Bohman var i stort sett samma sak. Likaså var vänstern, socialdemokratin, Tage Erlander, Norra Bantorget, arbetarklassen, Folkets Park, ABF och Stockholms-Tidningen ett enhetligt och sammansvetsat intresse.

Abdellah Taïa (44) är, enligt egen utsago, en marockansk bög som bor sedan 19 år i Paris. På SvD Kultur framförde han att han är ”mycket rädd”:

Rädd för att se Europa sjunka ned i rasism. Rädd för den vite mannen och hans skrämmande brister.

Jag är en vit man. Det är mig och mina skrämmande brister författaren är rädd för. Hur menar han?

Om man anstränger sig lite kan man lära sig en del om den kulturella integrationens vardagsproblematik under en taxiresa från Stockholm till Arlanda. Min förare hette Tomas och var en kristen, normalt arabisktalande man från Bagdad, enligt uppgift utbildad IT-ingenjör. Till min glädje kunde han efter åtta år i Sverige också uttrycka sig något lite på svenska.

Samtalet började inte så bra, för han sa att muslimerna i Bagdad hade krävt honom på en straffavgift om 2 000 amerikanska dollar i månaden för att inte döda honom om han inte antog islam. Jag försökte artigt uttrycka mina tvivel på den angivna månadsavgiften som jag tyckte lät osannolikt hög. Om det kostar en kvarts miljon kronor om året att vara kristen i Bagdad behöver väl muslimerna inte ens lämna offerten utan kan avrätta alla konverteringsovilliga kristna på direkten. Det är kanske just det de faktiskt gör.

Statsvetenskapsprofessorn Bo Rothstein vid Göteborgs och Oxfords universitet påminner mig om den store tänkaren Voltaire eller kanske snarare om filosofen Pangloss i Voltaires bok Candide. Vilka olyckor som än drabbade kunde Pangloss efter visst grubblande komma fram till att vi lever i den bästa av alla världar.

I Dagens Nyheter den 21 maj ger Rothstein prov på vilka funderingar detta sinnelag kan framkalla. Den som liksom jag närde föreställningen att Sverige har allvarliga problem blir upplyst om motsatsen, ty vi lever i den bästa av alla världar.

I de nedre tonåren tyckte jag mycket om att rida. Jag gillade hästar och läste allt om djuret. Jag kunde svaret på 10 000-kronorsfrågan om hästar som en tjej på teve missade i finalen. (Programledare Baehrendtz frågade efter namnen på de tre hingstar som räknas som anfäder till det engelska fullblodet. De hette Herod, Eclipse och Matchem.)

En sommar bodde jag på en bondgård där det fanns en ponny som jag fick rida. Han hette Putte och var egensinnig och listig. Han var inte så förtjust i hinderhoppning, så han förberedde sig alltid att göra en plötslig undanmanöver strax före hindret. Gradvis utvecklade jag min misstänksamhet mot skumma rörelser vid anloppet så att jag kunde parera och förmå Putte att genomföra språnget.

Tjeckiska Republikens förre president Václav Klaus och Jirí Weigl, en medarbetare till Klaus, har skrivit en klargörande liten bok som heter Folkvandring – en kort vägledning till vår tids migrationskris. Boken består av ett kort, lättillgängligt och välargumenterat resonemang som naturligtvis skulle brunråttestämplas av pk-isterna om de ens vågade komma i närheten av skriften. Personligen har jag svårt att se något fascistiskt eller rasistiskt i Klaus och Weigls tankegångar.

Om man frågar president Donald Trump vad globalisering betyder skulle han antagligen säga något om att amerikanska jobb flyttar till Kina, något som han inte gillar.

Om man frågar Tjeckiens före detta president Václav Klaus vad globalisering betyder skulle han sannolikt peka på en, enligt honom, av Brysselbyråkratin framkallad folkvandring till Europa av afrikaner och folk från Mellanöstern. (Ta del av hans läsvärda bok Folkvandring, en kort vägledning till vår tids migrationskris eller vänta lite så skriver jag en krönika om den.)

Finanspolitiska Rådet är en myndighet som bland annat har till uppgift att framföra synpunkter på regeringens ekonomiska politik, vilket rådet nyligen gjort. Regeringen får en hel del troligen välförtjänt skäll, men jag ska endast uppehålla mig vid en detalj i rådets rapport, nämligen sysselsättningsgraden för utomeuropeiskt födda (UEF). Det är en potatis som ju mer tiden går framstår som – och faktiskt alltmer erkänns vara – allt hetare. Rådet självt sammanfattar så här:

Ju närmare människan kommer ett eftersträvat mål, desto mer outhärdlig och plågsam tycks henne den återstående sträckan.

Ibland känns det så i alla fall. När kvinnorna har (eller i varje fall nästan har) uppnått full jämställdhet med männen så framstår varje kronas löneskillnad till männens förmån som en oursäktlig förolämpning. Företeelser på en nivå som tidigare, innan jämställdhetsivern slagit till med sin fulla kraft, fördragits med jämnmod mobiliserar nu korståg mot de återstående missförhållandena.

Skyldighet 7: Du ska vara pålitlig

Tillit är fundamentet i varje fungerande gemenskap. Om vi inte litar på vår nästa blir snart sagt varje mänskligt projekt fåfängt eller ogörligt. Om vi inte tror att andra bilister håller sig till höger törs vi inte ge oss ut i trafiken. Om vi inte tror att livsmedelsproducenterna månar om hygienen törs vi inte äta maten.

Envar är skyldig att ständigt bevisa sig vara värd att lita på.

Skyldighet 5: Du ska i ord och handling påminna andra om deras medborgerliga skyldigheter

I våra förfäders bondbyar rådde stark social kontroll. Människorna kände varandras historia och läggning och utövade kollektiva påtryckningar på den som avvek från rådande sociala normer. Ovanför menigheten fanns prästen och länsman som kom med ytterligare, mer eller mindre hårdhänta, förmaningar när det ansågs behövas. Det hela var ganska tryckande, för att inte säga kvävande, för alla andra än de mest konforma.

Skyldighet 3: Du ska behandla andra som jämlikar

Hur stora än olikheterna må vara mellan medborgarna vad gäller rikedom, begåvning, skönhet och allehanda specialförmågor så har vi i vår kulturkrets bestämt att det finns en värdighet hos alla människor som är typisk för människan och är lika för alla. Tanken kommer nog ursprungligen från den kristna religionen, där Gud antas älska alla människor lika mycket. Ingen människa har större mänsklig värdighet än någon annan.

Skyldighet 1: Du ska utveckla dina möjligheter

Naturen eller Gud (eller vem Du än vill sätta i dessas ställe) har gett Dig medfödda förutsättningar. Alla människor har olika förutsättningar. Men var och en är skyldig att förvalta sina förutsättningar på bästa sätt. Var och en är sitt eget utvecklingsprojekt. Den som är kristen känner igen detta krav från Jesu liknelse om tjänaren som hade ett pund att förvalta.

För tolv år sedan skrev jag en bok som heter Skärp dig, Svensson tillsammans med några andra (Dick Erixon, Tove Lifvendahl, Lorentz Lyttkens, Peter Olsson och Anders Röttorp). Tråkigt nog är den lika aktuell och angelägen – i bemärkelsen obeaktad – som när den kom.

Den handlar om de värderingar och den mentalitet som kan vägleda oss till det goda samhället. I skriften finns även något vi verkligen skulle behöva som pendang till Deklarationen om de mänskliga rättigheterna, nämligen en motsvarande deklaration om skyldigheter. 

Jag skrev relativt nyligen att om jag bildade ett nytt parti – vilket jag inte kommer att göra om inte hundratusentals medborgare med acklamation kräver just detta, vilket de inte kommer att göra – så skulle det partiet heta Medelklass.

Jag visste precis vad jag menade med medelklass, till exempel att den sortens industrianställda som tidigare kallades arbetarklass numera uppfattar sig som medelklass och därför bör räknas till den gruppen. Men det var så många som hängde upp sig på att ett politiskt parti skulle heta Medelklass att jag kasserade idén. Det vore för mycket uppförsbacke att starta ett parti och sedan behöva gaffla om namnet när man egentligen vill prata om budskapet. Så jag bestämde mig för att i namnet definiera partiets budskap snarare än efter dess tilltänkta väljare (om jag skulle bilda ett parti, vilket jag alltså inte tänker göra).

SAF-legendaren Sture Eskilsson sa ibland att när det gäller åsikter är svenskarna som ett stim av sniglar. Liksom ett fiskstim rör vi oss alla åt samma håll, men i stället för att som fiskar byta riktning flera gånger i minuten så ändrar vi uppfattning bara några gånger per århundrade.

Jag kom att tänka på det när jag läste en artikel av Gunilla Kindstrand i senaste Axess, nr 4 2017. Artikeln handlar om Roland Huntford, den brittiske journalisten som år 1971 publicerad boken The New Totalitarians där han hävdade att svenskarna var just det, att vi lydde och att alla gick åt samma håll:

Bellman säger att problemet är lärarnas status är för dålig och att vi därför måste höja deras status.

Relativisten instämmer i att det nog är sant men att man också tänka på att det kan finnas andra synsätt. Att eleverna inte alltid respekterar lärarna kan ju bero på eleverna, särskilt pojkarna, hellre spelar dataspel än lyssnar på fröken.

Bellman säger att javisst, därför är det viktigt att höja lärarnas status snabbt som attan så att barnen lyssnar på fröken.

Jag är en pladdrare i bemärkelsen en sådan som skriver böcker och artiklar, håller föredrag och på andra sätt framför åsikter. Det som kännetecknar pladdrandet, som också går under beteckningen samhällsdebatt, är att pladdraren, i varje fall den här pladdraren, ständigt har känslan av att ingen läser något, ingen påverkas och att verksamheten därför inte har någon mening. Framför allt särskilt otåliga bladdrare är utsatta för sådana förnimmelser.

Jag heter Elin och jag är 14 år. Jag tycker om djur för dom är så söta. Om man bara är snäll mot dom så kryper dom ihop och slickar mina händer. Min tjejkompis Linda hade en hundvalp som gjorde så på mig. Sedan kom Lindas lillebror och slog hundvalpen och då blev den ledsen och bet hennes lillebrorsa. Så jag vet att djur är snälla bara man är snäll mot dom.

Maktskiften har historiskt sett mest handlat om vem som ska sitta vid köttgrytorna, den ena stammen eller den andra, hattarna eller mössorna. lilleputarna eller Blefuscu-borna, muslimerna eller de kristna.

I många fall handlar maktskiftena även om något annat än köttgrytorna, nämligen om att en ny ordning ska introduceras som på något vis antas bidra till att göra åtminstone de nya makthavarnas tillvaro bättre. Den socialistiska revolutionen av marxist-leninistisk eller annan karaktär är kanske de mäktigaste exemplen.

Svenska högre lärosäten har enligt lag i uppgift inte bara att forska och undervisa inskrivna studenter, utan också att torgföra sina kunskaper till vanligt folk utanför akademin. Jag har sökt sådan bildning för allmänheten men inte hittat något intressant (vilket såklart kan vara mitt eget fel).

Hellre avnjuter jag det dignande smörgåsbord av föreläsningar, debatter, intervjuer och samtal som brasilianska universitetspersoner utan lagtvång erbjuder på internet. Det verkar vara en fluga bland landets filosofer, humanister, historiker och sociologer att publicera sig på internet. Sök exempelvis efter Leandro Karnal (ironisk och vältalig), Clóvis de Barros Filho (jätterolig ordekvilibrist) eller Sergio Cortella (planerade att bli munk men blev i stället professor i teologi) på YouTube om du förstår portugisiska. Om du inte gör det så överväg att lära dig språket – om inte annat så för att kunna avnjuta dessa artisters föreställningar.

Den här texten publicerade jag för ungefär ett år sedan, före såväl Brexit som Trump och före det senaste årets hetaste debattämne, alltså frågan om ”populismen” och folkets eventuella uppror mot eliterna. I det perspektivet känns Platons gamla text ännu mer aktuell.

Kan vi ha någon glädje av att höra vad grekiska statsvetare hade att säga för två och ett halvt årtusende sedan? Jag tror det. Låt mig berätta om Platons idéer (som han la i – eller möjligtvis hämtade från – munnen på sin omkring 40 år äldre kollega Sokrates).

I förra veckan var jag på begravning. Man sjöng Trygga rekan och Härlig är jorden. Jag kunde alla orden och mindes min tid i folkskolan, där fröken Laura, som hade kringlade flätor vid öronen, spelade psalmer på tramporgel. Om kyrkan slängt in även Den blomstertid nu kommer så hade min ögon tårats av nostalgi och fosterlandskärlek.
Det är nog den där rotkänslan och viljan att återknyta till mitt historiska ursprung som gör att jag är kvar i kyrkan. (Att Svenska kyrkan tagit bort den pampiga Fädernas kyrka ur psalmboken gör mig mycket förargad och undrande. Hur kunde organisationen avlägsna en sång där den hyllar sig själv?) 

Om vi bortser från resenärens egen upplevelse, som ju kan vara upplyftande eller nedslående allt efter resans riktning, tror jag klassresor, eller ståndscirkulation som det tidigare kallades, är bra.

Min enkla föreställning är att samhällen har en tendens att organisera sig hierarkiskt. Mot toppen anrikas utkomstmöjligheterna och de ärofyllda positionerna. I ett gott samhälle, föreställer jag mig, bör de dugligaste och mest meriterade människorna ha förtur till topplatserna. (Jodå, man kanske också vill platta till hierarkin om den känns för hög och smal, men det är en annan historia.)

Jag skrev nyligen att det makthavande Politikerväldets berättelse om Sverige med tiden blir allt mindre legitim. Det betyder att folk inte längre tror på Politikerväldets grundläggande föreställningar om Humanitär Stormakt och Värdegrunden och Multikultur och annat PK-gods.

Att dessa idéer fortfarande har bäring beror till en del på effektiv propaganda, men framför allt för att den majoritet som genomskådat pratet inte törs säga emot.