Patrik Engellau

Jo, jag kom som sagt nyligen hem från ett besök på en privat välgörenhetscentral i slumområdet Conjunto Palmeiras i Fortaleza i norra Brasilien. Verksamheten startades för över tjugo år sedan av en avhoppad katolsk präst, Joaquim Melo, som visade sig vara en superkändis i Brasilien (över 10 miljoner googleträffar varav dock inte alla avser honom). Han har en diamant i örat och transparent lack på naglarna (men hans älskade fru – en kvinna, alltså – hade nyligen gått bort i cancer, så man vet inte).

Patrik Engellau

Jag kom just hem från ett veckolångt besök hos en privat välgörenhetscentral i en slum i Fortaleza i norra Brasilien. Brasilianska slumområden – favelas – är inte att leka med. Den här heter Conjunto Palmeiras och har vid pass 40 000 invånare varav två, tre procent antas vara knarklangare och kanske 15 – 20 procent knarkare.

En av invånarna förklarade för mig att man inte gärna rör sig långt från sitt eget närområde. Antag att ens bror eller farsa säljer knark. Då ligger det när till hands att denne ligger i fejd med en konkurrerande knarkhandlare i nästa kvarter. Om man då går till nästa kvarter blir man kanske misshandlad av den konkurrerande knarkhandlaren. Bara så man lär sig. Så kan knarkhandlare skicka signaler till varandra. I Brasilien lägger man inte fingrarna emellan.

Patrik Engellau

Hur hänger allt ihop: Agenda 2030, massinvandringen, de ökande ekonomiska klyftorna, globaliseringen, västerlandets försvagning och så vidare? Jag tror att det ligger till så här.

Förut hade vi en segregerad värld. De rika länderna var rika och de fattiga länderna var fattiga. De rika bestämde över de fattiga i kraft av sin självsäkerhet, sin militära makt och sitt allmänna föredöme och bar då ibland tropikhjälm (sådana fanns fortfarande att köpa i fina butiker kring Piccadilly Circus på sextiotalet).

Det var en världsordning. Den ”första världen” vad de rika länderna, den ”tredje världen” var de fattiga länderna (och däremellan fanns de socialistiska länderna som kallades den ”andra världen”).

Patrik Engellau

Ursäkta om jag snöar in på Migrationsverkets prognoser, men saken har betydelse som illustration över myndigheters allmänna förmåga att säga något om framtiden. I min förra krönika i ärendet återgavs följande klipp ur verkets numera månadsgamla oktoberprognos:

Patrik Engellau

Under någon månad i början av år 1808 utsattes Brasilien för en flyktingchock. Mellan tio och 15 tusen flyktingar anlände oväntat. Alla ville bo i huvudstaden Rio de Janeiro, som plötsligt fick sin befolkning om 60 000 personer ökad med en fjärdedel.

Flyktingarna fick ett varmt mottagande. Kyrkan anordnade processioner och mässor för att välkomna de nyanlända. Staten åtog sig att stå för mat och husrum. Boendet hanterades på så sätt att statstjänstemän helt enkelt beslöt vilka hus som skulle stå till nybrasilianarnas förfogande och markerade detta med ett målat tecken vid entrén. Mat ordnades på så vis att flyktingarna fick förtur på marknaderna för till exempel höns och ris.

Patrik Engellau

Jag läser Migrationsverkets femte prognos för år 2015, som numera är nästan en månad gammal. Den får mig att för första gången fundera på att fly landet. Inte så mycket för invandrarnas skull som för myndigheternas och politikernas. Jag kan inte se annat än att Migrationsverket försöker att grovt förvilla läsarna, det vill säga mig och den övriga allmänheten (och kanske politikerna). Migrationsverkets vilseledanden är för grova för att kunna skrivas av som resultat av ouppmärksamhet. En snäll betraktare kanske skulle stämpla dem som uttryck för vårdslöshet. Jag tror att det ligger uppsåt bakom.

Patrik Engellau

Kära medlemmar,

Jag vågar påstå att vi är Sveriges i särklass mest framgångsrika bransch. På bara några år har vi vuxit från ingenting till hundratals medlemmar. I snabbhet och entreprenörskap påminner vi om Silicon Valley, men i lönsamhet är vi överlägsna Kaliforniens high tech-centrum, för där finns fortfarande bolag som efter åratals utvecklingsarbete fortfarande inte går med vinst.

(applåder)

Patrik Engellau

Jag klipper mig hos en kristen syrisk kvinna. Hon säger att alla hennes kunder numera bara pratar om invandringen och om hur korkade vi är i Sverige.

Till och med mina kristna, syriska kunder är upprörda, säger hon. Allt det där som vi en gång flytt ifrån förföljer oss nu till Sverige. Det är helt sjukt.

Patrik Engellau

Jag har skrivit ett antal artiklar om att polisen borde bli tuffare. Så råkar jag ut för polisen.

Jag gör en förbjuden högersväng från Strandvägen upp emot Artillerigatan och av en obegripligt osannolik tillfällighet står en polisbuss på Artillerigatan i motsatt riktning mot min. Snutarna ser mig och ger lite signaler samtidigt som de vänder sin folkabuss för att förfölja mig. En sekund tänker jag att om jag gasar på lite så kommer jag undan. Men risken är för stor. Det blir ingen dramatisk polisjakt, för jag håller mig inom hastighetsgränserna och snutarna sätter inte på larmet utan hänger bara på.

De följer mig in på Riddargatan och efter några kvarter tröttnar de på att följa efter och startar larmet med blåljus och allt. Då stannar jag såklart eftersom jag är en laglydig medborgare.

Patrik Engellau

Koranen uppmuntrar ställvis sina trogna att döda avfällingar och otrogna, men det är nog inte därför Islamiska staten instruerar sina franska adepter att självmordsbomba ett antal lokaler i Paris. Att utrota de otrogna med den metoden skulle ta alldeles för lång tid även för en muslim med allt det tålamod Profeten anbefaller.

Det måste finnas andra skäl.

Patrik Engellau

Morgonen efter det senaste terrordådet i Paris slog jag på teven. Där satt utrikesminister Wallström. Hon verkade helt tagen på sängen. Hon förklarade att EU satt i möte i detta nu och att detta kanske skulle leda till nya idéer och beslut. (Jag tar mig för pannan. Efter alla sina år i stora byråkratier, har utrikesministern inte upptäckt att möten inte tänker utan bara artikulerar medhavda synpunkter?) Hon förklarade att problemets kärna är kriget i Syrien – som Väst på något vis var skyldigt till – och ”ekonomiska intressen”. ”Och inte blir det bättre för att Ryssland lägger sig i.” Även programledaren var yrvaket bekymrad över västerlandets tillkortakommanden, ungefär: ”Herregud, Syrienkriget har pågått i fyra år och vi har inte gjort tillräckligt för att få stopp det!”

Patrik Engellau

Varje tid har sina speciella uppfattningar om hur saker och ting ligger till och hur människan kan påverka sina omständigheter. I allmänhet ligger det någon logisk eller rationell kärna i dessa läror. Problemet är att lärorna ibland tillmäts en tillämplighet långt utöver vad denna rationalitet tillåter. Så är det med en av vår tids mest inflytelserika läror, nämligen keynesianismen.

Patrik Engellau

Eftersom jag normalt klankar ned på allting är det mig en särskild glädje att för en gångs skull berätta om något jag tyckte var bra, nämligen den svenska biofilmen Tjuvheder. Den handlar om den undre världen och hur livet ser ut där. Med undre världen menas i det här fallet inte knarkmaffiornas, bankrånarnas och de internationella tavelstöldernas värld (om den världen nu finns annat än hos latinamerikanska knarksyndikat och i hollywoodmanusskribenters fantasi). Här avbildas i stället tillvaron för samhällets förlorare, knarkarna, alkisarna, pundarna, heroindetaljisterna, socialbidragstagarna, välfärdssamhällets uslaste klienter, poliskunderna, socialklienterna, kort sagt folk som hamnat i lägen där man själv faktiskt kunnat hamna om de personliga omständigheterna inte varit så gynnsamma. Hyggliga svenskar som hamnat snett, typ. Missförstå mig inte: riktigt, jävla snett.

Patrik Engellau

Ett vanligt argument för invandringen är att Sverige behöver importera människor eftersom svenska kvinnor inte får tillräckligt med barn för att befolkningen ska hållas stabil. Farhågan är alltså att Sveriges befolkning ska krympa. (En annan farhåga är att antalet försörjda ska öka i förhållande till antalet försörjare, men det är en så komplicerad fråga att jag inte tänker ta upp den. För övrigt är det svårt att förstå att import av människor varav nära hälften inte alls kommer i arbete skulle kunna tänkas avhjälpa ett sådant problem.)

Patrik Engellau

Var finns den Herkules som kan rensa upp i den svenska ideologins Augiasstall? Herkules ledde två floder genom stallet för att få bort skiten, men jag undrar om det skulle räcka här.

Med jämna mellanrum nominerar jag någon viss företeelse till Sveriges kardinalfel. Normalt har det något med det välfärdsindustriella komplexet att göra. Nu ska jag göra det igen: kardinalfelet är komplexets människosyn, tesen om den vanliga människans svaghet.

Patrik Engellau

De två berättelser jag nu återger har båda samma besvärande budskap. Jag påstår inte att de skulle vara representativa för hur framgångsrika invandrare eller framgångsrika barn till invandrare ser på den svenska skolan. Hur det ligger till på den punkten har jag ingen aning om. Jag är bara bekymrad över att två av de två sådana människor med vilka jag diskuterat saken har likartade uppfattningar.

Patrik Engellau

Edward Gibbon var en engelsk sjuttonhundratalstänkare som skrev den ständigt återutgivna klassikern Historien om det romerska rikets nedgång och fall. Han anses vara den förste historiker som närmat sig frågan vetenskapligt i bemärkelsen att han rotade i källor i stället för att nöja sig med att berätta anekdoter.

Undrar just vad Gibbon skulle säga om vår tid. Jag plockade fram den tjocka bibban för att läsa på. Det råder stor förvirring kan jag tala om, för min egen svenska översättning från 1946 slutar abrupt vid kapitel 36. Men tack och lov så existerar internet. Alla citaten här kommer från den del av det trettioåttonde kapitlet som återfinns exempelvis här.

Den stora frågan Gibbon ställde sig var hur Rom, denna enorma, mäktiga och kulturellt högtstående civilisation så lätt kunde undergrävas och förstöras genom barbarernas invasioner.

Patrik Engellau

I Metro den 15 oktober återger Sveriges internationelle stjärnekonom Johan Norberg med viss entusiasm en del av nobelpristagarens uppfattningar. Om dessa är korrekt återgivna av Norberg måste jag åtminstone delvis revidera de lovord jag nyligen beskärde Deaton. Så här skriver Norberg:

I migrationsdebatten säger många att ”det är billigare att hjälpa där än här”. Deaton menar att det är tvärtom, för politiska institutioner i fattiga länder förstör ofta välstånd och att skicka biståndspengar in i dem kan göra mer skada. Däremot menar han att migration skapar utveckling eftersom fler människor då får arbeta under välfungerande institutioner.

Patrik Engellau

Statsministern sa nyligen att situationen i landet just nu är ”ohållbar”. Han har rätt. Migranter kommer i massor och uppslukas utan registrering av vårt glesbefolkade land medan polisen står handfallen och tittar på. När de som låtit sig registreras ska placeras på förläggning har fastigheten bränts till grunden medan polisen förvirrat ser sig om efter gärningsmän. Och så har vi de 55 no go-zonerna dit polisen inte vågar sig. Polisen anser sig inte kunna skydda egendom som olagligt ockuperats av romer. Bibliotek måste ha ordningsvakter med batong för att skydda personalen från stökiga ungdomsgäng. Skånepolisen är upptagen vid asylmottagningen i Trelleborg och uppmanar bestulna medborgare att vända sig till medborgargarden. 

Patrik Engellau

Jag är den förste att sjunga Internets lov. Om jag till exempel vill hitta texten till en av mina favoritdikter, Bonden Paavo av Runeberg, men bara minns de två första orden – ”Högt bland” – och googlar så blir det 14 100 000 träffar varav de första tio handlar om Paavos liv högt bland Saarijärvis moar.

Fast det är inte alltid så kul. Jag minns hur det var att beställa flygbiljetter förr i tiden. Man talade med en resebyrå och fick sedan ett sjok avlånga papper som var biljetten. Det kunde bli en hel liten sammanhäftad mapp om resan var lång. Men det var enkelt för resenären, för kunskapen satt i resebyråtjänstemannens huvud.

Patrik Engellau

Ingen nu levande svensk har fått uppleva någon nationell katastrof. Personliga katastrofer kanske, internationella katastrofer, visst, men ingen nationell, svensk katastrof. Därför, tror jag, har vi svenskar svårt att föreställa oss att en katastrof kan inträffa i Sverige.

Patrik Engellau

Mitt sinne för trender och tendenser i den politiska världen är rätt känsligt. Känsligt, men inte ofelbart. Jag kan förstås ha fel. Nu känns det i alla fall som om betydelsefulla intressen – läs de politiskt korrekta, det välfärdsindustriella komplexets ideologer – planerar attacker mot yttrandefriheten. Mona Sahlin har några gånger låtit undslippa sig halvkvädda synpunkter om att lägerbränder och attacker mot EU-migranter beror på hatiska internetsajter och rasistiska Facebook-sidor. Och det är inte bara hon, jag känner vittringen av censurlust både här och där.

Patrik Engellau

Västvärlden har naturligtvis till stor del sig själv att skylla för den flyktingkris framför allt Europa nu står inför. Om Väst inte hade invaderat Afghanistan, Irak och Libyen så hade dessa länder haft kvar sina förskräckliga regimer som med brutala metoder hållit ordning i respektive nation. I stället hotar nu kaos och klankrig som leder till att alltfler människor vill ta sig därifrån. (Jag ska inte göra mig märkvärdig. Det var först vid kriget mot Ghaddafi, där den svenska Alliansregeringen engagerat deltog, som det hade gått upp ett ljus för mig varför jag – chanslöst förstås – hoppades att diktatorn skulle vinna.)

Patrik Engellau

År 2000 beslöt FN att anta en plan som kallades ”Millenniets utvecklingsmål” och bestod av åtta angivna mål som skulle vara uppnådda till 2015. Det främsta målet var att utrota extrem fattigdom och hunger, det andra att åstadkomma grundutbildning för alla, det tredje att främja jämställdhet mellan könen, det fjärde att minska barnadödligheten och så vidare.

År 2015 kan man konstatera att det har gått rätt bra. Till exempel har den extrema fattigdomen och barnadödligheten reducerats rejält. Mycket litet av detta beror förstås på FN eller ens på de nationella regeringarna. Framgångarna beror i stället på den ekonomiska utvecklingen som i ökande utsträckning har kommit att gynna framför allt u-länderna (eller rättare sagt en del u-länder).

Patrik Engellau

Jag lyssnar ofta på ett radioprogram som heter Studio 1, ty det sänds medan jag sitter i bilen hem från jobbet. Ett inslag nyligen handlade om att moderaterna ville att det skulle göras medicinska ålderstester på ensamkommande flyktingbarn.

Varför ville moderaterna detta? En intervjuad moderat riksdagsman svamlade något osannolikt om att det var för att allt skulle gå rätt till. Det verkliga skälet måste rimligtvis vara att moderaterna tror (att svenska folket tror) att det släpps in alldeles för många överåriga och att en medicinsk kontroll skulle avslöja bedragarna.

Patrik Engellau

Av omständigheter bortom min kontroll hamnade jag på en förhandsvisning av Spectre, den senaste James Bond-filmen. Den var förskräcklig. Jag hade väl inte ägnat saken någon tanke om det inte varit för de överflödande entusiastiska tidningsrecensionerna. DN Kultur ägnade fyra panegyriska sidor på temana ”fullträff” och ”Pangrulle!” åt filmen.

Patrik Engellau

Då och då struntar jag i samtidens uppfattningar och försöker tänka lite själv, vilket kan leda till katastrofalt felaktiga slutsatser. Nu har jag funderat över varför det blir bäst utveckling när arbetskraften består av fria arbetare snarare än slavar eller livegna. Min chockerande slutsats är att slaveriet och livegenskapen inte var förenliga med en seriös utveckling eftersom arbetskraften hade för mycket trygghet, kort sagt hade det för bra.

Patrik Engellau

Människor har i alla tider, i varje fall fram till 1700-talet då ett annat synsätt, puritanismen, utvecklades lokalt i västerlandet, betraktat arbetet som en förbannelse. Sagan om Schlaraffenland, människans paradis på jorden, berättar om floder av mjölk och honung, hus av kakor och stekta sparvar som flyger rakt in i munnen på människan (vilket kung Carl XVI Gustaf refererade till i sitt jultal år 2002). I Schlaraffenland behövde man inte arbeta. På italienska finns uttrycket Il dolce farniente, den ljuva sysslolösheten.

Patrik Engellau

När man seglar och det knappt blåser något kan en femåring tillåtas leka skeppare.

Patrik Engellau

New York Times berättar om hur bara 158 superrika amerikanska familjer stått för nästan hälften av de kampanjbidrag som hittills samlats ihop inför nästa års presidentval. De har gemensamt stoppat in 176 miljoner dollar i kampanjen, vilket blir ungefär 10 miljoner kronor i snitt per bidragsgivare. En del har förstås gett mer. Kenneth C. Griffin, en hedgefondsmiljardär från Chicago som tjänar 600 miljoner kronor i månaden efter skatt har hostat upp 30 miljoner kronor till republikanska kandidater, en dagslön för honom.