Patrik Engellau

Här ett citat ur en bok – Min oro – som jag publicerade för ett och ett halvt år sedan:

Människor i respektfulla, solidariska och tillitsfulla samhällen vill inte tillfoga varandra skada. Man betraktar noggrant sin nästa – som mycket väl kan vara en motståndare, till exempel i en avtalsförhandling – för att se om det finns någon smärtpunkt, för den vill man helst inte passera. Man strävar i det längsta efter att komma fram till kompromisser som alla parter kan leva med. Framför allt underlåter man att kränka motståndarens djupaste intressen även om man för tillfället råkar befinna sig i styrkeposition. Man drar sig för att slå till motståndaren även om han ligger ned och man mycket väl skulle kunna ge honom en rejäl spark.

Patrik Engellau

Långsamt börjar en ny tanke att trevande försöka formulera sig i min skalle. Jag börjar misstänka att allt vårt prat om invandringen bygger på en helt felaktig premiss, nämligen att vi, vilket betyder myndigheter och politiska organ såsom riksdag och regering, har verktyg att kontrollera och styra det här.

Jag kollar exempelvis vad Sverigedemokraterna har för invandringspolitik. Texten på partiets hemsida är häpnadsväckande vag med tanke på att frågan är partiets paradnummer, men det som slår mig är att inte ens detta parti verkar ana frågans allvar. Sverigedemokraterna presenterar sin filosofi och sedan ett halvdussin konkreta förslag, till exempel ”Försörjningskrav för att ta in anhöriga” och ”Stoppa massinvandringen”.

Patrik Engellau

En 69-årig skotte som heter Angus Deaton och är professor vid Princeton har fått Nobelpriset i ekonomi. Jag läser flera artiklar i morgontidningarna om detta, men ingenstans får jag någon förklaring till att professor Deaton hedrats på detta vis.

Först tror jag rutinmässigt att oklarheten beror på att svenska journalister brister i yrkesmässig kompetens. Sedan läser jag lite i professorns skrifter och inser att förklaringen nog är att han är så förskräckligt politiskt inkorrekt i sina uppfattningar att reportrar helst inte vill föra dem vidare.

Patrik Engellau

Jag ägnade delar av sistlidna söndagskväll till att titta på Agendas partiledardebatt. Ömsom glodde jag häpet in i teveapparaten, ömsom kände jag mig tvungen att gå därifrån och svära och morra för att lugna mig.

Förljugenhetens stora pris tror jag tillkommer vårt lands statsminister. Om jag har läst rätt i tidningen försöker EU utan framgång placera ut 170 000 flyktingar bland medlemsländerna. Det är ungefär så många som det kommer till Sverige på tre månader i nuvarande takt. Och så säger statsministern att han tycker att EU ska förmå andra länder att hjälpa Sverige.

Patrik Engellau

En bibliotekarie i södra Sverige som jag råkar känna berättade samma historia som man hört om från andra bibliotek. Det hade kommit gäng med invandrarungdomar och fört liv, ställt till ofog, knarkat och bråkat. Ibland uppstod handgemäng och när personalen förmanade ungdomarna fick de motta hätska tillvitelser om rasism. Det slutade med att biblioteket måste ha en stadig, uniformerad ordningsvakt på plats under hela öppettiden. ”Så fruktansvärt dyrt och sorgligt att det ska behövas”, suckade min bekant, ”man vad hade vi för alternativ?”

Patrik Engellau

Det är med största beklämning jag skriver dessa rader. Jag har alltid älskat USA på ett rätt förbehållslöst sätt. Det började med att jag studerade vid en av landets främsta skolor och för första gången fick en känsla av vad bildning, lärdom och ansvar betydde. Inget fel på Södra Latin, som jag lämnade för USA-utflykten, men det fanns en kombination av strävan, äventyr och ändå rigorös ordning vid den amerikanska skolan som fångade mig.

Sedan, efter några års hit och dit, fortsatte jag att studera vid ett amerikanskt universitet och att fördjupa mig i landets anda och kasta mig in i dess själ. Jag älskar det engelska språket och försöker varje dag lära mig ett nytt ord. Jag skriver det här bara för att du ska förstå att jag är en sann och uppriktig USA-vän.

Patrik Engellau

Som bekant brukar jag hävda att Sverige styrs av ett välfärdsindustriellt komplex som tycker om svaga människor eftersom svaga människor är deras klienter och livsluft. Ju fler och svagare människor, desto mäktigare blir komplexet.

Även om andra människor inte brukar använda begreppet ”det välfärdsindustriella komplexet” så står företeelsen som elefanten i rummet i praktiskt taget all politisk diskussion i Sverige. Det finns närmare bestämt tre distinkta förhållningssätt till välfärdssystemet.

Patrik Engellau

Sverige stod på sin höjdpunkt på 1960-talet. År 1965 var vi näst rikast i världen efter USA. Men det bästa med Sverige var inte att vi var så rika, utan att vi använde våra pengar så klokt. Vi byggde en välfärdsstat som fördelade välståndet mer rättvist och som tog hand om människor som hade en permanent eller tillfällig svacka i livet. Sverige var ett land som väckte beundran i en hel värld. (Det är faktiskt sant. Jag bodde i flera olika länder under de där åren, och det var alltid samma sak: överallt svärmade man för Sverige.)

Patrik Engellau

Lord Jonathan Sacks, före detta överrabbin i det brittiska samväldet, skrev nyligen så här i The Wall Street Journal.

Homo sapiens är ett meningssökande djur. Om det är något den moderna världens viktiga institutioner inte gör så är det att skapa mening. Vetenskapen säger oss hur, men inte varför… Den liberala, demokratiska staten ger oss frihet att leva som vi vill, men har som grundprincip att inte tala om för oss hur vi ska välja att leva. Vetenskapen, teknologin, den fria marknaden och den liberala, demokratiska staten har möjliggjort oöverträffade framsteg… Resultatet är att vi i det 21sta århundradet har maximalt med valfrihet och minimalt med mening.

Jag tror detta är en ganska vanlig bild av tillståndet i Västerlandet. Vi tror inte på någonting och slösar bort våra liv på shopping och annat strunt – överrabbinen säger inget sådant, men det är en slutsats av hans grundläggande observation – eftersom vi inte kan hitta på något meningsfullt att göra.

Patrik Engellau

Det kan vara en fördom, men jag tror att de rika styr i USA. I en artikel i International New York Times skriver två Harvardforskare att ”de flesta kongressledamöter numera är miljonärer”, alltså dollarmiljonärer. De citerar andra framstående forskare som hävdar att ”i USA är det inte majoriteten som bestämmer”, vilket, hävdar Harvardforskarna, lett till att en tredjedel av alla amerikaner numera anser att landet ”inte alls är demokratiskt”. Forskarna citerar även annan statsvetenskaplig forskning enligt vilken ”ekonomiska eliter och särintressen varit mycket inflytelserika, medan vanliga medborgares och massbaserade intressegruppers åsikter nästan inte haft något inflytande alls”.

Patrik Engellau

Häromdagen hörde jag en person i radio ge en skrämmande beskrivning av de fruktansvärda förhållanden som råder i flyktinglägren i och omkring Syrien. Hygienen brister, det finns ingen infrastruktur, folk svälter för att UNHCR inte får pengar till mat från snåla länder som Sverige, det finns inte ens skola för barnen.

Jag är övertygad om att livet i dessa läger är förskräckligt, men när jag hör det där med att det saknas skolor får jag lite ångest. Något stämmer inte. Inget är lättare än att starta en skola, framför allt, skulle jag föreställa mig, i ett flyktingläger där det inte finns några statliga skolmyndigheter som krånglar om att det måste finnas bibliotek, korrekta värdegrunder och legitimerade lärare.

Patrik Engellau

Nu ska jag öppet erkänna och beskriva mina dubier när det gäller islam och därmed avslöja min okunnighet samt utsätta mig för risken att behöva hållas för någon sorts fob. Men jag är ärlig i mitt sökande och vill gärna bli upplyst och förd på riktigare tankar av dem som begriper bättre.

Patrik Engellau

Jag går inte i kyrkan särskilt ofta men det blir ett och annat dop, bröllop och (allt oftare, tyvärr) begravning.

I kyrkan sjunger man psalmer. Två populära psalmer som jag tycker särskilt illa om är 289an (”Guds kärlek är som stranden och som gräset”) och 791an (”Du vet väl om att du är värdefull”).

Patrik Engellau

Idag gillar jag scouter även om jag tyckte hela konceptet var töntigt när jag själv var i scoutåldern. Numera tycker jag alla barn borde vara scouter: väluppfostrade, nysnutna, ständigt på jakt efter att göra minst en god gärning om dagen samt besjälade av att alltid ”vara redo”.

Att vara redo betyder, föreställer jag mig, att vara beredd på att livet skickar sina utmaningar och att, som det står i scoutlagens femte paragraf, möta ”svårigheter med gott humör”. Eftersom en scout dessutom, enligt paragraferna 2 respektive 3 är ”ärlig och pålitlig” samt ”vänlig och hjälpsam” förstår man att en scout är en hyvens person.

Patrik Engellau

Det finns nog ingen som har lika djupa kunskaper om och genomtänkta synpunkter på den svenska – och inte bara den svenska, för övrigt – invandringssitutionen som ekonomen Tino Sanandaji. Häromdagen höll han ett seminarium hos detgodasamhallet inför ett fullsatt auditorium. Här är några av hans synpunkter. (Nästa gång ska vi filma och offentliggöra föredraget.)

Patrik Engellau

Intelligens påstås vara förmågan att hålla två motsägelsefulla sanningar i huvudet på en gång utan att därvid gripas av ångest och för den psykiska hälsans skulle förneka den ena sanningen. I den bemärkelsen är det svenska etablissemangets syn på invandringen ointelligent medan Jesus, att döma av boken om hans liv och gärningar, skulle ha intagit en intelligent hållning.

Patrik Engellau

Jag har då och då tjatat om hur viktigt det är att staten upprätthåller sitt våldsmonopol samt om att det är hög tid för den svenska staten att stämma i bäcken med tanke på att det finns områden dit polisen numera inte vågar sig och det – i områden dit polisen vågar sig – ibland krävs poliseskort för att förhindra vandalisering av ambulanser och andra utryckningsfordon.

För den händelse läsekretsen inte riktigt inser sakens betydelse vill jag gärna pigga upp med en ögonblicksbild från ett samhälle där statens våldsmonopol är allvarligt utmanat.

Patrik Engellau

Jag har just varit i Mexico för att studera socialt entreprenörskap. Det betyder att jag träffat personer som gjort nyttiga saker som inte är lönsamma.

Låt mig berätta om Guadalupe, en charmig och beslutsam kvinna kring 60 år. För trettio år sedan, när hon jobbade för American Airlines i Mexico City drabbades hennes sexårige son Pablito av leukemi. Därmed fick Guadalupe inblick i en ny värld. Rika mexikanare kunde köpa vård till sina barn, men de fattiga fick nöja sig med den obetydliga hjälp som staten erbjöd. Där ingick inte cellgifter och annan dyr medicin. Ej heller erbjöds mer än något dygn i sjukhussäng så barnen kunde tvingas övernatta på gatan medan behandling pågick.

Patrik Engellau

Var och varannan människa jag träffar verkar ha en personlig invandrarincident att berätta om. Det kan vara pappan i förorten som säger att han inte törs skicka sina minderåriga barn att handla mat eftersom de en gång blivit rånade av den invandrade grannfamiljens ungar, som är några år äldre och starkare. Det kan vara den förtvivlade kyrkoherden i Skåne som berättar att församlingens härbärge blivit hemsökt av afrikanska unga män som skövlar och tar limpmackorna som var avsedda för alkisar och utslagna och som skriker ”rasist” när de får en tillsägelse. Det kan vara en redogörelse för bussföraren som vägrar släppa ombord ett gäng biljettlösa romska tiggare och belönas med en samfälld applåd från sina passagerare. Det kan vara bekymrade rapporter om hur romer under det senaste halvåret har ockuperat förortstorget och släpper sin avföring i fontänen. Skildringarna från skolan om att invandrarpojkar kallar sina lärarinnor och sina kvinnliga skolkamrater för ”svennehoror” är legio. Om jag inte läser stämningarna helt fel är sådant ett växande och alltmer obehagligt och svårbetvingligt problem.

Patrik Engellau

Jag har aldrig gillat liknelsen ”åsiktskorridoren” även om den åsyftade företeelsen såklart finns. Det känns mer som en läskig bergsväg som den här i Bolivia:

Patrik Engellau

Privat egendom är i en del stycken ett otyg. Det skapar ojämlikhet och avundsjuka. Egendom är stöld, förkunnade Pierre-Joseph Proudhon, anarkismens fader, och framförde argument.

Ändå försvarar och grundlagssäkrar vi den privata äganderätten. Hur kan det komma sig? Jag hittar två skäl, ett moraliskt som egentligen inte håller måttet samt ett sociologiskt, som för mig är bärande.

Patrik Engellau

När jag var statsanställd framtidsforskare använde vi ibland begreppen ”den reguljära framtiden” och ”det överraskningsfria scenariot”. Båda avser en situation där allt fortsätter lugnt och fint i tangentens riktning och morgondagen blir ungefär som idag.

Den extrema motsatsen till den reguljära framtiden är Den Svarta Svanen – ett uttryck myntat av Nassem Nicholas Taleb i en bok med just det namnet -, nämligen att tillvaron tar en fullständigt oväntad vändning med djupgående, goda eller dåliga, konsekvenser för människorna.

Patrik Engellau

Nyligen träffade jag Merit Wager som sa att hon inte upphörde att förvåna sig över de ansvariga politikerna och undrade vad de egentligen hade för agenda i invandringsfrågan. ”Vem som helst kan ju förstå att den mycket stora asyl- och anhöriginvandringen ställer till problem när så många kommer på kort tid och samtidigt” sa hon.

Det är en stor, relevant och svår fråga som jag gått och tänkt på sedan dess. Jag har på prov kommit fram till följande.

Patrik Engellau

Det här hörde jag nyligen i radioprogrammet Studio Ett. Skolfoto skulle tas i en skola i Blekinge. I en klass hittade barnen på att flickorna skulle klä sig i skjorta och fluga, medan pojkarna skulle bära klänning. Rektorn förbjöd upptåget, varpå han blev milt förlöjligad av Sveriges Radio.

Det här tål att tänka på, vilket jag försökt göra. Det är inte lätt. Mina sympatier ligger hos rektor. Jag reagerar spontant mot det barnsliga tilltaget, men ibland räcker det inte med magkänslor, man måste också ha rimligt hållbara argument för sina uppfattningar.

Patrik Engellau

För ett tag sedan hade jag förmånen att få äta lunch med författaren, mellanösternkännaren och doktorn i religionshistoria Eli Göndör. Han tog upp en sak som jag själv skrivit och tjatat en del om, men han gjorde det med starkare eftertryck än jag hittills hört det framföras, nämligen behovet av att staten till varje pris skyddar, värnar och upprätthåller sitt våldsmonopol.

Patrik Engellau

Nyligen träffade jag en svåger som bekymrade sig över svenska skolan, enkannerligen vänsterpolitikers idéer därom. Jag framförde uppfattningen att jag inte kan se någon avgörande skillnad mellan partierna i skolfrågan. Kanske hade förre utbildningsministern Björklund en mer positiv inställning till begreppet kunskap än hans efterträdare Fridolin, men när det kommer till de praktiska åtgärderna, och framför allt resultatet, verkar det hugget som stucket.

Patrik Engellau

Jag fattar inte hur den franska revolutionen kunde inträffa. Kung Ludvig XVI och den härskande adeln visste precis vilka problemen var. Redan kungens farfars älskarinna Madame de Pompadour, som dog 25 år före revolutionen, hade varnat: efter oss syndafloden. Makthavarna behövde bara öppna ögonen. När det började mullra fick de hur många chanser som helst att ändra sig och ställa saker till rätta. Men lik förbannat lufsade de på som tidigare och dömde sig därmed till undergång. Min hjärna har svårt att greppa detta.

Patrik Engellau

Ibland får jag lite försiktig kritik, exempelvis i kommentarer, av innebörd att mitt klankande på det välfärdsindustriella komplexet skulle betyda att jag hjärtlöst struntade i folk som faktiskt behöver hjälp.

Enligt egen uppfattning är jag inte så hjärtlös. USAs president Eisenhower sa att det faktum att militären behövs inte innebär att den ska styra i nationen. Min inställning är motsvarande. Visst behöver ett gott samhälle någon sorts sociala skyddsnät, men det betyder inte att välfärdsindustrin ska styra och ställa och forma politiken efter sina egna syften.

Patrik Engellau

Samtiden verkar tro att flyktingströmmarna till Europa i huvudsak beror på krigen i Mellanöstern och kanske på andra håll. Jodå, krigen och de umbäranden stridigheterna medfört har naturligtvis sin betydelse, men jag tror endast som utlösande faktor. I grunden handlar det om något annat och mycket större.

Patrik Engellau

Jag är kanske ute och cyklar, men jag tycker konspirationsteorierna har blivit allt fler på senare år. Denna uppfattning baseras inte på evidens och beprövad erfarenhet, utan bara på att det känns så.

Konspirationsteorier frodas när officiella förklaringar uteblir eller är så hopplöst osannolika att eftertänksamma människor omedelbart förkastar dem och letar efter dolda förklaringar som för det mesta omfattar intriger och dolska och för det mesta ondskefulla sammansvärjningar.