Jan Björklund, Liberalernas partiledare, hävdade i sitt vårtal i helgen att ”nationalismen som politisk rörelse är livsfarlig. Det är det som gång på gång i Europas historia lett till katastrofer” (Expressen 11/5). Vad han kanske borde lägga till är att det också är nationalismen som vid flera tillfällen räddat länder och kanske Europa från ”katastrofer”. Hur Björklund tänker framgår inte. Om vi håller oss till Europa under de senaste hundra åren så kan man undra hur han ser på Finlands försvar av sin självständighet mot Sovjet 1939 och på Englands kamp mot Nazi-Tyskland 1939-45.
Kategoriarkiv: Opinion
Opinionstexter skrivna av Det Goda Samhällets skribenter och gästskribenter.
Gästskribent Charlie Weimers: Frågan om kandidaterna i EU-valet kommer hedra subsidiaritetsprincipen
Stig Fölhammar ställde nyligen frågan på dessa sidor. Krav på enhetlig, centralt styrd politik har splittrat Europa. Migrantkrisen och kommissionens krav på omfördelning av migranter splittrar väst och öst medan eurokrisen och kommissionens krav på ytterligare transfereringar splittrar nord och syd.
Lissabonfördraget skulle fastställa tydliga gränser för EU:s befogenheter och stärka subsidiaritetskontrollen. Kontrollen av subsidiaritetsprincipens tillämpning gavs till nationella parlament.
Förr hölls i mitten av maj i Uppsala en vårfest i Botaniska trädgården. Den var en inledning till kvällens vårbaler på de olika nationerna. Av tradition präglades den av högstämda tal tillägnade våren, kvinnan, ungdomen och så vidare.
I Selma Lagerlöfs Nils Holgerssons underbara resa genom Sverige, utgiven i två delar 1906-1907, besöker Nils Holgersson, ridande på korpen Bataki, Uppsala vid tiden för vårfesten:
Men så hade det råkat hända, att den stora festen till vårens ära, som firas varje år i Uppsala, hade ägt rum denna afton.
Människor kan inte förstå känslor de inte ens i någon liten mån hyser hos sig själva. Omvänt känner vi inte igen känslor hos andra som vi inte upplevt i vårt eget bröst. Det är nog till och med så illa att vi tror att alla känner likadant som vi själva. Åtminstone är det så för mig. Jag har svårt att föreställa mig att någon på allvar inte skulle tycka som jag. Jodå, folk kan vara förvirrade och ogenomtänkta, men det beror bara på att jag inte talat tillräckligt mycket förstånd med dem.
Barn som är makthavare måste granskas minst lika kritiskt som vuxna som är makthavare. Någon har beskrivit Greta Thunberg som vår tids Jesus, själv tycker jag hon har fler gemensamma drag med f d statsminister Fredrik Reinfeldt. På något sätt liknar de varandra. Det är något i blicken eller kanske personligheten som matchar. Båda håller en förment låg profil, som till en början kan förväxlas med anspråkslöshet, men vid närmare granskning visar sig vara raka motsatsen.
Sent omsider har svenska massmedia börjat lägga märke till Rasmus Paludan, partiledare i Stram Kurs, kanske beroende på att partiet verkar kunna komma in i Folketinget efter det nära förestående valet i Danmark. Här nedan ger jag några länkar som kan orientera om partiet och dess främste företrädare.
Problemet är att förstå den förment socialistiska 68-rörelsen. En massa medelklassungdomar gick på universitet och högskolor och lät sig förföras av Karl Marx läror. Full disclosure: Jag var en av dem.
En del samhällsvetare – är vi inte alla samhällsvetare? – låter sig luras av att 68-orna hävdade sig värna om arbetarklassens intressen. Många av dem lurade sig själva att det låg till på det viset. I själva verket värnade 68-orna bara om sina egna intressen. (Har du någonsin stött på en stark social grupp som inte gjort på det viset? Ja, de finns enstaka undantag, till exempel västerländska medelklassare som under nittonhundratalet av idealistiska skäl stödde den sovjetiska kommunismen. De kallades därför för nyttiga idioter av den klarsynte Vladimir Lenin.)
Det är nu bara ett par veckor kvar till valet och förvirringen sprider sig. Vem tusan skall man rösta på? Sedan såväl SD, V och MP svängt och vill att Sverige skall stanna kvar i gemenskapen, så är det väl bara att rösta på något av de åtta riksdagspartierna om man är EU-positiv.
Men om man är EU-negativ och vill att Sverige skall lämna unionen – hur gör man då? Skall man bara bli soffliggare eller skall man välja något av de småpartier, som ännu inte kommit in i riksdagen? Om inga EU-kritiker går och röstar, så kommer ju valresultatet visa att alla i Sverige är positiva.
Statsminister Stefan Löfven är på väg att skriva in sig i historieböckerna som den som förvandlade svensk politik till ett drängslagsmål i gödselstacken. I normalt fungerande demokratier brukar vinnaren i en politisk strid inleda sitt maktinnehav med att räcka ut en hand till den förlorande sidan. Demokratins kultur anses kräva att en ny president, eller statsminister, skall sträva efter att vara hela folkets ledare och att söka överbrygga.
När jag flyttade från Karlskoga till Stockholm i mitten av 1980-talet, 22 år gammal, var jag dödstrött på livet i den lilla bruksstaden. Efter gymnasiet, och efter att ha gjort ett antal månader vid löpande bandet i sprängämnesfabriken, kände jag att det var dags att vidga vyerna. Jag flyttade först till miljonprogramsområdet Brandbergen, döpt av den lokala folkhumorn till Promillehill, och därefter till Bandhagen där jag fortfarande bor. Men banden till Karlskoga har jag aldrig släppt. Faktum är att de blivit allt starkare med åren.
Dagens Nyheter är ett av de media som brukar brösta upp sig och säga högtravande saker om hur viktigt det är för demokratin att landet har tidningar och etermedia som seriöst, noggrant och omdömesgillt värnar om sann och korrekt rapportering. Underförstått ingår Dagens Nyheter själv i den kretsen av för demokratin omistliga journalistiska organ.
Nu ska vi se hur det ligger till med den saken.
”Flatskrattet från de andra eleverna när klassens primus svarar fel, där börjar fascismen”.
Upphovet till detta berömda citat lär vara Theodor Adorno, och vad som gör det så genialt är att alla som gått ut grundskolan förstår vad han menar. Den som är kompetent och gör bra ifrån sig står under bevakning, och hämnden från de mindre kompetenta kanske inte tar sig omedelbara uttryck, men lurar under ytan. Ett ringa felsteg kan vara tillräckligt för att utlösa en kedjereaktion av hån, eller till och med hat. Med duktigheten följer ett moraliskt ansvar, som av någon anledning inte gäller för de mindre duktiga.
Du har kanske samlat ihop några miljoner och funderar på om du inte skulle anlita en professionell placerare. Du har ju i alla fall en försvarlig förmögenhet. Möjligen lite oförsiktigt att ägna sig åt amatörmässiga investeringar när det ändå finns experthjälp att tillgå hos den ena eller den andra fondkommissionären.
Placeringsföretagen kanske rentav ringer upp dig och bjuder in till möte på deras fina kontor i Stockholms innerstad. De lovar att de har finfina idéer om de får förtroendet att förvalta dina pengar.
Män i brottsaktiv ålder är den känsligaste värdemätaren på tryggheten i ett samhälle. Deras grupperingar och aktiviteter präglar mycket av det psykologiska klimatet i ett land, eftersom det avgör hur säkra vi kan känna oss på gator och torg, till och med i våra hem. Den senaste stora genomförda brottsutredningen, som Brå gjorde 2005 i Sverige om svenskar och invandrares kriminalitet, bör relateras till den demografiska förändring som har skett fram till slutet av förra året. Men först en kort återblick:
”En vacker majdag kröntes Karl Johan i Stockholms Storkyrka till Sveriges konung”, skriver Carl Grimberg i Svenska folkets underbara öden.
Det var idag den 11 maj år 1818 som fransmannen Jean Baptiste Bernadotte kröntes till kung. I sin biografi över Bernadotte beskriver Herman Lindqvist – av vissa sedd som en ny Grimberg – kröningen så här:
Som så många andra har jag studerat vid svenska och amerikanska skolor och högskolor och gjort samma erfarenhet som dessa andra verkar ha gjort, nämligen att studierna i USA varit mer givande än studierna vid svenska lärosäten. Nu rör jag mig naturligtvis på gungflyn av osäkerhet eftersom det är stora skillnader på utbildningsanstalterna såväl här som där. Men för att i någon mån skapa trovärdighet åt mina intryck kan jag säga att jag fått förmånen att jämföra några av de bästa med några av de bästa.
Häromdagen hände det igen. Från en sekund till nästa blev jag osynlig. Jag mötte ett gäng japaner, många japaner. Ett femtiotal kom gående, samlade i en tät grupp. De strömmade förbi mig på båda sidor utan att stöta mot mig. På något sätt måste de ha varseblivit mig, som ett hinder att undvika åtminstone, men annars fanns jag inte för dem. Detta skedde utanför järnvägsstationen i Rom, men det kunde lika gärna ha skett någon annanstans, till exempel kring smörgåsbordet på en finlandsbåt.
Har du någon gång undrat varför det i Sverige finns en sådan enorm välvilja när det gäller de IS-terrorister som nu är på väg till Sverige efter avbrutet värv? I så fall är du långtifrån ensam, och det är inte bara vi här hemma i ankdammen som funderar över det. När jag berättar för mina vänner utomlands om hur Sverige förbereder sig på att ta emot IS-terroristerna – eller IS-återvändarna som nu tycks vara det vedertagna ordet – tar de sig för pannan.
Nyligen beviljades jag en oförtjänt ynnest av Axel och Margaret Ax:son Johnsons Stiftelse i form av en inbjudan till ett lärt seminarium om självkännedom på stiftelsens vackra gamla järnbruk Engelsberg, för övrigt ett av UNECOs världsarv. Utgångspunkten, om jag fattade rätt, var Delfioraklets och Sokrates maning ”Känn dig själv”, gnōthi seauton om du föredrar att tala grekiska. Aldrig hade väl jag fattat att det finns så mycket filosofiska insikter att dra av dessa tre – två för er grektalande – små ord.
När en partiledare för ett av riksdagspartierna kränker hälften av landets befolkning genom att använda deras kön och hudfärg som ett skällsord inser man att något är riktigt sjukt i det svenska samhället, se denna tweet.
Annie Lööf är inte den första politikern i Sverige att spy infantilt och omotiverat hat över just vita män. Hon lär inte vara den sista heller, eftersom hatet mot de vita männen numera är i det närmaste obligatoriskt för dem som vistas i de politiska finrummen och på de stora massmediala plattformarna.
Politikerväldet med vidhängande välfärdsindustriellt komplex förnekar sig aldrig. De är omsättningsmaximerande och vill alltid växa. De älskar nya angelägna uppgifter som ger dem skäl att skriva fler lagar, inrätta nya myndigheter och höja skatterna. Ju mer de kan bevisa att medborgarna anser deras insatser betydelsefulla, desto bättre är det.
Myndigheten för ungdoms- och civilsamhällesfrågor, MUCF, har i dagarna presenterat en uppmärksammad ”attityd- och värderingsstudie” som redovisar resultatet av en stor enkätundersökning om vad ungdomar tycker och oroar sig över.
Det är nu tio år sedan Socialdemokrater för tro och solidaritet, tidigare Broderskapsrörelsen, gav ut sitt vänsterkristna manifest. Det klubbades under kongressen 2009. Drygt ett år senare, lagom till valet 2010, gavs ett liknande manifest för muslimska socialdemokrater ut. Men hoppsan – de skilde sig åt rejält på åtminstone en punkt.
När de troende socialdemokraterna gav ut Manifest för en kristen vänster” klargjorde man att man strävade efter en värld utan över- och underordning, det vill säga ”utan klasskillnader, utan etniska och religiösa klyftor, utan ojämlikhet på grund av kön eller sexuell läggning…”
Detta är den centrala frågan som bör ställas till dem som kandiderar till det Europaparlamentet.
Carl Bildt skrev 1991 en bok med titeln Hallänning, svensk, europé. Jag läste den inte då och heller inte senare, men jag gillade och gillar fortfarande titeln. Den alluderar nämligen på den så kallade subsidiaritetsprincipen eller närhetsprincipen, som är en av de principer som ligger till grund för hur den Europeiska unionen (EU) skall organiseras.
När ett stort företag med många fabriker och dotterföretag som en gång må ha varit enastående framgångsrikt börjar misskötas så kan det ta mycket lång tid innan skadeverkningarna märks och det börjar pockas på motåtgärder. De tidigare så beundrade företagsledarna vill inte erkänna att de gjort något fel utan skyller på annat, tillfälligheter, oljekriser eller listiga japaner. Jag tänker på sådana svenska industriklenoder som Gränges och Facit.
Men så småningom blir vrålet från verkligheten, förmedlat via resultaträkningen, så överväldigande att någon sorts krisbekämpning måste inledas. Krisbekämpningen består normalt av en serie amputationer.
I början hade jag svårt att förstå hypen bakom Navid Modiris liveshow ”Hur kan vi?” med galaföreställningar i Stockholm, Göteborg och Malmö. Några timmars insiktsfulla, men ändå rätt ”vanliga” samtal om tiden vi lever i och hur vi tänker om framtiden. Själv har jag lyssnat till otaliga såna samtal de senaste åren, gratis framför min dator.
Jo, jag har levt i en bubbla. Visserligen en rätt stor bubbla som jag delar med en växande del av befolkningen, men likväl bubbla.
De ska arbeta för ökad trygghet i tunnelbanan. Men ungdomsvärdar från Lugna gatan har själva begått brott under sin anställningstid. 22 av 79 uppfyllde inte kravet på straffrihet eller begått brott under sin anställning, visar en internrapport från Region Stockholm.
Ungdomsvärdarna kommer från stiftelsen Fryshuset och har funnit på plats i tunnelbanan sedan tidigt 2000-tal, för att skapa trygghet i kollektivtrafiken. Men hur fungerar det i praktiken?
Vår typ av demokrati är välorganiserad och följer ett etablerat regelverk. Det hålls folkval till de beslutande församlingarna, i Sveriges fall en gång i september vart fjärde år, varefter en regering på något vis utkristalliseras.
I Venezuela fungerar det på ett helt annat sätt och det pågår just nu. Det står en kamp mellan president Nicolás Maduro och oppositionen personifierad av Juan Guaidó och Leopoldo López. Det som avgör kampen är folket, men inte genom att rösta utan genom att ge sig ut på gatorna för att demonstrera. Antalet demonstranter en viss dag verkar fungera som ett slags opinionsundersökningar.
Politiska rörelser älskar sina slagord. Men vad ska de göra med slagord som redan fått genomslag i politiken? Det som var viktigt och relevant för femtio år sedan är kanske fel medicin idag. Allt får sin mening och betydelse i ett sammanhang.
Är det patetiskt att tjata om att man älskar sitt land? Ja kanske det. Eller rättare sagt: det kan det vara. Det beror på situation och omständigheter. Allt som sker får sin mening och betydelse i det sammanhang i vilket det äger rum.
Statsradion, där ett flertal av journalisterna sympatiserar med miljöpartiet och vänsterpartiet, rapporterar att S, C och V vill tvinga EU-parlamentet att besluta om ett ”klimatnödläge”, eller ”klimatundantagstillstånd”.
Det finns ingen anledning att vara förvånad. Det är tydligt att de strömningar som kräver klimatdiktatur växer sig allt starkare. Filosofen Torbjörn Tännsjö som aldrig har dolt sina sympatier för kommunismen och miljöpartiets EU-kandidat Pär Holmgren hör till de öppna diktaturförespråkarna.
Nu i maj är det exakt elva år sedan jag var inbjuden till Janne Josefsson och SvT Debatt för att diskutera om journalisterna mörklägger sanningen om invandringen. Jag mötte bland andra Jan Guillou som hävdade motsatsen, och tittarna fick rösta. Min tes fick 91 procent av tittarnas 4 000 röster, vilket föranledde Guillou att skriva två krönikor i Aftonbladet (här och här) om vilken xenofob jag var.
Bakgrunden var en artikel som jag hade skrivit på DN Debatt en knapp månad tidigare. Något liknande hade inte förekommit på en framträdande plattform i det offentliga samtalet sedan 1997, då professorn i socialantropologi Kajsa Ekholm Friedman,
DET GODA SAMHÄLLET 