Opinionstexter skrivna av Det Goda Samhällets skribenter och gästskribenter.
En av de konstigaste grejorna med det mänskliga samhället, i varje fall det moderna svenska, är att vi handlar utan att ha funderat så särskilt på grundfrågorna.
En grundfråga som aldrig kommer att få något slutgiltigt svar men som likafullt bör ställas är hur människan är beskaffad. Om du tror att det är en onödig struntsak utan praktisk betydelse så har du fel. Till exempel har svaret avgörande betydelse för pedagogiken i skolan.
Om man bara tar del av svensk dagspress kan valet av Donald Trump som president i USA framstå som helt obegripligt. Men president Trump appellerar till en djupt rotad patriotism i den amerikanska kulturen och hans slogan om att göra Amerika stort igen är genialisk i sin enkelhet och sitt optimistiska budskap. Till sina motståndares förtret levererar han dessutom resultat.
Med arbetslösheten nere på 3,6 %, den lägsta sedan 1969, med drygt 23 miljarder dollar i besparingar från 176 federala avregleringsåtgärder enbart under 2018, med erkännandet av Jerusalem som Israels huvudstad, med tullförhandlingar med Kina
När Sovjetunionen kollapsade var det lätt att förledas att tro att detta även skulle leda till en kollaps för kommunismen, och för det sovjetiska samhällssystemet. Under några berusande år såg det också ut att faktiskt kunna bli så. Kommunistiska regimer föll som käglor. En del började tro att liberalismen hade triumferat och att vi hade nått historiens slut. Tre decennier senare tvingas vi konstatera att detta var en from men föga realistisk förhoppning.
Och så var det då klart, det svenska valresultatet i EU-valet. Och även om Miljöpartiets Maria Ferm, med uppenbart bristande mattekunskaper, lyckades med konststycket att vända ett tapp på 3.8 procentenheter till en jätteseger, så var det i alla fall uppenbart för alla andra att Miljöpartiet inte längre har väljarnas förtroende.
Med tanke på hur MP, i regeringsställning, fattat beslut efter beslut som väljarna är öppet kritiska mot är det naturligtvis inte särskilt förvånande. Men partiets representanter är lika tårögt glada ändå.
Sverige är bra. Svenskarna är snälla människor. Snälla, väluppfostrade och artiga. Vi tror varandra om gott därför att vi lever bland människor som gör en sådan tro befogad. En muntlig överenskommelse som inte ens behöver gå så långt som till ett handslag är ett gällande avtal. När någon bryter mot vårt civiliserade regelverk, till exempel en hantverkare som inte kommer på utsatt tid, är händelsen så märkvärdig att vi till och med blir upprörda. Vi har tillit.
Vi begriper inte att alla inte är som vi. Vi förstår inte hur unikt märkvärdig vår tillitskultur är.
Första gången jag besökte Stockholm var jag sex, sju år. Jag kom hit med mamma och pappa och vi bodde några nätter på ett pensionat på Kungsholmen. Pensionatet drevs av en äldre dam, och mina föräldrar kände henne väl, eftersom de hade bott där under sina Stockholmsbesök sedan de träffades i slutet av 1940-talet. Det var en vacker stadsvåning med högt i tak, spegeldörrar och utsikt över Tegelbacken.
Det finns kvinnor på vänsterkanten som kraftigt ogillar män, framförallt vita medelålders män. Annie Lööf raljerar över ”vita män”, Gudrun Schyman anser att alla män är talibaner, sångerskan Zara Larsson hatar vita män, Åsa Romson hävdar att all världens problem beror på vita medelålders män som äter kött, likaså Isabella Lövin. En skribent, Olga Lännevall, som kallar sig för ”vänsterfitta” och feministen Cissi Wallin har liknande tankegångar.
Det vore kanske dags för dessa ohistoriska och, i vissa fall, obildade kvinnor att betänka en sak. Nämligen att civilisationens framsteg, i princip, beror helt och hållet på just män.
Sigurd Glans och Dieter Strand låter i sin bok Europa i ruiner från 1995 många ögonvittnen berätta om sina upplevelser under de sista dagarna av andra världskriget. Jag minns många av dem, som den sovjetiska journalistens berättelse: En blond ung kvinna med flätor går längs kanten på en grusväg. En lastbil med sovjetiska soldater passerar henne. En soldat grymtar ”Djävla tyska” och skjuter henne. Kvinnan visar sig vara ryska, tvångsarbetare i tyskt jordbruk.
Än så länge är cigarrernas värld ett safe space, ett tryggt rum, som den politiska korrekthetens trupper inte har invaderat. Det kan bero på att cigarrernas värld till stor del är en subkultur. De röks i slutna rum. Cigarrer är ganska dyra också – ungefär som en flaska vin.
Därför kan man i cigarrernas värld hitta en nya världen-romantik som vänsterns rättvisekrigare (social justice warriors) skulle uppleva som provocerande – om de kände till den.
Svenska staten låter genom Myndigheten för samhällsskydd och beredskap (MSB) göra olika vetenskapliga studier om svenska islamiska organisationer har kopplingar till det Muslimska Brödraskapet.
Johan Westerholm på ledarsidorna.se skriver att det Muslimska Brödraskapet är ”ett säkerhetspolitiskt problem [vilket] är vida känt i hela det fria väst och en bedömning som delas av reforminriktade imamer samt ledande internationella experter på området” (Om du tänkt ge ett bidrag till Det Goda Samhället så skänk även Johan en peng). Brödraskapet är terroristklassat och förbjudet i Egypten, där det uppstod, och kan komma att bli det även i USA.
Ett demokratiskt system fungerar endast om den förlorande sidan i ett val accepterar valutslaget. Detta är något så självklart att det knappast diskuteras. Men det borde det.
Jag anser att det är en absolut och ovillkorlig mänsklig rättighet att få ha, och även att få framföra, en avvikande uppfattning. Detta är en av grunderna för hela det demokratiska systemet. På denna rättighet är den västerländska civilisationen byggd. Olika länder kan därefter utforma olika slags representationsformer och vart land väljer så sin modell.
”Ska en 12-åring ha en jacka som kostar 7 000 kronor är en fråga man kan ställa sig. Ju dyrare föremål och ju större skillnader det finns i samhället, desto större incitament finns det så klart att råna. Det är ett lackmuspapper på hur samhället ser ut. ”
Så säger polisen Hampus Johannesson i en intervju i tidningen Mitti, med anledning av den markanta ökningen av personrån mot barn och ungdomar.
Fransmannen Émile Durkheim var tillsammans med tysken Max Weber sociologins grundare. De var ungefär lika gamla, Durkheim föddes 1864 och Weber 1858. Ibland räknas även Karl Marx, född 1818, till grundarna.
Det sena 1800-talet var besatt av vetenskapliga ambitioner. Den industriella revolutionen pågick för fullt och en helt ny värld rullades ut inför människornas häpna ögon. Inget gammalt gick att lita på. Durkheim ansåg att alla idéer som folk tidigare haft om samhället var fördomar.
Elgiganten logistik på Torsvik i Jönköping förbjöd anställda att prata hemspråk på rasterna. Ett bra privat initiativ, tycker jag, som främjar integrationen i den svenska kulturen och gemenskapen. Att vara på en svensk arbetsplats hela dagarna, fem dagar i veckar, kan göra mer för svenskan och socialisationen än SFI. I en SFI-klass är alla elever invandrare och man kan umgås med sina landsmän på rasterna.
”För att undvika utanförskap, så har vi svenska som gemensamt språk på vår arbetsplats under arbetstid. Vi uppmuntrar även att vi, i största mån, tar hänsyn till detta under raster”, säger Per Hansson, platschef till Jönköpings-Posten.
Jag hamnade på ett grannskapsmöte. Det kom ett dussintal boende, några lokalpolitiker samt ett par myndighetspersoner. Ämnet var trafiken i centrum som stör något förskräckligt, inte minst nattetid. Det parkeras i cykelfilerna, det tomgångskörs och det tutas. Några av de boende med fönster mot torget sa att de fick sova kanske tre timmar i taget för sedan blev de väckta av oljudet och stöket.
Det pratades och pladdrades förstås hit och dit under mötet utan någon särskild styrsel. Det brukar vara så i bostadsrättsföreningar och på grannskapsmöten och i andra demokratiska församlingar.
I den tid som är vår frodas nyorden som aldrig förr. Och det är inte särskilt konstigt Det krävs hela tiden nya ord och uttryck för att normalisera fenomen som i grunden ter sig absurda och extrema för medborgarna. Ta detta med klimatångest och flygskam, till exempel. Om tillräckligt många medier upprepar orden tillräckligt många gånger så börjar folk snart fundera på om det är onormalt att inte lida av detta – och vem vill vara onormal?
Snart är det EU-val och inför detta går självaste MSB, Myndigheten för samhällsskydd och beredskap, ut och förmanar oss svennebananer att ”hålla huvudet kallt”. Den onde ryssen pumpar nämligen ut fejk news här i väst – ofta via det likaledes suspekta USA – för att vi ska luras att tro att det finns problem i vårt välfärdssamhälle.
”Det finns en pågående generell kampanj där främmande makt försöker få oss att ändra uppfattning om vårt land”, säger myndighetens enhetschef Mikael Tofvesson i en intervju i Aftonbladet och han förklarar också att ”Ju närmare valet vi kommer, desto större är risken att man försöker sprida rena lögner”.
När samhällen ska försöka lösa något problem kan de ofta välja mellan två helt olikartade metoder. Den första kallas spermiemetoden. Den är helt decentraliserad och subsidiär. Man skickar ut några hundra miljoner pigga försök som sannolikt kommer att misslyckas allihop. Om ett av försöken lyckas är det en stor triumf. Man kan tycka att metoden verkar slösaktig och därför dömd till undergång. Men om man betänker att miljontals sådana emissioner inträffar i varje ögonblick på jordens yta så inser man möjligen metodens potential. Den som har svårt att rent intellektuellt ta till sig metodens kraft behöver bara betrakta resultatet för att bli övertygad.
Idag finns en unik svensk kultur. Den består i att vi tror oss vara herrar över världen enbart genom att tänka rätt, och att inget på allvar kan skada oss eftersom vi inte kan erinra oss att något skadat oss förut. Till exempel anses det relativt riskfritt att välkomna representanter för världens mest brutala terrorgrupper att komma och bo med oss och våra familjer, utan rättsliga påföljder.
Att enbart skylla på makthavarna är en bekväm undanflykt. Den 24 maj 2019 fyller den allmänna svenska rösträtten 100 år. Så de politiker som upprätthåller den här kulturen (med reservation för att demokratin inte alltid fungerat perfekt) har kommit till makten med vårt stöd. Låt den tanken sjunka in.
Låter det larvigt? Jag menar allvar.
Dagens Nyheters ledarsida har upptäckt en ny sorts strukturellt förtryck vid sidan av den toxiska könsmaktsordningen och de lika pyrande virulenta rasfördomar som PK-isterna anser grassera i vårt land, nämligen cyklisthatet.
Ledarskribenten förklarar att ”högerpopulister” som hatar cyklister finns över hela världen. (Det hade jag ingen aning om.
Det fanns en tid när västerlandet var stolt över sig självt och Rudyard Kipling utan självironi kunde skriva dikten Den vite mannens börda som handlar om hyggliga och hjälpsamma västerlänningars insatser till fromma för mindre utvecklade folk i exempelvis Afrika. Den gängse historieberättelsen var att kolonialismen var gynnsam inte bara för kolonialisterna utan också de koloniserade.
Efter andra världskriget utvecklades en motsatt berättelse som gick ut på att västerlandet, i varje fall kolonialmakterna, var skurkaktigt och den vite mannen en fähund, utsugare och bedragare. Denna svarta legend om västerlandets ondska framträder i olika skepnader.
Säsongen i skärgården har nyss börjat. Det vill säga att de som inte besöker sina stugor på vintern har nu vågat sig ut. Jag är ute i min stuga året om. Vintern kan vara mycket vacker med vit snö mot svarta klippor – även om sådana syner med åren blivit mer sällsynta.
Det händer, på vintern, att jag sitter alldeles ensam i tystnaden på Waxholmsbåten. Det har sin tjusning. Det är också stans buller för öronen och fladder för ögonen som jagar ut mig till lugnet och tystnaden.
Kristna är världens mest förföljda religiösa grupp. Men du kommer aldrig att få höra vänstern och de så kallade antirasisterna varna för ”kristofobi” eller ”kristendomshat” eller ”antikristianism”. Än mindre är sannolikheten att vänstern skulle erkänna att det finns en islamisk förföljelse riktad mot kristna. Men vare sig de erkänner detta eller ej, så är det sant. Det finns en islamisk fientlighet mot kristna med en gammal historia. Den går ändå tillbaka till religionsstiftaren Muhammed och islams uppkomst. Och denna fientlighet lever idag.
Jag har en stabil och banal marxistisk grundposition när det gäller att försöka begripa varför samhällen gör vad de gör. Jag tror att när samhällena bestämmer sig för att göra något så är det för att inflytelserika grupper anser att de har något att vinna på det.
Redan där krånglar det till sig inte minst för att ”vinna på” kan betyda så olika saker. Vi som lever i en penningräknande kultur utgår normalt från att det innebär förbättrat utslag i resultaträkningen eller mer pengar på banken.
Själv tycker jag att den svenska klassanalys som jag jämt tjatar om, det vill säga att huvudmotsättningen går mellan å ena sidan det nettoskattebetalande medelklassen och å den andra politikerväldet med dess allierade i det välfärdsindustriella komplexet och media, funkar ganska bra. Vid sidan av dessa tre eller kanske fyra befolkningsgrupper finns två betydelsefulla sociala skikt som en ambitiös klassanalytiker måste förhålla sig till. Dessa sociala skikt är dels politikerväldets och välfärdssystemets klienter och aktivister, dels överklassen.
Vi får inte lägre utsläpp eller mindre klyftor med de miljöpartistiska insatserna i politiken. Vi får något helt annat.
MP var och är fortfarande genomsyrat av idéer om postmodern identitetspolitik. Här ryms kulturellt självhat i kombination med den uppfattning om egen godhet som Åsa Romson gav uttryck för när hon såg sig runt i tunnelbanevagnen och konstaterade att alla som åkte där var svenskar. Underförstått att varje invandrare som kommer hit ”försvenskas” och tar till sig en svensk, fin och modern samhällssyn.
De senaste veckorna har Säpo frihetsberövat flera ledande salafistprofiler som man bedömer utgör ett hot mot rikets säkerhet. En av de frihetsberövade är Abo Raad, verksam som imam vid Rashideen-moskén i Gävle. Han har hyllade Islamiska Statens terroroffensiv i Irak sommaren 2014.
Hanif Bali kommenterade Abo Raads frihetsberövande på Twitter den 26 april:
”De drömmer om kalifatet, men när de grips bölar de om demokrati.”
Det är ganska många år sedan jag upptäckte och började läsa DGS. Nya spännande artiklar om det som den officiella media undvek eller var informellt strängt förbjuden att tala om genom åsiktskorridoren.
Jag har naturligtvis ryckts med i kommentarerna och blommat ut i den nyvunna yttrandefrihetens möjligheter. Det var en skön känsla att inte vara ensam. Det fanns fler som man kunde läsa om och byta tankar med.
Det blev så upprymmande att jag själv skrev några egna tankar om samhällsutvecklingen utifrån mitt enkla invandrarperspektiv.
Jag minns fortfarande när Botkyrka kommun, söder om Stockholm, lade sig till med sin slogan ”Långt ifrån lagom” någon gång i början av 2000-talet. Den fräsiga texten illustrerades, i alla fall i början, med en bild på en clown vars röda näsa syntes lång väg på in- och utfarterna.
Redan då insåg jag hur fantastiskt fint Botkyrka kommun anser att det är att vara just ”långt ifrån lagom” och, givetvis, hur oerhört politiskt korrekt det var redan då. Botkyrka var ju inte heller först med antilagom-vurmen; lagom har länge varit ett av de fulaste ord som överhuvudtaget finns i svenska språket.
Förutom Stockholm (där jag föddes och nu lever) och Nyköping (där jag tillbringade 15 av mina första 20 år) känner jag bara till Helsingfors, Rom och Berlin. Jag tänker ägna den här texten åt Berlin.
Jag vet inte mycket om dagens Berlin. För 58 år sedan arbetade jag i Berlin, det år då muren byggdes. Det har jag redan skrivit om här på DGS. På den tiden var Berlin så uppdelad att den lika gärna kunde beskrivas som två städer. Jag arbetade i den västra, framgångsrika och framåtblickande staden.
DET GODA SAMHÄLLET 