Anders Leion: Manlig styrka och kvinnlig anpassning

Anders Leion

Sigurd Glans och Dieter Strand låter i sin bok Europa i ruiner från 1995 många ögonvittnen berätta om sina upplevelser under de sista dagarna av andra världskriget. Jag minns många av dem, som den sovjetiska journalistens berättelse: En blond ung kvinna med flätor går längs kanten på en grusväg. En lastbil med sovjetiska soldater passerar henne. En soldat grymtar ”Djävla tyska” och skjuter henne. Kvinnan visar sig vara ryska, tvångsarbetare i tyskt jordbruk.

Hon hinner säga: ”Och jag som just skrivit till mamma att jag kommer hem!” innan hon dör. Eller Hildegard Knef som istället för att vänta på våldtäkten klär sig i pojkkläder, döljer håret under en hjälm och blir stående i ett skyttevärn med uppgift att stoppa de framryckande ryssarna: Hon hinner döda många innan hon får order att dra sig tillbaka. ”Varför?”, frågar hon. ”Det går ju bra”. ”Så har det varit hela tiden”, säger hennes löjtnant. ”Det kommer bara fler och fler”.

Och kvinnan med kvalificerade uppgifter i utrikesdepartementet som, istället för att möta sitt öde som alla andra varelser av kvinnligt kön i Berlin, aktivt letar sig fram till en högre rysk officer och erbjuder sig åt honom. Han är inte nödbedd. I utbyte får hon hans skydd.

En rekonstruerad del av den mur som romarna byggde.

Ceasar fullbordade sin erövring av Gallien med segern vid Alesia. Det var en belägringsseger. Gallerna var inneslutna på en höjd. Varken försök till utbrytning eller massiv hjälp utifrån hjälpte. Efter tre månader kapitulerade gallerna genom sin anförare Vercingetorix. I väntan på romarnas intåg i lägret lät galliska kvinnor sig hissas ned till de belägrande soldaterna. De valde samma strategi som den tyska UD-tjänstemannen.

Det finns, förstås, otaliga sådana historier om kvinnor som av tvång ger sig till soldaterna, både egna och fiendens; också berättelser om hur de gör det av lust. Det finns skildringar om hur glädjefulla omfamningar av de intågande allierade soldaterna i Paris övergår i mer eller mindre offentliga samlag. Och det finns många berättelser om hur de kvinnor som valt att vara tillsammans med tyska soldater misshandlades när de allierade och motståndsrörelsen tog över. Denna del av kvinnligt beteende har däremot inte så många skildrare, av naturliga skäl. Vem vill berätta att man varit en medlöpare, ända in i sängen?

Hur skall man förklara detta beteende av frivillig underkastelse? På ett sätt är det lätt. Frivilligheten är relativ. Det man inte gör ”frivilligt” kan man istället tvingas till. Men det finns också ett annat inslag. Det är den drivkraft som härrör ur fascinationen inför styrkan.

Det är naturligtvis ett i stort sett förtigit motiv. Ändå kan alla som inte tittar bort se det överallt. Pojken som använder sin styrka för att trycka ned andra blir den mest beundrade på skolgården. Den muskulöse mannen som tar störst plats vid baren har lättast att få kontakt. Et cetera. (Och i mer ”intellektuella” kretsar kan ordvighet vara en del av styrkan och aggressiviteten, i flera fall offentligt demonstrerade och diskuterade).

Är detta ett problem? Det har blivit det. Samhället (i detta fall representerat av dem som vet hur man skall bete sig) säger att mjuka, inkännande och förstående män är det som behövs. De män som tror på detta blir ratade. De är inte spännande.

Kvinnorna väljer istället de starka, aggressiva männen. De gifter sig t.o.m. med dem. Vardagen blir inte så rolig. Den där styrkan har man inte så mycket användning för. De skiljer sig.
Detta är gaska trivialt och vardagligt – eller var. Nu finns den i en annan, grymmare version.
Unga invandrarpojkar har inte problem med sin styrka och aggressivitet. De använder den för att få kontroll, på skolgården och annorstädes. I den mån de misslyckas i skolan väljer de tidigt att försörja sig med hjälp av olika slags brott. De har god användning för sin aggressivitet och sin styrka, ofta förstärkta med vapen av olika slag. De kan då på kort tid uppnå en standard och en status som annars vore omöjlig för dem. De blir mycket uppskattade av det andra könet.

Men snabbt ser flickorna att de inte är något att ha. Flickorna studerar och ser ofta en traditionell karriär i det svenska samhället som något eftersträvansvärt och möjligt. De tidigare pojkvännerna har ingen plats i denna framtidsbild. Dessa drabbas då av mer melankoliska sinnesstämningar. Eftersom de är vana att ta vad de vill ha fortsätter de med detta beteende. Nu är det inte längre uppskattat. De kan t.o.m. bli dömda för det.

Och det finns en ännu sorgligare version av detta sätt att vara. Den nyss hitkomne unge pojken eller mannen ser hur fritt svenska pojkar och flickor kan umgås. När han försöker få kontakt med de flickor som, till synes så villigt umgås med pojkar, blir han bortstött. Han beter sig för avigt, han är för burdus, han har ett klumpigt språk… Han förstår det inte, eller vill inte förstå. Han värjer sin – primitiva – uppfattning om manlighetens krav och tar med våld det han vill ha.
Jag erkänner villigt att denna text är full av generaliseringar. Den som vill kan därför bortse från den. Den som däremot finner texten i någon mån övertygande kan också betänka, att genom invandringen andelen pojkar och män i aktuella åldrar blivit kraftigt förskjuten till männens fördel.

En helt annan aspekt att beakta: Också i politiken finns en kvinnlig vördnad för styrka. Det är därför de för tillfället härskande har fler kvinnliga anhängare (det är inte bara tvärtom) och det är därför SD har färre. När detta utmanarparti närmar sig makten kommer därför andelen kvinnliga sympatisörer att växa. Det kommer antagligen att ske plötsligt, i ett enda slag.

Kvinnorna lockas alltså inte bara av mjuka sakförhållanden. Också hårda har betydelse.