Patrik Engellau: Spermieprincipen eller månraketsprincipen

Patrik Engellau

När samhällen ska försöka lösa något problem kan de ofta välja mellan två helt olikartade metoder. Den första kallas spermiemetoden. Den är helt decentraliserad och subsidiär. Man skickar ut några hundra miljoner pigga försök som sannolikt kommer att misslyckas allihop. Om ett av försöken lyckas är det en stor triumf. Man kan tycka att metoden verkar slösaktig och därför dömd till undergång. Men om man betänker att miljontals sådana emissioner inträffar i varje ögonblick på jordens yta så inser man möjligen metodens potential. Den som har svårt att rent intellektuellt ta till sig metodens kraft behöver bara betrakta resultatet för att bli övertygad.

Månraketsmetoden är den centraliserade och toppstyrda motsatsen. Dess princip är att man bara gör ett försök och att detta försök till varje pris måste lyckas. Misslyckanden, till exempel den läckande O-ringen som fick rymdfärjan Challenger att explodera, är förödande.

Olika människor har olika böjelser när det gäller att välja metod. Valet sker emellertid inte slumpmässigt eller utifrån den enskildes arvsanlag utan av ett socialt faktum som du lätt kan tänka ut om du blundar och funderar ett tag. Centralhärskare, exempelvis Lenin och vår tids svenska politikervälde, föredrar månraketsprincipen eftersom den ger dem kontroll och inflytande och tvingar dem att höja skatterna för att förverkliga sina drömmar. Medelklassare, särskilt sådana med företagargener, väljer spermiemetoden eftersom de vill stå på egna ben och göra sina egna försök. Dessutom är de i allmänhet skeptiska till politikens månraketer (såframt de inte tillverkar O-ringar eller bedriver flyktinganläggningar vilket manar dem att av egenintresse applådera storslagna politiska raketprojekt).

Sveriges problem idag är att politiken lagt under sig alltför många områden – skolan, sjukvården, migrationspolitiken, socialpolitiken och så vidare – och försökt fullända dem enligt månraketsprincipen. Principen hade ett mått av trovärdighet fram till Sovjetunionens fall (och fortfarande på vissa specialområden som till exempel just att bygga månraketer men även när det gäller domstolar, rättsväsende och en del annan myndighetsutövning; där är centralstyret omistligt, alternativet är ett ständigt pyrande inbördeskrig mellan klaner). Sveriges problem är kort sagt att leninismen fortlever i stora delar av vårt samhälle. Eller vassare formulerat: problemet är att politikerna varken kan eller tänka sig alternativ till sin egen månraketsmodell.
Läraren och skoldebattören Isak Skogstad, som brukar ha kloka synpunkter, konstaterar följande i Dagens Nyheter den 18 maj:

Skolans beklämmande situation kräver att våra politiker vågar tänka nytt. De har kört fast i gamla hjulspår… situationen för skolväsendet [är] så akut att denna strid måste tas…

Jag tror att Skogstad har mer rätt än han kanske själv törs inse. Hans förslag är bland annat att man ska minska skolans uppdrag, till exempel genom att skära ned antalet undervisningsämnen från sexton till max tio. Det är, enligt min mening, som att byta O-ringar på Challengerraketen. Felet är inte raketens konstruktion utan valet av organisationsprincip. Jag tror att vi så långt det går måste övergå till spermieprincipen.

Poängen med spermieprincipen är att den tillåter en frigörelse av oändliga skaparkrafter som månraketsprincipen inte kan mobilisera. Om jag vore utbildningsminister så skulle jag lägga ned de centrala skolmyndigheterna och låta tusen blommor blomma i skolorna. Jag skulle nöja mig med att mäta skolornas resultat, det vill säga elevernas kunskaper, på något objektivt sätt – sådana system finns – och publicera resultaten på internet så att alla skolväljare fick information om de olika skolornas kvalitet.

Jag är väl bekant med invändningarna mot en sådan decentraliserad ordning. När tusen blommor får blomma kommer det en del växter som många anser för ogräs i rabatterna. Ja, i ett sådant system skulle jämlikheten – i bemärkelsen föreställningen att alla skolelever har samma medfödda möjligheter – få stryka på foten.

Spermieprincipen kan anses bryta mot det svenska politikerväldets av Skolverket författade värdegrund. Spermieprincipen ligger närmare motton som ”rädda sig den som kan” och ”survival of the fittest”. Men i ett nödläge – ”en beklämmande och akut situation” – som ser ut att förvärras inför framtiden finns det anledning att satsa på sådant som vi vet fungerar snarare än på politiskt korrekta dagdrömmar hos politiker och centralt placerade myndighetsexperter som egentligen bara värnar om sina positioner. För att konstatera spermieprincipens överlägsenhet räcker det med att jämföra antal och tillväxttakt för respektive produkt: människor och månraketer.