Idag finns en unik svensk kultur. Den består i att vi tror oss vara herrar över världen enbart genom att tänka rätt, och att inget på allvar kan skada oss eftersom vi inte kan erinra oss att något skadat oss förut. Till exempel anses det relativt riskfritt att välkomna representanter för världens mest brutala terrorgrupper att komma och bo med oss och våra familjer, utan rättsliga påföljder.

Att enbart skylla på makthavarna är en bekväm undanflykt. Den 24 maj 2019 fyller den allmänna svenska rösträtten 100 år. Så de politiker som upprätthåller den här kulturen (med reservation för att demokratin inte alltid fungerat perfekt) har kommit till makten med vårt stöd. Låt den tanken sjunka in.

Men bortsett från det. Fanns någon svensk kultur före PK-ismen? Och hur såg den i så fall ut? För att slippa ta ställning till om jultomten var turk, eller om Lucia kom från Sicilien, hoppar jag över den kristna epoken. Den har trots allt bara gällt i tusen år och många menar att den snart kommer att vara över.

Innan vi svenskar blev kristna européer tillhörde vi den Nordiska kulturkretsen och för att få en uppfattning om hur folk tänkte på den tiden öppnar jag Havamal.

Jämfört med andra heliga skrifter jag försökt sätta mig in i är den föredömligt kort, och förvånansvärt begriplig. Eposet tros ha författats i Norge runt år 900 och som upphovsman står ingen mindre än Oden. Vad har då Oden att säga om vår kultur? Ganska
mycket faktiskt. Ett genomgående tema är behovet av ”vett”, närmare bestämt mannavett.

Bättre börda man bär ej på vägen
än mycket mannavett.
På främmande ort går det framför guld.
Slikt är den torftiges tillflykt.

Men gott förstånd utesluter förstås inte en sund misstänksamhet.

Säll är den, som för sig äger
lovord och förstånd uti livet,
ty onda anslag man ofta rönt
alstras ur andras bröst.

Ärlighet varar längst, och är definitivt att föredra framför kappvändande och smicker.

Likt släktskap är vänskap,
då man säga får en annan hela sin hug.
Allt är bättre än att vara brått föränderlig;
den är ej vän, som blott välkommet säger.

Dumhet i kombination med pratsamhet är ett tema Oden ofta återkommer till.

Ovis man som bland andra kommer,
gör bäst i att tyst förbliva;
Ingen vet, att han intet kan,
om ej för ymnigt han ordar.

Andra förkastliga karaktärsdrag är frosseri, fylla och dåliga vanor.

Håll ej på hornet, drick dock hovsamt själv,
tala, vad som höves, eller tig!
För det okynnet ingen dig tadlar,
att du tidigt sängen söker.

Även den som är ute efter att kriga och stjäla gör klokt i att ta sig upp ur sängen.

Arla stige upp, den som äga vill
en annans egendom eller liv!
Sällan liggande ulv ett lårstycke får
eller sovande man seger.

Falska kvinnor är en annan sak man bör akta sig för. Oden kommer här ut som patriark, snarare än feminist.

Kärlek av kvinnor som känna falskhet,
är som med häst utan broddar
på hal is åka.

På ord av en mö må ingen lita,
eller tro på gift kvinnas tal;
ty på rullande hjul deras hjärta är skapat,
föränderligheten i bröstet inlagd.

Klokheten må ha sina begränsningar, dock ska man inte förakta pensionärer.

Medelmåttigt klok var man skall vara,
aldrig vara alltför klok.
Klok mans sinne är sällan glatt,
om allvis han är, som det äger.

Ofta ur skrumpet skinn
skarptänkta ord komma.

Generositet och gästfrihet är en dygd, men utan onödiga överdrifter.

En gäst du skall ej skymfa
eller jaga på porten;
fägna den fattige väl.

Mycket skall ej mannen giva,
ofta får han lovord för litet;
med hälften av en bulle
och med bägaren på lut
vann jag mig en vän.

Slutligen måste alla levande göra nytta, ingen får ligga på latsidan.

Den halte rider häst,
den handen mist, blir herde,
den döve duger i strid.
Blind är bättre än att bränd vara;
ej av någon nytta är liket.

Man kan säga att Oden drar upp riktlinjerna för en mer än 1000 år gammal ”värdegrund”. Det är lätt att se hur den skiljer sig från den värdegrund politikerna påstår att vi har idag. Mot dagens självutplånande globalism – där bara fantasin sätter gränser för vad vi kan åstadkomma med våra skattemedel – ställer Oden en ganska krass verklighet. En värld där man tvingas navigera mellan tillvarons fallgropar, och utan att vara direkt ogästvänlig förhålla sig till det faktum att alla inte äger ett gott hjärta.

Istället för idealism förordar Oden en praktisk, förnuftig arbetsmoral, ämnad för människor med begränsade resurser och måttliga krav på tillvaron. En liknande inställning hade de flesta som bodde i min småländska hembygd under 1960-talet. I många frågor låg vi antagligen närmare vikingatiden, än dagens Annie Lööf – vilket säger något om den spricka som uppstått mellan politiker och folk. Det förklarar också varför PK-ister så ihärdigt förnekar förekomsten av ”svensk kultur” – och om den ändå finns, avfärdar den som ”nazistisk”.

Jag avslutar med en annan favorit ur Havamal. Där Oden på bara två rader ger oss hopp och samtidigt förklarar meningen med livet:

Bättre är leva än att liv sakna;
vid liv, får sig karl alltid ko.