Och så var det då klart, det svenska valresultatet i EU-valet. Och även om Miljöpartiets Maria Ferm, med uppenbart bristande mattekunskaper, lyckades med konststycket att vända ett tapp på 3.8 procentenheter till en jätteseger, så var det i alla fall uppenbart för alla andra att Miljöpartiet inte längre har väljarnas förtroende.

Med tanke på hur MP, i regeringsställning, fattat beslut efter beslut som väljarna är öppet kritiska mot är det naturligtvis inte särskilt förvånande. Men partiets representanter är lika tårögt glada ändå.

– Vi ser det inte på det sättet, utbrast Peter Eriksson stolt, vi ser det som att vi har ökat sedan riksdagsvalet.

Jo tjena. Han kanske kan lura sig själv, men knappast någon annan. För ett parti som är så på tvärs med en så stor del av medborgarna som MP faktiskt är så hjälper det inte ens att ha en Greta med på tåget. Och det har visat sig med all önskvärd tydlighet, även om partitoppen inte vill förstå det. Med tanke på Centerns rejäla ökning tycks även de mest ivriga klimataktivisterna ha valt bort maskrosen för fyrklövern, vilket naturligtvis säger mer om MP än om C.

Inte heller Feministiskt Initiativ har väljarnas förtroende, och inte ens en den oproportionerliga exponeringen i bland annat public service hjälpte Soraya Post att få bli kvar i Bryssel. För oproportionerlig har den varit. Och Post har dessutom tillåtits att gapa och skrika och vara otrevlig som ingen annan i debatten med andra partiledare. Inga kritiska frågor har ställts till henne, inte ens när hon själv utgjutit sig över andra politikers syn exempelvis kriminalitet, där hon själv  måste anses ha ett personligt intresse.

Jag tycker nu inte nödvändigtvis att en människa ska hållas ansvarig för vad familjen sysslar med. Men ofta sker det ju ändå, och särskilt om det kan tänkas vara av intresse för väljarna. Jag vill till exempel minnas att SD-ledaren Jimmie Åkesson fick en väldig massa frågor om sin svärmor, när denna gjort något olämpligt. Så varför får aldrig Soraya Post frågan om den grova kriminaliteten i hennes egen familj påverkar hennes eget omdöme när det gäller synen på brott och straff? Jag är helt säker på att de flesta väljarna har ett stort intresse av att få veta hur det ligger till med den saken.

Nu gick det ändå inte hela vägen, och man får förmoda att det beror på att majoriteten av även de mest entusiastiska FI-väljarna har insett att man inte kan bygga politik med rosa ballonger och en kulram, eller vad det nu är FI-människorna använder när de räknar ut vad saker och ting kostar.

Även socialdemokraterna gick bakåt. Och inte heller det förvånar. Men lite underhållande är det förstås att man i varje valvaka, vare sig det handlar om riksdagsval eller EU-val, framhåller att partiet fortfarande är Sveriges största parti. Även om det givetvis stämmer så bör inte socialdemokraterna jämföras med andra partier – utan med sig själva. Ett parti som minskat med närmare hälften på några decennier kan inte ses som något annat än en förlorare. I varje val.

Vilka var då de svenska vinnarna i EU-valet? KD, naturligtvis, som trots socialdemokraternas brunsmetning höjde sig rejält och visade att väljarna respekterar vuxna, sakliga politiker som lyfter sin egen politik istället för att försöka sänka andras. Centern, som fick de miljöröster som MP suktade efter. Moderaterna gick framåt. Och så SD förstås, som ökade mest, till förtret för de ”anständiga partierna”.

I det här fallet var det en uppenbart bitter Marita Ulvskog som närmast mekaniskt rabblade detta mantra, som varit socialdemokraternas standardfras ända sedan valet i höstas och som det nu gått rejält med inflation i.

I övrigt var söndagens största behållning det finska guldet i hockey-VM. Med ett lag som var uträknat redan från början tog de sig hela vägen till final och slog ut både ett proffs-tjockt Tre Kronor och Ryssland på vägen. Seger mot Kanada, det är grejer det, och när mina finska vänner grät glädjetårar grät jag en liten tår, jag också. Grattis Finland!