Jag är tacksam att det är så många som har lust att läsa mina texter. Antalet läsare beror, visar det sig, till stor del på ämnet. När jag skriver slagkraftiga och känslomässiga saker om migrationstrassel och om makthavarnas inkompetens och uselhet kan jag få uppemot 10 000 läsare. När jag gör mig till filosof och säger något om Aristoteles eller Ordspråksboken så krymper läsekretsen genast till 2 – 3 000 personer (som å andra sidan är bildade och därför ofta säger emot).

En del säger att Sverige måste ha världens mest koldioxidfria energisystem ty då kan vi stå som en fyrbåk och förebild för resten av världen att följa. Vi ska inte bara vara en humanitär stormakt utan även en elektromoralisk. Andra säger att sådant är bortkastade pengar och att vår asketiska miljöpolitik bara handlar att vi ska tillfredsställa vår övermodiga inre drift att känna oss etiskt överlägsna.

Svårt att bedöma. Så jag bestämde mig för att forska på egen hand trots att jag saknar tillräckliga förkunskaper så ursäkta om jag har missförstått. Men här är vad jag kommit fram till.

Även banala saker kan vara svårbegripliga. Just nu funderar jag över hur djupt moderiktiga, politiskt korrekta idéer sitter i folks skallar. Sitter de fastvuxna i hjärnbarken eller kan de bytas som när man tar på sig en ny skjorta?

Funderingen föranleds av att jag häromdagen var på en fin middagsbjudning och såklart kom i samtal med bordsgrannarna. Bordsgrannarna var väluppfostrade och högt utbildade och visste hur det ligger till med världen. En bordsgranne förklarade att problemet med migrationen inte är migrationen utan att Sverige är så urbota dåligt på att integrera migranter. En annan utvecklade resonemanget med observationen att det minsann inte är första gången västerlandet förtrycker och missaktar folk från andra kulturer och kontinenter. Vad menar du? frågade jag.

Partiernas diskussioner om åtgärderna mot gängkriminaliteten har tillfälligt avbrutits för att partierna inte lyckas samtala. Av de morgontidningar jag läser – Dagens Nyheter och Svenska Dagbladet – har jag inte kunnat förstå varför samtalen slagit fel. En liberal förhandlare ska ha sagt att ”samtalen inte höll tillräckligt hög nivå” och att ”en del var blaskigt”.

För hundra år sedan styrdes Sverige liksom andra kapitalistiska länder, om man får tro tidevarvets anhängare av Marx och Lenin, av kapitalistklassen. Det finns mycket som talar för det synsättet. Ett intressant indicium är att staten fram till första världskriget hölls på svältkost (dock tydligen inte tillräckligt eftersom staterna hade råd att snart ge sig in i mänsklighetens största masslakt).

Den svenska statens andel av BNP låg kring åtta procent (mot 45 procent idag). Med de marxistiska glasögonen är detta lätt att förklara. Om staten skulle ha mer pengar så hade det blivit nödvändigt att de som hade pengar till övers, alltså kapitalistklassen, fick betala högre skatter. Men eftersom det var kapitalisterna som kontrollerade staten så gick de inte med på det. Vilket skulle bevisas.

Häromdagen tjatade jag, bara som påminnelse, om min teori om var huvudmotsättningen går i Sverige, nämligen mellan å ena sidan politikerväldet med dess allierade och försörjda, å den andra den nettoskattebetalande medelklassen.

Snygg teori, Engellau, men vad ska vi ha den till?

En bra teori är praktiskt användbar eftersom den hjälper sina bärare att förstå, handla och i bästa fall till och med förutsäga. Min fru har en praktisk teori som säger att om hunden står och gnäller vid ytterdörren så vill han antagligen ut och kissa. Om hon handlar i enlighet med den teorin så avlöper det hela väl men om hon ifrågasätter den följer en hel del omak när den förtvivlade hunden till slut löst sitt problem inomhus.

Om man – mot bakgrund av det senaste årtiondets sprängningar, skjutningar och attacker med handgranater – ber herr Google att leta efter frasen ”extremt för ett land som inte befinner sig i krig” så kommer han tillbaka med 183 000 träffar. Rätt många av dessa avser kriminalkommissarie Gunnar Appelgren och moderatledaren Ulf Kristersson som båda, kanske oberoende av varandra, fällt yttrandet, den senare under sommarens Almedalsvecka.

Det har exempelvis sprängts 116 handgranater på åtta år. Det är lite mer än en smäll i månaden. Även det övriga våldet har ökat kraftigt, skriver en kriminolog i Dagens Industri, ”skjutningarna har stått för runt 40 procent av det dödliga våldet på senare år. Det finns fortfarande en stor mängd illegala vapen och handgranater i omlopp. Det lär således bli värre innan det blir bättre”.

För ett tag sedan slog det mig att under alla politiska konflikter i samhället till exempel mellan svarta och vita, konservativa och socialister, kvinnor och män så finns det en ännu mer fundamental motsättning, nämligen mellan dem där uppe och dem där nere (se denna artikel).

Att det ligger till på det viset har jag fastställt genom introspektion. Det händer att jag i sociala sammanhang får underlägsenhetskänslor. Det spelar ingen roll om det är ”befogat” eller ”obefogat” – vem som nu skulle avgöra det – eller vad det är som framkallar denna obehagliga upplevelse hos mig. Jag vet bara att jag hatar den där personen som sätter sig på mig eller – han kanske är oskyldig – förmår mig att känna mig påsatt.

Nu ska jag svära i kyrkan. Dubbelt till och med. Dels kommer jag att hävda att politiker har för dåligt betalt. Dels, och ännu värre enligt svensk moral, så kommer jag att avslöja att jag är politiker så jag talar i egen sak! Är jag nu helt från vettet? Vet jag inte att politiker är inkompetenta lismande lögnare som bara försöker tillskansa sig makt och pengar åt sig själva och sin klass?

Inspirationen till den här artikeln kom från Patriks artikel den 5 september ”De straffria och ansvarslösa”. Där går han hårt åt politikerna vilket är ett vanligt tema på DGS. Lata och ansvarslösa men välbetalda, är andemeningen i dessa.

Nu har jag inte skrivit om huvudmotsättningen i Sverige på så länge att du kanske tror att den har upphört. Det har den inte. Den går fortfarande mellan å ena sidan det makthavande politikerväldet med vidhängande välfärdsindustriellt komplex (och ett trasproletariat med beroende klienter som viktigt väljarunderlag) och å den andra sidan den nettoskattebetalande medelklassen.

Min ambition, när jag för fyra och ett halvt år sedan tillsammans med Annika Borg startade den här bloggen, var att under historiens gång, det vill säga medan dagarna gick, fila på den analysen av Sverige för att se om min tes, som då bara var ett sociologiskt hugskott eller ett suddigt fotografi av terrängen, skulle visa sig vara en sann karta som går att använda för att orientera sig i vårt samhälle.

Nästan allt man säger, framför allt om samhällena och de historiska förloppen, är förenklingar eftersom det inte existerar någon slutgiltig och stabil sanning (annat än i diktaturer som fastställer sin sanning med våld om det behövs). Men eftersom människan måste orientera sig i tillvaron måste hon bestämma sig för något slags provisorisk sanning i frågor som angår henne.

En fråga som angår mig liksom den angår alla andra tevetittare och tidningsläsare är det här med nazism och högerextremism. Jag tror att det finns två saker att oroa sig för i sammanhanget. Den första är att det kan bli fler dåd av ensamma, självrekryterade förövare som Anders Breiviks i Norge och Patrick Crusius i El Paso. Den andra farhågan är att det bildas en stark politisk rörelse som på något vis lyckas överta makten i Sverige ungefär som på 30-talet i Tyskland.

För några månader sedan publicerade Stiftelsen Det Goda Samhället en rapport om invandring och brottslighet som är lätt åtkomlig på hemsidan. Där finns också allt det statistiska material som Brottsförebyggande rådet tog fram som underlag för rapporten. Bara en liten del av underlaget användes i rapporten så var och en kan botanisera i underlaget och göra sina observationer. Här kommer en observation som inte finns i rapporten.

Den fråga jag ska försöka besvara är följande. Om det en vecka anländer ett hundra afrikanska migranter till Sverige, hur många av dessa kommer inom en femårsperiod att ha begått brott? Svaret är ungefär fyrtio. Är det mycket eller litet? Det vet jag inte, det får du bestämma själv.