Även om ett stort antal politiska bedömare är förvånade och chockerade – Mitch McConnell, ledare för republikanerna i senaten, tog genast kraftfullt avstånd – över att president Donald Trump i söndags förklarade att amerikanska trupper i Syrien ska dras tillbaka så var beslutet väntat. I flera år har Trump sagt att trupperna ska tas hem. I december 2018, när USA hade 2 000 soldater i Syrien, beordrade han ett fullständigt återtåg. Motståndet från militärens sida var massivt. Försvarsministern James Mattis avgick i protest. Under våren lyckades Trump dock få hem hälften av soldaterna. Söndagens beslut gällde de återstående 1 000 amerikanska krigarna.

Richard Sörman skrev nyligen om att det finns något slags social beställning på en ny ”berättelse” om Sverige. Det skulle vara en bild av vårt samhälle som på ett harmoniskt och uppbyggligt sätt gav gestalt åt det moderna multikulturella Sverige och sålunda motverkade split och splittring till förmån för tolerans och enhet i mångfalden – ungefär som den amerikanska devisen e pluribus unum – av många, en – som står tryckt på en del amerikanska sedlar och mynt. Det var i alla fall så jag tolkade beställningen. 

Under en förutsättning är klimatfrågan en idealisk fråga för politikerna.

Föreställningen om en förestående ragnarök är dramatisk och därför emotionellt tilltalande. Politiker får tillfälle att väcka uppmärksamhet även hos människor som normalt inte bryr sig att ens sätta på teven när det är valdebatt. Det är mycket mer eggande att tänka på att havet kanske, i ett första steg, dränker båtbryggan på landet för att sedan börja skvalpa i vedbon än att höra talas om en lärarmiljard där och en kömiljard där eller att försvaret ska få fem miljarder kronor år 2022, gäsp, gäsp.

Följande har jag sagt nästan hur många gånger som helst ehuru kanske med andra ord men det tål sägas igen. Min enkla observation är att den politiska höger/vänster-skalan är överspelad sedan årtionden. Överspelad betyder inte att folk inte skulle prata om den. Det gör de. Men även om skalan brukas i debatten är den ett spöke i bemärkelsen en vålnad efter något som tidigare fanns i sinnevärlden men numera upphört att existera.  

Den som inser att den gängse politiska debatten i Sverige är ett slags väletablerad spökhistoria begriper varför politiker och partier som lever kvar i denna spökvärld har så svårt att få kontakt med levande människor. (Det är som i verkligheten: spöken, har jag läst, söker kontakt men lyckas mycket sällan. Min farmor påstods spöka men det var få släktingar som såg henne.) Till exempel kommer socialdemokraterna säkert att kalla sig för ett arbetarparti långt efter det att den siste industriarbetare slutat rösta på partiet. Partiets politiker framstår som gengångare från ett Sverige som stod i sitt esse för femtio år sedan. På liknade vis framstår moderaterna och de övriga borgerliga partierna som en del av andevärlden när de låtsas företräda en grupp som en gång var borgerlighetens kärna, nämligen företagarna (kapitalisterna).  

Göran Greider har presenterat en poesibok, inklusive en del prosatexter, som han kallar för ”självbiografiska sviter”. I en av sviterna görs följande observation: 

Var inte rädd att upprepa det självklara: 

De rika behöver inte det de har och de fattiga har inte det de behöver. 

Vad jag kan förstå är detta konstaterande korrekt. De rika behöver inte sina rikedomar om man med behöver menar erfordrar för en rimlig överlevnad. Åtminstone behöver de inte alla sina resurser för detta. Det är nog också sant att fattiga saknar livets nödtorft. Att sakna existensminimum är själva definitionen på fattigdom.  

Om du inte läst om Bitte Assarmos farmors mor Emma Persdotter så gör det. Emma Persdotter var en utfattig ensamstående flerbarnsmor som genom skötsamhet och goda värderingar med fortsatt självrespekt lyckades hålla igång familjen trots utsatthet i form exempelvis av stampat jordgolv och femton kvadratmeters boyta. 

Det är möjligt att jag romantiserar men jag tror att Emma Persdotters mentalitet och beteende var typiska för den svenska 1800-talsmänniskan. Jag tror att svenskarna var strävsamma, ödmjuka, plikttrogna och tåliga och att det var på grund av den sinnesförfattningen som Sverige, när marknadsekonomin och entreprenörskapet släpptes loss, kunde förvandlas från ett av Europas fattigaste länder till det kanske rikaste.  

En svensk gymnasist hade tillbringat ett år på en amerikansk skola i en delstat där körkortsåldern var 16 år. Gymnasisten tog såklart körkort. När han som sjuttonåring kom tillbaka till Sverige stegade han in på en polisstation, visade upp körkortet som inte ens hade foto och frågade om det gällde i Sverige. Polismannen bakom disken tog kortet, vände och vred på det och sa: ”Tja, det är ju ett körkort så det gör det väl”. 

Tror du på den historien? Knappt? I varje fall hade den inte kunnat inträffa idag. 

Jag gillar den filosofiska principen ”Ockhams rakkniv”. Den har fått sitt namn efter den engelske 1200-talsfilosofen och franciskanermunken William Ockham. Principen innebär att man inte ska krångla till saker i onödan utan förklara allt så enkelt det går.  

Ingen ska påstå att tillvaron i Sverige för ett halvsekel sedan var bekymmerslös. De som var med kan tänka på hur det kändes att gå till tandläkaren. Men när man tänker på den tiden och jämför med våra dagar så är det en sak som framstår särskilt tydligt när man låtit munkens rakkniv göra sitt jobb, nämligen att nästan alla medborgare på den tiden var skötsamma, ambitiösa människor med medelklassvärderingar.  

Dagens Nyheter hade en artikel om en rysk skolpojke i sibiriska Krasnojarsk som klippt sig som Zlatan Ibrahimovic, alltså med rakade sidor och en stor hårknut i nacken.

Lärarinnan tyckte att det var en ”utmanande, omanlig och västimporterad” frisyr. Skolan bestämde att pojken fick studera hemma tills han klippt sig. Rektorn sa: ”Han vill förverkliga sig själv. I morgon vill alla andra också göra det. Hur kommer det då att se ut? Vad gör vi om någon vill förverkliga sig själv genom att slå till någon?”.

För några dagar sedan träffade jag tre personer som oberoende av varandra skakade på huvudet och sa att detta är obegripligt. Vad är obegripligt? frågade jag. De gör ju ingenting! sa en av de tre uppgivet. Vem gör ingenting? frågade jag. Politikerna, de gör ingenting åt någonting, skolan, skjutningarna, vad som helst. De snackar men sedan händer det ingenting. Vad är det för obegripligt med det? frågade jag.

En annan sa: nu har de fördubblat skatten på min tio år gamla Volvo. Vad är meningen? Ska jag inte ha någon bil? Det känns som om en maffia har tagit kommandot över landet. De missköter Sverige och pungslår mig. Jag begriper ingenting. Är det så svårt att begripa? sa jag.

Jag tror med tilltagande övertygelse att Sveriges problem är att en växande del av befolkningen, uppmuntrade därtill av PK-ideologin, har övergivit eller aldrig fått tillfälle att tillägna sig den mentalitet som en gång gjorde landet så framgångsrikt. Den mentaliteten består av ett paket av värderingar och attityder såsom flit, ansvarskänsla, vilja att stå på egna ben, pliktkänsla, solidaritet med nästan och mycket annat sådant som Sverige i alltför stor utsträckning lagt på hyllan. Faktum är att den dominerande PK-ideologin förhånar dessa välsignelsebringande dygder i stället för att, som Sverige borde, predika dem till allmän efterföljd. Konsekvensen är att människomaterialet genomsnittligt blivit sämre. Inte undra på att staten och kommunerna får budgetproblem.

Motsvarande har sagts om demokratin, alltså att den skulle vara det sämsta av alla styrelseskick med undantag för alla de andra. Bara så att du känner igen dig i tankegångarna.

Denna utsaga om demokratin har sin grund i observationen att alla samhällen de facto har något slags styrelseskick. Även värsta anarki eller mafiastyre utan ordning och grundlag representerar en sorts styrelseskick. Om det kom marsmänniskor och förslavade jordborna skulle det också vara ett styrelseskick.