Historien har uppvisat många storslagna perioder. En särskilt storslagen period har många av oss själva fått uppleva, en epok som i stort sett var befriad från krig och elände, som utfärdade trovärdiga löften om höjd levnadsstandard för alla sina medlemmar och som därtill åtnjöt medlemmarnas – och även många andra folks – entusiastiska stöd. Jag undrar om något historiskt tidevarv kan mäta sig med det som utvecklades med USA som epicentrum under den tjugofemårsperiod som inleddes med andra världskrigets slut.

Man kan med rätta hävda att detta kvartssekel var en triumfperiod inte bara i USA utan även i de andra länderna i den västliga sfären av utvecklade demokratiska marknadsekonomier, exempelvis Sverige. Men det var ändå USA som i kraft av sin styrka och till sin synes aldrig fallerande energi och innovativitet inte bara la ut rälsen för utvecklingen utan dessutom själv utgjorde vägvisaren för hur det nya, moderna livet skulle levas.

Många är arga på politikerna nu för tiden. Folket känner sig sviket.  

Vi nettoskattebetalande medelklassare är som alkoholisthustrur. Politikerna är de alkoholister vi är gifta med. Trots att de bedrar oss och ljuger för oss vill vi tro dem. Varje dag sätter de sprätt på våra pengar och fortsätter att inteckna vårt gemensamma hus. Men när de kommer lismande och säger att de varit naiva tar vi dem åter till våra hjärtan eftersom vi så gärna vill tro dem. Men lik förbannat så vet vi att de kommer att förödmjuka och förnedra oss så fort de får en chans igen.  

Devisen ”Gnothi seauton” – Känn dig själv – påstås ha varit inhuggen på framträdande plats i Apollotemplet i Delfi. Apollotemplet i Delfi är annars kanske mest känt för sitt världsberömda Orakel, en sorts institut för framtidsstudier, under ledning av prästinnan Pythia. Inte ens Wikipedia kan reda ut det där till full klarhet, men så mycket verkar sant som att Känn dig själv-parollen utövade ett starkt inflytande över grekernas tänkande. Se bara på Sokrates som hade detta som sitt personliga motto. 

Den av staten omhuldade förklaringen till brottslighet är så kallade socioekonomiska faktorer. Till exempel har justitieminister Morgan Johansson sagt att man inte behöver göra några vetenskapliga studier om exempelvis kopplingen mellan invandring och kriminalitet eftersom ”minoritetsgrupper” visserligen ”är överrepresenterade i kriminalstatistiken” man att överrepresentationen försvinner när ”man rensar för socioekonomiska faktorer”. Det betyder att om folk med svenskt ursprung hade levt under samma ekonomiska villkor i samma sorts områden och med samma kulturella förutsättningar som folk med utländskt ursprung så hade svenskarna varit lika kriminella som invandrarna. 

Jag drömde att jag blivit utbildningsminister i en majoritetsregering av likatänkande. Jag hade alltså makt och behövde inte förhandla varenda detalj med ett gäng PK-ister med hopsnörpta munnar från partier som bara hövligheten kan förmå mig att tala med.  

Om man kokar ned det till fundamenta är utbildning en enklare och mer rättfram hantering än vad forskare, experter och skolbyråkrater vill få oss att tro eftersom de vill göra sig märkvärdiga och på den grunden få en position i samhället. Utbildning är ett samspel mellan två människor, den ene, läraren, som vet mer än den andre, eleven, och därför leder utbildningen med auktoritet. Detta visste mänskligheten för 2 500 år sedan och det har även fortsättningsvis visat sig vara sant.  

Nu ska jag göra en observation som i all sin banala vardaglighet pekar på den märkvärdiga och föraktfulla människosyn som uppfyller Sveriges PK-istiska etablissemang.  

Det tycks vara ett faktum att den svenska äldreomsorgen – hemtjänsten och äldreboendena – har problem med att personalen, som i mycket hög grad består av invandrare, ofta inte talar acceptabel svenska. Detta är ett allvarligt bekymmer som på ett eller annat sätt måste hanteras.  

”Måste hanteras” är en lurig fras eftersom den passiva verbformen utesluter utpekandet av ett subjekt, alltså en aktiv handlande kraft.  

Av någon anledning – antagligen för att någon betalade mig för det – sammanställde jag för snart trettiofem år sedan en antologi om demokrati. Skriften hette Vad är demokrati och består av utdrag ur texter av stjärnorna på området, till exempel Hobbes, Locke, Platon, Burke, de Toqueville och Lord Acton. 

Min personliga behållning av arbetet var att jag för första gången tyckte mig begripa vad samtiden för det mesta menar med demokrati. Samtiden menar en kombination av den renodlade demokratin, alltså att folket får rösta på ombud som på folkets uppdrag ska styra riket, samt de medborgerliga fri- och rättigheterna som är något helt annat än demokratin i bemärkelsen rätten att utse representanter för maktutövning. I själva verket är fri- och rättigheterna motsatsen till demokratin. Demokratin i sig lägger inga spärrar på överhetens maktutövning. Har överheten väl blivit vald så finns det inget i omröstningssystemet som lägger band på överhetens maktutövning. Men det gör fri- och rättigheterna. Fri- och rättigheterna etablerar en sorts medborgarnas frizoner som de valda ombuden inte får röra. De valda ombuden kan göra en massa saker, men de har inte rätt att inskränka exempelvis medborgarnas äganderätt och yttrandefrihet (i teorin i alla fall).  

Jag vet inte om jag hittat på begreppet tågkupésyndromet själv eller om jag lånat det från någon. När jag frågar herr Google hittar han bara en enda träff, nämligen en tjugo år gammal bok som jag skrev tillsammans med två andra personer. Men oavsett proveniensen tror jag att syndromet finns. 

I sagda bok beskrivs syndromet så här: 

Med tågkupésyndromet menar vi det ofta noterade faktum att den som söker inträde på ett redan upptaget område, till exempel en tågkupé, sällan ses med blida ögon av dem som befinner sig där även om det finns gott om plats för nyanlända. 

Dagens Nyheter rapporterade nyligen att det blir nedskärningar i fyra av fem kommuner nästa år. Tidningen har forskat noggrant och kommit fram till att det beror på att kommunernas intäkter inte är tillräckligt stora för att klara utgifterna. (Vad skulle det annars bero på?)  

Tidningen har forskat särskilt noga på Uddevalla kommun där ”alla delar kommer att behöva dra åt svångremmen”. Även skolan. Tidningen har intervjuat en lärare i kommunen som också är fackligt huvudskyddsombud. 

Professorn i statsvetenskap vid Göteborgs universitet Peter Esaiasson har skrivit en nyutkommen bok som heter ungefär som rubriken. Den är kort och lättillgänglig och kostar 149 kronor på Bokus. Pengarna kan användas sämre. Boken är nyttig läsning eftersom den på det hela taget stämmer överens med ens förutfattade meningar – framför allt om man själv levt någon tid i kulturella miljöer som radikalt avviker från de svenska eller kanske rentav har personlig erfarenhet av livet i den svenska ”orten” – samtidigt som den i betydelsefulla detaljer korrigerar, illustrerar och klargör. Till exempel förklarar Esaiasson att tilliten de boende emellan är dålig i dessa förorter, vilket stämmer med mina fördomar, men att förtroendet för polisen och andra samhällsinstitutioner inte alls är särskilt lågt, vilket jag hade misstänkt att det var. 

Kanske är jag bara odrägligt tråkig när jag exercerar mina käpphästar men själv tycker jag att de för var dag blir allt skickligare på sina svåra uppgifter, sina courbetter, caprioler och croupader och alla andra språng som stridshingstar använde med sådan framgång i träffningar.  

Mitt ständigt tjatade grundtema är att den politiska huvudmotsättningen i Sverige idag står mellan å ena sidan politikerväldet och dess allierade, alltså det välfärdsindustriella komplexet samt komplexets klienter, å den andra den nettoskattebetalande medelklassen.

En vän tipsade mig om en framstående opinionsbildares hemsida. Jag surfade dit och läste följande: 

Ett av vår tids största problem är de ökade avstånden mellan människor och de missuppfattningar, konflikter och ökade nivåer av främlingsskap som följer. 

I en värld där alla har var sin världsbild är det svårt att förstå varandra. I en värld där alla pratar för att få rätt är det svårt att lyssna. I en värld där vi hela tiden ska dela upp oss i vi och dem är det svårt att skapa ett gemensamt samhälle.