Anders Leion: Vi blir alla fripassagerare

Anders Leion

I torsdags var över en miljon fransmän på gatorna för att demonstrera mot den av Macron aviserade pensionsreformen, avsedd att ersätta befintliga 42 system med ett, generellt.  

Något tidigare avslöjade en opinionsundersökning att 76 procent av fransmännen jakande besvarade frågan ”Måste man reformera pensionssystemet?” (64  procent av Le Pens sympatisörer och 93 procent av Macrons instämde). En annan undersökning visade att drygt 40 procent stödde den då aviserade mobiliseringen och ansåg den vara ett allmänt motstånd mot Macrons politik. 

Hur skall man kunna förklara detta? Tre fjärdedelar anser att ett nytt pensionssystem behövs, samtidigt som hundratusentals demonstrerar på gatorna, stänger i stort sett alla kommunikationer och skolor och många andra institutioner, och fyra av tio stöder motståndet mot Macrons planer? 

Det är det gamla vanliga. Det bästa är att inte behöva betala för den resa man ändå anser vara nödvändig. Också den järnvägsanställde konduktören inser att landet behöver ett nytt pensionssystem, men han vill inte avstå från sin rätt att pensioneras vid 52 år. Beteendet återfinns överallt.  

Situationen på den svenska bostadsmarknaden är ett övertydligt exempel. Alla anser att den fungerar illa, de flesta som funderat på lösningar inser att en övergång till marknadshyror än nödvändig. Samtidigt vill man inte avstå från de förmånliga hyror man själv kan ha i ett äldre, centralt beläget hus. Alltså motsätter man sig ändå reformer. Det vet partierna om och rättar sig därefter. Ungdomar och andra som missgynnas är i minoritet. 

Likadant fungerar arbetsmarknaden. Det behövs större rörlighet för att företagen lättare skall kunna rekrytera och arbetssökande lättare finna jobb. Men större rörlighet kräver minskat skydd för de redan anställda för att de som står utanför arbetslivet lättare skall komma in. Alltså blir det inga förändringar. 

Också skattefuskarens dubbla nöje av att både utnyttja välfärdsstatens förmåner och samtidigt smita från notan är en variant av samma beteende. 

Till och med invandringen är en följd av samma beteende och förklaras av samma mekanism. Visst är det väl trevligt att få vara god, spegla sig i den egna godheten och visa upp den för omvärlden? Särskilt ljuvligt blir det när någon annan får betala kostnaderna: få se sin bostadsmiljö förslummas, utsättas för brott av olika slag och inte längre skyddas av polisen. 

Av olika skäl har detta fripassagerarbeteende brett ut sig alltmer. Det har också andra, inte så synliga konsekvenser. 

Estland ligger högst i Pisa-mätningarna. Skälen är säkert flera, men ett är särskilt viktigt. Man ser skolan och undervisningen som ett led i nationsbyggandet. Då blir också lärarna mycket viktiga och de får hög status. Det blir naturligt att se undervisningen som ett gemensamt projekt. Fripassagerarna är sällsynta. Finland ligger väl till men deras resultat sjunker. Tidigare låg landet mycket högt i mätningarna. Också undervisningen i Finland har setts som ett led i den unga nationens självförverkligande. Men tiden går. 

Detta handlande för att nå ett gemensamt mål är inte längre möjligt i Sverige. Den uppsplittrade sociala miljön är sådan att den bästa strategin är ”Rädda sig den som rädda sig kan!” Då passar fripassagerarbeteendet väl in och många använder sig av möjligheten att resa genom livet utan att betala biljett.