Patrik Engellau: Om offentlig kontroll av skatternas användning

Patrik Engellau

Jag vet inte om det är romantik eller samhällsvetenskap men jag tror att svenskarna fram till för några decennier sedan på det hela taget var ett homogent och hederligt folk som var noga med att uppfylla sina plikter och att inte ligga andra till last. Det var därför Sverige kunde bygga ett stort, vittomfattande och generöst välfärdssystem. Svenskarna hade inga ambitioner att blåsa systemet. Ju mindre folk avser att missbruka ett välfärdssystem desto mer heltäckande kan det göras.

Ungefär så mycket hade nog både du och jag fattat för länge sedan. Men nu har jag gjort en närliggande observation som även du kanske gjort, nämligen att svenska staten, som aldrig kunnat föreställa sig att någon skulle vilja lura systemet, därför aldrig besvärat sig något särskilt med att inrätta kontroller.  

Det är väl ingen märkvärdig observation säger du kanske, man behöver ju bara öppna en tidning för att läsa om hur folk varje år lurar Försäkringskassan på miljarders kronor på grund av bristande kontroller när det gäller assistansersättning. Det är förstås sant, men jag börjar tro att det här syndromet med bristande kontroller är mycket större än vad jag tidigare velat fatta. Jag tror att det gäller generellt inom den offentliga sektorn. (Kanske är det därför Sverige anses ha så lite korruption. Såklart man inte hittar någon korruption om man inte letar efter den.)

Under välfärdsstatens lyckliga ungdom, säg fram till 1970, så gjorde det inget att det offentliga inte kontrollerade särskilt ordentligt. Svenskarna var så hederliga att det blev billigare för skattebetalarna att tåla lite fusk än att bygga upp en kontrollapparat. Men sedan dess har två korrumperande faktorer tillstött. Den första är att svenskarna lagt sin gammaldags pliktmoral på hyllan och i ökande utsträckning börjar utnyttja välfärdsstaten för sin bekvämlighet, en vabbdag här och en sjukskrivningsvecka där. Den andra korrumperande faktorn är importen av ett par miljoner personer som aldrig förstått varför man inte skulle lura staten om det går.

Det svenska tillståndet är att leva med en stat som är gjord för ett annat folk än det folk Sverige numera har. Det skaver och inte bara inom välfärden. Det är samma med polisen. Dess organisation, dimensionering och tänkesätt är gjorda för ett folk som knappast begår några brott. Då räcker det med konstaplarna Kling och Klang. När svenskarna blir mer brottsliga och invandringen består av folk som är två, tre gånger mer kriminella än svenskarna blir det oundvikligen stökigt.

Om någon borde ha insett detta för länge sedan så är det jag eftersom mitt examensarbete på Handelshögskolan handlade om utvärdering av biståndsinsatser och jag sedan jobbat praktiskt med sådant under mer än ett decennium och väl kunnat konstatera att resultatet av u-landsbiståndet praktiskt taget aldrig kontrolleras, varken svenskt u-landsbistånd eller andra länders. Jag trodde att denna låt gå-attityd var reserverad för biståndet. Det är först nu jag börjar inse att det kanske är den svenska offentliga förvaltningens naturliga tillstånd.

Ändå är det klart att missförhållanden ibland uppdagas. Men sådana upptäckter kommer inte för att myndigheterna har någon aktiv, organiserad kontrollverksamhet utan på grund av vad som i myndighetsvärlden kallas för ”impulser” vilket betyder anmälningar från det civila samhället, till exempel arbetskamrater som blir sura för att en anställd både vabbar och jobbar.

Bara under de senaste dagarna har jag noterat två fina belägg för min tes om bristande kontroll hos de offentliga organen över sin egen verksamhet.

Riksrevisionen presenterade i dagarna en granskningsrapport om Inspektionen för Vård och Omsorg (IVO). Myndigheten inrättades år 2013 för att ta över Socialstyrelsens tillsyn över sociala inrättningar såsom läkare, sjukhus, HVB-hem och så vidare. Så här skriver Riksrevisionen:

IVO har cirka 375 inspektörer som ska bedriva tillsyn över ungefär 50 000 verksamheter, till det kommer 225 000 legitimerade personer. En viktig del av myndighetens uppdrag är att bedriva riskbaserad egeninitierad tillsyn. Men så här långt bedrivs den i liten omfattning och en övervägande del av den genomförs på förekommen anledning, det vill säga utgår i stor utsträckning från inkomna anmälningar.

Först för två år sedan kom myndigheten på att den skulle göra ”egeninitierad tillsyn” på central nivå. Riksrevisionen anser inte att det blivit något att tala om: ”Hittills har IVO inte genomfört någon större mängd riskbaserad tillsyn för att belysa frågor som är viktiga för grupper av människor eller risker som finns på systemnivå inom vården och omsorgen”.

Det andra fina belägget presenterades på en rikskonferens arrangerad av Myndigheten för ungdoms- och civilsamhällesfrågor (MUCF). Myndigheten ägnar sig bland annat åt att dela ut uppemot en halv miljard kronor i bidrag till olika organisationer i det civila samhället, Sveriges Unga Muslimer (SUM) till exempel. Att staten delar ut pengar till civilsamhällesorganisationer inom exempelvis idrotten har gamla traditioner i Sverige. Någon särskild organiserad kontroll över sådant verkar inte ha ansetts behövas, troligen till stor del med rätta. (Fast jag minns hur jag själv under studentåren höll på att trixa med ansökningar om att vinklubben skulle räknas som studiecirkel och erhålla statsbidrag.)

Men så kommer det artiklar i tidningen om att SSU i Skåne, underavdelning av en stor bidragsmottagare, visat antisemitiska tendenser och om att ett religiöst samfund bjudit in kända antisemiter som predikanter. Därmed har ett tidigare okänt problem presenterat sig för en myndighet som MUCF. Den måste aktivt börja kontrollera bidragsmottagarna eftersom fler skandaler som bara dyker upp skulle kunna hota hela bidragsverksamheten och därmed MUCFs egen framtid.

Men hur ska en myndighet kunna kontrollera en bidragsmottagares demokratiska värderingar? Det är lite rörande och samtidigt trösterikt att se hur den svenska staten tacklar ett sådant problem. Den tillsätter förstås en utredning som så småningom lägger fram ett betänkande till vägledning för sådana som MUCF och de övriga 80 myndigheter som tillsammans med kommuner och regioner årligen delar ut runt 20 miljarder kronor till det civila samhällets organisationer. ”Demokrativillkor för bidrag till civilsamhället” heter utredningen som presenterades i juni i år.

I detta perspektiv är det fullständigt naturligt att det år efter år utbetalas olika svenska sociala bidrag till Iraks försvarsminister Najah al-Shammari och att det skulle till en impuls från en utomstående som Nyheter Idag för att svenska myndigheter skulle reagera.