Mohamed Omar: Första advent och något om Jerusalems ställning i islam

Mohamed Omar

I dag är det den första december och första söndagen i advent. I detta avsnitt pratar vi om advents betydelse i den västerländska kulturen. Jag tycker om advent fast jag är ateist. Advent är latin och betyder ”ankomst”. Den som kommer är Jesus, vars födelse firas på juldagen den 25 december.

Juldagen kallas på engelska christmas, på svenska borde det bli kristmäss, tänker jag, som i helgondagarna Olofsmäss och Eriksmäss.

I en historisk roman om Gustaf II Adolf och trettioåriga kriget, Gustavus Adolphus Magnus, hittade jag följande rader:

”‘Imorgon är det Kristhögtid’, sade Gustav Adolf tankfullt, i det han steg fram till fönstret. Några vilsna flingor smällde lätt mot rutan. Annars låg grått höstdis ännu över stad och vatten.”

Juldagen kunde alltså kallas ”kristhögtid” på svenska. Detta skulle Gustav II Adolf ha sagt den 24 december 1630 i Stettin i Pommern. Dagen därpå på juldagen stod slaget vid Marwitz. Det blev en svensk seger.

Romanen skrevs av K. G. Ossiannilsson och gavs ut 1916.

Men på svenska använder i det äldre ordet jul. I stället för ”fira jul” hette det förr ”dricka jul”, så ölet var ett viktigt inslag. Ingen vet egentligen vad jul betyder. Skalden Samuel Columbus, som levde på 1600-talet, menade att ordet jul hängde ihop med ordet hjul eftersom solen vänder om, det vill säga kommer tillbaka, och dagarna nu börjar bli längre: ”Ock weestu eij hwarför Wij Swänske kalla Juul, Därför at Werldens Lius då wänder om sijn Hiuul”.

Man kan fira solens födelse, Jesu födelse eller både och. Jämförelsen mellan solen och sonen, det vill säga Jesus, blir roligare på engelska där orden är så lika, sun och son.

Advent inleder kyrkoåret med dess olika dagar med olika teman: ”När vintermörkret kring oss står, då gryr på nytt vårt kyrkoår.” (psalm 421)

Den första söndagen i advent har som tema Jesus intåg i Jerusalem. Han kommer ridande på en åsna och blir mottagen av en jublande folksamling som strödde palmkvistar på hans väg och ropade ”Hosianna!”

Jerusalem, kung Davids stad är en helig stad för judarna. Sedan blev den en helig stad även för de kristna. Här finns Golgata, platsen där Jesus blev korsfäst.

Innan jag blev ateist var jag muslim. Jag ska berätta om Jerusalems betydelse i islam. Man hör ofta att Jerusalem är islams tredje heligaste stad efter städerna Mecka och Medina i Arabien.

När Donald Trump bestämde att USA:s ambassad skulle flytta från Tel Aviv till Jerusalem blev reaktionerna i islamvärlden kraftfulla. I Sverige anordnade islamiska och propalestinska grupper hätska demonstrationer där man utropade en ”intifada” och skrek sådant som ”Skjut judarna!” och ”Muhammeds armé kommer tillbaka!”

Nu bygger islam visserligen inte bara på Koranen, men om Jerusalem är så viktigt tycker man att den borde vara nämnd där. Det är den inte.

Det vi hittar är en kryptisk vers i Koranen om ”den mest avlägsna böneplatsen”, på arabiska ”al-masjid al-aqsa”. I Zetterstéens svenska översättning från 1917 lyder versen så här:

”Honom allena all ära, honom, som lät sin tjänare företaga en nattlig färd från det fridlysta templet till det allra avlägsnaste templet, vars hela omkrets vi välsignat, för att visa honom några av våra tecken!” (17:1)

I senare legender om Muhammed sägs det att ”den mest avlägsna” böneplatsen eller templet syftar på en plats på Tempelberget i Jerusalem. Gud ska ha fört Muhammed på en bevingad häst med människohuvud, kallad Buraq, från Mecka, ”det fridlysta templet”, till Jerusalem.

I Jerusalem leder sedan Muhammed alla tidigare profeter i bön. Han är profeternas ”imam”. Den störste av dem alla. Från Jerusalem färdas han sedan upp genom alla sju himlar, ledsagad av ängeln Gabriel, tills han står inför Guds tron. Denna himlafärd ska ha ägt rum år 621.

Den enda böneplats eller det enda tempel som kan ha funnits på Tempelberget under Muhammeds livstid måste ha varit en kyrka, eftersom Jerusalem då var en kristen stad i det kristna grekisk-romerska riket, det vi brukar kalla Bysans. Det innebär att Muhammed förrättade bön i en kyrka! Man kan undra om alla profeter fick vänta medan Muhammed tog bort eller täckte över alla hädiska kors!

När den muslimska hären, ledd av kalifen Omar, år 638 erövrade Jerusalem, var det alltså en kristen stad. Det var kyrkor och kors överallt. På resterna av en kyrka som stått på Tempelberget, Sankta Mariakyrkan hette den, byggdes så småningom en moské som fick namnet Al-Aqsa. Det var här Muhammed hade bett, påstod man. Det var den här böneplatsen som avsågs i den kryptiska koranversen. Det är därför denna moské är så lik en bysantinsk kyrka – det hade en gång varit en bysantinsk kyrka!

Den där byggnaden med gyllene kupol som de flesta av oss har sett är inte Al-Aqsa. Denna byggnad kallas i stället Klippdomen och uppfördes mellan åren 687 och 691. Och det gyllene taket kom inte till förrän under en restauration mellan åren 1959-1962! Al-Aqsamoskén är betydligt gråare och förekommer inte lika ofta på bild. Men faktum är att många muslimer, även bland fanatikerna som skanderar att de är beredda att dö Al-Aqsa, inte vet skillnaden mellan Al-Aqsa och Klippdomen.

Rörande Muhammeds himlafärd, som alltså är det enda bandet mellan islams profet och den heliga staden i Judéen, så härrör de första skriftliga källorna från 800-talet, två hundra år efter Muhammeds död. Den engelske orientalisten William St. Clair Tisdall (1859–1928) menade i sin bok The Original Sources of the Quran (1905) att legenden förmodligen var påverkad av en gammal persisk historia om en viss Arta Viraf. Så här skriver Tisdall:

”We shall see that there is good reason to believe that the legend in this form was invented in order to show that, in this respect as well as in all others, Muhammad was more highly privileged than any other prophet. The story may have incorporated elements from many quarters, but it seems to have been in the main based upon the account of the ascension of Arta Viraf contained in a Pahlavi book called ’The Book of Arta Viraf’, which was composed in the days of Ardashir Babagan, King of Persia, some 400 years before Muhammad’s Hijrah, if we may believe Zoroastrian accounts.”

Läs hela Tisdalls bok på nätet här

Arta Viraf var en rättfärdig man som färdades genom himlarna tills han nådde Ohrmazds, den högste gudens, hov. På samma sätt som Muhammed var ledsagad av ärkeängeln Gabriel var Arta Viraf ledsagad av ängeln Soroush.

Men motivet med en profet eller en helig man som färdas till himlen är vanlig i sagor, legender och heliga skrifter. Redan sumererna berättade om Etana som flög till himlen på en örn. Judarna har Henok och Elias. De kristna har Jesus! En händelse man ju minns på Kristi himmelsfärdsdag.

Med tiden blev berättelserna om Muhammeds himlafärd allt mer fantastiska. Han bevittnade alla möjliga makabra tortyrscener i helvetet, samtalade med de största profeterna och mötte vidunderliga änglar. Så ser alltså islams band till Jerusalem ut – fantastiska berättelser, sannolikt påverkade av icke-islamiska källor, och nedtecknade långt efter Muhammeds död!

Klicka här för att gilla min sida på Facebook. Du kan stödja mitt arbete genom att swisha till 0760078008 (Eddie)