Bitte Assarmo: Den bortklemade Greta-generationen kommer inte att åstadkomma några reella framsteg

Bitte Assarmo

”Ni kan förneka och hata klimatet så mycket ni vill, men de unga följer Greta. Och när de här grabbarna och tjejerna blir vuxna, då kan ni inte leva som ni gör längre, då ska ni få se på fan!”

Kommentaren flimrade förbi i mitt Facebookflöde häromdagen, och den fick mig att haja till av flera skäl. För det första är den så uppenbart korkad. Jag menar, vad betyder det att ”förneka och hata klimatet”? Det är ungefär som att påstå att någon ”förnekar och hatar tidvattnet” eller ”förnekar och hatar inandningar”. Goddag yxskaft hela vägen, liksom. För det andra är den skriven av en vuxen människa. Jag upprepar: En VUXEN människa.

Jag vet, det är svårt att föreställa sig att en vuxen människa kan uttrycka sig så här urbota barnsligt, men det blir allt vanligare. Och det är på sitt sätt logiskt, eftersom de offentliga rummen blir alltmer indränkta av ungdomsdyrkan. Hellre en känslosam och obildad fjortis än fyra pålästa vuxna, verkar vara mottot både för de stora mediehusen och för den politiska arenan numera, och då får vi ju sånt här. Osäkra vuxna som till varje pris vill verka unga och coola och därför sänker sig till den här nivån.

Men det mest intressanta och symtomatiska är ändå slutklämmen. ”… då ska ni få se på fan!”. Jag förmodar att det i första hand är de som ”förnekar och hatar klimatet” som ska få se på fan, men att det också gäller vuxna rent generellt. Och jag undrar – varför? Varför ska de – vi – ”få se på fan”? Vad har vi vuxna gjort som är så ont och oförlåtligt att vi ska straffas av dagens unga?

Ingenting. Det är faktiskt tvärtom. Vi – och framför allt generationerna före oss – har skapat ett sällan skådat välstånd som ligger vidöppet för Greta-generationen. Tak över huvudet, mat på bordet, gratis utbildning (med skolskjuts för den som har lång väg att gå), folkbibliotek, internet, smarta telefoner, möjlighet att kommunicera med hela världen, och ta del av enorma mängder kunskap, genom ett par musklick eller tryckningar på smarttelefonen… Listan kan göras lång.

Men någonstans på vägen gick det snett. Någonstans försvann anknytningen bakåt, till de tidigare generationerna, och någonstans ersattes respekt för vuxenvärlden med förakt och nonchalans. Och när en privilegierad unge som Greta Thunberg kan stå och häva ur sig anklagelser mot hela vuxenvärlden, utan att denna vuxenvärld sätter ner foten, så förstår man att både hon och de vuxna omkring henne har helt fel fokus. För oavsett om man bekänner sig till domedagsprofeterna, eller intar en mer sansad syn på klimat och miljö, är det inte skolstrejker och slagord som krävs för att åstadkomma förbättringar. Det är hårt arbete och strävsamhet.

Man behöver inte gå särskilt långt tillbaka i tiden för att hamna i ett Sverige där barnen tidigt lärde sig vikten av att arbeta. Min mamma, som var född 1928, började sin skoldag med att hjälpa sina föräldrar att mjölka korna, mata grisarna och utfodra hönsen. Därefter gick hon den fem kilometer långa vägen till skolan. När hon kom hem på eftermiddagen var det dags att hjälpa till med eftermiddagsmjölkning, matlagning och disk och därefter skulle det läsas läxor. Så gick veckorna, med sex dagars skolvecka och sju dagars arbete på den lilla bondgården.

Om min mor varit lika bortklemad som många av dagens barn och unga skulle hon ha gnällt sig sjuk, hyttat med fingret åt de vuxna i omgivningen och skrikit ”Hur vågar ni!”. Men det gjorde hon inte. Respekten för strävsamt arbete hade hon fått med modersmjölken, och hon visste att man måste jobba för att komma någonstans – inom lantbruket såväl som inom alla andra områden. Hon älskade och värdesatte sina föräldrar och sitt barndomshem och när hon berättade om hur det var att gå ut i lagården en mörk vintermorgon var det inte kölden och det hårda arbetet hon mindes utan glädjen i att höra korna idissla och känna doften av hö och halm.

En gång hade morfar införskaffat en ko som envisades med att sparka undan både hink och mjölkpall för var och en som gjorde minsta försök att mjölka den. Det var givetvis inte bra, framför allt inte för kossan själv, vars juver var så mjölkstint att hon till sist råmade högt av smärta. Då bad min mor, som var tolv-tretton år, att få göra ett försök. Morfar var tveksam, för en sparkande ko är inte att leka med och vem vill att ens dotter ska utsättas för fara? Men mamma envisades. Hon närmade sig varsamt den upprörda och ängsliga kon, talade mjukt med den och klappade den ömt. Och det dröjde inte länge förrän kon var stillsam och foglig och lät sig mjölkas. Det var sån mamma var, helt enkelt. Varm, ömsint, förståndig och arbetsam.

Jag skulle vilja se dagens fjortisaktivister, med sina skolstrejker, twitter- och instagramkonton och tomma slagord, jobba lika hårt som min mamma, och många med henne, gjorde under sin uppväxt och livet igenom. De skulle börja klaga och gnälla efter en halv dag. Därför kommer den bortklemade Greta-generationen heller inte att åstadkomma några reella framsteg. Miljön och klimatet kommer istället att räddas av de strävsamma. De som väljer att utbilda sig istället för att skolstrejka och som strävar efter att hitta lösningar istället för att basunera ut domedagsprofetior.