Det är allmänt bekant att man medan coronaviruset härjar ska hålla sig borta från andra människor. Det betyder att man ska stanna hemma och inte röra sig särskilt mycket. Gör folk det eller struntar de i denna levnadsregel som predikas av alla ledande politiker från Stefan Löfven till Donald Trump? Och om folk lyder ledarnas uppmaningar vilka människor är det som lyder mest och vilka lyder minst?

Om du hade frågat mig igår så hade jag ryckt på axlarna och sagt att det är svårt att veta men att det ser tommare ut på gatorna och på bussarna så någon effekt har uppmaningarna väl haft.

Ska individens eller samhällets intressen komma i första rummet när staten tvingas prioritera? (Observera att samhället är något mycket större och viktigare än staten eftersom det också omfattar det civila samhället – även om politiker gillar att skryta upp sig och kalla sig själva ”samhället” för att låtsas vara helheten. Det är ungefär som Ludvig XIV:s ”Staten, det är jag” eller som när landstingen förmätet upphöjer sig till ”regioner”, alltså att sjukvårdsorganisationer förvandlar sig till hela landsändar. ”Regiondirektör” smäller förstås högre än ”landstingsdirektör”.)

Sverige befinner sig, liksom övriga länder, i krig. Fienden är coronaviruset. Han vill döda så många människor han kommer åt. Om du inte tror att det är ett riktigt krig kan du jämföra dagens tidningar med dem som trycktes under andra världskriget. Då handlade tidningarna inte bara om kriget men det gör de nu.

Människorna kan försvara sig genom att gömma sig för hans anfall. Han skjuter inte så långt men han lägger försåtliga och osynliga mineringar på de mest oväntade ställen. Människorna kan också försvara sig mot hans mordlust genom att omsorgsfullt vårda sina sårade kamrater.

Politiker har två verktyg i sin låda: de kan skriva lagar och regler och de kan satsa pengar. Problem som varken kan bekämpas med lagar eller med statsbudgeten kan de inte göra något vettigt åt. Men även om de inte kan lösa problem med sina två verktyg så försöker de i alla fall enligt principen att för den som bara har en hammare ser alla problem ut som en spik. De måste nämligen se ut att vara fulla av handlingskraft.

Svenska politiker brukar vara bra både på att skriva regler och att göra av med pengar. I det perspektivet finns det en sak som förvånar mig när det gäller coronapolitiken. Det är att regeringen inte använder regelvapnet men däremot är villig att sätta sprätt på nästan hur mycket pengar som helst.

Jag är utkiken i masttoppen. Jag skriker att jag kanske ser land. Ljuset i tunneln. Kanske ropar jag hej innan vi är över bäcken. Statistiken är inte helt tillförlitlig.

Titta på bilden ovan. De grå staplarna visar hur många nya coronafall som identifierats i den kinesiska provinsen Hubei från sådäringa femtonde december förra året till den elfte februari i år. Toppnoteringen kom den tjugosjätte januari, vilket var ungefär sex veckor sedan start.

Hur ska man förstå vår tids mest framstående galenskap, alltså PK-ismen, det tänkande som företräds av personer som kallar sig ”woke” i engelsktalande länder? Till PK-ismen hör sådant som militant feminism och genusteori, klimatalarmism, föreställningen att den vite mannen i förening med marknadsekonomin är roten till allt ont och så vidare. Hur har denna skadliga intellektuella smitta kunnat uppstå och spridas?

Jag försöker förstå den svenska coronapolitiken som den beslutats av Folkhälsomyndigheten och de politiska härskarna (som antagligen inte tänker själva utan följer myndigheten men troligen ger myndigheten order om plötsliga drastiska åtgärder ifall allmän oro sprider sig; om folk bara håller sig lugna så får myndigheten hållas). För att begripa får man bete sig som paleontologer som rekonstruerar dinosaurier med utgångspunkt i upphittade ben.

Min vän läkaren sa att han tyckte det var en massa panik kring det faktum att folk dör i coronaviruset. Det dör ju folk i alla fall, sa han sådär kallt konstaterande som läkare ibland gör. Jag undrar hur många fler som dör i corona jämfört med hur många som dör i alla fall, avslutade han.

Sådana där frågor blir det bara arbete av. Jag kollade dödstal här, befolkningsstorlek här och coronainformation här.

Min erfarenhet av livet och studiet av Sverige är att fel och misslyckanden, även rätt grava sådana, inte orsakas så mycket av uppenbar ovilja, ondska och förödande inkompetens utan i stället av att de som fattat olämpliga beslut åtnjutit allmänt förtroende och haft ädla strävanden samt från början varit invaggade i tryggheten av att veta att de personligen inte skulle behöva ställas till svars för eventuella negativa konsekvenser av sina handlingar.

I sitt installationstal som nyvald amerikansk president mitt under depressionen år 1933 sa Franklin Delano Roosevelt följande:

Först av allt vill jag framföra min fasta tro att det enda vi behöver vara rädda för är rädslan själv… en namnlös, orimlig, oberättigad skräck som förlamar alla behövliga försök att förvandla tillbakagången till framgång.

Torbjörn Tännsjö är en utilitaristisk filosofiprofessor som jag alltid varit misstänksam emot. Han framstår som en trosviss gymnasist som fått en princip klar för sig och därför tror att den principen ska styra allt, ungefär som Greta Thunberg. Fast när det blir för tokigt plockar han på oklara grunder fram en annan princip som i undantagsfall får gälla.

Nu har Tännsjö på DN Debatt den 26 mars tagit sig an en viktig och aktuell fråga, nämligen hur vården ska prioritera bland vårdbehövande människor om vården inte klarar alla.