PATRIK ENGELLAU: Håll i hatten

Politiker har två verktyg i sin låda: de kan skriva lagar och regler och de kan satsa pengar. Problem som varken kan bekämpas med lagar eller med statsbudgeten kan de inte göra något vettigt åt. Men även om de inte kan lösa problem med sina två verktyg så försöker de i alla fall enligt principen att för den som bara har en hammare ser alla problem ut som en spik. De måste nämligen se ut att vara fulla av handlingskraft.

Svenska politiker brukar vara bra både på att skriva regler och att göra av med pengar. I det perspektivet finns det en sak som förvånar mig när det gäller coronapolitiken. Det är att regeringen inte använder regelvapnet men däremot är villig att sätta sprätt på nästan hur mycket pengar som helst.

Jag börjar med pengarna. Av vad jag lyckats utröna har regeringen lagt fram fyra stödpaket under mars, närmare bestämt den 16, den 20, den 25 och den 30. Jag lovar inte att följande uppgifter är korrekta i detalj, men jag tror att de ger en hygglig aning om storleken på utgifterna.

Det första stödpaketet handlade om att staten ska betala en del av anställdas löner, att staten tar över sjuklöneansvaret, att kommuner och regioner ska kompenseras, att karensavdraget slopas med mera. Kostnaden skulle bli 300 miljarder kronor. Dessutom skulle Riksbanken låna ut 500 miljarder.

Det andra stödpaketet tycks vara kostnadsberäknat till 129 miljarder varav en till kultur och idrott och 128 till Almi och Svensk Exportkredit och några andra.

Det tredje hamnade på minst 138 miljarder för sänkta arbetsgivaravgifter och sänkta hyror för företag samt lån via Riksgäldskontoret.

Det fjärde kostar minst 11 miljarder kronor för jobb och omställning vilket verkar betyda att Arbetsförmedlingen och a-kassorna ska få mer pengar.

Totalt blir detta 1 078 miljarder kronor i bidrag och lån. (Det kan finnas mer som jag inte hittat.) Är det mycket eller litet? Tja, Sveriges bruttonationalprodukt uppgår till 5 026 miljarder så stödpaketen motsvarar 21 procent av BNP. Statens utgifter var ursprungligen budgeterade till 1 025 miljarder kronor för år 2020. De fyra stödpaketen innebär att staten på en månad beslutat om ytterligare lika mycket. Således ska totalt två statsbudgetar spenderas innevarande år. Om du frågar mig är det en hisklig massa pengar.

Vi kan jämföra med motsvarande federala satsning i USA som uppgår till två ”triljoner” dollar. Det finns olika uppfattningar om vad en triljon är men eftersom USA:s BNP också anges med detta mått och uppgår till 22 triljoner kan vi dra slutsatsen att de amerikanska politikerna satsar tio procent av BNP, närmare bestämt hälften av det svenska engagemanget.

Man kunde tro att de svenska företagen skulle vara glada över statens largesse med skattebetalarnas pengar men så är det inte. Enligt en näringslivstidning säger ”näringslivstoppar” att ”Sverige är sämst i klassen på krispaket”:

Flera tunga näringslivsrepresentanter rasar mot regeringens otillräckliga räddningsåtgärder i den krisande företagssektorn.

Om Sverige möjligen har en internationell topposition när det gäller att satsa pengar mot coronat så gäller motsatsen för regelvapnet. I andra länder anses den svenska coronaregleringen vara ett extremfall däri att det deklareras så få förbud. I Sverige förbjuds medborgarna att hålla allmänna sammankomster på mer än femtio personer – vilket enligt Bitte Assarmo inte gäller palestinier – medan en del andra europeiska länder förbjuder allmänna sammankomster omfattande mer än två personer. Folkhälsomyndighetens generaldirektör har också förklarat att han litar på folk och hellre vill vädja om att de måtte hålla sig hemma i stället för att resa till Åre eller landstället.

Själv kan jag bara hitta en förklaring till denna ovanliga kombination av åtgärder. Den är att den svenska politiken går ut på att så många som möjligt blir sjuka inom ramen för vad sjukvården klarar i syfte att uppnå flockimmunitet samtidigt som näringslivet och myndigheterna hålls under armarna med nya pengar.

Patrik Engellau