PATRIK ENGELLAU: Den humanitära stormaktens järnlag

Min erfarenhet av livet och studiet av Sverige är att fel och misslyckanden, även rätt grava sådana, inte orsakas så mycket av uppenbar ovilja, ondska och förödande inkompetens utan i stället av att de som fattat olämpliga beslut åtnjutit allmänt förtroende och haft ädla strävanden samt från början varit invaggade i tryggheten av att veta att de personligen inte skulle behöva ställas till svars för eventuella negativa konsekvenser av sina handlingar.

Det är en hypotes hur politik bedrivs i Sverige som jag skulle vilja upphöja till den humanitära stormaktens järnlag. Allt går inte åt pipan men när det gör det så sker det enligt järnlagen.

Denna järnlag, påstår jag, kan förklara exempelvis varför den misslyckade invandringspolitiken kan fortsätta år efter år utan att de ansvariga gör annat än att låtsas vidta korrigerande förändringar.

Betänk de tre grundbultarna varpå svensk politik har byggt sedan lång tid tillbaka.

Den första bulten är att politikerna åtnjutit förtroende. Det är fundamentalt. Medborgarna kanske inte alltid gillat dem. I varje fall har medborgarna med över tiden ökande emfas föraktat dem och skrattat åt dem alternativt knutit näven i byxfickan över dem. Men någon tydlig ilska med tillhörande protester har inte manifesterats av det enkla skälet att livet trots allt gestaltat sig ganska bra för medborgarna. Politikerna har väl haft sina konstiga idéer, har medborgaren sagt sig, men det har ju inte drabbat mig. De får väl hålla på med sitt.

Den andra grundbulten är att politikerna tävlat med varandra i grenen Godhet vilket definierats som vilja att hjälpa svaga människor. Observera att denna gren bara är en av många möjliga i politikens olympiska spel. Politikerna skulle också ha kunnat tävla i grenen Frihet, en sorts löfte som inte förekommer i svensk politisk retorik. De hade också kunnat tävla i grenen Sätt familjen främst. Kristdemokraterna har tidvis försökt men inte lyckats något särskilt. Eller grenen Minsta möjliga stat. Ytterligare en i Sverige sedan trehundra år oprövad gren är Vi ska slå resten av Europa i krig! I stället har svenska politiker vunnit val på att lova godhet och att framställa sina motståndare som ogina och njugga brunråttor. Inget annat land är så framstående i denna politiska gren som Sverige.

Så konstruerades invandringspolitiken. Den förklaras av att alla partier tävlat om vem som kan bereda utrymme åt flest migranter. Ingen utom en eller annan brunråtta har gjort invändningar.

Den tredje grundbulten och förutsättningen för järnlagen är att de beslutsfattande politikerna inte behöver ta konsekvenserna av sina beslut. Dels skickar de räkningen för eventuella obehagliga ekonomiska överraskningar till de nettoskattebetalande medelklassarna (varav många är brunråttor), dels tar det så lång tid för riktigt obehagliga effekter att ackumuleras och bryta ut att de politiker som satt snöbollen i rullning hunnit avancera till välavlönade, valutasäkrade och lågbeskattade jobb inom exempelvis EU.

Det som är förödande med den humanitära stormaktens järnlag är att en utveckling som följer dess inneboende principer troligen inte går att reversera. Utvecklingen är oböjlig just som en järnstång. Ingen politiker kan trampa på bromsen och lägga om kursen eftersom detta vore liktydigt med att erkänna fel i de ursprungliga avsikterna och besluten. Hur ska exempelvis en partiledare som själv tidigare suttit i en godhetstävlande regering kunna dra i en nödbroms och förklara att han och hans kollegor tidigare misstagit sig? Och varför skulle han? Andras besvär blir så mycket uthärdligare om man själv slipper dela dem.

Av järnlagen följer att det inte går att ändra invandringspolitiken oavsett konsekvenserna. Kanske inser du att järnlagen också kan tillämpas på skolpolitiken och socialpolitiken och andra stolt orubbliga svenska politikområden.

Patrik Engellau