Samhällsbyggarna kan komma att lämnas åt sitt öde när coronasmittan sprids allt mer i Sverige. I en extrem situation kommer man nämligen att prioritera unga och friska framför äldre. I praktiken innebär det att yngre icke-medborgare, och till och med illegala invandrare, kan komma att prioriteras före äldre medborgare, som betalat skatt ett helt yrkesliv och byggt upp välfärden.

Socialstyrelsen har satt upp regler för hur de sjuka ska prioriteras, och framgår med all önskvärd tydlighet att de som finansierat vården i decennier (och fortfarande gör det med skatterna från sin pension) inte längre har självklar rätt att ta del av den.

Så här ser prioriteringarna ut:

Prioritet 1: Patienter som har en svår sjukdom men som förväntas överleva längre än 12 månader. Om vården inom den gruppen tvingas göra prioriteringar så får de inte utgå från en persons faktiska ålder. Däremot kan de prioritera utifrån biologisk ålder. Det senare innebär att en patient som är äldre men i övrigt vid god hälsa och förväntas leva länge kan prioriteras före än yngre person som på grund av sjukdom eller annat förväntas leva kortare.

Prioritet 2: Patienter som har en eller flera allvarliga systemsjukdomar. Det kan till exempel röra sig om personer med otillräckligt reglerad diabetes, kronisk obstruktiv lungsjukdom (KOL), sjuklig fetma (BMI ≥40), aktiv hepatit eller alkoholmissbruk. I den här gruppen ingår även de som ha en förväntad överlevnad på 6-12 månader.

Prioritet 3: Patienter med förväntad låg sannolikhet att överleva. Det kan röra sig om fall där intensivvården normalt ändå bara hade satts in för att möjliggöra en förnyad bedömning och samråd med närstående.

Givetvis kommer vården alltid, även i tider utan pandemi, att tvingas göra vissa prioriteringar. Men i en tid då människor i behov av intensivvård ökar drastiskt blir det givetvis mer kännbart än annars. Och de är de gamla svenskarna – samhällsbyggarna – som är de stora förlorarna.

Det har de förresten varit länge nu. Och paradoxalt nog är det hittepå-värdegrunden och den uttjatade floskeln Allas lika värde som är den största orsaken till det. Allas lika värde innebär nämligen att medborgarnas rätt att ta del av den välfärd de finansierar urholkas till förmån för människor som faktiskt inte alls bidragit till välståndet. Det såg vi inte minst under flyktingkrisen 2015.

Sverige lider fortfarande av sviterna efter regeringens ansvarslösa politik under 2015 och nu kommer lidandet att bli än större. I händelse av en ökad smittspridning av corona kommer yngre personer att gå före äldre om de har bättre eller liknande förutsättningar att överleva. Någon hänsyn till i vilken mån personerna bidragit till samhället tas inte. Därför kan äldre coronasmittade nekas intensivvård till förmån inte bara för yngre medborgare och skattebetalare utan även för människor som vistas i landet illegalt.

I Sverige anses det här som något helt normalt, till och med lovvärt. Det är fint och humant att värna alla exakt lika mycket – och av outgrundliga skäl allra finast att värna människor som inte alls bidrar till välfärden. Den som nuddar vid tanken att medborgare borde prioriteras före icke-medborgare, och att människor som uppehåller sig illegalt i landet borde ha lägsta prioritet i alla lägen, blir snabbt brunstämplad och anklagad för att ställa grupper mot varandra. Det fick en god vän erfara när han dristade sig att väcka frågan i ett inlägg på Facebook. Det finns nämligen en gräns för yttrandefriheten, fick han veta – givetvis med hänvisning till just allas lika värde.

Yttrandefriheten må ha en gräns för värdegrundsivrare, men välfärdssystemet står och faller med att de som finansierar välfärden också ska få ta del av den. Det är det som är samhällskontraktet. En gång var det socialdemokratins stolthet men numera är det så obekvämt att ingen rättrådig socialdemokrat längre talar om det. I samma stund som Sveriges beslutsfattare anammade Allas lika värde-principen upphörde samhällskontraktet att gälla och de medborgerliga rättigheterna är inte längre självklara.

BILD: Sjuksköterskor i Uppsala 1960.