De senaste dagarna har det fokuserats en del på att ett antal personer med somaliskt ursprung har dött av coronaviruset, och flera tidningar har också antytt att det beror på att Folkhälsomyndigheten har underlåtit att informera denna grupp och, får man förmoda, andra grupper som har ett annat modersmål än svenska.

Jag anser defintivt att det finns stora frågetecken kring vissa beslut som fattats om coronaviruset, till exempel att man nergraderat skyddsutrustningen för viss vårdpersonal. Jag påstår med bestämdhet att både myndigheten och politikerna ljuger om anledningen för att de inte vill erkänna att det råder en skriande brist på den. Däremot tror jag inte för ett ögonblick att man nonchalerat invandrargrupper när det gäller informationen om smittan. Så vad kan det då bero på att vissa grupper med utländsk härkomst har drabbats hårdare än andra?

Det är klart att det kan vara frestande att lyfta de socioekonomiska förhållandena i sammanhanget, så som Ebba Busch gör i en debattartikel i Aftonbladet. ”Levnadsförhållandena i de utsatta förorterna är sämre. Trångboddhet, usel ekonomi, svag hälsa och bristande informationsvägar råder.” skriver hon.

Jag tror dock inte att hon träffar helt rätt förrän hon faktiskt tar upp de kulturella skillnaderna:

”Somalierna har ofta tätare familjerelationer än svenskarna. De är uppfostrade i en omgivning där man inte nödvändigtvis litar på myndigheter. Analfabetismen är utbredd (för svenska förhållanden) och somalierna har inte samma tradition av skriftlig information eller av medicin.”

Det är just där problemet ligger – i det kulturella. Jag tror dessutom att det inte bara handlar om misstro mot myndigheterna, utan också om ett förakt för hela den svenska kulturen. Det föraktet tror jag man kan hitta i många invandrade grupper.

För ett par kvällar sedan var jag och min man och handlade i ”vår” matbutik. Uppmaningen att hålla avstånd till andra människor är allmänt känd och flera butiker har satt upp tejp med påminnelser över butiksgolvet. Oavsett hur man känner inför coronaviruset (och själv tillhör jag kanske inte de mest oroliga) så är det i nuläget en självklarhet att respektera uppmaningen, och de flesta gör det också.

Det gjorde inte den klunga med unga män med invandrarbakgrund som stod mitt i butiksgången och höll låda med varandra. Det var omöjligt att passera dem utan att komma nära, och de gjorde ingen som helst ansats att flytta sig till en lite mer avskild plats av butiken. När en kund till sist artigt bad dem att flytta sig så att hon kunde komma förbi på säkert avstånd flinade de bara åt henne, sa något på sitt modersmål och började låtsashosta mot henne. Det är ett rätt äckligt beteende, faktiskt.

När min man och jag hade handlat det vi skulle och kom till kassan var de flesta kunder noga med att rätta sig efter de markeringar som butiken gjort på golvet, och hålla avstånd. Alla utom den familj som stod bakom oss i kön. De stod så nära att jag nästan kunde känna deras andetag i nacken och som om det inte hade räckt så lät de också sin dotter, som såg ut att vara 8-9 år, springa fram och tillbaka runt mig hela tiden, först medan jag packade upp mina varor på bandet och sedan när jag skulle betala.

Till slut tröttnade jag, vände mig om och bad flickan gå undan en bit. Då hörde jag kvinnan säga på spanska:

– Svenskar är inte kloka, bry sig inte om den där tokiga kärringen.

Det var alltså vad den här unga mamman, med latinamerikanskt ursprung, valde att säga till sitt barn i en tid då myndigheter och beslutsfattare uppmanar allmänheten att ta personligt ansvar och respektera avståndet till andra människor för att minska takten i spridningen av det nya coronaviruset: ”Svenskar är inte kloka”.

Jag avslöjade inte att jag förstår spanska alldeles utmärkt. En människa som lär sina barn att strunta i myndighetsbeslut, och att förakta den etniska befolkningen i landet de flyttat till, är inte en person jag orkar slösa tid på att käfta med. Däremot fick händelserna i butiken mig att fundera över detta med kultur – och över hur många fler som agerar som de unga männen och den unga mamman. Hur många fler tycker att svenskar, som vill ta personligt ansvar i kristider, är tokiga?

Jag har ingen aning. Men tyvärr är jag övertygad om att det i många grupper finns ett utbrett förakt mot hela det svenska samhället, inte bara mot politiker och myndighetspersoner utan också mot vanliga medborgare. Och det kan komma att slå hårt mot hela samhället.

BILD: Svenskar står i kö till korvkiosken, 1950.