Paolo Roberto är en heterosexuell man och framgångsrik entreprenör. Han är kaxig och har varit öppen med sin kritik av feminismen. Han är dessutom europé. Han är alltså inte tillräckligt mörk i hyn, och hans familj kommer inte från ett tillräckligt efterblivet land, för att han ska kunna räknas som ”rasifierad”.
Han provocerar vänstern. Nu ser de sin chans att hämnas.
I en debattartikel i Aftonbladet den 16 maj kräver tre kvinnliga sossepolitiker att torskar sätts i fängelse. Heléne Fritzon, EU-parlamentariker, Carina Ohlsson, ordförande i S-kvinnor och Annika Strandhäll, Socialdemokraternas jämställdhetspolitiska talesperson, manar till kamp för de förtryckta och utnyttjade kvinnorna:

Coronaviruset beter sig så nyckfullt att snart sagt varenda teori om varför utfallet varierar så kraftigt mellan länderna tycks kunna hitta stödbevisning. Exempelvis har jag själv vid flera tillfällen framfört den möjligen rasistiska uppfattningen att de asiatiska ländernas framgångar i kampen mot viruset beror på att deras befolkningar är dugligare och mer civiliserade än de mer bortskämda och byråkratiskt lagda västerlänningarna.
Få tvivlar på att Covid-19 utgör ett allvarligt problem, men hur allvarligt? En del säger att det är en ovanligt elak influensa som framför allt drabbar äldre. Andra hävdar att det är en farsot av bibliska proportioner, som kräver globalt undantagstillstånd samt att vi avstår från yttrandefrihet, rörelsefrihet och mötesfrihet tills faran är över.
Häromdagen skrev Bitte Assarmo en 
Jag läste Patrik Engellaus artiklar om att en företagare i Ockelbo behövde folk för att göra skogsarbete. Företagaren fick sju personer av Arbetsförmedlingen men han fick ge upp ty kandidaterna kunde inte utföra arbetet. Förr i tiden gick det väldigt bra när thailändare kom och utförde arbetet.
Paolo Roberto har torskat för sexköp. På sociala medier råder lynchstämning. Twittervänstern går loss på honom.
Vad är det som skiljer viruset SARS-CoV-2 och pandemin COVID-19 från andra pandemier som drabbat mänskligheten genom historien? En viktig skillnad är att andra pandemier, som regelbundet återkommande influensapandemier, inte på långt när utlöst så mycket rädsla och frukta, och så omfattande samhällsåtgärder som den SARS-CoV-2-pandemi som pågår just nu.

Mitt under coronakrisen ger Myndigheten för samhällsskydd och beredskap, MSB, varje svensk anledning att ställa frågan: Vad fan får vi för skattepengarna? De lägger nämligen drygt en halv miljon kronor av skattebetalarnas pengar – 600 000 kronor – på att betala ett antal utvalda
Coronaviruset ger utmärkt stoff för samhällsfilosofiska funderingar. Eller rättare sagt: inte viruset i sig utan samhällenas metoder att förhålla sig till smittan.
Häromdagen var jag på Stadsbiblioteket i Uppsala för att leta efter en bok. När jag gick där fick jag syn på en framställd hylla med skylten ”Kvinnliga författare”. Jag kunde inte låta bli att le.

Hur mår egentligen medarbetarna inom Försvarsmakten och Säpo? När politiker hyllar mångkultur och öppenhet och dessutom lägger ned invasionsförsvaret och öppnar gränserna på vid gavel måste det kännas märkligt för ledande (och självständigt tänkande) militärer och poliser att förväntas garantera Sveriges och svenska folkets säkerhet. De kan knappast protestera eftersom de då kommer anklagas för att skapa en splittring de själva ska motverka. Och vad är det våra militärer ska försvara egentligen i en värld där vi inte får tala om vi och dom?
Jag råkade säga något negativt om Bill Gates häromdan och fick genast på huden av en vän, som menade att Gates var en formidabel filantrop som åstadkom mycket gott med sin förmögenhet. En annan vän hyllade nyligen en artikel i 

Jag såg nyligen, i en sekundsnabb filmscen, två målade plåtleksaker från början av förra seklet utföra en dramatisk akt: en stor fisk rullade i kapp en mindre, öppnade gapet och slukade den mindre. Samma scen har gått förbi mig tre gånger tidigare, utan att jag uppmärksammat den. Först nu, den fjärde gången jag ser TV-serien ser jag det. (Jag kommer visst aldrig att lämna 




Vill man vara elak kan man beskriva Tobias Hübinette som en intelligent pratkvarn, som under en intellektuell fasad verkar dölja ett gigantiskt ego – för övrigt inget ovanligt bland samhällsdebattörer ur den akademiska vänstern. Så inget ont i det. Vad som gör honom speciell är att han vill återinföra begreppet ”ras” i svensk debatt. Inte som en klyscha i rap-texter, där det redan förekommit ymnigt sedan 90-talet – utan som akademisk term med syfte att klassificera människor. I det
Två gånger ville mina lärare, en professor i företagsekonomi och en i sociologi, att jag skulle doktorera. Redan när jag fick förslagen visste jag att jag inte skulle stå ut med den slutna, ogina miljö som präglar den akademiska världen, som förutsatte att det någon vann ovillkorligen blev en annans förlust, och att varje meningsutbyte ytterst avgjordes av den som hade en bättre plats i den stela hierarkin.
Vänsteraktivisten Loan Sundman var tidigare med i något som kallas 