ANDERS LEION: Korsbäck och Sverige

Jag såg nyligen, i en sekundsnabb filmscen, två målade plåtleksaker från början av förra seklet utföra en dramatisk akt: en stor fisk rullade i kapp en mindre, öppnade gapet och slukade den mindre. Samma scen har gått förbi mig tre gånger tidigare, utan att jag uppmärksammat den. Först nu, den fjärde gången jag ser TV-serien ser jag det. (Jag kommer visst aldrig att lämna Matador, den danska TV-serien. En del av serien kan nu ses på Axess TV).

Scenen är en rolig kommentar till seriens bärande tema: den kapitalist som skaffar sig starkare muskler äter upp den mindre konkurrenten.

I Matador är världen en liten dansk småstad, Korsbäck. Staden domineras och styrs av en gammal, väl insutten elit. Denna består av lokal adel, politiker och ämbetsmän – och sedan länge etablerade företagare.

En av dessa är den man som ärvt Damernas Magasin. Där säljs tyger till de utvalda, till de fina damerna i den lilla staden. Ägaren är oföretagsam och lat, men klarar sig ändå. Det finns inga konkurrenter. De icke-fina damerna har inget eget ställe att gå till. De får köpa på postorder.

Så kommer en resande i tyger, Mads Andersen-Skjern, till staden. Han försöker sälja till Damernas Magasin, men blir ignorerad. Under den tid han utan resultat sitter och väntar på att få träffa ägaren ser han hur affärerna sköts. När han till slut går beklagar en butiksanställd att han förspillt så mycket tid. ”Den är inte alls förspilld”, svarar den resande. Han har sett hur (illa) affären fungerar.

Dagen därpå hyr han en lokal på andra sidan, som just blivit ledig, och sätter igång. På kort tid har han slukat Damernas Magasin, det vill säga tagit deras kunder – och alla andra, också de icke-fina damerna.

Han har verkat som Schumpeters förändringsagent. Han har utfört en del av den skapande förstörelsen, kapitalismens starka motor.

Detta är den ena delen av berättelsen i Matador. Den är väl så intressant. Men intressantare är ändå den sociala reaktionen på utbölingens ankomst. Alla etablerade sluter sig samman för att gemensamt skydda sina intressen. De utgår från att de inte har något gott att vänta från den nye. Det har de inte heller. Den nye – och det nya han kommer med – utlöser den ena förändringen efter den andra. De fruktar förändringen, med rätta. De är det bestående som hotas.

I Matador drevs förändringen främst av en kapitalist som såg möjligheterna i en breddad marknad och förändrad distribution och, senare, också i en förändrad produktion.

I det lilla Korsbäck som heter Sverige, sker nu exakt samma utveckling som den Matador berättar om.

De etablerade sluter sig samman. De känner sig hotade. De har läget klart för sig. De är hotade. Deras ställning undermineras av digitaliseringen. Den slår mot alla verksamheter, också, och kanske främst, mot informationshanteringen.

Förändrade – förbättrade och billigare – sätt att producera och sprida information har alltid förändrat samhället. Utan tryckpress hade inte Luther haft en chans.

De politiska partiernas verksamhet består främst i informationshantering: att se, beskriva och ge förslag på sådant som måste förändras. Denna utövar de i symbios med etablerade massmedier. Dessa är främst icke-digitala. De använder och är nitade vid tryckpressen – och vid den traditionella TV:ns infrastruktur. Det är dyrt.

Denna verksamhet hotas av de digitala medierna. De är billiga. De möjliggör för många, med hjälp från resande i information, att etablera sig.

De etablerade medierna hjälps ekonomiskt av politikerna. Nu senast har ett extra bidrag beviljats av politikerna. Symbiosen förstärks alltmer. Det kommer inte att hjälpa. Det är numera omöjligt att i längden dölja för makthavarna oönskad information.

Den omsvängning som trots allt skett i synen på invandring har skett mot etablissemangets vilja. Den politiskt bestämda linjen har hela tiden backats upp av etablerade medier. Det har inte hjälpt. Ett nytt parti med tillgång till digitalt spridd information blev övermäktigt.

Det nya Coronaviruset kommer också att bidra till fortsatt, och påskyndad, förändring. Plötsligt har den undermåliga åldringsvården, den bristande beredskapen och den utsvälta sjukvården i övrigt brutalt avslöjats. Denna utveckling har tillåtits ske trots den övertunga administrationens strävanden, som sagts vara nödvändig för att allt skall fungera, men som tvärtom hittills försökt och i mycket lyckats dölja det usla tillståndet, allt det som inte fungerar.

De ansvariga har omedelbart reagerat genom att på olika sätt sökt förringa, bortförklara eller dölja problemen. Det har inte lyckats. Anställda har kunnat berätta hur det verkligen förhållit sig, till exempel på äldreboenden. Deras berättelser har först sipprat ut på nätet för att sedan, i vissa fall, tas upp av etablerade medier.

Den digitala tekniken har möjliggjort denna förändring, denna maktförskjutning. Sannolikt kommer inte etablissemanget förmå sig till den nödvändiga förändring som behövs för att försvara sin makt. Förändringen kommer att ske på samma sätt som i Korsbäck. Ännu fler förändringsagenter kommer att etablera sig. Allt fler privata vårdproducenter kommer att genom sin konkurrens avslöja den offentligt producerade vårdens brister. Detta kommer att finansieras med hjälp av privata försäkringar, de flesta framförhandlade av facket.

Det är detta hot, detta tvång till förändring, som gjort etablerade politiska och massmediala intressen ängsliga. De har trott sig, på samma sätt som societeten i Korsbäck, kunna värna sina egna intressen. Deras rädsla och oförmåga till förändring har fått dem att sluta sig samman och försöka förneka verkligheten.

Det går inte längre.

(Jag ser ju inte Matador främst för dess sätt att effektivt spegla det svenska samhället genom beskrivningen av Korsbäck. Det är människorna, deras utveckling och samspel som tack vare skådespelarnas insatser är den stora behållningen: så kan till exempel Elisabeth Friis, svägerska till stadens bankdirektör, överhuvud för Korsbäcks förnämsta familj, i en blick avslöja ett livs sorger. Hon spelas av Helle Virkner).

Anders Leion