PATRIK ENGELLAU: En framtidsforskares observationer

När jag jobbade på dåvarande Sekretariatet för Framtidsstudier, som då var underställt statsrådsberedningen och väl därför fick betraktas som ett slags myndighet med ansvar att styra framtiden, så praktiskt taget badade jag i framtidsstudier från när och fjärran. Jag lärde mig då att de flesta så kallade framtidsstudier består av trendutdragningar. Jag tror inte trendutdragningen är någon särskild framtidsstudieteknik utan bara ett utslag av hur människan intuitivt tänker. Den undermedvetna formeln är ”det fortsätter väl som nu”.

Reaktionerna inför coronat tycks följa detta mönster ganska väl. Under januari och i varje fall början av februari visste vi i västerlandet att det var något lurt på gång i Asien med centrum i den kinesiska Hubei-provinsen. Men eftersom smittan inte fanns hos oss så tänkte vi att hos oss så fortsätter det som nu, vilket betydde att man inte behövde oroa sig. Se bara på Donald Trump som gång på gång förklarade att det inte var någon fara, viruset skulle försvinna av sig själv, poff bara. Även statsepidemiologen Tegnell tänkte efter detta mönster. Det var ingen risk med viruset. Så sent som den femte mars, när Sverige ännu hade noll coronadöda, förklarade han att det värsta var över.

Sedan kom virusets exponentiella tillväxtfas. Tänkandet förändrades då enligt mönstret ”det fortsätter väl som nu”, det vill säga med dödstal som fortsätter rakt upp utan slut. Trump förklarade att det här är den värsta katastrof USA råkat ut för, värre än 9/11, värre än Pearl Harbour. Varje dag rabblade Tegnell sammanbitet nya allt högre dödstal. Media gick in i en panisk fas och skräck spred sig bland befolkningen, mig med, eftersom coronat skulle komma att sprida sig i evighet i tangentens riktning. Stämningsläget följer trenden enligt principen att det fortsätter som nu.

Men eftersom jag har varit framtidsforskare så vet jag att framtiden nästan aldrig ligger i tangentens riktning eftersom saker och ting ändrar sig. Som så många andra visste jag att tangenten skulle ändra riktning så jag satte mig som utkiken i masttoppen för att spana efter tecken. Den första april ropade jag att det tycktes ha vänt i Italien. Jag kände mig som duvan i Arken som kom tillbaka till Noa med ett olivlöv till tecken att syndafloden var på väg att rinna undan.

Visst kan det komma nya vågor, nya utbrott. Skräcken har ännu inte släppt samtiden och media fortsätter att suga på karamellen (och jag sitter fortfarande i självvald karantän, så det så). Men just nu kan det vara dags att utvärdera förödelsen till dags dato. Detta är plågsamt för människan ty lika pinsamt som det måste vara för Tegnell att få äta upp sin grundlösa optimism, lika obehagligt kan det vara att tvingas omvärdera sin tidigare svartsyn.

Min intuition, som är långt ifrån ofelbar, har under de senaste veckorna sagt mig att samtiden och media inte vill tänka tanken är coronat vid en utvärdering kan visa sig ha varit en mindre pärs än vi föreställt oss (jo jag vet att många ännu kan smittas och dö, jag också). Jag har räknat de döda och kommit fram till att överdödligheten inte varit så makabert storslagen som man haft anledning att frukta. Nu har jag räknat igen på grundval av pålitligare siffror och kommit fram till ännu mindre skakande siffror.
Siffrorna kommer från Statistiska Centralbyrån. Där finns en tabell över antalet dagligen döda i snitt under perioden 2015 – 2019. Den serien kan man jämföra med antalet döda innevarande år fram till den åttonde maj. Jag har subtraherat årets antal döda dag för dag från det genomsnittliga antalet döda den dagen under föregående femårsperiod. Så här blir det:

Den plötsliga nedgången från den fjärde maj kan jag inte förklara. Kanske har statistikmyndigheten bara inte fått in de senaste dagarnas siffror.

Fram till mitten av mars hade vi negativ överdödlighet. Det dog alltså färre i år än det brukat göra. Sedan har vi haft kanske sex veckor med positiv överdödlighet. Överdödligheten under perioden består av ungefär 1 700 fall om man bortser från de senaste dagarna med deras troligen falska nedgång. Summan döda ligger kring 34 000 i snitt under den femåriga jämförelseperioden. Det betyder att överdödligheten hittills legat kring fem procent. Om dödligheten normalt är en procent av befolkningen har den nu varit 1,05 procent. (Men den värsta dagen, den 15 april, var överdödligheten 63 procent.)

Varje enskilt dödsfall är en tragedi men fem procent låter inte så mycket på mig om man jämför med tidigare hårresande prognoser – och om det stannar på den här nivån.

Jag skriver inte det här för att urskulda Folkhälsomyndigheten.

Patrik Engellau