Samhällsförändring är det vi traktar efter. Vi kan ha lite olika åsikter om vilka förändringar som är mest angelägna och hur samhället helst bör utvecklas. För min del är jag övertygad om att det är särskilt viktigt att vi värnar om en samhällsutveckling som främjar goda relationer människor emellan, samhörighet och kompetens. Ett av flera sätt att förändra samhället är genom att bedriva ett konstruktivt samtal med andra människor, det vill säga också med människor som har helt andra uppfattningar och synsätt än oss själva. På så sätt kan vi i många fall nå fram till effektiva lösningar på svårknäckta problem.
Kategoriarkiv: Opinion
Opinionstexter skrivna av Det Goda Samhällets skribenter och gästskribenter.
Idag tänker många på första maj som arbetarrörelsens dag, men dagen är betydligt äldre än arbetarrörelsen.
Det som idag kallas för arbetarrörelsen har förresten föga med arbetare att göra. Det är i stället en rörelse som satt massinvandring och mångkulturalism före svenska arbetares intressen.
Men man bör inte låta dessa destruktiva krafter kapa vår gamla vårfest.
Antingen kan jag inte räkna eller också är världen, särskilt statstelevisionen och det övrig svenska etablissemanget, galen. I denna galenskap ingår, verkar det, en pervers ambition att skrämma det svenska folket för coronat.
Häromdagen publicerade jag en försiktigt optimistisk text om att dödligheten i coronat – att döma av under den senaste månaden genomförda undersökningar i olika länder i världen – bara ligger på en tiondel, troligen ännu mindre, av vad man tidigare fruktat. Det är mycket glädjande. Men det officiella Sverige tycks inte dela glädjen. I stället suckar man extra bekymrat över siffror som i stället borde fylla oss med lugn och förtröstan.
Igår den sista april skrev jag om att dansa runt vårelden. Jag berättade om att jag skulle tända en brasa, gå runt den och sjunga ”Så gå vi runt om en valborgsmässoeld” efter melodin ”Så gå vi runt om ett enerissnår”.
På senare år har det skett en explosion av kreativa väggmålningar runt om i Göteborg, ofta med tydlig anspelning på mångkulturen. Det rör sig inte om amatörmässig graffitti, utan imponerande projekt utförda av professionella konstnärer som säkert kostat en hacka.
Ernst Chladni (1756-1827) var en tysk fysiker och musiker och anses vara grundaren av den experimentella akustiken. Han upptäckte hur man kunde göra vibrationsmönster synliga. Själv kom jag i kontakt med fenomenet i samband med mina studier i fysik i Uppsala.
Det är ett enkelt experiment som de flesta lätt kan utföra. Om man strör ett lager av sand på en metallskiva och sedan stryker en violinstråke mot metallplattan finner man att de mest fantastiska mönster bildas. Med ett givet förfaringssätt återkommer samma mönster. Vi kan kalla det för metallplattans egensvängning. Fäster man vidare metallskivan på en fiol visar det sig att mönstret motsvarar svängningsfrekvensen hos ljudets olika klanger.
Ibland piggar jag upp mig själv genom att läsa Bibeln. Predikaren är min favoritbok men profeterna är inte så dåliga de heller. De skräder inte orden och bitvis kan man känna igen sig. Så här säger exempelvis Jesaja:
Dina styresmän äro upprorsmän och tjuvars stallbröder. Alla älska de mutor och fara efter vinning… HERREN vill gå till doms med sitt folks äldste och med dess furstar. ”I haven skövlat vingården; rov från de fattiga är i edra hus. Huru kunnen I så krossa mitt folk och söndermala de fattiga?”
Kanske inte just de ord jag själv skulle ha valt men man förstår vad han menar. Jesaja tycks också ha förutsett sådana som förre utbildningsminister Gustav Fridolin och nuvarande kulturminister Amanda Lind:
Min portugisiskalärarinna alltid haft en instinktiv motvilja mot Brasiliens president Jair Bolsonaro ungefär som många amerikaner ogillar president Trump för att Trump på många sätt kan anses vara en anstötlig typ. Jag har varit mer positivt inställd än lärarinnan till Bolsonaro, som tillträdde i januari förra året, framför allt sedan den nye presidenten utsåg två hjältar – hjältar även i lärarinnans kritiska ögon – till justitieminister respektive ekonomiminister. (Jag har flera gånger försökt analysera företeelsen Bolsonaro, till exempel här.)
Ibland undrar jag om det är något allvarligt fel på svenska folket, rent generellt. Det bär mig verkligen emot att antyda det, för jag älskar mitt kulturarv och min historia, men faktum är att jag ser ytterst lite av den gamla stammens förnuftiga människor när jag ser mig omkring i samhället idag. Och ännu värre verkar det ha blivit sedan coronaviruset smög sig hit från Kina.
Den gamle pensionerade ingenjören ringer upp sin dotter.
– Den här förfärliga sjukdomen, de säger att den är väldigt smittsam. Det är så man börjar bli orolig …
– Ja, men man har försäkrat att det är högsta prioritet att skydda våra äldre, så de har nog koll på läget.
– Tillåt mig tvivla, jag ser inte att hemtjänsten har vidtagit några åtgärder. Vad skulle det vara? De har ju inte ens munskydd de som kommer.
Fredagen den 24 april inleddes muslimernas fastemånad ramadan. Det har varit svårt att missa: i medierna är det mycket prat om hur jobbig ramadan kommer att bli i år på grund av corona. Det känns som man tycker synd om muslimerna som inte kan samlas i moskéerna i år. Jag såg inte samma typ av snyftreportage om hur synd det var om kristna som inte kunde fira påsk.
Det som har skrämt alla, i varje fall mig, när det gäller coronaviruset är den höga dödligheten. Om man på den vanliga coronasajten dividerar det totala antalet hittills döda med det totala antalet hittills registrerade smittade (vilket rimligtvis underskattar dödligheten eftersom flera av de nu smittade kommer att dö) så blir det skrämmande siffror med en dödlighet på 5,6 procent för USA, 10,3 procent för Spanien, 14,3 procent för Frankrike och 11,1 procent för Sverige. Även om alla inte gjort dessa beräkningar – och myndigheterna törs nog inte vara så tydliga eftersom det skulle förvärra paniken i känsliga länder som USA samtidigt som den svenska liberala coronapolitiken skulle få en dödsstöt – så tror jag att det finns en dov, allmän känsla i västerlandet att vi står inför en fruktansvärd mördarsmitta.
Vid den tid då jag konverterade till katolska kyrkan, och ofta åkte till USA för att hälsa på vänner (jag konverterade i New York), lärde jag känna en man som hade en mycket sällsam bakgrund. Han var nämligen född på fartyget Andrea Doria.
Sveriges kristna råd – där bland annat Svenska kyrkan, Katolska kyrkan, och Equmeniakyrkan ingår – vill se ett skattefinansierat stödpaket till människor som uppehåller sig illegalt i Sverige och som arbetar svart. Det framgår i en artikel i tidningen Dagen.
-Vad finns det nu för åtgärdspaket för dem som har det allra svårast – de som har jobbat svart, är papperslösa och som officiellt inte finns i Sverige? frågar Karin Wiborn, generalsekreterare, i uppfordrande och gråtmild ton.
Ja, vad finns det egentligen för stödpaket för dem som uppehåller sig olagligt i ett land och arbetar svart? Än så länge inget alls, vare sig i Sverige eller någon annanstans. Och varför i hela friden skulle det finnas det?
När framtidens historiker om tjugofem år blickar tillbaka på vår samtids hantering av covid-19 tror jag att de kommer att bli förbryllade över de stora åthävorna. De kommer att göra tabeller över hur många som dog av viruset och jämföra med hur många som skulle ha dött i alla fall och därav att förundras över hur mycket rabalder och ståhej vår tid ägnade åt en sjukdom som trots allt medförde en ganska modest ökning av bakgrundsdödligheten.
Jag har gjort en sådan tabell som jag hade tänkt att lägga i en flaskpost och skicka iväg som lite starthjälp till framtidens historiker. Jag har hämtat befolkningsstatistik härifrån. Sedan har jag antagit att ungefär en procent av befolkningen dör per år vilket stämmer ungefär (om framtidens historiker vill räkna mer exakt skickar jag med en relevant länk här).
Budskapet i denna text är kanske otillåtet lättsinnigt. Eller också kan det vara djuplodande. Jag vet inte. Bedöm själv.
Jag läste en uppsats av idéhistorieprofessorn i Lund Svante Nordin i en nyligen publicerad essäsamling som heter Vänsterns idéer och kommer från Axel och Margaret Ax:son Johnsons Stiftelse för allmännyttiga ändamål. Nordin uppmärksammar en sådan där enkel, välkänd och uppenbar sak som någon skarp tänkare måste formulera för att man ska inse sakens signifikans.
Ungefär följande budskap har jag framfört tidigare men jag säger det igen, dels därför att jag för varje gång blir mer övertygad om observationens relevans, dels därför att man kan lära av kyrkan hur viktigt det är att under mycket lång tid oavlåtligt upprepa betydelsefulla saker, exempelvis Fader Vår och Ave Maria.
Glöm vetenskap och vaccin. Det är kvinnorna som ska stoppa coronaviruset och frälsa världen. Det är budskapet från bland andra CNN och USA Today, som i flera TV-inslag och artiklar på senare tid hyllat de kvinnliga ledarna runt om i världen.
Nya Zeelands premiärminister Jacinda Ardern lyfts fram som en av de stora förebilderna. Endast 17 personer av landets knappa 5 miljoner invånare har hittills dött av corona. Att Australien, med nära 25 miljoner invånare och 78 döda, har ett i stort sett lika positivt facit utelämnas helt. Scott Morrison är ju inte kvinna. Och det är just det kvinnliga som är nyckelordet här. Ungefär som om det är könet som avgör om en ledare är kompetent eller ej – och ungefär som om man redan nu skulle kunna avgöra att de länder som hittills lyckats hålla epidemin under kontroll kommer att kunna fortsätta göra det.
Många svenskar är positivt inställda till ökad centralstyrning, till exempel i FN:s regi, något som Patrik Engellau uppmärksammade i den här krönikan. Jag har svårt att tro att svenska folket plötsligt börjat gilla diktatur, för i grunden är vi nog lika frihetsälskande som vi alltid har varit. Men när våra folkvalda ledare (från höger till vänster) beter sig som okunniga amatörer, utan förmåga att ta itu med helt vanliga samhällsproblem – det må gälla gränskontroll, skogsbränder, kriminalitet, sjukvård, skolgång, folkbokföring, kontroll av bidragsfusk eller vad som helst – sprids en känsla av vanmakt och i förlängningen en längtan efter ”professionalism”. Demokrati i all ära, men om demokratin enbart låter oss välja mellan ett begränsat antal självupptagna medelmåttor som Stefan Löfven, Annie Lööf, Fredrik Reinfeldt eller Gustav Fridolin, kanske upplyst despoti är att föredra.
Coronaviruset beter sig så nyckfullt att snart sagt varenda teori om varför utfallet varierar kraftigt mellan länderna tycks kunna hitta stödbevisning. Exempelvis har jag själv vid flera tillfällen framfört den möjligen rasistiska uppfattningen att de asiatiska ländernas framgångar i kampen mot viruset beror på att deras befolkningar är dugligare och mer civiliserade än de mer bortskämda och byråkratiskt lagda västerlänningarna.
Det är vår i Uppsala, staden av evig ungdom. Av skräcken för den kinesiska febern märks inte mycket när man flanerar i Stadsträdgården. Här sitter glada människor överallt i klungor och pratar och skrattar, äter och dricker starka drycker. I media härskar döden, men här härskar livet. Vitsipporna lyser i gräset.
Kanske är dessa människor korkade och aningslösa? Kanske utsätter de andra för fara? Det är svårt att veta eftersom vi inte har så mycket kunskap om hur farlig den kinesiska febern egentligen är. Kanske kommer alla som är ute och njuter av solen att skämmas en dag? Kanske kommer de att ångra sig? Kanske inte. Kanske är det i stället alla dem som varnat om en ny digerdöd som kommer att få fel?
Kanske har det alltid varit så men i vår tid är det uppenbart att det cirkulerar en massa ord av oklar betydelse. Populism är ett sådant ord och polarisering är ett annat. Eftersom jag kan förklara allting har jag redan förklarat populism och ska idag förklara vad polarisering är och hur det ser ut när det uppträder inför våra häpna ögon.
Förr i tiden – vilket betyder för mer än femtio år sedan – var Sverige ett homogent land. Utlänningar tyckte att alla svenskar såg likadana ut och att alla svenska flickor var blondiner (och därtill lösaktiga). Men homogenitetens djupaste innebörd var inte svenskarnas utseende utan deras mentalitet och tankevanor.
Hur skall man värdera de svenska insatserna för att möta covid-19?
Detta diskuteras mycket med många olika argument. Ofta återkommer argumentet att det är en komplicerad fråga. Man bör därför vara försiktig och vänta till dess epidemin klingat av, innan man kan göra någon värdering av det som kommit att bli en svensk strategi.
Efter snart fyra månaders coronapandemi har vi nu till slut dragit slutsatsen att ingen egentligen vet någonting. Inte ens experter kan alltid läsa innantill. Typexemplet är när Lena Einhorn rök ihop med Anders Tegnell om vad det egentligen hade stått angående asymtomatiska coronadrabbades smittsamhet i en studie från Singapore. Tegnell hade läst i studien att bara omkring sex procent av asymtomatikerna bar smittan vidare. Inte alls, svarar Einhorn, studien visade att åtminstone sex procent var smittsamma, hur det var med de återstående 94 procenten var oklart. Jag har inte läst Singapore-studien så jag vet inte. Men jag har lärt mig att det är säkrast att inte ta någon på orden. Nullius in verba, som Thomas Hedner nyligen skrev.
Det fanns en tid när svenska myndigheter hade att tillse att för medborgarna viktiga funktioner såsom sjukvård, rättsväsen, kommunikationer och brandbekämpning kunde fungera väl, även i tider av stor belastning. Det var en tid då myndighetsutövning var kopplad till tjänstemannaansvar, och då nyckelordet för myndighetsföreträdares verksamhet var oväld. Idag har lyhördheten inför politiska signaler uppifrån blivit så stark att man på goda grunder kan fråga om det ens längre finns någon som förstår innebörden av detta begrepp.
Häromdagen skrev jag om Göingeflickorna och slagdängan Kära mor, som ansågs så farlig för folkhemmets folkuppfostran att den bannlystes av regimradion. Det har fått mig att fundera mer på det Sverige som växte fram under socialdemokraternas tid, och på det Sverige vi lämnade bakom oss.
Vi slår oss gärna för bröstet och menar att Sverige är ett kunskapssamhälle, samtidigt som vi sänker trösklarna in till allt fler högre utbildningar. Om vi ska vara en kunskapsnation värd namnet måste kunskap för kunskapens egen skull vara en röd tråd, men vi måste också se till att samhället bygger på vetenskapliga metoder och beprövade modeller. Det vetenskapliga tänkandet måste finnas med redan från livets början till dess slut, både för oss som individer, men också hur vi fattar politiska beslut som rör en hel befolkning.
Av en händelse råkade jag läsa en intervju med den moderata före detta finansministern Anders Borg i Svensk Linje, som är Fria Moderata Studentförbundet tidskrift (nummer 1 2020). Han sa tre, i alla fall två, saker som starkt överensstämmer med mina erfarenheter och fördomar.
När Borg redan 1991 hamnade som politiskt sakkunnig i statsrådsberedningen fann han att det ”slående var hur påtagligt illa förberedda reformerna var”. Borg fick i uppdrag att göra något med fri radio och TV: ”Hela förberedelsen bestod i två eller tre meningar i det gemensamma valmanifestet där det stod att fri radio och TV borde införas”. Inget av de nya regeringspartierna hade gjort någon plan.
På påskdagen sände radions P1 en intervju med den tidigare ärkebiskopen K G Hammar. Det var en välgjord och intressant intervju med denne kyrkoman som skapade stora rubriker under sin ämbetstid. Det gav en anledning att titta närmare på raden av svenska ärkebiskopar.
När regeringen förklarade att de hade slopat karensdagen i samband med coronakrisen gjorde de stor sak av sin handlingskraft och sitt ansvarstagande. Nu skulle alla människor få råd att stanna hemma om de var sjuka och på sätt skulle man kunna begränsa smittspridningen. Men den slopade karensdagen var ingenting annat än en lögn.
DET GODA SAMHÄLLET 