PATRIK ENGELLAU: Tysk klackvändning

För några dagar sedan gjorde Tyskland och Frankrike representerade av Angela Merkel och Emmanuel Macron ett gemensamt utspel om att EU skulle ge 500 miljarder euro till europeiska länder som blivit särskilt drabbade av coronat.

Är 500 miljarder euro mycket pengar? Det är lika mycket som Sveriges BNP och en åttondel av Tysklands. Det är tre gånger så mycket som EU:s årliga budget. Det är mycket pengar. Merkel och Macron vill att EU ska låna upp pengarna och ge dem som gratisbistånd till svårt coronadrabbade sydeuropeiska länder, antagligen Italien, Spanien, Grekland och kanske andra.

Åtminstone för Tysklands del representerar denna nya generositet en klackvändning. Tyskland har av tradition tyckt att de övriga medlemsländerna i EU ska sköta sin ekonomi, spara och jobba hårt precis som tyskarna själva. När länder som Grekland och Portugal för några år sedan hade sina stora skuldkriser och närapå lämnade euron var Tyskland den hårda förhandlingsparten som tyckte att särskilt grekerna borde ta sig i kragen.

Tyskarnas grundattityd har varit att slarvigare länder inte ska kunna ålägga Tyskland och andra skötsamma EU-länder svåra ekonomiska bördor, till exempel att betala deras förfallna skulder. Den femte maj i år chockerade den tyska högsta domstolen, författningsdomstolen, världen med en dom som formulerade denna strama inställning till EU på ett mer pregnant sätt än någonsin tidigare. Den europeiska centralbanken, sa författningsdomstolen, får inte på egen hand bestämma att köpa statsobligationer, alltså att ge lån till medlemsstaterna. Vidare, sa författningsdomstolen, så hade EU-domstolen handlat utanför sitt mandat när den godkänt sådana lån. Många uppfattade domen som en atombomb riktad mot EU.

Den 13 maj, alltså efter författningsdomstolens dom men före Merkels och Macrons utspel, deklarerade EU-kommissionens ordförande von der Leyen att EU skulle inrätta ett stort hjälpprogram till särskilt coronautsatta EU-länder. Hur stort programmet skulle vara framgick inte, men det skulle vara stort.

Den som orkar läsa och försöka tolka ordförandens tal får intrycket att förslaget på två punkter går emot de tilltänkta mottagarländernas ofta uttryckta önskemål, nämligen att det ska vara gåvor snarare än lån och att pengarna inte ska komma med en massa krångliga villkor utan kunna användas fritt av mottagaren. von der Leyen är emellertid tydlig med att det är EU som ska bestämma hur pengarna ska användas: ”Jag vill åter upprepa att EU-parlamentet ska ha lika mycket att säga till om bör när det gäller dessa pengar som i fråga om EU:s långtidsbudget.” Det ska satsas på exempelvis klimatpolitik och på att Europa ska kunna producera mediciner i egen regi. Vid tidigare insatser har EU krävt budgetreformer och haft starka synpunkter på den ekonomiska politiken hos mottagaren. Jag vet av egen erfarenhet från biståndsbranschen hur komplicerad verksamheten blir när givare och mottagare har olika föreställningar om hur gåvorna ska användas. Båda gör som de själva vill och det slutar ofta i förvirring och bortslösade pengar. Så om mottagarna morrar inför villkoren så kan jag väl begripa det. Dessutom vill mottagare ha mer än vad som utlovats oavsett hur mycket som utlovats.

Många EU-länder, till exempel Österrike, Nederländerna och i någon mån Sverige har framfört att de inte gillat tanken på ett stort bistånd till Sydeuropa på deras bekostnad. Och medlemsländernas populister som inte gillar EU tror att de ska kunna skära pipor i vassen om unionen börjar knaka i fogarna.

I denna soppa av motsatta intressen gör Merkel påhejad av Macron en helomvändning. Hon föreslår generös gratishjälp till de coronadrabbade sydeuropéerna. Det är, vad jag kan förstå, ett brott mot den traditionella tyska strama och krävande linjen att länderna ska sköta sina ekonomier på det tyska sättet. Hon går också emot inställningen hos sin egen författningsdomstol. Dessutom går hon emot EU-byråkratins instinkt att vilja styra vad som sker i mottagarländerna.

Hur ska man förklara det? Kanske vill hon etablera sig som en egen stark röst inför det tyska ordförandeskapet i EU nästa halvår. Men troligen tänker hon mer långsiktigt. EU blir alltmer skakigt med Brexit och coronat och en tilltagande allmän folklig misstro mot hela arrangemanget i många länder. Merkel kan inte riskera alltför stora konflikter inom EU eftersom det land som mer än alla andra vunnit på unionen är just Tyskland. Den nya linjen kostar en del för Tyskland men det kan vara väl använda pengar.

Patrik Engellau