BITTE ASSARMO: Mellan hägg och syren i det gamla och nya Sverige

Mellan hägg och syren. Finns det något uttryck som är så vackert och som så väl fångar det svenska? Naturen, kulturen, och generationers glädje över den spirande våren och de ljusa, ljumma kvällarna. Det är så vackert det kan bli och vi som är uppväxta med uttrycket blir alla berörda på vårt eget sätt.

På min morfars lilla lantbruk i byn utanför Kristinehamn frodades både hägg och syren. När häggen blommade var det också dags att ställa ut utemöblerna. Grythyttans möbler i falurött, vad annars? Morfar och mormor skaffade de där klassiska utemöblerna redan på 1940-talet, men den första stolen av fjäderstål – den där man kan kan gunga i – lanserades redan på Stockholmsutställningen 1930.

A2 heter den förresten, men det hade jag förstås ingen aning om då, när jag satt och gungade i den i morfars trädgård, intill den stora häggen. Då tänkte jag bara att det var mysigt att sitta i den där gungiga stolen med armstöd medan solen gick ner över åkrar och fält. Mysigt, tryggt och kärleksfullt att bara vara, medan vi drack kaffe, hemkokt saft och åt kardemummabullar och små vackra spritskakor som smälte i munnen.

Vi är så många som har de här minnena inom oss. Ibland är de lättillgängliga – som en kväll som denna, då jag skriver detta, och är ensam hemma med mina minnen och tankar. När jag ser den skira vårgrönskan utanför fönstret är det så lätt att minnas barndomens vårkvällar. Doften av hägg, av daggigt gräs, av nykokt kaffe. Ljudet av morfars röst, mosters höga skratt, mamma och pappa som gnabbades så där vänskapligt som de alltid gjorde.

Minnen av lycka, samhörighet, tillhörighet. Och när häggen började blomma ut visade syrenen upp sina lila, rosa och vita blommor och fyllde luften med ännu ljuvligare dofter.

– Det här är den finaste tiden, sa morfar belåtet där han lutade sig tillbaka i sin faluröda A2 och puffade på sin cigarr.

Den finaste tiden – mellan hägg och syren.

Det är inte svårt att föreställa sig den fattige torparens, eller småbrukarens, lättnad över att våren äntligen kommit efter den kalla, mörka vintern. Det är inte svårt att tänka sig drängens och pigans, eller för den delen industriarbetarens, glädje över att sommaren stod för dörren. Slitet var detsamma – men ändå inte. Även den gråaste tillvaro får ett nytt skimmer i den skira vårgrönskan, och även den fattigaste bland fattiga kan känna hopp av vårsolens värme. Det tror jag, därför att jag har hört det berättas för mig gång efter annan, av min morfar som växte upp i ett fattigt soldattorp i Fattigsverige.

När han berättade om sin barndom i slutet av 1800-talet lyssnade jag uppmärksamt. Jag tyckte om att höra honom berätta, det gav mig en inblick i en värld jag aldrig sett eller levt i. Det var ett förfärligt slit från tidig morgon till sen kväll, det stack han aldrig under stol med, men framåt kvällen kunde familjen slå sig till ro en stund. Och där satt de, vid stenbordet i den lilla täppan vid soldattorpet, och drack kaffe och såg solen gå ner över åkrar och fält, precis som vi gjorde två generationer senare.

Jag vet att det finns de som tänker att så där idylliskt kan det ju inte ha varit. Men det var det. För mig och för många andra. Och jag kommer aldrig någonsin att be om ursäkt för det.

Vid andra tillfällen är minnena svårare att plocka fram. När den nya verkligheten gör sig påmind – en vardag med importerade klansystem, gängkriminalitet, grovt våld mot gamla och barn – allt medan de tre sammanväxta statsmakterna gör sitt bästa för att låtsas som om allt är lugnt och fridfullt. Då blir det så plågsamt tydligt hur mycket som har förändrats att minnena gör för ont för att man ska stå ut.

Men en sådan här majkväll, när skymningen sänker sig, gör det gott att tänka på barndomen. På trädgården med de faluröda Grythytttanmöblerna, på trädgården där hägg och syren förvandlade ett par härliga majveckor till en lustfylld doftfestival och på generationerna som numera bara finns i mitt hjärta.

BILD: Svenskar på vårutflykt på Kristi himmelfärdsdagen, en så kallad ”gökotta”, omkring 1920.

Bitte Assarmo