PATRIK ENGELLAU: Historien fortsätter

Som du vet förändrar sig det mänskliga samhället över tiden, ibland på ett ganska genomgripande sätt. Berättelsen om dessa förändringar kallas historien. En del tänker inte på att historien faktiskt pågår. De tror att historien har tagit slut och att ett land som Sverige på något vis har nått ett stabilt och färdigt tillstånd.

Med den utgångspunkten kan det förefalla naturligt att betrakta de senaste decenniernas politiska misslyckanden – till exempel invandringsprojektet med alla dess trista följdverkningar, skolans debacle, universitetens intellektuella förfall (läs Inger Enkvists redogörelse om du inte noterat detta förfall) och ovanpå detta coronavirusets anfall vars förväntade skadeverkan inte bara beror på att viruset är elakartat utan till stor del på att vi inte haft förnuft att förbereda oss och att agera i tid – som en sorts oturliga men övergående störningar av den historiens höjdpunkt som vi lyckats uppnå.

Jag tror att detta betraktelsesätt är vilseledande eftersom de enskilda ”utmaningar” som konfronterar samtiden visserligen är störande men inte osammanhängande tillfälligheter. De hänger nämligen ihop och har samma grundorsak vilket jag nu ska förklara. Men för att du inte genast ska avfärda mina hugskott så gör jag en utvikning till etablerad svensk historiografi.

Min uppfattning är att historien bildar en kedja av sammanlänkade sociala projekt där varje länk har sin egen speciella karaktär, sitt eget historiska DNA. Man behöver bara slå upp en vanlig historieskolbok, till exempel Sten Carlssons och Jerker Roséns tvåbandsverk Svensk historia från 1962. Det räcker med att läsa innehållsförteckningarna så ser man uppradningen av den svenska historiens länkar: Unionstiden, Vasatiden, Karolinska tiden, Frihetstiden, Gustavianska tiden och Industrialismen. Författarna slutar med en epok de kallar ”Demokratins tidevarv” som de menar startade 1920 och fortfarande pågick när de skickade boken till tryck.

Att historiska epoker tar slut beror på att deras unika karaktär med tiden ruttnar. Det är inget konstigt med det, ty sådan är livets formel. Allt som kan bli stort och välgörande bär inom sig fröet till sin egen undergång. De historiska epokerna börjar som hoppingivande löften till medborgarna men degenererar gradvis tills de utrangeras och försvinner i det förgångnas töcken och ersätts av en annan social ordning som bildar nästa länk.

Om vi lever i historien, vilket vi gör, lever vi också i en av dessa historiska länkar eller epoker som har sin utmätta tid. Carlson och Rosén kallade alltså den pågående epoken Demokratins tidevarv. År 1962 var tidevarvet ganska nytt och fortfarande lovande. Men strax därefter satte den i epoken medfödda förruttnelsen in. Demokratins lockande försäkringar kastade masken och framträdde gradvis som ett drygt, egennyttigt och självbelåtet Politikervälde. (Likadant var det med det karolinska enväldet under skaparen Karl XI och förstöraren Karl XII.)

Men genom vilken mekanism har vår tids förruttnelse drivits? Filosofen Hegel (bilden) hade ett användbart synsätt. Han menade att historien dirigeras av en Världsande som styr genom att inge människorna sådana tänkesätt att de driver utvecklingen dit Världsanden vill. Om nu Världsanden hade vår epoks förintelse på sin dagordning var det naturligt att han ingöt samhällsförstörande åsikter i svenskarnas skallar. Så utvecklades den samhällsskadliga PK-ismen som ligger bakom de flesta bekymmer Sverige nu tampas med (dock att coronaviruset inte helt kan skyllas på Världsandens ränker).

Jag tror alltså att de händelser vi kanske tror är osammanhängande tillfälligheter i själva verket är Sveriges historia som ömsar skinn. Politikerväldet som blivit en tung börda måste kastas av.

Att döma av Sveriges tidigare historia har Politikerväldet gått över tiden. De ovan uppräknade sex epokerna som föregick vår historiska era sträckte sig över ungefär sexhundra år, i snitt ett sekel per epok. Politikerväldet fyller nu hundra år och är därför redo för historiens stora avfallshög.

Vad som kommer i stället vet jag inte. Jag vet bara att PK-ismen, roten till våra vedermödor och Politikerväldets intellektuella bas, måste förintas. Möjligen är Politikervälde minus PK-ism lika med Demokrati ty utan sin egen verklighetsfrämmande och skadliga ideologi måste politikerna använda samma sunda förnuft som de flesta medborgare vägleds av.

Patrik Engellau