Gästskribent JOHAN AHLIENUS: Lögn, förbannad lögn och semantik eller Om att sälja sin kropp

Den franske statsmannen Talleyrand lär ha sagt att ”talet är människan givet för att hon därmed ska kunna dölja vad hon tänker”, och så kanske det är. Men mer påtagligt och bekymmersamt i Sverige idag är hur vår överhet och dess supportrar använder språket för att dölja eller åtminstone förvanska verkligheten.

Man gör det genom att ersätta mer exakta och objektiva ord med inexakta och värdeladdade. Politiskt korrekta politiker beskriver till exempel mer sällan de reaktioner de väcker som kritik utan som ”hat och hot”. Oprecisa på gränsen till meningslösa värdeord som ”mörka krafter” trumfar en redovisning av de kritiska åsikterna.

Den här typen av retoriska grepp används nog av tyckare i alla läger, men genomslaget för vårt etablissemang blir så mycket större i ett auktoritetstroende konsensus-samhälle som det svenska. Genom att använda känslomässigt laddade ord på ett ofta oärligt och ibland direkt vilseledande sätt – några exempel nedan – har man ett övertag i vårt mästrande debattklimat, som försvårar att vissa samhällsfrågor, som våra makthavare tycker är för känsliga, diskuteras sakligt och öppet. Istället tystas de med hänvisningar till en moralistisk värdegrund. Så tycker vi inte i Sverige, den humanitära stormakten.

Här har en nymoralistisk vänster i allians med sedliga borgerliga krafter inom samtliga allianspartier sen lång tid haft ett sådant övertag att de förmått undvika att problematiska frågor kunnat diskuteras i en saklig debatt. I invandringsfrågan har det räckt att dra rasistkortet, för att göra diskussioner om etniska faktorer svåra eller omöjliga. Att kalla alla invandringskritiska inlägg för ”hat och hot”, skepsis mot islam för ”islamofobi” och även hovsamma invändningar mot vänsterliberal demokratisyn för ”auktoritära” och ”populistiska” kan ofta räcka som giftstämplar för att tysta diskussionen.

Många av oss minns nog Annie Lööfs åthutning av Jimmy Åkesson i partiledardebatten för några år sedan då ha tog upp möjligheten av en etnisk faktor bakom den höga arbetslösheten bland invandrare.

Ett omskrivet exempel är hur dåvarande chefen på Sveriges Radios Dagens Eko Staffan Sonning 2002 deklarerade att Sverigedemokraterna, när de nämndes i radion, konsekvent skulle förses med epitetet ”främlingsfientligt”, vilket man fortsatte med ett bra tag framöver om inte än idag.

De upprörda kommentarerna efter Paolo Robertos sexköp har gett ny aktualitet åt det här fenomenet, där en indignerad moralism styr ordval och definitioner i en påstått anständig riktning, som stoppar den mer nyanserade diskussion som frågan om sexuella tjänster vore värd.

Några exempel på den här typen av vårdslös hantering av språket där mer objektiva uttryck ratas för laddade begrepp där känslorna förväntas styra tankarna skulle citaten nedan kunna vara:

En formulering som ofta förekommit är att ”sälja sin kropp”. Som Alexander Bard påpekat i något sammanhang, hade han själv ”sålt sin kropp”, men hade faktiskt hela kroppen i behåll. Förklaringen var, enligt honom, att han sålt, inte sin kropp, utan sexuella tjänster, vilket ju verkar vara en rimlig invändning, men som inte påverkat rättänkande och upprörda debattörer.

Om nu ”sexuella tjänster” är en rimlig beskrivning av vad ”sexköp” innebär, får nog också justitieminister Morgan Johanssons och jämställdhetsminister Åsa Lindhagens påstående att all sexhandel är en form av slavhandel betraktas som på gränsen till vilseledande.

I en debattartikel i Aftonbladet föreslår en kvinnlig polisinspektör i samma anda att sexköp ska betraktas som våldtäkt då sexköp är att köpa samtycke vilket hon anser är samma sak som våldtäkt.

Förmyndarsamhällets språkregler kan kanske berömmas för sin påhittighet men knappast för sanningssökande eller ens hederlighet.

Johan Ahlienus arbetar inom det vårdindustriella komplexet sedan många decennier. Är gammal nog att minnas, ung nog att bli förbannad. Han heter egentligen något annat.

Gästskribent