PATRIK ENGELLAU: Vinst- respektive omsättningsmaximering

Jag vet inte om mina observationer idag är självklara och uppenbara för envar. Om så är fallet ber jag om överseende. Men tecknen tyder på att företeelsen omsättningsmaximering kan behöva lyftas fram och dess skillnad från vinstmaximeringsprincipen lämpligen påpekas. När jag googlar på ”vinstmaximering” får jag 37 200 träffar som alla verkar handla om just vinstmaximering, men när jag prövar med ”omsättningsmaximering” får jag 56 träffar av oklar innebörd. Jag har därav dragit slutsatsen att omsättningsmaximering inte är ett så välbekant koncept som det borde vara.

När jag gick på Handelshögskolan fick jag lära mig att privata företag eftersträvar att få så hög vinst som möjligt. Till synes sysslar de med olika saker. Det ena företaget är ett bageri som gör goda bullar. Det andra producerar takpapp. Ett tredje säljer IT-tjänster och hjälper andra företag att etablera nätbutiker. Men trots att de ägnar dagarna åt helt väsenskilda verksamheter är deras grundläggande instinkt densamma, nämligen att tjäna så mycket pengar som möjligt, att vinstmaximera.

Någon kan tycka att den ambitionen verkar girig och lumpen. Så är det inte. Den gynnar i verkligheten såväl konsument som producent. Producenten tvingas av konkurrensen med andra vinstmaximerande företag att hela tiden försöka förbättra produkterna och att effektivisera produktionen så att kunderna ska få så mycket valuta för pengarna som möjligt. När sådant inträffar klirrar det skönt i det vinstmaximerande företagets kassa.

Självklart är vinstmaximeringsprincipen en styggelse i vissa fall, framför allt när producenten har monopol. Ett vinstmaximerande monopol har ingen press på sig att effektivisera och förbättra utan kan luta sig tillbaka och uppnå sitt mål genom att skörta upp kunderna som inte har något alternativ. Typexemplet som jag till döddagar kommer att förbanna är när en borgerlig regering i sin felaktiga övertygelse att allt privatägt är bättre än allt statsägt beslöt att sälja ut de offentligägda elkablarna, ett naturligt monopol, till våra hus vilket vi elkonsumenter numera pungslås för.

Det jag hittills påpekat vet alla, eventuellt med undantag för de vilseledda borgerliga politiker som vill sälja ut allt statligt i den vilsna förhoppningen att sådan ”privatisering” skulle gynna någon annan än de nya vinstmaximerande monopolisterna. Den svåra frågan, som eventuellt inte har något för alla självklart svar, är om anslagsfinansierade organisationer har någon motsvarighet till de privata företagens vilja att maximera vinsten.

Anslagsfinansierade organisationer är i huvudsak offentliga organ som lyder under politiker, till exempel den kommunala skolan, Försäkringskassan, Skolverket och det som numera kallas regioner men egentligen heter landsting. (Själva benämningen region på en organisation som sysslar med sjukvård och kollektivtrafik är en pretentiös förolämpning ungefär som när staten kallar sig själv för ”samhället”. Skulle en geografisk region vara detsamma som en enda av alla dess mångskiftade och ofta sedan länge etablerade intressen? Det är samma oskick som när Ludvig XIV av Frankrike sa att ”staten, det är jag” eller när Shakespeare kallade kungen av England för England rätt och slätt.)

Drivs dessa skattefinansierade och politikerstyrda organisationer – se bilden – av någon princip som motsvarar de privata företagens impuls att maximera vinsten? Svaret är ja, men jag vet inte om detta är allmänt känt och vedertaget. Det var ingenting som vad jag minns någonsin diskuterades när jag studerade vid Handelshögskolan i Stockholm. Även Herr Google är som sagt osäker. När jag frågar min portugisiskalärarinna som visserligen inte är statsvetare men ändå förstår det mesta flackar hon med blicken.

Jag upptäckte de anslagsfinansierade organisationernas ledande drift när jag jobbade i anslagsfinansierade organisationer, nämligen FN och Sida. Sedermera har jag insett att den principen inte har med verksamhetens uppgivna mål att göra utan verkar med obändig kraft under ytan i alla anslagsfinansierade organisationer precis analogt med de privata företagens medfödda behov att maximera vinsten.

Anslagsfinansierade organisationer maximerar inte vinsten utan omsättningen. En anslagsfinansierad organisation som maximerar vinsten, det vill säga skillnaden mellan anslaget och kostnaderna, skjuter sig i foten eftersom de anslagsbeviljande politikerna nästa år skulle säga att vi kan dra ned anslaget eftersom en del av det uppenbarligen inte behövdes för verksamheten. Att ha pengar över vid budgetårets slut är ett gravt misstag som en anslagsfinansierad organisation bara gör en gång i livet. Hellre slösa bort alla pengarna på vad som helst vid budgetårets slut än att uppvisa ett hotfullt överskott.

I stället, lärde jag mig intuitivt som alla andra byråkrater som årligen skriver sina petitor, det vill säga anslagsäskanden, till de penningfördelande politikerna, gäller det att hitta skäl för ständigt ökande anslag. Innan det blir exempelvis sjukvård av anslagen ska pengarna rinna igenom den vårdadministrerande apparaten. Varje nivå i apparaten tar så mycket av anslaget som den själv behöver och det som återstår går till undersköterskorna med patientkontakt på apparatens lägsta nivå. Det är inte riktigt sant, men det är tillräckligt sant. Därför kan man aldrig vara säker på att ökade anslag leder till ökad produktion av sjukvård, undervisning, kriminalitetsbekämpning eller utveckling i u-länder. Det är till och med så perverst att om en anslagsfinansierad organisation faktiskt löste de problem som den är satt att lösa så skulle den inte längre ha något existensberättigande vilket är sämsta tänkbara utfall för organisationen. Den har därför incitament att hela tiden leta efter exempel på hur det mänskliga lidande den är satt att motverka oavbrutet förvärras så att den har skäl att söka ökade anslag.

Ökade anslag är nämligen apparatens livsluft ungefär som koldioxid för växtligheten. Att jobba i en växande organisation medför tusen fördelar. Det uppstår nya byråer och avdelningar och därmed nya chefspositioner. Man kan få högre lön. Man kan åka på betydelsefulla internationella konferenser. Man kan bli talesman för myndigheten och vara med i teve. Man kan sitta i internkonferenser på kursgårdar med gym, simbassänger och god mat och göra trevliga saker som att utarbeta organisationens värdegrund och jämställdhetspolicy. När anslagen ökar blir livet allt behagligare. Därför eftersträvar anslagsfinansierade organisationer maximerad omsättning.

I våra svenska anslagsfinansierade organisationer inom den offentliga sektorn arbetar många högutbildade, begåvade och kreativa människor som ärligt tror på sina möjligheter att göra världen bättre och som vet att se om sitt hus. När de upptäcker eller uppfinner nya otillfredsställda behov i det sociala landskapet kan de därför slå två flugor i      en smäll. De får större anslag och därmed möjligheter att göra nya insatser exempelvis för utsatta invandrare och kan samtidigt utnyttja de personliga fördelar som expansionen möjliggör. Om de sociala insatserna inte får de utlovade effekterna för invandrarnas liv så gör det inte så mycket ty det första syftet med anslagshöjningen, alltså förhöjd livskvalitet för personalen i den anslagsfinansierade apparaten, har uppnåtts medan det skrala resultatet i den andra verkligheten, alltså klienternas belägenhet, bara tjänar till argument för ytterligare anslagshöjningar framöver.

Insikten att anslagsfinansierade organisationer omsättningsmaximerar är – eller borde vara – en av statskunskapens grundbultar. Bara så kan de offentligfinansierade apparaternas okuvliga expansionslust förklaras. En del tror att den offentliga sektorns tillväxt beror på socialistiska ambitioner. Så är det inte. Växtkraften ligger inbyggd i organisationsformen. Om världen inte begripit detta borde den ge mig ett nobelpris i ekonomi för att jag förklarar det.

Patrik Engellau