PATRIK ENGELLAU: Hjälplöshetens spöke

Ett spöke går genom Europa, skrev Karl Marx och Friedrich Engels i Kommunistiska Manifestet år 1848. Spöket var enligt deras mening kommunismen, en lära som de menade skrämde alla deras motståndare.

De överdrev. Det tog nästan sjuttio år innan spöket förkroppsligades i ett enda land i och med den ryska revolutionen. Fast för all del, kommunistspöket hemsökte världen i ytterligare sjuttio år efter Lenins statskupp.

Nu går ett annat spöke genom Europa och USA – hjälplöshetens krävande spöke. I och med coronapandemin har denna andliga kraft, som alltmer har blivit de västerländska samhällenas ideologiska grundbult sedan andra världskriget, antagit vidunderliga proportioner och praktiskt taget trängt undan alla andra sinnesstämningar.

Det började med marknadsekonomins oväntade och lyckosamma framgångar efter andra världskriget. En amerikansk ordning spred sig över västerlandet till alla folks välsignelse. Alla blev trygga och välmående.

Det mänskliga samhället är så beskaffat att så snart det uppstår ett ekonomiskt överskott – alltså resurser som inte går åt till vad folk betraktar som livets minimum – så kommer en överhet att bildas för att skumma av grädden.

Västerlandet omfattade ett antal demokratier. Överheten bestod av politiker som i stor utsträckning var beroende av väljarna. Därför måste denna överhet på ett övertygande sätt förklara hur den skulle disponera detta väldiga och växande ekonomiska överskott till folkets bästa.

Pengarna räckte till mycket mer än vad tidigare politiska överheter ägnat sig åt såsom försvar, polis, vägar, broar och fyrar. De nya demokratiska politikerna lovade något helt nytt som inga härskare någonsin i världshistorien hade kommit på, nämligen att tillförsäkra människorna trygghet och ett garanterat gott liv.

Löftet kändes trovärdigt med tanke på hur mäktiga resurser politikerna disponerade. Under minst ett halvt århundrade var detta system stabilt. Politikernas löfte innebar att de skulle sörja för alla dem som drabbats av tillvarons oginhet.

Allt fler och större grupper såg möjligheterna att vinna politikernas bevågenhet till förmån för sin egen försörjning. Politikerna gillade upplägget eftersom det gav dem motiv att skaffa sig ytterligare makt, att genom höjda skatter ta kontroll över ännu mer av den samlade bruttonationalprodukten. Det kunde se ut som ett upplägg till ömsesidig båtnad – politikerna tillerkändes mer makt och människorna i allmänhet fick gradvis mer bidrag och även om de inte fick några bidrag så uppfylldes de av den behagliga tryggheten av att veta att om det i framtiden skulle knipa så fanns en godsint överhet som skulle inskrida och reda upp situationen på bästa sätt.

Någon misantrop anmälde att hela konstruktionen var ohållbar eftersom politikerna inte kan försörja alla människor ty varifrån skulle de få medel till en allmän försörjning? Men den invändningen kunde man ta lätt på eftersom man menade att en sådan situation inte kan uppstå. Ekonomer förklarade att välfärdsstaten är ungefär som en bank. Visserligen skulle banken gå under om alla insättarna samtidigt ville ta ut sina pengar men nu inträffar inte sådana kalamiteter. Kanske förut, men inte nu längre. Och om det inträffade fick väl staten stänga banken och placera väpnade vakter vid entrén för att stoppa folk som hellre ville ha sina pengar i madrassen än på bankkonto.

Men till följd av coronaviruset befinner vi oss nu vid den punkten. Praktiskt taget alla står med mössan i hand för att få pengar av staten, den ene för att han fått sin tjänst nedskuren till fyrtio procents tjänstgöring, den andra för att ingen vill resa i hans flygplan, en tredje för att kunderna undviker hans bageri, en fjärde måste stänga hela fabriken för att det inte kommer några insatsvaror från Kina. Regeringen utfärdar hela tiden nya stödpaket, men för mottagarna är det aldrig nog. Utöver dessa nyrekryterade kunder hos välfärdsstaten finns naturligtvis det reguljära klientelet: socialbidragsmottagarna, pensionärerna, de sjukskrivna, de arbetslösa och de som inte kan betala hyran.

Politikerna tycks nu ha släppt alla hämningar och skriver ut nya checkar på löpande band. Snart är hela innevarande års återstående bruttonationalprodukt intecknad. Då kommer nästa tiggarhord i form av 290 kommuner och 21 landstingsregioner som också upptäckt att de går på knäna. Endast ett mirakel kan rädda oss. Mirakler inträffar inte så ofta i verkligheten. Vanligare är statsbankrutt, arbetslöshet, soppkök och allmänt elände.

Vi ska inte tro att en sådan mer eller mindre trolig framtid beror på coronaviruset. Om den inträffar beror den på att de västerländska folken förhäxats av tron på statens allmakt. Men en kris kan upplösa vår fasta tro och förvandla Försäkringskassan från en ständigt påfylld pengabinge till en tomt skramlande kassakista.

Det elakartade med denna pjäs är att den inte kan förmås att avvika från sin ödesbestämda rutt. Den fortskrider obevekligt mot sin final som en grekisk tragedi. Ingen enskild Kassandra som förutsäger framtiden kommer att uppmärksammas eftersom ingen vill lyssna på sådant. Politikerna kan inte ge upp sina anspråk på gudagiven omnipotens. De som kasserar in politikernas håvor har ingen anledning att göra annat än att tacka och ta emot.

När ridån går ned kan den nya erfarenheten i bästa fall leda till, som Marx och Engels skrev i Manifestet, återvunnen klarsyn:

Allt fast och beständigt förflyktigas, allt heligt profaneras och människorna blir slutligen tvungna att se sin livssituation och sina ömsesidiga förbindelser med nyktra ögon.

Patrik Engellau