Ibland blir man lite modlös. Inte enbart när man ser på de ungdomar som ränner omkring som en mobb med plakat som det står ”Knulla Aina” på, utan också när man ser reaktionerna hos många av de människor som rimligtvis borde bli rosenrasande – men som istället ödmjukt nickar bifall och uttrycker förståelse.
Människor som tillhör en äldre generation, som har betalt skatt hela sitt vuxna liv och som idag tvingas ta det största ansvaret för coronapandemin, men som likväl inte tycks vara det minsta upprörda över det som sker på Sveriges gator och torg just nu.


Konspirationsteorier avfärdas ofta med argument av typen: Verkligheten är alltför komplex för att kunna regisseras. Även om man har pengar och inflytande i paritet med Rockefeller, krävs en överjordisk intelligens för att tänka ut en ”masterplan” så sofistikerad att världshändelser faller på plats likt 

Rubrikens två ord används sällan, och när de används är det i nedsättande mening och för att uttrycka ett avståndstagande. Det är betecknande för det rådande samhällsklimatet – och sorgligt. De företeelser orden betecknar behövs, och de behövs alltmer.
Sverige är världens extremaste land. Inte nog med att det är kallt som attan och somrarna korta, om än ljuvliga, så vi ligger alltid stadigt i topp när det gäller att vara den mest sekulära nationen i världen. Vi står inför utmaningen att leva tillsammans med människor med bakgrund från hela världen som har olika livsåskådningar och religioner.


År 1971 låg den moderna, identitetspolitiska feminismen i startgroparna. Det var då kvinnorörelsen ömsade skinn. Tidigare hade så kallade blåstrumpor eller kvinnosakskvinnor nöjt sig med att kräva jämlikhet och likabehandling, till exempel lika lön, lika rösträtt samt särbeskattning (så att inte makans lön las på toppen av makens och därmed drabbades av högre marginalskatt).
Ursäkta om jag framfört denna observation tidigare men den känns alltmer uppenbar för varje dag. Observationen är att samhället i normalfallet har en dominerande ortodoxi, en härskande ideologi, som alldeles oavsett eventuellt störande sakförhållanden bestämmer vad som är rätt och fel och vem som ska hyllas och vem som ska klandras.
Vi, Lennart Bengtsson och Steven Jörsäter, försöker förstå vad som händer i Sverige och diskuterar detta ofta på mail och telefon. Nedanstående dialog om läget i Sverige med jämförelser med omvärlden är i stort sett ett utdrag ur en sådan diskussion under de senaste dagarna. Vi tror att den kan ha ett intresse också för DGS läsare:

På sista tiden har jag funderat lite över alla inlägg som dyker upp på sociala medier, och som är – eller åtminstone tycks vara – skrivna av vårdpersonal. Inlägg som berättar om vårdpersonalens stressfyllda vardagsslit och hjältemod, men som också väver in kritik mot människor som ifrågasätter Folkhälsomyndighetens coronastrategi och förlöjligar dem som ställer sig tveksamma till hur äldrevården fungerar.
Sverige har nu övergått från att vara ett löftesland till att bli det förlovade landet, det harmoniska landet.
Det finns ett 

Lagar om skolpengssystemet infördes stegvis under Bildt-regeringen 1991 – 94. Det kom en proposition våren 1992 och ytterligare en proposition ett år senare. Det är nästan trettio år sedan. Varför skulle man bry sig om skolpengsystemets tillkomsthistoria?
KULTUR Den sista söndagen i maj är en mycket speciell dag, i alla fall för Sveriges alla mödrar. Då firas nämligen Mors dag.
Min vän allmänläkaren har på senare år gradvis blivit alltmer deprimerad över vad som håller på att hända i Sverige. Han säger att det känns som om förnuft, företagsamhet och sunda medelklassvärderingar – sådant som som en gång gjorde nationen framgångsrik och en förebild för en hel värld – blivit utraderat och förvandlat till oförmåga och pladder. För bara fyrtio år sedan, säger allmänläkaren, fanns ett socialt kontrakt mellan politikerna och det civila samhället som gick ut på vi gemensamt skulle skapa ett ännu bättre Sverige. Folket skulle jobba hårt och den politiska ledningen skulle leda klokt.
Hörde om en mamma som ständigt förmanade sina barn att aldrig lägga ytterkläderna på sängen. Och när barnen en dag frågade varför, blev hon lite ställd och sa att hennes mamma hade lärt henne det när hon var liten. Barnen gick till mormor för att få besked och mormor sa precis samma sak. När hon var liten hade hennes mamma inpräntat i henne att aldrig lägga ytterkläder på sängen, men varför det var så viktigt visste hon inte. Turligt nog levde gammelmormor fortfarande, så barnen sökte upp henne på äldreboendet. Och gammelmormor berättade att när hon var liten, hade grannens barn löss.
Tro handlar om trohet. Det handlar också om tillit. I den mer vulgära debatten om religion så ställer man inte sällan orden tro och vetande mot varandra. Dels bygger det på en överföring av de grekiska orden ”pistis” och ”gnosis” men som inte låter sig översättas enkelt till den moderna svenskan. Och dels bygger den på premissen att tro är godtrogenhet. Men alla tror. De flesta av oss tror på atomer även om vi normalt sett inte brukar se dem. Men vi tror på vetenskapen och dess beskrivning av verkligheten.