PATRIK ENGELLAU: Ett rysligt perspektiv

Den samlade eliten i Västra Götalandsregionen har samlat sig till en vision som presenteras i Göteborgs-Posten. Eliten består i det här fallet verkligen av samhällets spetspersoner såsom landstingets/regionens högsta politiska ledning, landshövdingen, de lokala ledarna för LO, Svenskt Näringsliv, Företagarna, rektorerna för fem universitet, ordförandena i fyra kommunalförbund plus ett tiotal andra höjdare.

Deras vision är att de efter coronat ska bygga om sin landsända till något nytt och grönt. Det flera gånger upprepade huvudbudskapet är att de måste ha mer pengar från staten. Västsverige behöver mer ”resurser för att accelerera omställningen”.

Jag ryser inför perspektivet att makthavare förenar sig och vill styra utvecklingen. Det känns som att med en sång på läpparna marschera in i ett korporativistiskt drömrike som, om det förverkligades, skulle bli lika behagligt som ett liv i Sovjetunionen. Till och med Svenskt Näringsliv, Företagarna och den moderate regionordföranden ansluter sig till detta. De kanske ursäktar sig med att projektet handlar om att klämma staten på pengar och då är man väl nödtvungen att hålla sig framme för att få en del av kakan.

Finns det inget ledande intresse i Västsverige som tror på marknaden, det fria, osubventionerade företagandet, på enskilda människors driftighet, ansvar och förmåga att bygga ett civilt samhälle utan mycket politisk styrning och samordning, utan bidrag?

Jag skrev igår om de två bärande men konkurrerande samhällsberättelserna om vad som konstituerar samhällets motor, dels den berättelse som tror på individerna, dels den som tror på kollektivet. De västsvenska elitpersonerna tror på den senare berättelsen. De menar att det är elitpersonerna som tillsammans har ansvaret för utvecklingen. Smaka till exempel på följande stycke:

Enbart bland ingenjörerna behövs kompetenshöjande insatser för 30 – 40 000 personer i fordonsindustrin för att nå potentialen inom elektrifiering och digitalisering. Det västsvenska samarbetet för kompetensomställning är en pusselbit, men det behövs också statlig kraftsamling för att stödja transformation av näringslivet. Ge universitet, högskolor och yrkeshögskolor uppdrag och förutsättningar för livslångt lärande.

Tydligen finns en västsvensk plan för fordonsindustrin där samhällsingenjörer har fastställt precis hur mycket kompetens som finns och hur mycket mer kompetens som behövs. På mig låter det som en sovjetisk femårsplan. Varför kan inte arbetskraften på egen hand, enligt naturmetoden, skaffa sig den förstärkta kompetens den behöver för att tjäna lite mer? Antagligen för att förutsättningarna för ett livslångt lärande i de västsvenska ledarnas ögon inte har med individernas egna drivkrafter och initiativ att göra utan styrs av läroanstalterna som därför behöver budgetförstärkningar. Medborgaren är enligt denna, i min mening totalitära, människosyn en klump modellera som ska överheten ska forma till det allmänna bästa.

”Entreprenörerna bör stärkas” skriver de samlade potentaterna. Det visar sig betyda att det finns 200 konkurshotade entreprenörsföretag i åtta antagligen offentligt finansierade inkubatorer som behöver statligt stöd. Stärker man entreprenörer genom att ge dem mer bidrag?

Västsverige måste elektrifieras, förklaras det. Men det klarar inte landsändan på egen hand. Den behöver stöd från staten och EU. Har Västsverige glömt vad det en gång var som gjorde Västsverige och resten av landet stort, nämligen enskilda, oplanerade initiativ och privat entreprenörskap? Eller har befolkningen i Västsverige förlorat de kvaliteter som en gång skapade dess framgångar?

För att genomföra sina planer måste de västsvenska härskarna ha mer makt: ”Vi behöver starkare styrmedel”. Vad det betyder förklaras inte men det låter olycksbådande och fullt i enlighet med den närapå planekonomiska samhällssyn som dessa överhuvuden förkunnar.

Folket klarar ingenting på egen hand och därför behövs mer överhetsstyrning. Är det så?

Patrik Engellau