PATRIK ENGELLAU: Varför har den nettoskattebetalande medelklassen så svag röst?

År 1971 låg den moderna, identitetspolitiska feminismen i startgroparna. Det var då kvinnorörelsen ömsade skinn. Tidigare hade så kallade blåstrumpor eller kvinnosakskvinnor nöjt sig med att kräva jämlikhet och likabehandling, till exempel lika lön, lika rösträtt samt särbeskattning (så att inte makans lön las på toppen av makens och därmed drabbades av högre marginalskatt).

Den identitetspolitiska nydaningen innebar att kvinnor inte bara skulle vara jämlika, vilket de i början av sjuttiotalet redan hade blivit, utan dessutom ha särskilda förmåner, exempelvis positiv särbehandling genom olika slags kvotering, som kompensation för att de ansåg sig ha varit förtryckta tidigare.

Detta är för övrigt identitetspolitikens särskilda signum. Grupper tävlar med varandra om att ha varit och fortfarande vara de svagaste. De som tar hem priserna i denna hårda tävlan får särskilt stöd av staten just som kompensation för sina kanske på rimliga grunder påstådda lidanden i det förgångna och, med mindre fog, i nuet.

På det hela taget har feministerna varit framgångsrika under det senaste halvseklet. De har fått den positiva särbehandling de så målmedvetet eftersträvat. Exempelvis tror jag aldrig jag varit med om någon tjänstetillsättning eller val av styrelseledamot i bolag eller stiftelser när inte åtminstone en förskrämd karl oroat sig för att det inte fanns tillräckligt med kvinnor i sällskapet.

Vi som idag saknar inflytande kan visserligen med viss rätta avundsjukt ondgöra oss över kvinnornas framgångar men det är mer praktiskt att se vad vi kan lära oss av feministerna ty deras succé kan inte förnekas. Kvinnor får en troligen oproportionerlig del av alla nya fina jobb, de har fått speciella institutioner på nästan alla universitet med uppgift att dokumentera alla kända och tidigare okända oförrätter de utsatts för som ammunition i kampen för ytterligare kompensation, de har mer än hälften (52 procent) av posterna i Sveriges regering, och när de för något år sedan lät piskan gå över västerlandets samlade manlighet för påstådda sexuella förseelser vred sig männen av skam. Några tog livet av sig och andra sattes i fängelse. Sammantaget har detta tveklöst varit snyggt jobbat av feministerna.

Se hur feministerna började. Några särskilt framsynta och målmedvetna feminister förstod att de måste mobilisera sina systrar för att nå framgång. De måste fylla systrarna med övertygelse att de inte fått göra sin stämma hörd, att vara förfördelade av ett manschauvinistiskt patriarkat, en kvinnofientlig könsmaktsordning. En feministlåt från 1971 inleddes med följande uppviglande rader:

Varför har kvinnor så tunna röster? Varför har tjejer så svårt att höras? Hör, hör tjejer, vi måste höja våra röster för att höras!

Den enda, tror jag, betydande samhällsgrupp som inte hörs i vår tids samhällsdebatt är den grupp som bär alltihop på sina axlar, nämligen den nettoskattebetalande medelklassen. Den försörjer inte bara sig själv utan även alla de andra. Det gör den inte bara av godhet utan också av ett tvång som har sin grund i att sådana som jag betraktas med förakt och hån av dem som vi hjälper att livnära, ett förakt som länge skrämt oss och gjort det omöjligt för oss att med tillräcklig självsäkerhet höja vår stämma. Det påminner om medeltiden när den försörjda adeln föraktade de bönder som höll adeln vid liv.

Den nettoskattebetalande medelklassen är, sig själv ovetandes, nationens sanna ryggrad såväl ekonomiskt som kulturellt och moraliskt. Dess problem är att den inte är medveten om sin centrala position och sin inneboende kraft och därför låter sig hunsas. Därför bör den, trots att den inte har några identitetspolitiska ambitioner, ta lärdom av feministerna och höja sina röster för att höras.

När vi medelklassare kommer till medvetenhet om oss själva och vår position i samhället kommer vi att med fasa inse att vi inte har någon betydelsefull instans som för vår talan, ingen betydande tidning (annat än enstaka insiktsfulla journalister), inga radio- eller tevekanaler, inga partier, inga forskningsinstitut, inga föreningar (Skattebetalarnas Förening möjligen undantagen).

Men det kommer andra tider. Vi kan höja våra röster och upprepa Internationalens trösterika ord:

Från mörkret stiga vi mot ljuset,
från intet allt vi vilja bli.

Patrik Engellau