ANDERS LEION: Kall och kåranda

Rubrikens två ord används sällan, och när de används är det i nedsättande mening och för att uttrycka ett avståndstagande. Det är betecknande för det rådande samhällsklimatet – och sorgligt. De företeelser orden betecknar behövs, och de behövs alltmer.

Vad är kåranda? Så här anges ordets betydelse av Wikipedia:

Kåranda (från franskans esprit de corps) är den känsla av gemensamma plikter och gemensamt ansvar, som sammanhåller medlemmarna av en truppavdelning, en officerskår, en poliskår och så vidare. Kårandans negativa aspekter innebär bland annat diskriminering eller dåligt bemötande mot omgivningen.

Jag har inget att invända. Denna korta beskrivning klargör också varför ordet och företeelsen är utstött ur den svenska kulturen: Gemensamma plikter och gemensamt ansvar förutsätter klart uttryckta mål att verka mot – det vill säga gemensamma värderingar. Detta utgör ju ett brott mot dagens värderingar om allas lika värde, det vill säga ingens särskilda värde. Om ingen skall diskrimineras i något avseende kan ingen tillåtas vara olik någon annan – och varje organisation med eget mål och egna värderingar blir därför en omöjlighet.

Men nu har vi ju en poliskår och en officerskår? Hur går det i dagens samhälle? Det går inte så bra. Det märks också på de egendomligheter dessa kårer har för att göra sig accepterade: korvgrillning, dialogverksamheter, deltagande i prideparader och så vidare.

Kall brukar beskrivas med synonymer som kallelse, livsuppgift. Ofta brukar man medlidsamt referera till att yrken inom sjukvården en gång styrdes av just kall.

Men för att ett yrkesliv skall kunna styras av ett kall måste yrket vara väldefinierat, det vill säga ha ett klart mål och en organisation för att göra uppnåendet av detta mål möjligt. Det är alltså samma sak som att styras av en kåranda.

Ordet kall har utmönstrats just därför att också detta förutsätter särskilda, från resten av samhället avvikande värderingar. Det kan inte tillåtas.

Vilken blir följden av denna aversion mot organisationer med egna mål och egna värderingar? Det blir rädsla och ineffektivitet, en ständig anpassning efter det som anses vara allmänt gällande. Den svenska skolan, den svenska kyrkan och det svenska försvaret styrs alla av samma värderingar. Alla har samma värderingar och är lika mycket värda. Skolelevens åsikt är inte mindre värd än lärarens. Muslimens uppfattningar är lika självklart giltiga för samhället som den kristnes. (Faderns förtryck av familjen, broderns av systern, mannens av hustrun liksom inaveln och av denna orsakade skador på kropp och intellekt behöver man ju inte bry sig om. Det skulle bara leda till problem. Vad kan man väl göra åt sådant?)

Vi är alla lika mycket värda. Också andra, rasistiska kulturer är lika mycket värda som vår. Att antyda något annat är rasism. (Det skulle dessutom kanske kräva något slags insats, någon handling – vilket ingen vill åta sig).

Det enda område där denna moderna inställning inte helt har slagit igenom är inom rättsväsendet. Detta upprätthåller faktiskt fortfarande en viss skillnad mellan brottslingar och offer. Men det är antagligen övergående, vilket straffsatserna länge gett en antydan om.

Kåranda och Kall är därför inte bara frånstötande ord – de är helt onödiga.

Många verkar glädjas däröver. Det är sorgligt.

Anders Leion