Hörde om en mamma som ständigt förmanade sina barn att aldrig lägga ytterkläderna på sängen. Och när barnen en dag frågade varför, blev hon lite ställd och sa att hennes mamma hade lärt henne det när hon var liten. Barnen gick till mormor för att få besked och mormor sa precis samma sak. När hon var liten hade hennes mamma inpräntat i henne att aldrig lägga ytterkläder på sängen, men varför det var så viktigt visste hon inte. Turligt nog levde gammelmormor fortfarande, så barnen sökte upp henne på äldreboendet. Och gammelmormor berättade att när hon var liten, hade grannens barn löss.

Om sådär hundra år kanske något barn frågar sig, varför man måste hålla två meters avstånd till alla man möter på gatan. Kanske finns någon gammelmormor till hands, som kan förklara att år 2020 rasade en influensa som hette Covid, och då fick alla lära sig att man kunde dö ifall man inte höll avståndet – eller kanske klassas det som kulturellt särdrag, som när Yasri Khan vägrar skaka hand med kvinnor.

En populär konspirationsteori menar att den sociala distanseringen är huvudpoängen med Covid-19, och att viruset självt bara är en bisak – vare sig det skapats i laboratorium eller uppstått på naturlig väg under fladdermustillagning. (Jag ska tillägga att teorin inte bekräftats av Robert Aschberg och därför skulle kunna vara fejk). Den går i alla fall ut på följande:

Kina har byggt världens mest avancerade övervakningssystem, där miljontals kameralinser avläser ansikten på gatan och via en superdator matchar informationen mot personlig identitet, bankomatuttag, sociala bonuspoäng och annat som är viktigt för staten att känna till. Med hjälp av det nya 5G-nätet (som bland annat utvecklats av svenska Ericsson) kan enormt mycket mer data samlas in. Om systemet kombineras med digitala implantat hos befolkningen kan detaljerade kroppsfunktioner avläsas, som till exempel hjärtverksamhet, hormonproduktion, sinnesstämning och kanske till och med tankeverksamhet. En signal från superdatorn skulle kunna generera lustkänslor respektive obehag, beroende på om man befinner sig på rätt plats eller handlat klandervärt i någon mening.

Men 5G-systemet har (enligt nämnda teori) också brister. Till exempel har det svårt att hantera folksamlingar. Befinner sig för många kineser inom hostavstånd får superdatorn svårt att reda ut vems hjärtverksamhet som ska kopplas till vems bankomatuttag, och vem som egentligen förtjänar lustkänslor, respektive motsatsen. Ni förstår själva, det skulle bli kaos av alltihop. Därför gäller det att skapa en ny social kod. Lika naturligt som att man inte går med rumpan bar, ska det vara att ställa sig minst en meter från grannen i busskön. Alexander Bard förutspådde en gång att hela biografnäringen kommer att dö ut, eftersom ingen kommer att våga sitta på sätet intill.

Nu kanske någon invänder att ett par veckors karantän inte räcker för att ändra ett socialt beteende, som finslipats under årtusenden. Så snart man lättat på reglerna kommer vi att börja frottera oss med varandra, likt kalvar på grönbete. Men om karantänen pågår i månader, och risken för en andra eller tredje virusvåg bedöms så överhängande att man väljer att hålla viss beredskap, med ständiga påminnelser under ett par år? Inte ens då kommer den äldre generationen att bry sig särskilt mycket, ty man kan inte lära gamla hundar sitta, men den yngre. De som befinner sig i dagisåldern kommer att inlemma dessa enkla regler i sin sociala verktygslåda; kroppskontakt är hotfullt och folksamlingar bör undvikas.

Tänk bara så lätt det gick att förvandla en generation skolbarn till antirasister. Det gick på ett par decennier, sen visste alla att vita människor utgjorde ett problem och att man måste vara särskilt snäll mot bruna. Eller ta feminismen. På Göran Perssons tid trodde väl ingen att svenska män skulle bli feminister, på allvar. Det var ju bara en taktisk fint, för att hindra att kvinnorna sprang iväg till Miljöpartiet eller Vänstern. Men plötsligt stod de där; en armé av sojapojkar, anförda av Mikael ”knytblusen” Damberg.

Så vi är skrämmande formbara. Min intuition säger mig att om den sociala distanseringen under Coronakrisen sätter sig i ryggmärgen, kommer det att få psykologiska konsekvenser. Kanske blir vi något mindre empatiska, något mindre socialt kompetenta, något mer benägna för depressioner. Det blir också svårt att protestera på det där kraftfulla sättet man gjorde förr. För hur skapar man en folklig jättemanifestation, med människor som dresserats att få ångest i folksamlingar över 50 personer?