Opinionstexter skrivna av Det Goda Samhällets skribenter och gästskribenter.
Sommaren närmar sig och om det här hade varit en sommar som alla andra så skulle vi nu ha börjat se reklamen för politikerveckan i Almedalen. Men i år har coronat satt stopp för detta evenemang. Det finns, som man brukar säga, inget ont som inte har något gott med sig.
Lagar om skolpengssystemet infördes stegvis under Bildt-regeringen 1991 – 94. Det kom en proposition våren 1992 och ytterligare en proposition ett år senare. Det är nästan trettio år sedan. Varför skulle man bry sig om skolpengsystemets tillkomsthistoria?
En som brytt sig och kunnat observera något intressant är välfärdsforskaren Andreas Bergh som nyligen skrev så här i Dagens Nyheter om 80- och 90-talens liberala reformer i Sverige:
KULTUR Den sista söndagen i maj är en mycket speciell dag, i alla fall för Sveriges alla mödrar. Då firas nämligen Mors dag.
Mors dag kan spåras tillbaka till 1600-talets England, där Midfastosöndagen kallades Mothering Day (moderskapsdagen). Denna dag utvecklades med tiden till något som påminner om den moderna Mors dag, även om ursprunget var ett annat.
Den moderna seden att fira Mors Dag har sitt ursprung i USA och mor till Mors Dag, om man får uttrycka det så, var en kvinna vid namn Anna Jarvis, som bodde i Philadelphia. Anna Jarvis var själv mycket fäst vid sin mor, och när denna gick bort den 10 maj 1905 beslöt hon sig för att införa en hyllningsdag till sin mor just vid detta datum.
Min vän allmänläkaren har på senare år gradvis blivit alltmer deprimerad över vad som håller på att hända i Sverige. Han säger att det känns som om förnuft, företagsamhet och sunda medelklassvärderingar – sådant som som en gång gjorde nationen framgångsrik och en förebild för en hel värld – blivit utraderat och förvandlat till oförmåga och pladder. För bara fyrtio år sedan, säger allmänläkaren, fanns ett socialt kontrakt mellan politikerna och det civila samhället som gick ut på vi gemensamt skulle skapa ett ännu bättre Sverige. Folket skulle jobba hårt och den politiska ledningen skulle leda klokt.
Hörde om en mamma som ständigt förmanade sina barn att aldrig lägga ytterkläderna på sängen. Och när barnen en dag frågade varför, blev hon lite ställd och sa att hennes mamma hade lärt henne det när hon var liten. Barnen gick till mormor för att få besked och mormor sa precis samma sak. När hon var liten hade hennes mamma inpräntat i henne att aldrig lägga ytterkläder på sängen, men varför det var så viktigt visste hon inte. Turligt nog levde gammelmormor fortfarande, så barnen sökte upp henne på äldreboendet. Och gammelmormor berättade att när hon var liten, hade grannens barn löss.
Tro handlar om trohet. Det handlar också om tillit. I den mer vulgära debatten om religion så ställer man inte sällan orden tro och vetande mot varandra. Dels bygger det på en överföring av de grekiska orden ”pistis” och ”gnosis” men som inte låter sig översättas enkelt till den moderna svenskan. Och dels bygger den på premissen att tro är godtrogenhet. Men alla tror. De flesta av oss tror på atomer även om vi normalt sett inte brukar se dem. Men vi tror på vetenskapen och dess beskrivning av verkligheten.
Tro är en aspekt av det mänskliga livet. Vi måste tro på vissa saker, och tro är som sagt nära sammankopplat med trohet. Det är ett karaktärsdrag. Vi litar på något eller någon, och det finns ett underförstått löfte. Vi tror att vi kan lämna cykeln olåst när vi går till affären om vi bor i ett tryggt området, där man tror och litar på varandra. Där det finns tilltro.
Jag vet inte om mina observationer idag är självklara och uppenbara för envar. Om så är fallet ber jag om överseende. Men tecknen tyder på att företeelsen omsättningsmaximering kan behöva lyftas fram och dess skillnad från vinstmaximeringsprincipen lämpligen påpekas. När jag googlar på ”vinstmaximering” får jag 37 200 träffar som alla verkar handla om just vinstmaximering, men när jag prövar med ”omsättningsmaximering” får jag 56 träffar av oklar innebörd. Jag har därav dragit slutsatsen att omsättningsmaximering inte är ett så välbekant koncept som det borde vara.
Minneapolis brinner. Vi har sett det förut: 1) en svart man blir dödad av polisen, 2) svarta protester som följs av upplopp och plundring.
Den här gången var det en svart man vid namn George Floyd.
Jag hamnade i ett livligt samtal med några läkare om Sveriges coronapolitik. Frågan var om Sverige har någon coronapolitik och hur den i så fall hade uppstått.
För en utomstående betraktare som efter förmåga försöker hänga med i vad som händer i nationen, jag alltså, så finns det bara en tolkning av avsikterna bakom de myndighetsbeslut som faktiskt tas avseende pandemin, nämligen att syftet varit att med två restriktioner eftersträva flockimmunitet. Flockimmunitet åstadkoms enligt teorin genom att så många som möjligt smittas och blir immuna. Viruset dör sedan när det inte längre har några oskyddade människor att ge sig på. Den ena restriktionen är att människor i riskzonen, i huvudsak gamla, ska stuvas undan i karantän så att de inte utsätts för smittan. Den andra restriktionen är att antalet smittfall ska hållas nere så att inte sjukvården storknar av överbelastning.
Förtroendet för politiker faller. Decemberöverenskommelsen trotsade flagrant folkviljan. Riksdagen är ett knapptryckarparti vilka slaviskt följer partilinjen utan mycken hänsyn till åsikter hos väljarna. Statens befattningar tillsätts efter partibok och alls icke utifrån kompetens, vilket är ett flagrant brott mot grundlagen (RF). Väljarna känner sig maktlösa och populister vinner terräng.
Det kan verka som om den här texten handlar om coronat. Det gör den inte. Den handlar om hur politikerna och den svenska offentliga sektorn hanterar ovanliga utmaningar med utgångspunkt i hittillsvarande erfarenheter av coronat. Men den hade antagligen lika gärna kunnat handla om tsunamin, Estonia, skogsbränderna och troligen även mer alldagliga politikområden som brottsbekämpningen och skolan.
Den sextonde mars sa WHO:s generaldirektör så här till världens alla regeringar:
Den franske statsmannen Talleyrand lär ha sagt att ”talet är människan givet för att hon därmed ska kunna dölja vad hon tänker”, och så kanske det är. Men mer påtagligt och bekymmersamt i Sverige idag är hur vår överhet och dess supportrar använder språket för att dölja eller åtminstone förvanska verkligheten.
Man gör det genom att ersätta mer exakta och objektiva ord med inexakta och värdeladdade. Politiskt korrekta politiker beskriver till exempel mer sällan de reaktioner de väcker som kritik utan som ”hat och hot”. Oprecisa på gränsen till meningslösa värdeord som ”mörka krafter” trumfar en redovisning av de kritiska åsikterna.
Paolo Roberto gick från värsting till mysfarbror till värsting igen. Det är många som ser honom som värsting nu, alltså. Eller låtsas att de ser honom så. Det skulle inte förvåna mig om flera av dem som är upprörda över Paolos sexköp har gjort värre saker själva. Men hur mycket värsting är han egentligen? Spelar han i samma liga som de två gangstrarna på bilden, Tommy DeVito och Tony Soprano? Nej.
Det finns något hämndlystet och djuriskt i mig som skulle vilja skylla allt ont på Folkhälsomyndigheten. Det är kanske för att jag aldrig begriper hur myndigheten tänker och för att dess representanter är oklara som orakler i sina uttalanden. Jag känner mig nedlåtande behandlad när jag inte får veta hur myndigheter som jag hjälper till att försörja inte visar mig respekt nog att sätta mig in i deras resonemang. Det kan förstås vara så att myndigheten inte har något resonemang och det gör mig ännu argare.
En av marxismens poänger är att kulturen i ett land säger något om vem som sitter på resurserna. Det kanske inte rymmer hela sanningen, vi är ju även andliga, sökande och irrationella varelser – men i många sammanhang är materialismen en bra förklaringsmodell. På den tiden jordägande var liktydigt med välstånd stod till exempel bondekulturen högt i kurs. Islamiseringen av väst hade knappast varit möjlig utan ett eldorado av oljekällor i bakgrunden. Min egen uppväxt sammanföll med det kanske tydligaste exemplet av alla: ”amerikaniseringen”.
Får coronasmittade på äldreboenden samma vård som andra coronasjuka? Det var en av frågorna i söndagskvällens Agenda. I studion intervjuades först Thomas Andersson, vars 81-årige far Jan Andersson var nära att dö av covid-19 – enbart för att han förvägrades behandling och istället ordinerades palliativ vård.
Ett spöke går genom Europa, skrev Karl Marx och Friedrich Engels i Kommunistiska Manifestet år 1848. Spöket var enligt deras mening kommunismen, en lära som de menade skrämde alla deras motståndare.
De överdrev. Det tog nästan sjuttio år innan spöket förkroppsligades i ett enda land i och med den ryska revolutionen. Fast för all del, kommunistspöket hemsökte världen i ytterligare sjuttio år efter Lenins statskupp.
Nu går ett annat spöke genom Europa och USA – hjälplöshetens krävande spöke. I och med coronapandemin har denna andliga kraft, som alltmer har blivit de västerländska samhällenas ideologiska grundbult sedan andra världskriget, antagit vidunderliga proportioner och praktiskt taget trängt undan alla andra sinnesstämningar.
De flesta är överens om att coronakrisen är övergående. Den kinesiska febern härjar ett tag, sen är den borta. Så har vi den ständiga krisen – den som inte försvinner av sig själv. Farsoten från Wuhan har sannolikt ett naturligt ursprung, även om vissa tror att den kokats ihop i en retort i ett kinesiskt labb.
Till skillnad från denna naturliga kris är vår ständiga kris skapad av människor. I den krisen ingår saker som massinvandringen, islamiseringen och brottsligheten. Coronakrisen har förändrat vårt samhälle. Man ska numera hålla avstånd till varandra. Men när viruset är borta, eller när det lugnat sig, kan vi börja skaka hand igen.
Det är en väldig skillnad på att analysera för att förstå och att analysera för att handla. Arbetarrörelsen tyckte sig ha förstått samhället när kapitalistklassen utpekades som dess huvudmotståndare. Men den analysen hjälpte inte mycket när arbetarrörelsen skulle börja handla. En del drog slutsatsen att det var nödvändigt att genomföra en antagligen blodig revolution. Andra tyckte det var bättre att bilda parti och så småningom ta över parlamentet.
Jag känner mig som en modern variant av en ursprungligen osäker och trevande arbetarrörelse. Efter mycket funderande insåg jag att alla problem som sådana som jag bekymras över – skolan, försvaret, kriminaliteten, feminismen, värdegrunden, invandringsproblemen, oförmågan att skydda gamla människor från coronat samt mycket annat – har en minsta gemensam nämnare, nämligen att de är resultatet av politiska beslut som antingen är ogenomtänkta och förvirrade eller, vilket jag tror, motiveras av andra bevekelsegrunder än att skapa ett samhälle som majoriteten av medborgarna tycker är ett gott samhälle.
Under sin tid som tid som statsminister har Stefan Löfven utvecklat en påfallande förkärlek för att med stort patos lägga ut texten kring hur han “tar ansvar för landet”. När han ställdes inför coronapandemin var det förvisso inte första gången han kallades upp till bevis, och befanns väga alltför lätt. Men det var första gången hans obefintliga politiska ledarskap skulle komma att bli till en bokstavlig fråga om liv och död – för tusentals svenskar.
För några dagar sedan gjorde Tyskland och Frankrike representerade av Angela Merkel och Emmanuel Macron ett gemensamt utspel om att EU skulle ge 500 miljarder euro till europeiska länder som blivit särskilt drabbade av coronat.
Är 500 miljarder euro mycket pengar? Det är lika mycket som Sveriges BNP och en åttondel av Tysklands. Det är tre gånger så mycket som EU:s årliga budget. Det är mycket pengar. Merkel och Macron vill att EU ska låna upp pengarna och ge dem som gratisbistånd till svårt coronadrabbade sydeuropeiska länder, antagligen Italien, Spanien, Grekland och kanske andra.
En tysk, en fransman och en svensk satt hos tandläkaren.
”Gör det hållbart” sa tysken.
”Gör det vackert” sa fransmannen.
”Gör det ont?” undrade svensken.
Som du vet förändrar sig det mänskliga samhället över tiden, ibland på ett ganska genomgripande sätt. Berättelsen om dessa förändringar kallas historien. En del tänker inte på att historien faktiskt pågår. De tror att historien har tagit slut och att ett land som Sverige på något vis har nått ett stabilt och färdigt tillstånd.
Med den utgångspunkten kan det förefalla naturligt att betrakta de senaste decenniernas politiska misslyckanden – till exempel invandringsprojektet med alla dess trista följdverkningar, skolans debacle, universitetens intellektuella förfall (läs Inger Enkvists redogörelse om du inte noterat detta förfall) och ovanpå detta coronavirusets anfall vars förväntade skadeverkan inte bara beror på att viruset är elakartat utan till stor del på att vi inte haft förnuft att förbereda oss och att agera i tid – som en sorts oturliga men övergående störningar av den historiens höjdpunkt som vi lyckats uppnå.
Höga dödstal och frågetecken om Sveriges strategi mot coronaviruset riskerar att stänga in svenskar när Europas länder öppnar sina gränser. Men det är ingenting som får Sveriges regering att fundera på sitt eget, och Folkhälsomyndighetens, agerande – tvärtom. Utrikesminister Ann Linde (S) ger uttryck för helt andra och, måste man säga, direkt sekteristiska funderingar:
– Det är ett problem när länder inte har den rätta bilden, säger hon i en intervju i Svenska Dagbladet.
Politiska kommentatorer har en tendens att förklara politik med politik. När jag lyssnar på Mats Knutsson på SvT, eller läser Viktor Barth Kron på Expressen får jag en känsla av rundgång. Deras kommentarer ger inget utifrånperspektiv utan framstår mer som en förlängning av ett politiskt spel där allt handlar om att hålla ihop partier, ta hänsyn till politiska samarbeten och om att öka i opinionsmätningarna. Om socialdemokraterna tvekar om den framtida flyktingpolitiken förklaras det med att de inte vet om de ska stödja sig på LO eller Miljöpartiet. Om Moderaterna har samma bryderier får vi veta att partiet är splittrat och att de är osäkra på vilken politik deras väljare vill ha. Politiken i sig framstår alltså som viktigare än den verklighet som politiken ska hantera.
Jag får ofta frågan vad jag ser som svensk kultur. Eftersom jag är en av de där otroligt jobbiga människorna som inte bara hävdar att den svenska kulturen existerar utan att den också är värd att bevara, brukar frågan ställas med hån och sarkasm. Jag förmodar att de som frågar helt enkelt hoppas att jag ska bli svarslös och börja stamma. Istället brukar jag fråga dem om de har tid en timme eller två – alternativt tid att läsa en uppsats på så där 40 000 tecken – eftersom det är minimigränsen för den tid och det utrymme jag behöver för att förmedla vad som är svensk kultur för mig.
Mest intressant är det när frågan kommer från utlandsfödda svenskar med ursprung i länder som Finland, Polen och Kroatien, där den inhemska kulturen är särdeles högt värderad. Det förvånar mig storligen att de alls ifrågasätter vår kultur när de så ivrigt framhäver sin egen. Å andra sidan har indoktrineringen pågått så länge att inte ens alla svenskar längre inser att de har en kultur, så vad kan man begära av människor som kommer utifrån?
Det finns en utbredd uppfattning enligt vilken skolpengssystemet inrättades av Bildt-regeringen i början av 1990-talet i syfte att ge medelklassen möjligheter att etablera privata friskolor för att slippa skicka sina ungar till dåliga kommunala skolor där inslaget av invandrade barn som inte förstod svenska blev alltmer påtagligt. Meningen med skolpengssystemet var alltså enigt denna tolkning att skapa förutsättningar för en av medelklassen önskad segregering.
Runt sekelskiftet mellan arton- och nittonhundratalen skapades en stor rörelse som fick sin kraft av fattigdom och social misär. Av en mäktig folklig kraft sattes solidariteten i högsätet. Socialdemokratin blev banérförare för det samhällsprojekt som Per-Albin gav namnet Folkhemmet.
Vad är kvinnoförtryck? För de flesta av oss är det ganska lätt att svara på den frågan. Kvinnoförtryck är när kvinnor hindras från att ta del av samma saker som män tar del av – jobb, studier, socialt liv och så vidare. Och i många delar av världen står det systematiska kvinnoförtrycket inskrivet i lagen. Men råder det verkligen kvinnoförtryck i Sverige?
Svaren varierar beroende på vem man frågar. Gudrun Schyman, som en gång likställde svenska män med talibaner, skulle säkert skrika ett gällt ”JA!” men jag hävdar bestämt att svenska män generellt är världens mest jämställda. Det kvinnoförtryck som råder i Sverige har, med få undantag, importerats utifrån.
En central uppgift hos ett fungerande samhälle eller stat är att skydda sina medborgare mot olika slag av faror. Inom vår tids mer avancerade samhällen är man beredd att även utsträcka skyddet till människor i andra delar av världen och till och med till naturen med dess växter och djur i största allmänhet.
DET GODA SAMHÄLLET 