ANDERS LEION: Smygnationalisten

Jag har haft båt i drygt femtio år. Jag har aldrig haft flagga i aktern, trots att det är i lag påbjudet. Jag har aldrig hissat en svensk flagga vid de hus där jag bott. Jag tycker det är löjligt.

Jag är trots det ingen naiv, okunnig internationalist. Jag skulle kunna acceptera ett betydligt bantat EU, av praktiska skäl, som ett slags informations- och samordningskontor för i övrigt av varje enskilt land framförhandlade avtal med andra länder, utformade efter det egna landets behov. I övrigt skall vi behålla så mycket av lagstiftning och beslutsfattande som möjligt inom landet. De som obetingat är för FN och EU bryr sig inte om verkligheten. De närs av fromma förhoppningar och blundar inför det som stör deras drömmar. Nuförtiden går de mestadels med slutna ögon.

Dessa fromma internationalister är samtidigt omedvetna nationalister, vilket nyligen tydligt demonstrerats. Jag tycker den aggressiva, men samtidigt hukande och fega nationalism som visades dem som i början vågade kritisera Sveriges coronapolitik var mycket obehaglig.

Ändå är jag nationalist – eller patriot om nu någon tycker att ordet nation med avledningar är obehagligt. Hur kan jag vara det?

I torsdags firades i Frankrike den proklamation till det franska folket (här på engelska) som de Gaulle läste upp från en BBC-studio i London för åttio år sedan. Han förklarade då nödvändigheten av ett fortsatt motstånd mot Tyskland. Det innebar också ett uppror mot Vichy-regimen, för vilket han ställde sig i spetsen. Han kom därför att dömas till döden för landsförräderi.

Han var alltså rebell, landsförrädare, dödsdömd och blivande landsfader. André Malraux sa att nu kommer alla att bli gaullister. Det stämmer. Alla, från vänster till höger, hyllar nu de Gaulle, också Le Pen, trots att hon ärvt ett parti som hennes far på sin tid gjort uttalat anti-gaullistiskt. Hon säger att hon är den sanna arvtagaren till de Gaulle, eftersom hon sätter nationens självständighet främst, mer än de andra partierna. Det ligger en del i detta påstående.

Man kan alltså, som de Gaulle, passionerat älska sitt land och samtidigt göra uppror mot dem som för tillfället har makten, och förakta den rådande ideologi som styr dem. Landet – Frankrike såväl som Sverige – är något mer än det som för tillfället möter betraktaren.

Det obehagligaste med den rådande nationalismen, den som inte säger sig vara nationalistisk, men ändå i varje läge utgår från att Sverige och svenska institutioner är bäst, är att den är så lättviktig och okunnig. Denna nationalism erkänner bara det tillfälliga Sverige, dagens land med dess institutioner och tillfälliga föreställningar om vad som är rätt och vad som är fel. Denna lättviktsnationalism är lövtunn och tål inte ens en pust motvind. Därför blir den aggressiv när den tvingas möta föreställningar som avviker från den egna. Fastklamrandet vid det för tillfället rådande tillståndet möjliggörs av stor okunnighet om andra tider och andra förhållanden. Lättviksnationalismen har inga argument för att motivera sin existens, endast vissheten om att Sverige är bäst. Så är det i allmänhet inte, men den som är tillräckligt okunnig och ser till att skjuta ifrån sig sakskäl kan också förbli så okunnig, att vissheten om att ”Vi är bäst” kan bevaras.

Det är alltså jag, flaggförnekaren, som är smygnationalisten.

(Här följer några roliga notiser om Malraux och de Gaulle. Jag har inte letat efter några svenska motsvarigheter. Det finns ingen anledning eftersom inget står att finna).

Anders Leion