Har du hört talas om Lovette Jallow någon gång? Hon är ”en av samtidens viktigaste röster när det gäller kampen mot rasism, diskriminering och orättvisor i samhället.” Det skriver hon i alla fall på sin hemsida.
Kategoriarkiv: Opinion
Opinionstexter skrivna av Det Goda Samhällets skribenter och gästskribenter.
Mötte en bekant häromdan, som inför min utsträckta hand fick något generat i blicken. Efter några urskuldande ord om ”Coronatider” blev det i alla fall ett handslag, fast lite ängsligare och kraftlösare än jag var van vid. Vi klev in på en folktom pub för att ta en öl. Ett tjugotal TV-skärmar i taket visade europeisk ligafotboll, som en påminnelse om de horder av ölbrusiga alfahannar som normalt brukar frekventera stället – och än en gång kom samtalet in på ”Coronatider”. Vi fick en instämmande blick från bartendern.
Vad gör man om man är en uppmärksamhetstörstig artist, som hamnat lite i skymundan av en pandemi under några månader? Man ser till att haka på den nya polishatartrenden, som tagit sig ända från Minneapolis och USA till lilla Sverige.
Det har artisten Zara Larsson insett, efter en helg av pöbelprotester på gator och torg, och nu är hon ute och twittrar att ”alla snutar är svin”. Fast med den engelska frasen ”acab” förstås, för det är mycket häftigare och så krävs det inte lika många tryck på smartfånens knappar.
I boken Staten presenterar Platon en teori om samhällsskickens ödesbundna och gradvisa dekadens i fem steg varav jag ska omnämna de tre sista eftersom de förefaller relevanta för vårt historiska tidevarv.
Det är viktigt att komma ihåg att Platon, mer än statsvetare i vår tid, visste vad han pratade om eftersom han kunde överblicka fyrahundra års växlingar av statsskick i de grekiska stadsstaterna. Dagens västerland har bara ett sekels erfarenhet av demokratin och vi vet inget om hur den utvecklas. Vi tror att den är för evigt men Platon har en annan uppfattning.
Härom dagen knäböjde Kanadas progressive premiärminister Justin Trudeau inför ”antirasistiska” demonstranter. Som ung man spexade han genom att måla sitt ansikte svart. Han gjorde en så kallad ”blackface”.
Det blir allt tydligare att de protester som äger rum under antirasismens flagg är långtifrån så fridsamma och fredliga som arrangörerna vill låta påskina. Under den gångna helgens protester i London skadades 27 poliser, varav två allvarligt – men trots detta valde brittiska BBC att kalla det hela för fredliga protester.
Ibland blir man lite modlös. Inte enbart när man ser på de ungdomar som ränner omkring som en mobb med plakat som det står ”Knulla Aina” på, utan också när man ser reaktionerna hos många av de människor som rimligtvis borde bli rosenrasande – men som istället ödmjukt nickar bifall och uttrycker förståelse.
Människor som tillhör en äldre generation, som har betalt skatt hela sitt vuxna liv och som idag tvingas ta det största ansvaret för coronapandemin, men som likväl inte tycks vara det minsta upprörda över det som sker på Sveriges gator och torg just nu.
Den samlade eliten i Västra Götalandsregionen har samlat sig till en vision som presenteras i Göteborgs-Posten. Eliten består i det här fallet verkligen av samhällets spetspersoner såsom landstingets/regionens högsta politiska ledning, landshövdingen, de lokala ledarna för LO, Svenskt Näringsliv, Företagarna, rektorerna för fem universitet, ordförandena i fyra kommunalförbund plus ett tiotal andra höjdare.
Deras vision är att de efter coronat ska bygga om sin landsända till något nytt och grönt. Det flera gånger upprepade huvudbudskapet är att de måste ha mer pengar från staten. Västsverige behöver mer ”resurser för att accelerera omställningen”.
Igår, söndagen den 7 juni, demonstrerade så kallade ”antirasister” i Göteborg. Demonstranterna uttryckte stöd för den amerikanska rörelsen Black Lives Matter (svarta liv räknas).
Konspirationsteorier avfärdas ofta med argument av typen: Verkligheten är alltför komplex för att kunna regisseras. Även om man har pengar och inflytande i paritet med Rockefeller, krävs en överjordisk intelligens för att tänka ut en ”masterplan” så sofistikerad att världshändelser faller på plats likt dominobrickor. Bara i James Bond hittar man så geniala skurkar. Och även där brukar dom misslyckas.
Det finns ett samhälle. Det har problem. Det kan finnas fattigdom, det kan finnas sociala skillnader, det kan finnas kriminalitet. Sådant måste förklaras.
Många tror att förklaringar av sociala förhållanden är objektiva saker som kan åstadkommas av vetenskapligt orienterade forskare ungefär som om det handlat om termodynamikens troligen helt objektiva lagar. Så är det inte. Vid samhällsanalysen uppträder två motsatta familjer av tolkningar som båda stämmer med observerbara fakta men leder till helt oförenliga slutsatser.
Jag sliter med frågan om det i västerlandets historia någonsin funnits något kvinnoförtryck. Jag vet att det finns arméer av högutbildade feminister av båda könen som skulle bli mordiska av ens att höra frågan. Men jag tror inte att den västerländske mannen, som sedan åtminstone ett halvt årtusende varit snål, närig och protestantiskt sinnad, hade tålt slöseriet att inte ta alla kvinnans alla nyttiga kompetenser, såväl kroppsliga som andliga, i fullt bruk. Så här skrev jag för ett tag sedan:
Rubrikens två ord används sällan, och när de används är det i nedsättande mening och för att uttrycka ett avståndstagande. Det är betecknande för det rådande samhällsklimatet – och sorgligt. De företeelser orden betecknar behövs, och de behövs alltmer.
Vad är kåranda? Så här anges ordets betydelse av Wikipedia:
Kåranda (från franskans esprit de corps) är den känsla av gemensamma plikter och gemensamt ansvar, som sammanhåller medlemmarna av en truppavdelning, en officerskår, en poliskår och så vidare. Kårandans negativa aspekter innebär bland annat diskriminering eller dåligt bemötande mot omgivningen.
Det är en sak att ett gäng yrkesaktivister och ungdomar är egoistiska och hänsynslösa nog att strunta i reglerna och ökar risken för smittspridning av ett dödligt virus. Att polisen gör det är etter värre – och särskilt respektlöst är det mot våra äldre.
Sverige är världens extremaste land. Inte nog med att det är kallt som attan och somrarna korta, om än ljuvliga, så vi ligger alltid stadigt i topp när det gäller att vara den mest sekulära nationen i världen. Vi står inför utmaningen att leva tillsammans med människor med bakgrund från hela världen som har olika livsåskådningar och religioner.
Det medför att religion inte kan vara den sammanhållande faktorn i Sverige. Men vi måste ha en sammanhållande faktor för att överleva som nation. Och kanske är det inte konstigare än att vi har Sverige som den sammanhållande faktorn. Ett Sverige vi alla kan vara stolta över att bo i.
Sverige har även bland världens högsta medellivslängd och ligger tillsammans med de andra nordiska länderna högst när det gäller världens lyckligaste befolkningar. Vi är det land i världen som har haft fred längst, och det ska vi fortsätta med.
Jag har inte förmånen att tro på Gud men jag förnekar honom inte heller så jag är väl någon sorts agnostiker. Men det hindrar inte att jag försöker ta till mig av den visdom som finns i hans bok, således Bibeln. Rubrikens citat kommer från Ordspråksboken 29:18. Jag tror man kan dra mycket lärdom ur det.
En profetia är ett uttalande, oftast om framtiden, som uttalas av en profet efter inspiration av Gud. Vem som kan vara profet framgår av Pauli första korintierbrev. I vers 14:31 säger Paulus ”Ni kan alla profetera, en i sänder, så att alla blir undervisade och tröstade”. Svaret är alltså att vem som helst som känner maningen kan utnämna sig till profet (om han blir tagen på allvar av omvärlden är en annan femma).
Svenska myndigheter har i den nationella kris som Covid-19 kastat in landet i, i alltför stor utsträckning fortsatt med ”business as usual”. Hanteringen av krisen har varit klantig och inkompetent, och man har förlitat sig på aktörer som inte klarat av att leda och ta ansvar för den allvarliga medicinska, sociala, och ekonomiska situation som COVID-19 utbrottet försatt landet i.
Många experter hade tidigt varnat för att en global pandemi skulle komma, frågan var bara när. Det blev den 31 december 2019 som den kinesiska regeringen rapporterade om de första fallen. Medan många europeiska länder planerade för att möta utbrott på egen mark, så nedtonade ansvariga svenska myndigheter systematiskt ett sådant hot. Men den 31 januari rapporterades det första COVID-19 fallet i Sverige från Länssjukhuset Ryhov i Jönköping, en kvinna i 20-årsåldern. Därefter har utvecklingen i Sverige varit närmast katastrofal jämfört med våra nordiska grannländer som hanterat coronakrisen på ett helt annat och mycket mer ansvarsfullt sätt.
Men hur har civilsamhället respektive staten hanterat krisen?
För några år sedan fick jag en skatt av en bekant. I hans föräldrars dödsbo fanns hur många samlade veckotidningar från 1950- och 60-talen som helst. Att dyka ner i dem var att upptäcka ett försvunnet landskap. Där fanns det självklara Sverige som jag växte upp i långt innan de svenska kulturrevolutionärerna trummade i oss ord som rasifiering, intersektionalitet, genusvetenskap, könsmaktsordning, islamofobi och rasism (då sade man ”rashatare”, men nästan bara om de vita i Sydafrika och om den amerikanska södern). Detta var långt innan vi öppnade Pandoras ask och mångkultur, massinvandring och PK-ism tog över vårt land.
År 1971 låg den moderna, identitetspolitiska feminismen i startgroparna. Det var då kvinnorörelsen ömsade skinn. Tidigare hade så kallade blåstrumpor eller kvinnosakskvinnor nöjt sig med att kräva jämlikhet och likabehandling, till exempel lika lön, lika rösträtt samt särbeskattning (så att inte makans lön las på toppen av makens och därmed drabbades av högre marginalskatt).
Under onsdagen bröt tusentals stockholmare mot regeringens och folkhälsomyndighetens restriktioner och marscherade ut på innerstadens gator i en protest mot amerikansk polis, och mot den förhatliga vitheten.
I USA blir folk lynchade av så kallade ”antirasistiska” mobbar. Poliser har skjutits, polisstationer har stormats. Butiker har plundrats.
På sociala medier sprids videoklipp som visar hur vita amerikaner blir attackerade.
Ett exempel:
Ursäkta om jag framfört denna observation tidigare men den känns alltmer uppenbar för varje dag. Observationen är att samhället i normalfallet har en dominerande ortodoxi, en härskande ideologi, som alldeles oavsett eventuellt störande sakförhållanden bestämmer vad som är rätt och fel och vem som ska hyllas och vem som ska klandras.
Den reguljära dominerande ortodoxin i Sverige är PK-ismen. Jag ger ett exempel. Enligt PK-ismen är kvinnor förtryckta av män i enlighet med en könsmaktsordning. Om en man och en kvinna köper respektive säljer sex kan transaktionen enligt ortodoxin aldrig betraktas som en normal kommersiell överenskommelse. Ortodoxin intalar oss att kvinnan definitionsmässigt har utsatts för förtryck eftersom världen är konstruerad på det sättet. Därför föreslår regeringen att sexsäljaren alltid ska vara straffri medan köparen alltid ska få fängelsestraff. (Om motsvarande ska gälla när äldre kvinnor köper sex av yngre män, vilket lär förekomma, vet jag inte men PK-ismen hittar nog en lösning på detta kniviga juridiskfilosofiska dilemma.)
Vi, Lennart Bengtsson och Steven Jörsäter, försöker förstå vad som händer i Sverige och diskuterar detta ofta på mail och telefon. Nedanstående dialog om läget i Sverige med jämförelser med omvärlden är i stort sett ett utdrag ur en sådan diskussion under de senaste dagarna. Vi tror att den kan ha ett intresse också för DGS läsare:
Lennart: Ett huvudproblem i Sverige bristen på kvalité i utbildningen genom att man vägrat acceptera att individer har stora skillnader i intelligens och fattningsförmåga. Den intellektuella eliten har därför låtit sig kvävas eller tystat sig själv alternativt flyttat utomlands.
En god vän skickade mig denna länk med kommentaren ”Svensk kultursektor är jävlar i mig helt pervers”. Länken handlar om ett konstverk som upphandlats av Statens konstråd och Trafikverket och består i att en tillsvidareanställd person ska jobba i 120 år som ”samtalsstartare” på Västlänkenstationen Korsvägen i Göteborg. Konstverket heter ”Evig anställning”.
Jag svarade min vän att jag tyckte konstverket var mycket kreativt och troligen oslagbart absurt. Sedan började jag fundera på om det gick att slå detta konstverk med något som är ännu mer absurt, politiskt korrekt och dyrbart för skattebetalarna. Här är några förslag.
I dagens Sverige tas det ansvar huller om buller – eller snarare uppmanas till. En enkel sökning i Google på frasen ”Vi måste ta ansvar” gav imponerande 122 000 resultat. De svar som kom upp på resultatens första sida omfattar tagande av ansvar för barn och ungas psykiska hälsa, för byggandet, för våra barnbarn, för att ställa om till en fossilfri stad, för våra medmänniskor, för att minska smittspridningen, för nyanlända i Nynäshamns kommun som inte går före i bostadskön, för våra barn samt för vårt gemensamma hem.
På sista tiden har jag funderat lite över alla inlägg som dyker upp på sociala medier, och som är – eller åtminstone tycks vara – skrivna av vårdpersonal. Inlägg som berättar om vårdpersonalens stressfyllda vardagsslit och hjältemod, men som också väver in kritik mot människor som ifrågasätter Folkhälsomyndighetens coronastrategi och förlöjligar dem som ställer sig tveksamma till hur äldrevården fungerar.
Redan här vill jag säga att jag absolut inte tror att alla dessa inlägg är fejk. Många är naturligtvis hur genuina som helst, så den här texten avser absolut inte att förminska vårdpersonalens viktiga arbete. Däremot ifrågasätter jag äktheten i, och syftet med, vissa av de här inläggen och jag ska förklara varför.
Sverige har nu övergått från att vara ett löftesland till att bli det förlovade landet, det harmoniska landet.
Genom målmedvetet, ihärdigt arbete, årtionde efter årtionde, har allt som skulle kunna fläcka landet och dess rykte effektivt avlägsnats:
Det finns inte längre några narkomaner eftersom till slut det narkotikafria samhället har uppnåtts. Det finns visserligen de som påstår sig vara narkomaner, eller i alla fall så kallade sakkunniga som påstår sig veta att det finns narkomaner. Detta är givetvis inget att bry sig om. Skulle denna föreställning accepteras skulle också de påstådda fallen av narkotikaorsakade dödsfall måsta erkännas. Detta får inte ske. Hur skulle det se ut?
Trots allt slarv och alla dumma beslut från olika regeringars sida under många år – tänk till exempel på Bildt-regeringens enfaldiga beslut att ge universiteten betalt per meddelad examen som bara ledde till att lärosätena sänkte kunskapskraven för att öka flödet – så har jag till helt nyligen närt föreställningen att svenska politiker, kanske särskilt socialdemokrater, varit administrativt kompententa. Jag menade att de för det mesta hade dåliga idéer men att de var duktiga att förverkliga sina dåliga idéer. Sverige är som det styrs, tänkte jag. Nu börjar jag misstänka att det är tvärtom. Det Sverige är beror inte på politisk styrning utan brist på styrning. Politikerna kan inte ens leda staten, långt mindre hela landet. Det är spelet inom och mellan myndigheterna som bestämmer vad som ska hända.
Det finns ett YouTube-klipp med den kanadensiske psykologiprofessorn Jordan Peterson som har påverkat mig starkt. På tolv minuter förklarar han vad postmodernism är, varför vi måste skaffa oss kunskap om den och varför den måste bekämpas.
Sekvensen är några år gammal och säkerligen välkänd för många, men det hindrar inte att jag fortfarande spelar upp den som ett slags revelj eller morgonbön för att få igång blodomlopp, närvarokänsla och tankeskärpa. Aldrig har jag väl hört ett så frenetiskt ordsvall utan en enda förflugen stavelse! ”He´s got the Holy Spirit in him”, tänker jag medan Peterson frilägger roten till mycket av vår tids ondska.
De senaste dagarna pratar alla svenska medier om 46-årige George Floyds tragiska död. Han var en svart amerikan som dog vid ett polisingripande i Minneapolis i USA.
DET GODA SAMHÄLLET 